Årets sista dag...

Hur sammanfattar man 2008 då, personligt och på några rader?

Det var innehållsrikt, jobbigt, slitigt och smärtsamt på många sätt, men hade också stunder av lycka såklart.

Att genomgå en separation är inte enkelt på något sätt, inte heller att få i ordning på ett skabbigt gammalt hus och få det att kännas som ett hem, sen var det de dramatiska veckorna med min mammas sjukdom, skolverksinspektion, massor med "märkliga saker" som hände på jobbet och som verkligen krävde energi, Percys svåra sjukdom och död, flera andra goda vänner som också fått/haft/har cancer, allt berör en ju...

Det var gott att komma till Irland i alla fall, och Sydafrikaresan var ju en riktig höjdare och den senaste månaden tycker jag på något sätt att det känns som om jag lämnat en del skit bakom mig och att jag orkar titta lite framåt istället.

2009 hoppas jag ska bli ett år där jag kan få skörda lite frukter, ett år när jag kan hinna ut till sommarstugan ibland istället för att hålla på och tok-köra till Ikea eller K-Rauta varje ledig stund, ett år när jag kan ha tid och ork att bygga lite relationer igen, ett bättre år helt enkelt.

Vi får se hur det blir, man jag hoppas i alla fall.

Gott nytt år till er som läser det här. May the force be with you.

Ich bin schwer mude

Att jag fortfarande kom ihåg så mycket av skoltyskan... Eller ska det vara sehr mude? Det ska i alla fall vara ett tyskt u, ett sånt med prickar på, men det har inte mitt tangentbord. I alla fall så är jag trött...

Nope, det sket sig...

Han var bortom all räddning. Vaknade aldrig ur coman. Dödförklarades vid 15-tiden. Erbjöds därefter till grannens katt men ratades av densamme.

Naturupplevelse utanför verandan...

100-tals sidensvansar invaderar äppelträdet och börjar smaska på de äpplen som blivit kvar. Jag tror äpplena jäst på rätt bra och att alkoholhalten är hög, för när fåglarna ätit en stund så flyger de så vingligt. Jag går ut och tar några bilder och när jag kommit in igen hör jag en duns mot fönsterrutan i sovrummet. En stackars sidensvans har ägnat sig åt fylleflygning och inte märkt att han flugit åt fel håll. Han ligger för tillnyktring just nu, jag hoppas han klarar sig...

Med största sannolikhet den vackraste bild jag lyckats fånga i mitt liv...

Cecilia vilar sig en stund, Köpenhamn 1986.

Det är faktiskt skillnad på att fotografera nu och då. I dag smäller man av digitalkameran och får (oftast) en klockrent vass bild med schyssta ljusförhållanden, men förr, när man fotade med med en vanlig systemkamera, en oautomatisk sak där man fick fundera lite på tids- och bländarinställningar och skärpedjup, då blev det ibland "lite mer". Jag tycker att det här är en bild där skillnaden visar sig rätt tydligt. En mörk men ändå uttecknad silhuett med ett litet skimmer omkring, de där suddiga husfasaderna. Jag tycker om den, helt enkelt...

Ibland kan jag bli förbannad på mig själv för att jag aldrig haft tålamod att tillåta mig att bli "riktigt bra" på något av de mer estetiska uttrycken. Jag är (var) en hyfsad fotograf, jag skrev hyfsade låtar, spelar hyfsad gitarr, lagar hyfsat god mat, är en hyfsad skribent. Får väl låta mig nöja med det, men om jag i stället varit riktigt bra på något så kanske jag inte hade behövt slita med kvalitetsredovisningar och skolverksrapporter. (Nu gör jag väl det hyfsat bra också i och för sig, men prosan blir en annan...)

Nå, ingen anledning att deppa ihop för det. Allt jag ville säga var egentligen att jag var glad över att ha hittat den här bilden igen...

Några fler fynd från arkiven!

Det är så typiskt Joppe, han hinner alltid dricka sju öl när jag får i mig en. *S* Karneval i Köpenhamn, 1986 tror jag.

Underlig bild som i går kväll syntes mig passa med en passage ur John Holms Amerika.

Tom Bombadill rockar loss till förmån för ett apartheidfritt Sydafrika. 1985?

Det blev en filégryta med kronärtskockor och vitlök,

ris till den, helt okej om du frågar mig, jättegod sade de andra.... Några flaskor vin, lite ost och kex sedan, ett trevligt avbrott i tystnaden som annars lätt uppstår. Dessutom skruvades bokhyllelamporna fast så de nu lär sitta för tid och evighet. Härligt!

Lördag förmiddag,

dags att ge sig ut och handla lite, Bertil, Ylva, Pethra och Fredrik kommer och käkar lite mat ikväll... Vi får se vad det blir, jag har varit inne på Arla.se och rekat lite...

Underlig dröm igen...

Nu vaknade jag till vid nio-tiden (bfiactkoav910 som mamma brukar säga...) och var mycket upprymd. Jag var på Sri Lanka med Tom Bombadill, den starkaste uppsättningen... I Colombo skulle man ha en talangjakt och leta rätt på stadens hetaste band, som västerlänningar kunde vi ju bara inte låta bli att anmäla oss... Det blev kväll och det var utepark och trots att vi inte spelat ihop på många år var vi segervissa. När det var vår tur att gå upp på scenen skrek åskådarmassorna rakt ut. (De kanske trodde att jag var den nya flickidolen från Sverige, big fat mama...) Vi hade bestämt att vi skulle köra "genom dagar och nätter och år", för att vi var säkra på att vi kunde den helt orepeterat, men när den Lankesiske programledaren (jag tror att hela evenemanget var direktsänt i tv) presenterat oss så väste Lalle och Thomas bortifrån Keyboardhörnet; "pst Håkan, kom hit..." Jag sprang över och då sade de (med en mun) "Den här låten har vi aldrig spelat, den är efter vår tid, ta nåt annat i stället"...

AAARGGHH!!! Stor panik i drömmen.... De kan inte låten.... Publiken skriker "Tom Bombadill Tom Bombadill!!!" Vad ska vi göra?

"Vi får jamma... E-dur..."

Då ser Joppe och Johan alldeles förstörda ut. "Kan vi inte köra "Lycklig idiot" i stället"?

"Dom kan inte den heller, kom igen nu för fan."

Innan någon hinner protestera lägger jag någon slags blueslick i E och så börjar kakafonin. Det gnisslas och tjuts och Thomas Engel som aldrig varit någon större improvisatör överger sin farfisaorgel och börjar spela claves istället. Johan tuggar så intensivt på E-strängen att den går av och kommer fram och skriker i mitt öra; "Jag har en bättre begagnad sträng i fodralet, jag måste bara koka den först, har du en kaffekokare?"

"Nej inte på mig... Prata med arrangören."

Sen får jag för mig att spela solo men det kan jag ju inte, jag kan bara bluesskalan jag lärt mig av Peter Franzén. Jag kör den upp och ner ett par gånger, men extasen uteblir hos åskådarmassan så jag slutar rätt fort. Jag känner hur allt håller på att glida oss ur händerna.

Då kommer Lilian ut från sin körplats bakom högtalarna. I skinnpaj och med baskermössa. Hon tittar strängt på oss allihop och slår av hela brötet. Det blir isande tyst. 20.000 lankeser gör inte ett ljud av sig. Inte vi heller...

Sen tar hon ton; "I´ll never be your beast of Burden"...

Alla är med, det blir succé. Vi vinner, blir megakändisar, får gå före i kön på flygplatsen när vi ska åka hem, till och med före Boney M som är där på promotionturné...

Tolka den om ni kan, jag törs inte ens börja...

Aj-aj-aj!!! Ajajajajajaj!!!

Hemkommen från Gustavsvik och den traditionella juldagssimningen med barnen. Slog högerfoten hårt i forsen, kommer med största sannolikhet att halta de kommande två veckorna. Och sånt betalar man dyra pengar för...

Jag skojar bara, det var kul. Nu åker banen och Lise till Skåne dessutom, så det var väl ett ypperligt tillfälle att säga hej-då till dem.

Se vad för lik som drogs fram ur garderoben

Inte att undra på att Lankeserna gav mig smeknamnet "Lokko Nangi" - "Stora flickan"... Och kolla outfiten, adidasshorts med snoppskär och sexigt uppknäppt banlon-hawaii-skjorta. Det var tider det...

23:30, the party is over...

Vet inte om det var så mycket till party förresten, men julmat fick vi i oss och lilla nubben och tomten (den röda tomten, den snälla, inte den gröna elaka som säger "ful jul") kom och presenter överöstes främst barn men även vuxna. Jag tror de flesta fick vad de förtjänade.

Själv hade jag redan fått en "peng" av mamma att handla mig något för och det blev något så orginellt som en diapositivscanner... Jag har kartonger med gamla diabilder stående och det är en bildskatt som nästan aldrig blir kikad på, så nu får jag sätta igång och digitalisera den. Har prövat lite grann och det är många minnen som dyker upp när man kikar på de där gamla bilderna... För tillfället är jag på Sri Lanka för så där 20 år sedan... Men det är ett pillergöra så det kommer att ta tid.

Barnen var nöjda med sina klappar, Agnes närmast överväldigad av en rosa i-pod nano. Den var henne väl unnad. Hoppas hon håller ordning på den bara.

Nu ska jag slänga mig i julbadet, det tappas för fullt därute i badrummet. Dagen till ära har jag slängt i en gigantisk lavendelfizzer som jag förärades i julklapp av mina barn. Så i morgon kommer jag att gå runt och lukta gammal fag-hag. (Eller nåt...)

Nu är det julaftons morgon

och jag har typ "tokpaketerat" en massa presenter. Mina fingrar är inte vana vid den sortens jobb... Nevermind, jag gjorde så gott jag kunde.

Kan inte låta bli att bli lite statistikfreak. Nu slår jag förra årets 309. Det blir säkert några inlägg till. Men om inget drastiskt händer så tror jag det får vara nog vid nyåret 2008/09. Då har jag blogat i två år lite drygt, jag känner att jag upprätthåller mig vid samma teman och att jag kanske inte har så mycket att tillföra den här världen. Blondinbella har 50.000 träffar varje dag. Jag har, typ, om jag har en lycklig dag, 50...

Inte mycket att gråta över. Jag är väl inte bättre än så. (yngre...)

Vi får se. I alla fall; God jul till er alla... We love!

En riktigt god jul tillönskar jag er mer eller mindre trogna blogläsare...

Jag lär väl inte få så många träffar just den här dagen, men det vore kul med en liten tillbakahälsning från er som ändå läser. Kan ju alltid vara kul att kolla folks nätvanor.


Må ljuset skina över er, i dag och nästa dag och alla dem därefter.

Nu har jag varit ute i stora julruschen

och försökt att efter bästa förmåga tillgodose alla människors olika önskemål. Vi får väl se i morgon om jag lyckades med det...

Det känns lite konstigt att inte tillbringa "dan före dan" med sina barn, ingen gran att klä, ingen skinka att griljera... Å andra sidan hade det känts lika konstigt att åka dit ikväll. Vi får se till att i morgon blir en bra julafton för dem och för oss alla och det tror jag kommer att funka alldeles utmärkt.

Min största kris just nu är att jag har JÄTTELITE tejp. Vet inte riktigt hur jag ska få till det här med alla klapparna som ska slås in...

Det ordnar sig, i värsta fall får jag ta med "spillet" i säck och låta Agnes hjälpa mig i morgon. Hon älskar att slå in paket.

Nu ska jag sätta på Pogues och Kirsty MacColl och njuta av "A fairytale of new york". Det är jul för mig. Jag älskar den låten för dess svulstighet, för dess Shane McGowanska spritångor, för dess underbara lyrik ("I could have been someone" - "well so could anyone"...), för Kirsty MacColl:s underbara sång och för det typiskt irländska i den och för humorn och för, ja, typ, allt...

Kirsty MacColl dog alldeles för tidigt i en simolycka 2000, jag läste någonstans att hon räddade sin son undan en tok i en motorbåt men att hon själv blev påkörd på kuppen. Så synd. Jag håller hennes 90-talsplattor för några av årtiondets bästa.

22/12

Allt var lugnt och stilla... Jag jobbade med kvalitetsredovisningen ett par timmar, åkte sedan för att handla lite julklappar. (OBS! Lite! Det är inte lön förrän i morgon.) Åt en kebabtallrik hos vännerna på Kvarngatan. Mathz Lagerberg kom hit och tog en julfika, såg lite Sydafrikabilder och lånade med sig en och annan bra film hem. Jag ville så gärna att han skulle få med sig "Tillsammans är man mindre ensam" men den fanns inte här. Undrar just vem som lånat den? Såg sista avsnittet av Dexter och grät åt lyckan hos en nygift massmördare. Dexter är riktigt bra tv...

Så går en dag förbi och kommer aldrig åter.

Jag gick på julkonsert i Kumla kyrka

i kväll, kul att se Linda och Lena sjunga och stämningsfullt och riktigt vackert var det. Kyrkan var fullsatt, så det fick bli ståplats, det förvånade mig lite, men det var tydligen fler än jag som hade behov av lite andlighet den här kvällen... Frälsningsarmén var där med blåsorkestern också och de svängde riktigt bra...

Det lackar mot jul...

...och i den nya familjekonstellationen får man hitta på alternativa lösningar för att ändå kunna bibehålla en viss kontinuitet i traditionerna. Så har Agnes och jag de sista fyra-fem åren tillsammans lagat köttbullar till julaftonens middagsbord. Det kunde vi ju bara inte sluta med, så igår åkte vi först på bio och såg Lasse-Majas detektivbyrå (vi var rätt överens om att den var lite för barnslig) och sedan hem till mig och trillade köttbullar. De blev lika goda som vanligt. Så avslutade vi kvällen med en gammal western-klassiker (how the west was won med John Wayne) och fast den inte heller var särskilt bra så blev det ändå en fin kväll...

Horace lämnar, Englund träder in...

...och vem bryr sig?

Vet inte om det spelar så stor roll egentligen, men Peter Englund är definitivt en av vår tids stora författare och dessutom (i sammanhanget) ung. Han blir nog bra. Äntligen!!!

Svenska akademien har numera i alla fall sex författare som är födda efter andra världskrigets slut.

CATHRINE SONNERSTEDT

ska jag inte nämna ett ord om i den här blogen, för det har jag lovat henne...

Dock tillåter jag mig att generalisera en smula och konstaterar att "roliga historier" tydligen blivit inne hos kvinnor och att detta har något att göra med sms:funktionen på telefonen. Nu kan man äntligen berätta en historia utan att missa poängen. (Det kan Cathrine visserligen ändå, men det fanns ju också andra kvinnor runt bordet...)

Samarin, mitt hjärtas brösts tröst...

Nah, det rimmade ju inte ens...

I onsdags var jag på restaurang med Åbytorps förskola. Vi käkade julbord tillsammans. Det var verkligen jättegott, men mitt sociala arv skadade mig allvarligt.

"När man ska gå på julbord", har min pappa sagt i alla tider, "då ska man inte nöja sig med första bästa. Nej, man ska se över julbordets alla beståndsdelar och sedan kräset välja ut de mest luxuösa och dyra varorna och bara äta dem... Potatis till exempel, ratar man fullständigt, men ål, det är dyrt och gott det..."

Jag brukar skratta åt min pappa som flera gånger blivit hemkörd från julbord när han tryckt i sig en hel rökt ål och fått akut gallstensanfall, jag vet att jag tänkt "där fick du för ålen"...

Men i onsdags fick jag smak på ål. Den var ju så god. En bit först, sen en backning och ett par bitar till, sedan ytterligare ett par strax innan efterrätten...

Konsekvensen? Halsbränna hela natten, fyra gånger var jag uppe och drack Samarin och det var knappt att det hjälpte. Jag var handikappad hela dagen efter...

I dag har jag ätit jultårta tre gånger och druckit samarin två och nu ska jag på Lärarförbundets traditionella julfest. Hur ska detta sluta?

Kan man bli samarinberoende?

Det stolta fadershjärtat klappade hårt igår,

när Agnes var med i folkmusikgruppen på Kulturskolans julkonsert. Det svängde verkligen! Jättekul.

För 50:- får man det tvivelaktiga nöjet

att sitta och svettas i Kumlahallen och titta på ett simmande luciatåg, de simmar likt flyttfåglar - i v-formation - till förinspelad Luciamusik. Sen går de upp. Då hoppar nästa gäng i och simmar med facklor i 20 minuter. De simmar runt. De simmar rakt, de simmar i spiral. Sen går de upp. Min simmande dotter får agera ljusfond vid kanten, det tycker hon inte ens själv är roligt... Nästa år betalar jag gärna 50:- för att slippa en sådan ljusupplevelse.

Nu är det katastrof...

Jag har inte sett en hockeymatch på sex veckor tror jag, för det har bara varit bedrövligt och RUTTET!!! Men så tänkte jag, idag går jag dit i alla fall, bara två matcher kvar till juluppehållet och Mjölby hemma och chans att klättra ett par placeringar i tabellen i alla fall, om de nu skulle kunna vinna. Jaha. Vad står det efter första perioden? 0-6! Och det kunde varit mer. Nu skiter jag i det här. Ner i tvåan med er. Börja om. Sparka alla!!!

Söndag förmiddag,

vi har haft Hillevi som nattgäst och Agnes var glad och nöjd, det var första gången hon hade en kompis sovande över här. Sängen funkade bra och vi hade det trevligt så det var helt okej. Nu sitter de och kollar på Titanic ("den är ju så sorglig") och Tuva är på fotboll. Allt är lugnt och stilla och det är skönt.

Chefen berättade en Karajan-anekdot

som faktiskt var rätt härlig. Ni känner väl Herbert von Karajan? Nazistanstruken Österrikisk demondirigent med massivt ego, enligt många världens genom tiderna störste Beethoventolkare. (Kan jag inte uttala mig om, Beethoven är ingen större favorit för mig, däremot har jag några fina Vivaldikonserter som han tar sig igenom med bravur.)

Anyways:

Herbert von Karajan landade vid Kennedyflygplatsen i New York, plockade upp sitt bagage, tog sig genom customs & immigration och gick ut och visslade på en taxi.
"Vart ska´ru?" frågade taxichauffören.
"Kör mig vartsomhelst", svarade Karajan.
"Men hey man, New York är ju typ rätt stort, vart ska du?"
"Kör mig vartsomhelst."
"Men så där kan du väl inte säga, vart ska du?"
"Spelar ingen roll. Jag behövs överallt."

Det måste vara en skröna, men jag tyckte den var rätt skön. De flesta av oss är så rädda för att "ta plats". Vi kanske skulle behöva vara lite mer Karajanska ibland.

Jo men det var nog en värdig vinnare...

...eller...

Det här var första gången jag följde "Idol" med någon slags regelbundenhet, rätt trevlig fredagsunderhållning faktiskt och visst var det fantastiskt duktiga ungdomar som blev kvar till slutet. Svårt att säga något om att Kevin vann, men jag får väl ändå erkänna att jag smög iväg och skickade en stödröst på Alice när Agnes inte såg. Jag tyckte hon var cool, söt, att hon rockade rätt bra också.

Ja ja, världsligt...

Det är inte snön som faller....

sjöng Anders F för många år sedan, men det är det ju. Och jag är ingen snöfantast men jag satte mig ute på verandan och rökte och såg de fjäderlätta snöfjun som lagt sig på de kvarglömda äpplena på trädet och fann det... ...vackert... Lite ljusare i alla fall. Bara man slipper frysa.

Kikade också in på Hoffas blog alldeles nyss och såg ett första meddelande från Lombok. Det var för varmt och en massa ryssar skrev han. Synd om honom då. Not.

Julmat julmat...

Besökte Sjösidan igår, fick mig lite Libanesiskt julbord till livs, jag gillar verkligen det Libanesiska köket, man blir inte sådär äckligt fetmätt av den maten som av den svenska. Jag tror att mina bordskamrater var nöjda också, de flesta såg så där lagom bukstinna och päsiga ut efteråt.

Och i dag var det julbord på Skogstorp. Julanden for i mig innan jag åkte iväg i morse och jag plockade med mig gitarren "utifallattom". Så blev det "Snart kommer änglarna att landa" till kaffet, det är nog den mest innerliga julsång jag vet och vad annat kan man längta efter än lite "fred och lugn i natt i mänskoland"?

Extremt svårt att sova, vaknade vid halvfem,

lätt förskräckt av en konstig dröm som jag minns rätt tydligt. Jag tror man kan beskriva den som en slags blandning av "Groundhog day" där Bill Murray på grund av sitt dåliga karma får återuppleva samma dag hela tiden och ett Stephen Kingskt scenario där jag tillsammans med några vänner hamnat på en konstig plats (misstänkt lik Tarsta fornborg) som vi inte kommer ifrån. Vi får (oklart av vem) i uppdrag att göra vårt mikrouniversum beboeligt och bekvämt men så fort vi lyckats (första gången blir det fantastiskt bra, det ser nästan ut som Elronds hus i Vattnadal) så sveper det in en dimma som tar bort allt vi gjort och vi får börja om igen. Tarsta fornborg blir en torr öken, hemska fiender syns på kanterna, människor dör (av sjukdomar och yttre våld) omkring mig, till slut är det bara jag kvar. Jag begraver mina vänner och kämpar med att få öken-Tarsta beboeligt igen och när jag lyckats så kommer vännerna tillbaka, levande igen. Vi får några bra dagar innen dimman kryper över kanterna igen och då blir Tarsta en djungel full av spindlar och tusenfotingar och strax efter vaknar jag med fuktig kudde...

Typ.

Undrar vad Freud skulle säga om den, med förändringar och omöjliga uppdrag och grottekvarnstematiken. Får nog ringa akutpsyk i morgon. *S* Eller skriva min alldeles egna skräckroman.

Spegel spegel på väggen där...

Ibland brukar jag av närstående få höra "du kan ju ingenting", inte så ofta när det gäller specifika ämneskunskaper förstås, men däremot när det handlar om mer praktiska ting...

Nu har jag haft den där hallspegeln stående mot väggen i 3-4 månader, den borde ju inte vara svår, 4 fästen bara och så schjupp så sitter den där... Men det skulle mätas och det skulle kalibreras och fixas och till slut kände jag bara "Bertil, kom hit!!!"

Idag kom Bertil och det visade sig att det inte alls var så enkelt. Här fick måttas, jämkas, läsas, sväras, göras, göras om, hämta slagborr till betongvägg, pluggas, pluggas en gång till, sedemera fästas med spik och inpillrade trådar för att den inte skulle ramla bort.

Han klarade det naturligtvis, det skulle jag aldrig ha gjort, det är skillnaden mellan oss tror jag. Men jag känner mig i alla fall inte fullständigt dum i huvudet längre. Är det svårt för Bertil så är det svårt för mig också.

Janne & Thomas är på väg till Lombok, någonstans utanför Bali,

pratade med dem igår, mitt i den stora tvättningen/packningen. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Nej då. Sån är inte jag.

Må de få vatten i sina snorklar varenda gång de går i vattnet. Luspudlar.

Agnes ger sig inte...

Så nu är det dags för övernattningskalas i Scoutstugan igen, åtta brudar bjudna denna gång. Jag förstår inte lockelsen i att mitt i den gråkalla höstvintern sitta och kura i en faluröd stuga mitt ute i ingenting, men om jag nu ska ha en teori så tror jag att det kan handla om just det där med längden på festligheten. Det blir ju i alla fall en 17-18 timmar. Till Agnes glädje. Till förälderns förtvivlan....

Manchego, timmermans och rackabajsare...

Lämnat barnen till Lise och stillheten råder. Trött är jag så det skriker om det så det kanske är lika bra det...

Tur till ICA-maxi i alla fall, saknar en del basvaror. Så är det ju svårt att bara passera den där delikatessdisken utan att handla något litet. En timmermanskorv och en liten bit manchego har blivit standard på sistone, men "rackabajsare" har jag aldrig ätit förut. Det är mannen som är före mig i kön som får mig på spåret, han beställer dessa korvar som om det vore den mest självklara sak i världen. Kan han så kan jag. "1 timmerman, 3 hg manchego och 2 rackabajsare", säger jag med myndig röst.

Efter att ha ätit denna fantastiska korv kan jag bara jubla. Chili. Vitlök. Peppar. Allt annat jordens starka. Mums!!!

Det gick ju jättebra att rögkas, som Tuva uttrycker det.

En baggis egentligen, tyckte hon efteråt. Dessutom blev hon så översållad med gåvor av alla snälla sjuksköterskor och lekterapitanter att hon mycket väl kunde tänka sig en ny njurröntgen redan nästa vecka.

Det ska vi väl innerligt hoppas att hon slipper.

Jag konstaterar i alla fall att jag blev positivt överraskad av bemötandet på USÖ, det skedde helt på barns villkor, vänligt, tryggt, ingen stress, bra förklaringar på vad som skulle hända. Sjukvården får så mycket kritik men i det här fallet var allt bara fin-fint.

Tuva bearbetar sin ångest på klassiskt vis. Hon skriver sig ur den.

Hon är dessutom en säker stilist, sina sex år till trots och nog kan man förstå att hon funderar en hel del på den där njurröntgen och hur det kommer att kännas. Vi får hoppas och tro att det går bra. Jag vet att Tuva hellre skulle haft sin mor med sig som stöd, men jag får göra mitt bästa.

Jag börjar bli allvarligt oroad över min pension...

Förra året vet jag att jag i alla fall skulle få 1 kr/månad i pension från Fora, men nu har det sjunkit till 0 kr. Kan det bli så illa att jag blir skyldig Fora pengar och måste betala dem pengar istället? Det här ger mig ångest.

I dag börjar den andra delen av mitt liv,

det blir så tydligt sektoriserat när man bara är "varannanveckaspappa". Utan tvekan är "barnveckan" den roligaste och mest "lättfyllda", den andra har jag fortfarande lite svårt att förstå mig på, man får så oändligt mycket tid...

Arbetskamraten Susanne

bjöd in oss på Kraxkompaniets revy "Rent hus", spelad i festgården "Rosendal" mitt ute i ingenstans. Hon skötte sig exemplariskt och maten var jättegod. Kvaliteten på texterna funderar jag däremot en del över. Det är klart att kombinationen underlivshumor/religion lockar till skratt, men hur roligt är det, egentligen?

Slakspak vecka

Det är som jag går med feber i kroppen, jag är snuvig, har ont i halsen, blir svett och trött för minsta lilla, känns inte särskilt roligt alls. Jag har gått till jobbet och gjort det jag varit "tvungen" att göra (det är i sig inte så lite, men i alla fall) men mycket mer har det inte blivit med något. I går lät jag till och med bli att gå på hockey fast jag var kvällsledig och barnlös - ett beslut jag inte ångrar med tanke på resultatet, 0-8 mot Örebro. Roland skickade spydiga sms hela kvällen och det gick nästan inte att sova.

Så. Nog klagat för idag. Jag säger som Uffe; "Vi går mot bättre tider tro mig tro mig, för det har tiderna själva bestämt".

Måndag kväll, ont i halsen, lite feber...

funderar som bäst på om jag ska försöka upprätthålla självdisciplinen från igår och gå en runda, eller om jag ska låta feberångorna ta över och kura i soffan och tycka synd om mig själv...

Vi får se vad det blir...

En lång och härlig Åbytorpsrunda...

...med nya Uffe-plattan "Omaha" i I-poden... 3,5 getingar om du frågar mig...

Gott att leva. Nu ska jag ta mig ett gott varm-bad och sen blir det filmafton... Väljer som bäst mellan "Mrs Pettigrew lives for a day" och "The forbidden kingdom". Vi får se vad det blir...

Älska IFK Hallsberg,

hata ÖÖrebrOO...

I min ålder hatar man inte hockeylag så jag dementerar omedelbart ramsan ovan. Men nu har Kumla förlorat sju matcher på raken tror jag och det känns svårt att vara supporter. Jag som trodde det här skulle bli en rolig säsong. Läge för ett tränarbyte? In med Ragge...

Besök av Ulf och Else,

Lise och barnen...

Kopp kaffe och morotskaka, skönt att man kan hålla den nivån i alla fall. Det är ju trevliga människor och det vore synd att bara tappa bort dem... Present kom de också med, vitlökskrydda i storköksförpackning, so beware all you garlic-haters, nu blir jag riktigt farlig...

Snön faller...

...och jag vaknar till vintervitt landskap, riktigt härligt tycker jag, trots att jag är en fryslort. Det blir i alla fall lite ljusare ute.

Pratade precis med Bertil i telefon, han bjöd in mig för att se på tv-hockey. Skellefteå-Färjestad, var det så? Konstigt hur man kan präglas av sina tidiga barndomsår, jag har aldrig ens varit i Skellefteå och ändå är det laget i mitt hjärta. Det är Bertils förtjänst/fel förstås, han som vid nio års ålder lärde mig att skandera ramsan S-K-ELL-E-F-TE-Å-LET´S GÅ.

Den ramsan glömmer man ente...

Så bjöd jag tillbaka och efter matchen går vi hit och äter en bit mat. Ylva följer också med. Det ska bli trevligt. Man blir så ensam som nyseparerad har jag insett. Tur man har gamla vänner...

Äh, jag bryr mig väl inte om Idol...

...låt kidsen rösta...

Men på något sätt kändes det i alla fall orättfärdigt att lilla Anna fick lämna idag. Bara någon vecka efter att Lasse Sandberg gick och dog. Jag menar, långa farbrorn kommer ju att gråta ihjäl sig nu.

Skitprogram. Inte premierar man sångerskorna/sångarna med hjärta/röst i allla fall. Fast lille Kevin är förstås en riktig mumsbit.

Latblogvecka...

Bara att erkänna, inläggstakten har inte varit hög. Men ibland behöver man få ta det lite lugnt bara. Sen kanske det inte har hänt så mycket att skriva hem om. Vi har i alla fall haft en bra vecka.

Vad det var?

En tvättäkta Squire "Helly Kitty" gura förstås. Och kom nu inte och säg att jag är genusomedveten. Killar kan också ha rosa gitarrer...

Agnes tränar hårt i alla fall. Hon har plåster på alla fingrar...

Uppe i ottan för att fira Agnes sedan,

elva år idag och en stor tjej inser jag. Hon blev jätteglad över sin nya cykel (och alla andra presenter) och än är dagen inte över. En överraskning till ska hon bjudas ikväll. Jag säger inte vad det är, men det är gitarrformat, rosa och har med Hello Kitty att göra.

Smakafton med belgiska förtecken

genomförde vi igår kväll hemma hos Per B. Jag är fortfarande mätt i magen och uppfylld av alla dessa smaker. Det var så himla gott helt enkelt. Dessutom mycket trevligt!

Vi prövade oss igenom ett antal belgiska ölvarianter, alltifrån Lindemans kriek, över Leffe Blond, Duvel och Hoegarten, fram till Trappisterna Rochefort och Westfallen. Det handlade inte om massiva intag utan just om att pröva smaker - till olika sorters mat. Musslor och frittisar, teryakikyckling på ljummen salladsbädd, charkuterier, gorgonzola och spansk getost, några praliner till avrundning...

Mums! Väl tänkt och arrangerat Per!

Anders "Klippan" Andersson

har lämnat oss, inte så där dramatiskt och slutgiltigt som det kanske låter, men i alla fall som utredningssekreterare vid Barn och utbildningsförvaltningen i Kumla kommun... I går firades han av med bowling på "Strike" och mat på O´Learys. Det var trevligt men inte särskilt intimt, det bir det inte på sådana ställen. Kanske Andersson var nöjd med att få "lagom" mycket uppmärksamhet i alla fall, hoppas det.

Eftersom jag är en av få som känner till hans genuina intresse för skånsk pop genomförde jag en liten "mini-do-bee-do" för honom. Han tog såväl "Knugen skuk" med Kriminella gitarrer, "Akterseglad i Brownsville" av Torsson, "Teknikens under" (Wilmer X) och "Nikki-Lauda och jag" med Fiendens musik och vann därför tre rara plattor ur min vinylsamling. "Du är min enda vän" med Philemon Arthur & The Dung" gick han emellertid bet på. Ha!

När jag kom hem fick jag panikångest när nycklarna var borta, men i skrivande stund är allt lugnt. De är kvar på O´Learys har jag kollat.

Låt den rätte komma in,

Tomas Alfredssons film efter John Ajvide Lindqvists roman, såg jag igår kväll. "Mysig" kärlekshistoria om mobbad pojke och tolvårig vampyflicka som "varit tolv länge". Helt okej, fast inte blev jag särskilt rädd. Boken var mycket mera creepy.

Barack Hussein Obama 2

...USA:s nye president heter Hussein, smaka på den ni. Undrens tid är ännu icke förbi.

2 års blogande idag...

Jag är uthålligare än jag själv trodde från början. Det blir någon slags bild av ett liv till slut, även om orken tryter lite ibland.

För två år sedan idag var det iskallt ute. Det är det idag också. Och det gnistrar i frosten.

Min mobil ligger kvar på South-African airways

så jag är lite svår att nå via den just nu. Skriver det här så tror jag att många ser och har förståelse för min invisibilitet... Jag har gott hopp om att få hem den igen emellertid...

Så fick vi åka till Mjölby och hämta hem Agnes igår,

hon hade klarat tågresan bra och det var underbart kul att få se henne igen. Två veckor hade vi inte varit ifrån varann på elva år, så det var känslosamt...

Kära gamla härliga fuktgrå Sverige...

Vad fort det går att komma in i verkligheten igen...

Bubbelbadande...

Försatte mig själv i en position jag inte tidigare befunnit mig i... Måste prata med Linda om det här, det måste ha påmint väldigt mycket om den massage hon fått på Loka. Massagebadkaret "Valen" har nu byt namn till "Supervalen".

Under the Banjan tree...

Heter den inte så, den gamla Peter Gabriel-sången? Sitter jag här på verandan, de få kvarvarande äpplena syns som svarta silhuetter mot den ännu mörkare frostblåmolniga himlen. Konstig dag i dag på många sätt, åkte och hämtade Tuva efter fritids och hon var nästan blyg att se mig, gav mig bara en halvdan kram... När jag frågade hur det var sade hon att det var ok, men sen var det inte mycket mer... Försökte bjuda henne på fika men då tackade hon nej... Då blev jag allvarligt oroad...

När vi sedan kom till Rondellens gatukök föll saker på plats...

"Vad vill du ha?"
"Ingenting..."
"Men nåt måste du ju ändå äta..."
"Okej då jag tar väl en korv med bröd då..."
"Har du ont i magen eller nåt?"
"Nä men jag längtar efter mina presenter..."

Hon fick; ett jadehjärta-halsband, en pingvin-nyckelring, ett hajtands-halsband, en gosedjurs-giraff, snäckor från indiska oceanen, pingvin-halsband, pillerburk frånSwaziland och en del annat jag inte kan räkna upp här...

Efter presenterna gick det bättre att kramas...

Back on track...

Plötsligen hemma i Sverige och Kumla igen... Det känns helt okej att vara på Närkessslätten, men visst saknar jag det där gamla taffelberget i horisonten i alla fall..

Allvarligt talat, nu har jag genom årens lopp besökt många av världens städer, men Kapstaden var speciell på många sätt. Bara att hoppas att man får komma tillbaka dit någon gång igen...

Långt hem var det emellertid. 1100 mil mellan Kapstaden och London först, 170 mellan London och Stockholm sen, därefter 25 från Arlanda till Örebro, sist av allt 2,5 från Örebro till Kumla. Det blev några mil...

Sovit gott i natt i alla fall, nu ska jag åka och hämta Tuva på fritids. Längtar efter henne SÅ mycket!

Hade Karin vid min högra bordssida ikväll...

Karin är 84 år...Hon har en promenadkäpp när hon ska gå mer än 3-4 kilometer, men det är nog också det enda beviset på att hon uppnått en högaktningsvärd ålder. Skarp i intellektet, välformulerad, uppdaterad, garvar rätt rått ibland, som när hon berättar om hur hon som ung och nyutbildad lärare utfört färgblindhetstest på eleverna...

"Det hade säkert varit förbjudet idag, man får ju inte mobba eller vara dum mot någon avvikande såklart... Men då var det lite annorlunda."

Jag hoppas/önskar att jag kan få en lika vaken ålderdom. hoppas också att mina föräldrar ska inse att de inte skulle behöva sitta stilla i den där lägenheten. Du är ju gammal scout Arne, kan Karin så kan du...

Latdag blev det, precis vad som behövdes...

Coola killar (tjejer?)

The Cullinans är så där löjligt kolonialistiskt äckligt lyxigt. Men nice...

Jag fick tag i en biljett till Robben Island, på "stand by", men då blåste "Kap-doktorn" in och så gick det inga mer turer den dagen...

Då blev det en bira nere i Waterfront i stället... På något sätt måste man ju få sörja...

Den söte lille battingen hälsade jag på i akvariet...

Christel ser lite sliten ut, kan just inte förstå varför...

Några bilder från den första "latdagen" i Sydafrika. (Och en pingvin dessutom...) Det har varit en fantastisk resa, definitivt, men också oerhört intensiv. Det här var första sovmorgonen jag haft. (Och den sista...) Jag var så trött när jag kom hem från dagens utflykt att jag lade mig och sov i två timmar, mitt på blanka eftermiddagen. När jag vaknade så kunde jag knappt inte ta mig ur sängen. Alla kroppsdelar hade liksom somnat..

Nu tog det ju bara någon minut att komma ur det tillståndet, men det förvånade mig faktiskt... Jag kan i alla fall med gott samvete säga att jag under den här resan inte tänkt särskilt mycket på något av det som varit tufft under året som gått (allt från separation till sjukdomstillstånd i familjen) och att det innneburit att jag kunnat slappna av på ett sätt jag inte gjort på många år.

Vore jag Haluxadoktor med obegränsade resurser skulle jag nog ordinera en afrikaresa till alla livströtta och slitna människor jag träffar i jobbet. Jag tror säkert att det skulle löna sig...

Latdag i Kapstaden på gång...

Skönt med en dag att bara få gå och skrota... Klockan är över nio och jag har inte ens klätt på mig än. Ska väl ta mig ner till frukost i alla fall och sedan tänkte jag gå på Cape aquarium som tydligen ska vara i världsklass...

Robben Island kommer jag inte ut på, det finns inte en färjebiljett att tillgå innan mitten av November. Synd, men jag får väl hoppa in på frihetsmuseet i alla fall...

I går utbröt stor dramatik må ni tro, jag"kom bort" i en botanisk trädgård (fast jag visste inte ens själv att jag var borta) och jag tror halva Sydafrika sattes in i jakten efter mig. Så småningom återfanns jag och kunde föras (i en golfbil) till mina oroliga reskamrater.

"Vilken tur att inget har hänt dig", sade de unisont.
"Jamen vad skulle kunna hända? Har dom köttätande växter här? Eller trodde ni att jag letat rätt på marijuanaodlingen?"
"Nä men om du ramlat och brutit benet eller så..."
"Fast jag har ju inte varit saknad i mer än en kvart?"
"Nä men om..."

Bara att tacka för omtanken...

Så har jag fått e-post från Agnes där hon skriver att hon saknar mig och då saknar jag henne och Tuva jätemycket också och får nästan lite hemlängtan... Hur är vädret i Sverige?

Några bilder från Taffelberget och Godahoppsudden...

"Droppen urholkar stenen", Taffelberget

Lilla utsikten, Taffelberget

Jodå, jag är här... Taffelberget.

Idag kurerade jag min fobi mot linbanor... Klarar man den här så klarar man alla... Taffelberget.

Det hisnar... Godahoppsudden.

Struts, hona, Godahoppsudden...

Mr Baboon. Ockuperade ett biltak, masturberade helt ogenerat. Christel höll på att dö av skam för att hennes land bebos av så osedliga djur. Godahoppsudden.

Been there, done that... Godahoppsudden...

De 20 milen runt kaphalvön var bara... ...breathtaking... En underbar dag som började med linbana upp på Taffelbergets topp och fortsatte mot Godahoppsudden och nationalparken omkring den. Inte så mycket att skriva hem om vad gäller äventyrligheter kanske, men ett av de vackraste stycken land jag sett i hela mitt liv. Djuren då? Babianer och strutsar i all ära, men jag har också sett valar vippa gigantiska stjärtftenor ute i bukterna. Pingvinerna... De branta stupen, de vilda haven. Kan man vara annat än nöjd och lycklig?

Boschendals vingård...

Inga rena pinotageviner på Boschendal, men däremot en fantastiskt Shiraz som jag inte kunde motstå, får väl dricka ur den innan jag åker hem, och ett muscatvin som var så PACKAT med sötma och frukt... Mmmm. Mmmmm. Hör ni hur nöjd jag är?

Flighten gick från Durban till Kapstaden.

Det är ett stort land, Sydafrika. Vi flög i över två timmar för att komma från Durban till Kapstaden. Längre än från Stockholm till Rom, till exempel, för att man ska ha något att jämföra med...

I går var det bara varmt, hett och förmodligen den tristaste dagen på hela resan, den "Zulu-by" vi fick besöka tyckte jag bara var en riktig turistfälla, "High Chaparall" i Sydafrika typ. När sen Durban liksom regnade bort också så blev det inte mer än halvkul... (Vilket i sig inte betyder att det var tråkigt. En nära vän till mig rapporterade via e-post att det var 4 grader i Sverige, i jämförelse med det så kändes det toppen att vara här. Vi fick en supermiddag och nu har jag smakat så många fantastiska viner att jag skulle kunna tänka mig att flytta hit bara av den anledningen...)

Nå, det var igår det... Idag är en annan dag (hur var det nu han sjöng, Christer Björkman?).

Direkt anlända till Kapstaden satte vi oss på bussen och åkte till Stellenbosch, Sydafrikas näst äldsta stad och centrum för vindistrikten. Det var som att "komma hem" - till Europa i alla fall. Plötsligt fler vita än svarta på gatorna, ekar i alleér efter gatorna, hus som i Holland, mycket märkligt i sig, men ytterligare ett bevis på att segregationen inte minskat så värst mycket på 14 år eller hur länge sedan det nu är som ANC tog över. De svarta jag såg sopade gator eller hämtade sopor eller så. Tycka vad man vill om det. Staden var i alla fall mycket vacker.

5 mil (eller så) senare blev det vin- och ostprovning på Boschendals vingård. Det var en mycket behaglig upplevelse att sitta under den stora eken och få pröva deras supergoda viner under sakkunnig ledning. Otur att vi inte är i EU bara, det går inte att ta med sig så mycket hem...

Middag på koloniala lyxhotellet Cullinans (där vi också bor) i Kapstaden sedan och därefter en promenad till "Waterfront". Detta blev en lättsam, vacker och luftig dag. Sådana behöver man också ha. I morgon (i dag) har vi sovmorgon ända till 07.00. Efter frukost ska vi ut och hälsa på pingvinerna på Godahoppsudden.

En del känner andra när man börjar prata...

Ylva - ser du det här så har jag med din gamla kompis från Frejgården, Liv, norsk psykolog...

Gunnel, inte visste jag att du och Christer F var bekanta?

o.s.v

Kwanzimela

Agnes,

nu har jag hittat den där snäckan du bad mig om. Den från Indiska oceanen...

Det är Durban, det är tisdagskväll och det är sent...

Snart tolv, det är sent om man ska upp 06.00 i morgon bitti i alla fall. Vi ska med morgonflyget till Kapstaden som sedan blir vår utpost för tre nätter tror jag. Man blir lite dygnsvill och jag har inte riktigt koll på programmet, men jag tror det är så...

Jag sitter här och kliar mig både här och där, fick en del otrevliga insektsbett under besöket i Kwazulu Natal och byn Kwanzimela. Det är inget malariaområde så det ska inte vara någon fara, men kliar gör det likt förbaskat...

(Man behöver förresten inte få malaria av myggbett för att bli sjuk av dem, glömmer aldrig när Lise och Joppe och jag kom hem från Sri Lanka och Thailand 1993, då hade jag fått en infektion i ett myggbett och låg i 40 graders frossa och missade till och med en Ulf Lundell-konsert i Örebro. Lise och Joppe åkte iväg och jag låg och skakade framför teven. Den kvällen sände public service "Exorcisten". Jag såg den och yrade och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det var ingen bra kombination...)

Kwanzimela ja, det var en spännande upplevelse. Vi åkte av stora vägen och in på lilla vägen och sedan ut på den ännu mindre vägen och sedan var vi ute på en ännu mindre väg... Enkelt uttryckt kan man kanske säga att detta lilla Kwanzimela låg mitt ute i ingenstans. Christer Fahlström har tydligen en frireligiös koppling och genom att göra resan upp i bergen och låta människor sova en natt på missionsstationen så förser han dem med regelbundna inkomster, pengar som de sedan i första hand använder till att hjälpa hiv-positiva människor och människor som redan utvecklat aids.

Jag fick höra siffror idag som skrämde mig rejält. 3 Sydafrikaner av 10 är hiv-positiva eller sjuka i aids, barn och vuxna om vartannat, på landsbygd och i städer... Visst hade jag en bild av hiv som "the pan-african disaster disease", men att det var så illa visste jag inte. Syd-Afrikas aidsminister fick avgå för någon månad sedan för att hon negligerat problemet och sagt att det bara handlar om att få folk att äta hälsosam mat så ordnar det sig nog. Bromsmediciner finns inte alls att tillgå i tillräcklig omfattning och det är jättesvårt att få människor att ens gå och testa sig eftersom sjukdomen är så stigmatiserad. som den är.

Fader Ignatius (Jag höll på att bryta ihop när han presenterade sig, jag kunde bara tänka på Ignatius J. Reilly i "dumskallarnas sammansvärjning") och hans team har fullt upp alltså, både med att lindra för de redan sjuka och med att upplysa människor så inte fler ska behöva drabbas. En minst sagt svårlöst uppgift.

Det är imponerande med människor med sådant engagemang. Jag tycker det. Rannsakar mig själv och inser att jag skulle ha väldigt svårt att lämna alla bekvämligheter och försaka allt för att kunna hjälpa andra. Det är tur att sådana människor finns...

Missionsstationen var sliten och gammal, men jag fick rena lakan och en handduk och det var helt okej. Efter middagen bjöd reverend I in de som ville till liten gudstjänst/andakt i kapellet. Som tur var följde jag med, mäktig upplevelse att höra afrikansk gospel i ett litet bykapell mitt ute i Afrika. Jag älskar hur de sjunger här, det är så fullständigt fritt, så starkt, lite glidande ibland kanske, men med ett jäkla ös...

Det blev tidig kväll för vi skulle ju som vanligt upp i ottan. Denna morgon för att besöka skolan i Kwanzimela.

465 barn, 5 lärare (och en massa assistenter ska jag väl säga för att vara uppriktig.) Många av barnen föräldralösa, många barn själva smittade av hiv, ungar som kommer dit med sina småsyskon på ena armen för att mamma är så sjuk så hon inte kan ha dem hemma. 82% arbetslöshet hos föräldrarna, de som har jobb tjänar i snitt cirka 100 rand/månad. (80:-)

Hopplösa villkor kan man tycka, men ändå fanns det en massa stolthet och glädje för det man gjorde i den där lilla skolan. Det var rörande. Barnen hade förberett en cultural show för oss, sjöng och dansade så det stod härliga till, vi kontrade med "små grodorna", stor förbrödring uppstod. *S*

Vi hade skramlat lite pengar innan vi kom dit, rektorn fick lite över 5000:- av oss och blev själaglad. De pengarna skulle räcka till mycket.

Jag smet in på det "dagis" man varit tvungna att anordna eftersom barnen kommer till skolan med sina småsyskon med sig. Det skulle ni se, förskolepersonal i Kumla... 80 barn i ett rum, det material som fanns att tillgå rymdes på ett litet bord... Nå, jag tog lite bilder och blev "överfallen" av barn som ville känna på min vita hud... Undrar just om den kändes annorlunda för dem?

Måste gå och sova nu. Får berätta mer sedan. God natt Sverige!

Let me hereby state:

Jag skickar inga vykort. Till någon... Nån måtta får det vara...

Några ögonblicksbilder till...

Vi besöker en skola och får bevittna lite "tribe-dancing"... Duktiga ungar (ungdomar)

Två kvinnor i traditionella Swazidräkter, vid gränsövergången.

Eder förtrolige, någonstans uppe i Swazibergen.

Kungen av Swazilands lilla skithotell. Det var jätteobehagligt att sova där...

Ingen uppkoppling på en dag eller två...

Tro inte att jag försvunnit för gott, men nu ska vi in i Kwazulu Natal och till en misssionsstation ute i ingenting. Jag tror inte det finns internet där. Men jag återkommer när vi kommer till Durban. (Det är på Östkusten, då ska jag bada i havet. Om det inte är hajvarning..)

Over and out!

1 från Pretoria, 3 från Krugerparken...

Tar en oändlig tid att ladda in bilder när de inte är komprimerade... Sorry... Men här är några rara saker jag sett...

Ahh, varför funkar det inte att lägga upp bilder...

Sne jag blir. Jag fastnade i en sån där "bläddraruta"... Det gick ju häromdagen... Får försöka i kväll igen för nu ska jag ner i Poolen...

Nu är vi i Swaziland,

det känns mycket mer som riktiga Afrika... Rätt stor skillnad på infrastrukturen att komma hit måste jag säga. Plötsligt bor människor (en del) i lerhyddor och jorden är röd och samhället agrart. Spännande och vackert... Vi har stannat lite här och var och det har varit en bra dag. Nu är vi på kungens lyxhotell och det känns lite konstigt att kliva in i en sån här miljö efter att ha sett under vilka villkor människor lever... Men de är väl beroende av turistpengar så samtidigt blir det dubbelt...

Klockan ar 8 pa sondagsmorgonen

Har sovit jattegott i natt. Nu ar det frukost och sa ska vi vidare till Swaziland som tydligen inte ens tillhor Sydafrika utan ar hur sjalvstandigt som helst. Blir ett land till att lagga pa listan. Vi ska sova pa Kungens eget hotell... Hoppas ni har det bra darhemma!

I dag har jag varit med om nagot fantastiskt...

...eller jag tycker forresten att hela dagen var fantastisk, jag menar nio timmar i Krugerparken, moten med lejon, elefanter, leoparder, giraffer, noshorningar, bufflar, zebror, antiloper, alla djur man kan tanka sig... I ett fritt habitat, inte alls som kolmarden. Ah, det var sa lackert!!! Vi fick se alla "big five" och en del andra djur ocksa, som ni ser har ovan. Jag har sa manga vackra bilder jag skulle vilja lagga upp direkt, men wi-fi funkar inte har pa hotell Pestana Lodge sa jag kan inte anvanda lap-topen...

I vilket fall som helst sa fick vi se tva lejon sla en antilop, mitt framfor vara ogon. Det var en san dar upplevelse som drojer sig kvar pa nathinnan. Forst lag de stilla, sedan reste de sig och gick forbi var jeep pa en meters avstand, kandes som att vara pa kolmarden ungefar, just da. Men inte sen, nar de fick syn pa sitt byte. Det ena lejonet drev antilopen mot det andra som hoppade upp och bet den i strupen. Det var en "clean kill". Den maste ha dott innan den slog i marken... Jag blev alldeles tarogd, inte for att djur dodar djur for att ata, men for att det var ett maktigt skadespel som utspelades dar och da.

Vi korde 250 kilometer men sag bara 3 procent av Krugerparken som ar lika stor som Belgien och Holland tillsammans. Vilken dag. Jag kommer att dromma om lejon i natt.

Malelane, utanfor Krugerparken, torsdag kvall

Bast att konstatera det pa en gang, den har datorn har inte a, a eller o. Det ar en lobbydator och alldeles nyss hade jag skrivit jattemycket och da gick strommen och hela lodgen blev kolsvart och allt forsvann Shit happens. Utanfor gar askan, det ar jattestora blixtar och krokodilernas ogon lyser i morkret. Utanfor min bungalow har jag en serios varningsskylt som talar om att Crocodiles are roaming in the water och att hotellet inte tar ansvar om jag gar utanfor staketet. Vilket jag aldrig skulle ha kunnat tanka mig att gora...

I dag har vi rest 680 kilometer med buss, det var lite svettigt faktiskt, anda fran Centurion strax utanfor Joburg till Malelane da, med stopp i Pretoria och i Pilgrims rest, en urharlig gammal guldgravarstad uppe i bergen. (Hogre an Kebenekaise faktiskt...)

I Pretoria blommade 70.000 Jakarandatrad i lila, det var maktigt.

Jag ska snart ga och lagga mig fast klockan bara ar 21.30, I morgon bitti ska vi traffas 05.30 for att ga pa jeeparna och aka in i Krugerparken. Jag hoppas att vi har samma tur som ett sallskap jag pratade med idag, de hade fatt se the big five och mer dartill, leoparder flera stycken till och med...

The big five ar inte de fem storsta rent fysiskt, men fem djur som varit sa jagade att de hotats av utrotning... Lejon, Leopard, Buffel, Elefant och Noshorning. Vi far se vad som hander men det ska bli riktigt spannande...

Den har Lodgen ar urlyxig. Jag har en egen bungalow pa 25 m2 eller sa. En kvinna kom och fragade om hon fick badda upp sangen. Jag blev skamsen och sade att jag minsann kunde gora det sjalv. Man ar inte van, antar jag.

Aterkommer i morgon hoppas jag, med rapport fran the big gamehunt.

Soweto

Får nog räcka för idag... Kanske köpte mig för lite uppkopplingstid...

Soweto...

Vi landade och klev ut i högsommarvärme och sattes omedelbart på en buss till Soweto. Soweto är en förkortning för ”southwest townships”. Hade jag ingen aning om.

Det jag visste om Soweto var det jag sett på film och i media och det jag hört Peter Gabriel sjunga om.

En bild som kom för mig var inledningen av ”cry freedom”, när tusentals barn kommer springande på en grusväg, mellan plåtskjulen, sjungande kampsånger, protesterande mot apartheidregimens beslut att all undervisning skulle ske på Afrikaans. Poliserna skjuter rätt in i barnmassan, det är blod och damm och tårar. Den är ganska vidrig faktiskt, och absolut sann. Vi var och såg minnesplatsen för händelsen, en ”klassisk” (om man nu kan använda ett sådant ord i det här sammanhanget?) bild från kravallerna i Soweto är den där den döende skolpojken Hector Peterson lyfts upp och bärs iväg av en kamrat. Har ni sett den så vet ni vad jag talar om. Den är central för hela minnesplatsen och speglas pǻ en mängd olika sätt. Starkt. Förskräckligt. Vita svin... Inte att undra på att det här landet har en massa saker att ta itu med...

Soweto är stort, mycket större än jag kunnat föreställla mig. Vår guide Linda (det är en man, hans namn betyder tålamod förklarar han) berättar att det bor nästan tre miljoner människor i Soweto. Inte alls bara i plåtskjul, det finns allt från miljonärer till utfattiga (fler av de sistnämnda såklart), det de har gemensamt är att de är svarta. Så kör bussen runt i alla dessa områden och man förstår att han har rätt. Skiljda åt av en väg ibland ligger stora fina ”mansions” granne med de där små plåtskjulen. Jag frågar om det blivit en annan form av segregation nu, att det bildats gränser mellan rika områden och fattiga områden, men så är det inte, enligt guiden i alla fall.

Vi får en god buffelunch inne i Soweto, lite antilop, kyckling, lamm, polenta, pumpa, bröd, ris. Jättegott tycker jag. Några pensionärer är lite mer skeptiska, inte alla förstås, det är väl de som med störst öron lyssnat på guidens varningstal om riskerna med att gå ut ensam på kvällarna i Sydafrika generellt och att vara ensam vit i Soweto speciellt... Är det på det sättet kan man nog inte lita på maten heller...

Jag är ju mest rädd för spindlar jag, men ännu har jag inte sett någon.

Nu sitter jag på lyxhotellet utanför Johannesburg, tar mig en öl, skriver det här. Det är fantastiskt behagligt. Blir nog tidigt i säng ikväll sen...

I morgon bär det av till Pretoria.

On the early morning flight

Det blev faktiskt ”Prison break” avsnitt sju i stället och sedan måste jag ha somnat till fast jag knappast trodde det var möjligt, för nu är klockan halvåtta på morgonen och vi har fått frukost. Sitter här med en prilla i munnen och konstaterar att jag inte rökt på 18 timmar och att det gått riktigt bra. Kanske läge att låta bli?

Nu ska det bli riktigt spännande att se vad den här resan har att erbjuda. Jag återkommer efter första dagens intryck.

Första dagens övningar...

Sitter på planet till Johannesburg, En airbus A340-200, har precis fått mig lite mat till livs, tur det för jag var riktigt hungrig. Hade som jag skrev i förra inlägget bara käckat en mezzalunamacka på Arlanda och en påse nötter på flighten till London. Nu var det middag emellertid och det smakade bra, fast det var välpaketerad flygplansmat. Någon slags kryddig kycklinggryta med ris, den traditionella bullen, en bytta sallad och så lite äppelkaka efteråt. En whisky före, lite rödtjut till maten och så en cognac till kaffet. Kanske man kan sova lite sen i alla fall... Här är lite bättre sittplats än på sas-planet till London.

Mamma körde mig till Örebro vid elvatiden, jag hade väl mina aningar om vilket klientel det var som skulle med på resan eftersom jag sett deltagarförteckningen och kunnat konstatera att de flesta hette ”Stig-Arne och Maj-Britt” och ”Greta och Sven” och sånt. Däremot visste jag väl inte riktigt hur rätt jag hade. De flesta är pensionärer. Det är inget att deppa ihop över i sig, de verkar pigga och trevliga och jag väljer naturligtvis själv vilka jag vill prata med.

Vår reseledare är ”mr Contour” himself, Christer Fahlström. Han är mycket ordningssam och organisatorisk och pratar med gruppen så pensionisterna jublar. Men han är också trevlig och säkert kunnig.

Not much happening idag faktiskt, det är ju en ren resedag (och natt). Vi har att göra nästan elva timmar till Johannesburg från London, nonstop. Jag visste inte att det var så jäkla långt. Tyckte inte det såg ut så om man tittade på kartan, men det är ju faktiskt långt ner på södra halvklotet. Får väl se om jag kommer ur flyget med svullna fötter och blodpropp... Köpte en kortläsare på Heathrow i alla fall, det lär väl vara en förutsättning för att jag ska kunna få med några bilder på blogen ibland. Men nu inser jag att jag inte har något bildbehandlingsprogram i den här lilla lap-topen, så det kanske blir svårt i alla fall...

Vi landar i Johannesburg vid halvniotiden i morgon. Man kunde ju ha önskat sig ett par timmars rekreation på ett lyxigt hotell först, men tydligen ska vi rätt ut i Sowetos kåkstäder på en halvdagsutflykt innan vi får lägga oss en stund.

Nu ska jag kolla Dexter en stund och sedan är det sannolikt bäst att försöka sova några timmar.

Arlanda, 15.25

Incheckad och klar, tar en öl och en mezzalunamacka. Det är tur att jag är rätt gråhårig så jag inte sticker ut för mycket. Snittålder på resesällskapet; 65 sisådär. Men vad gör väl det? Hello Africa!

Jamen då så,

då tutar vi och kör. Allt jag glömt att packa ner får jag köpa efter vägen. Det är säkert en del... Som sagt, håll kollen här, jag ska verkligen försöka höra av mig.

H.
Traveller

They´ve killed a man in Ohio...

Richard Cooey fick sig en riktig dödscocktail, trots att han i sitt överklagande angett att han var för fet för att avrättas och att man kanske skulle usätta honom för "cruel and unusual punishment" när man skulle leta efter rätt vener att sätta sprutan i. Det brydde sig delstaten Ohio emellertid inte om.

Vet ni förresten vad de skriver i sitt "capital punishment protocol"?

The protocol also requires that the executioners have a defibrillator available in the event that the condemned person has a heart attack before being executed.

"Trained medical staff shall make every effort to revive the inmate should this occur," the Department of Corrections document says.

Man får inte dö av skräck liksom, då ska man återupplivas så att man sedan kan tagas av daga "på det rätta sättet"... Hur perverst är inte det?

Amnesty international: pg 90 00 72-0

Nu börjar det dra ihop sig rätt ordentligt...

For till läkargruppen i dag för att få mig lite gulsotsvaccin och malariaprofylax. Självklart på drop-in, det hade jag ju lyckats läsa mig till på internet att de hade. Not... www.jordenrunt.se var inte helt uppdaterade. Men syrran på vaccinationskliniken var schysst och tryckte i mig en spruta på sin lunchrast, så det ordnade sig i alla fall. Heder åt henne.

Körde förbi Marieberg och Forex och hämtade pengar också, har inte riktigt koll på vad det här äventyret kommer att kosta men boende, mat och transporter är ju redan betalda, så det är väl ett och annat glas pinot noir som ska betalas... Janne & Thomas sade att det var halva priset mot hemma ungefär. Vi får väl se...

Vill ni kolla några otäcka hotell jag ska bo på är det bara att klicka här (Krugerparken), här (Swaziland), här (Elangeni) , eller kanske här (Kapstaden.) Visst ser det direkt läskigt ut...

Jag tar med mig en dator och finns det bara bra nätverk så ska jag försöka bloga lite om vad som händer. Håll kollen!

En tv-(o)mans bekännelser...

Jag är seriemissbrukare, bara att inse, alldeles för mycket av mitt liv går åt till att följa ett antal tv-serier av varierande kvalitet och beskaffenhet... (Snabbt hemladdade via internet dessutom, här handlar det om snabba kickar.) Under våren och sommaren kände jag mig nästan normal, det var väl då manusstrejken i Hollywood slog igenom och inga serier sändes nämligen, men nu är de (nästan) alla tillbaka och jag sitter här i träsket igen.

För er som delar missbruket och för er som ännu inte gör det; här är en snabb lägesbedömning av vad som är värt att slösa tid på och vad som absolut inte är det.

Dexter är här igen, två avsnitt av säsong tre har sänts. Dexter är det näst bästa som hänt tv-världen. (Bäst är Sopranos.) Dexter har humor, känslo-och-kärleksliv, intelligens, blod-och-våld och en massa andra ingredienser som gör att den liksom hamnar i en egen division. Missa inte, vad ni än gör...

Heroes spårade ur fullständigt i säsong två. Tre avsnitt av trean har jag sett och inget har blivit bättre. Konceptet dog i samband med avslutningen av säsong 1. Hoppa över!

Prison Break är inne på fjärde säsongen och har tagit sig högst betydligt faktiskt. Nu är det nästan spännande igen, och det går nästan att förlåta manusförfattarna för säsong 3 och den ändlösa vandringen i Sonafängelset. Umbärligt, men rätt okej faktiskt.

LOST har inte börjat höstsäsongen (5) än. Den kommer jag inte att missa i vilket fall som helst, där finns trådar jag måste få ordning på innan jag dör, fasinerande att man lyckas få människor att se på tv i fyra säsonger, begripa ingenting och ändå tycka "wow, this is cool"...

Skitsimförening...

Jag känner mig faktiskt förbannad.

Släpper av Agnes vid simhallen i Hallsberg (där hon numera ska göra ett av sina två simpass i veckan, för så har föreningen bestämt) 17.15, lovar att vara tillbaka 19.20 för då ska hon ha hunnit basta och ducha efteråt.

Tuva och jag åker och handlar i godan ro, vi är tillbaka tjugo över sju som jag lovat och möter Agnes som gråter och är alldeles i upplösningstillstånd. Det var ingen träning. Simhallen var stängd för lagning av bassäng. Ingen annan var där...

Men för h-lv-te Nautilus... När beättade ni det här? På vilket sätt? Varken Lise eller jag har fått något meddelande om att träningen var inställd, via brev, mail eller telefon. Agnes (som ju är en plikttrogen tjej) säger "det är säkert mitt fel men jag har inte hört något..."

Ingen skada skedd, hon överlevde, om än lite ledsen och rädd, men jag funderar ändå... Varför ska en tioåring behöva åka till en annan kommun en gång i veckan för att få träna? Vem har ansvar för att information kommer fram som den ska? Har jag varit en dåligt ansvarstagande förälder som missat information? Jag känner mig jätteförvirrad. Och dessutom då förbannad. Jag kan förstå att de där timmarna var evighetslånga...

Sydafrika - 1 week and still counting... ...all systems set to go...

Jag tror inte att jag riktigt fattat att jag snart ska åka... Det känns lite overkligt att tänka sig att jag om mindre än en vecka ska sitta på ett plan till Johannesburg. Äh, det är väl bara att luta sig tillbaka och slappna av antar jag...

Jag har haft Sydafrika i tankarna så länge.

Jag har sett Olof Palme dela ut miljoner ur stadskassan direkt till ANC på den stora stödgalan 1985. Inte förrän de svarta blev fria skulle jag dricka ett glas sydafrikanskt vin. Vi som sjöng och spelade i det lilla formatet anordnade lokala galor också, här i Kumla spelade vi in bra mycket pengar till ANC:s kamp via en fullsatt spelning i Husaren. Gamle Hällabrottsdoktorn Kenneth Swakamisa (som förutom att vara läkare också var ANC-medlem i exil) fick ta emot dem, rörd och tacksam för ett sådant stöd från ungdomar i Kumla.

När jag gick ut förskollärarlinjen 1988 lyckades jag få med mig alla mina kursare på att skänka den symboliska "avgångsgåvan" till lärarna till ANC... Jag tror inte att det vare sig före eller efter 1988 skänkts förskollärarpengar till en militaristisk organisation...

Amandla! alltså. Många filmer har man sett, mycket musik har man lyssnat på, många böcker har man läst... "Cry Freedom" av Richard Attenborough, "Biko" med Peter Gabriel (Och Simple Minds i en genialisk cover...), "Frihetens sjö" av James Michener, "Goodbye Bafana" på senare år...

Vad är det jag försöker säga? Att jag verkligen funderat mycket över det vidriga apartheidssystemet och att det präglat mig för livet. Människor ska ha rätt till drägliga livsvillkor alldeles oavsett vilken hudfärg de har...

Nu ska jag åka som "vit turist" och hur det kommer att kännas vet jag inte än. Spännande kommer det i vilket fall som helst att bli...

Härligt med konst!!!

Fick hem tavlorna jag köpt av Mattias i går, jag är så nöjd, vardagsrummet blev plötsligen mer livfullt. Nu fattas det bara gardiner, men jag fick med mig Linda till IKEA i söndags och vi hittade ett par riktigt snygga som nog ska passa. Any day now, anyday, I will be released...

"Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl",

sade Pierre de Couberrain inför de första olympiska spelen 1896. Bullshit, säger nog de flesta som varit inblandade i en idrottslig aktivitet. Det är klart man vill vinna.

Fast nu har jag upplevt det i verkligheten. Tuva har varit på fotbollscup med IFK Kumlas flicklag 01-02:or. Man spelade tre matcher, resultaten pendlade inte så värst mycket. 0-17, 1-14, 0-13 blev det. (Eller något liknande.) Men alla hade jättekul och ingen surade det minsta och det första Tuva sade efteråt var "Ellen gjorde mål, hon är skitbra"...

Bilderna lånade från IFK Kumlas hemsida.