Juni 2017

Var det den värsta månaden i mitt liv, hittills? Jag tror det faktiskt, trots att jag, som alla andra, haft min beskärda dos av illamående genom åren. En mamma som dör, förvirring, konstiga saker på jobbet, tystnader, oro. Ångest.

Nej fy fan. Nu får det väl ändå vara någon måtta.

Tuva och jag åker till Litauen på onsdag. Det ska bli så skönt att få komma bort ett tag.

På kyrkogården

Idag har vi varit på ängskyrkogården och sett ut en gravplats och en fin natursten till min mamma. Vilken vacker och vilsam plats. Det blir bra.

Skönt att ha tjejerna hemma igen

Det har varit en omtumlande vecka på många sätt och det kändes gott att få hem Agnes och Tuva idag. På något sätt blir inte tystnaden så öronbedövande när det finns fler människor i huset. De verkar i alla fall ha haft det bra på Brac. Det är ju en mysig ö.

Och nu ska de hämtas

Sitter och väntar i Täby, hoppas de är någorlunda i tid. Och välbehållna förstås.

Den här världen

Nu har jag köpt tvättmedel, blöjor och barnmat till tiggerskan vid Lidl. Man ska hjälpa i hemlandet sägs det, men hon och bebisen behövde ju hjälp här. Jävla skitvärld vi lever i när människor ska behöva sitta och förödmjuka sig så där. Det kunde varit jag som satt där om jag inte haft turen att födas i det här landet. Eller du.

Onsdagstråkigheter

Det hjälper ju inte henne, men kanske någon annan. Jag vill i alla fall veta hur IVO ser på saken.

Kört familjen till flyget

Lise fyller 50 på tisdag. De ska till Kroatien, till Sutivan på Brac, där Tuva och jag var för ett år sedan. Hoppas de får en fin vecka. Skönt för dem att komma ifrån allt ett tag. Jag önskar också att jag var på någon annan plats. På Irland skulle jag vilja vara. I Clifden, Connemara. Eller i Rathdrum, mitt ute i ingenstans.

Det börjar väl sjunka in, så smått...

"Sandberg"
"Hej det är jag."
"Jag ska bara dämpa lite på tv-n, det är veterinärerna, det är ju så bra, har du sett det?"
"Nej jag kollar ju inte på det. Ska jag ringa sen?"
"Nej jag kan se reprisen."

Så 10 minuter om ingenting och allt. Nu blir det inga såna samtal mer. Och det känns förfärligt. Alldeles för jävligt förfärligt.

"Agnes har klippt sig." "Tiggarn var tillbaka, jag gav honom 20 kronor, han vill åka hem men det är svårt med flyg." "Tuva är så snäll, hon handlade åt oss..." "Birgit har varit sjuk." "Els-Marie var här och städade idag. Hon hängde om alla gardiner." "Eivor och jag ska äta våfflor i morgon på Betania." "Sossarna var här och bjöd på fika. Stefan Svensson var här. Och Katarina."

"Du kommer nog alltid att vara sosse mamma?"

"Ja men den där Mona Sahlin tyckte jag inte om."

"Det kanske inte bara var hennes fel?"

"Nä men hon var inte bra."

Mamma, lilla mamma... Du kämpade för de små människornas rätt, hela livet. Från "tiggarn" vid ICA, till de funktionshindrade på Mossbanegatan där du jobbade i köket, till Kvarngården, överallt. Det hedrar dig, ditt minne. Jag är lärd av dig. Det är jag så tacksam för. Jag vet vad en människa är värd. Vem den än är.

Min älskade lilla mamma

Hon har ju funnits för mig alltid. Nu finns hon inte mer. Hon fattas mig och jag är så ledsen.

Just nu befinner jag mig i en mardröm

Jag önskar jag kunde vakna upp ifrån den, men den är på riktigt. Jag skriver inget mer, måste försöka få lite sömn.

Tankar, en fredagskväll

Intensivvårdsavdelning. IVA. Det är ett tungt ord. Det är liksom slutet av vårdkedjan, där hamnar man bara om det är riktig kris. 

För en vecka sedan skickades min mamma in till sjukhuset. Senare samma kväll skickades hon hem igen, bedömd som otillräckligt sjuk för att behövs vara inlagd. En tid på vårdcentralen bokades, ett par veckor senare. 

En vecka senare ligger hon på IVA. Jag känner mig märkligt dubbel. Dels är jag ledsen och förbannad för att man körde hem henne, för jag (vi) såg ju att hon var jättesjuk, det behöver man inte vara medicinare för att se.  Men också tacksam för att hon nu är där hon är, för nu vet jag i alla fall att hon får den bästa vård hon kan få. Så får vi se hur det slutar. 

Man kan tro att IVA är en hektisk plats, det kan det säkert vara också, men när vi kommer dit råder lugn. Det är mycket maskiner, sladdar, in- och utfarter, mätinstrument, mekanik, man mäter allt som går att mäta. Men det är också människor på plats hela tiden, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, det är väl det som lugnar mig mest. 

Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Vi har också en katastrofal sjukvård i Sverige, där människor nästan måste dö innan de får adekvat vård. Så ska det väl ändå inte vara? 

När jag hade hjärtsvikt 2010 ville läkaren skriva ut hostmedicin. Jag fick böna och be om att få en undersökning något mer omfattande. Så var det nu med mamma också.

Vad säger det här om vårt vårdsystem?

Vad är det som händer?

Jag är så bekymrad. Nu fick mamma åka in till sjukhuset igen, och från att nästan inte fått åka in alls ligger på hon på intensiven med jätteosäker prognos. Det är något som är väldigt fel med det här. Usch. Nu hoppas jag bara att telefonen inte ringer i natt.

Jag har tappat lusten känner jag

För det mesta. Usch vad tungt allt ska kännas ibland. Måste vända det på något sätt. Men hur? Hur gör man för att se ljust på tillvaron?

Vårdfundering

Jag betalar ett par hundra tusen om året i skatt. Det ska jag göra, för jag tjänar hyfsat och jag tror på vår svenska modell där var och en bidrar efter förmåga och där vi alla hjälps åt att finansiera de viktiga sektorerna, vård, skola, omsorg... Det är som det ska. Om det funkar.

Men när jag ser en gammal närstående bli hemskickad från sjukhuset utan att ha fått någon som helst hjälp, då undrar jag...

Jag ska inte gå in på några snaskiga detaljer här, jag bara konstaterar att det måste vara ett systemfel när man skickas hem utan att ha någon som helst möjlighet att klara sig själv. Hemtjänst och hemvård är ju fantastiska, men de kan inte finnas på plats hela tiden.

Nä fan, jag blir ledsen. Och undrar vad det är som är fel.