Novembermörkret är kompakt, både morgon och kväll

Det är den här tiden på året jag verkligen längtar "någonannanstans". Jag vet inte vart, bara bort. Kanske behöver lite lyckopiller eller nåt. Om nu det skulle hjälpa...

Det kanske bara är att inse att det är så här livet är i perioder. Jämngrått, genomtrist, kallt och blött. Antingen får man värma sig med något eller så får man frysa.

Usch vad deppigt det där lät. Men jag tror många känner ungefär likadant. När jag själv bar liten fanns ju alltid julen att längta till. När barnen var små kunde man längta tillsammans med dem. Men nu?

Årets julfest 28/11 2017?!

Känns lite konstigt att gå på julfest i November, men när arbetsgivaren bjuder tackar man såklart inte nej. Maten var jättegod och de små flickorna och pojkarna sjöng fint till förinspelade bakgrunder och glittrade ikapp. Skämten om #metoo var däremot inte ens kul någonstans. Zorry Eztrad. Slutbetyg; 2,5 av 5. Det var skämten som var skämda.

Köldrapport

Kommer hem, genomfrusen. Tappar upp ett bad. Tinar. Kollar kalendern och njuter av att inse att det INTE är någon hockey idag. Tänker på varma saker. Solen. Irish Coffee. Stark tacosås. Helvetets sjunde krets. Juli. Då kommer glassbilen körande utanför. Tutar sin fåniga melodi. Allt är förstört. Jag HATAR kyla

Den här är faktiskt riktigt bra och jag försöker...

Lyckas förstås inte jämt men...

Nu har det FORSAT snor ur näsan sen i morse klockan åtta

Det är 11,5 timme det. Det blir mycket snor. Klart, rinnande, som vatten nästan. Undrar hur mycket mer SNOR det kan finnas i min skalle. Kan det bli värre? Eller bättre? Hoppas förstås på det senare.

Agnes och Tuva och Lise har målat om Agnes rum idag. Av någon anledning ville hon byta sina mörkt cerisa väggar mot något mer neutralt. Och okej, det blev mycket finare. Det är skillnad på att vara 10 och 20 år.

Helvetes hockeylag...

Katastrofsiffror. Sju spelade hemmamatcher, en poäng. Det värsta är att det inte ens finns hopp om att det ska vända. Idag kom Kumla knappt över halva plan. Grums hade bud på fler mål än de två de gjorde. Tränar-Mattias står med armarna i kors. Spelare skickar puckar planlöst och passar fel så det sjunger om det, är tvåa in i de flesta situationer. Någon blir frustrerad och slår sönder båsdörren när Grums gör mål så vi får sitta och vänta på den ska bl lagad så att förnedringen ska fullbordas. Kanske kunde materialförstöraren ha tacklat nån i stället, det hade varit bättre. Så här illa har det inte sett ut på 15 år, inte ens på Åhlunds tid. Man måste väl i alla fall kämpa. Det är fan skamligt. #nyahungrigakumla #kumlahockey #pinsamt #fyfan #varfinnsglöden #gemigterapi #tainenpsykolog #helvetesjävlaskit

Tänk att jag har en dotter som är 20 år

Gränsen till vuxenlivet är passerad. Inte tonåring längre. Konstigt det känns. Grattis min lilla stora Agnes. Jag är så glad för dig.

Jag är inte överförtjust i fotboll

Och brukar inte applådera 0-0-matcher. Men ikväll får jag ge mig. 0-0 borta mot Italien räcker för att ta oss till VM. Det är hedervärt. Och man får konstatera att Sverige utan Zlatan klarar det som Sverige med Zlatan inte klarade. Kollektivets seger över individualismen. Grattis Sverige.

Fantastiskt fin spelning med Louise Hoffsten

Det är svårt att gå och lägga sig när hjärtat är fullt av musik och känslor. Jag har varit på en fantastisk konsert med Louise Hoffsten, en av Sveriges finaste sångerskor, låtskrivare, bluesartister, vistolkare. Hennes kropp må vara skör, men hennes röst är det inte. Den är hjärta, smärta, blues, nakenhet, känsla. Fantastiska musiker hade hon också med sig.

Man måste älska East West för deras livescen. Det är en ynnest att gång efter annan få njuta alla dessa fina artister i ett så intimt sammanhang. Ett privilegium.

Nu sitter jag och lyssnar på ”Röster ur mörkret” och inser att det är en jättefin sångsamling.

Nu ligger hon bra

Så. Stenen blev fin. Det känns okej.

När vi satt på Lill-Annas och fikade efteråt kom den gamla begravningssången till mig:

I dag ska Gunvor i jorden
Se på de dukade borden
Åh vilken glädje
Ack vilken fröjd
Å få vi int brännvin
Så få vi nog plättar
Å få vi int plättar
Så få vi nog bullar
Men det gör detsamma
Blott själen är nöjd

Man kan sjunga den och minnas med glädje. Hon gillade bullar. Och hon tyckte inte om ledsamheter.

Fattar inte hur fort åren går

Tuva tog moppekort i fredags. Varje gång hon kommer in genom dörren med skinnjacka och svart integralhjälm tror jag att det är Lisbeth Salander som hälsar på. Tuva är ju liksom fyra år... Eller var alldeles nyss i alla fall... Jaja, grattis i alla fall

I dag saknade jag mamma

Vet inte riktigt vad det var som fick mig in i den känslan, det kanske var för att jag pratade med min pappa om gravsättningen som ska bli av på onsdag. Sen tittade jag på lite bilder. Sen grät jag en skvätt.

Hon blev ju så skröplig de sista åren. Jag hade svårt att acceptera det, ville ju att hon skulle vara som hon alltid varit. Det gjorde ont i mig när hon trillade och slog sig, när människor utnyttjade henne, när hon for illa.

Jag var inte där så mycket som jag hade velat vara. Det känns inte bra. "Du kommer väl opp någe tag" sa hon ofta. Och jag gick dit, men jag skulle gått oftare. Inget att göra åt nu, men ändå. Det gnager i mig.

Agnes är på väg att lämna mig, klart hon vill bo själv, hon är 20 snart, själv flyttade jag när jag var 18. Det är förståeligt, men känns ändå svårt. Hoppas jag inte blir sittande här som pensionär, hoppas jag inte ska behöva säga "du kommer väl opp någe tag". Det älskar jag henne för mycket för.

Alias Grace

http://www.imdb.com/title/tt1034007/?ref_=nv_sr_1

Jag inbillar mig att de flesta har Netflix nuförtiden. Annars kan man ju fundera på att ha. Enormt mycket bra utbud för en hundring i månaden.

Favoritförfattaren Margaret Atwood (A handmaids tale till exempel) har skrivit boken varpå den här serien baseras. Rekommenderas varmt. En fascinerande historia, välspelad, ett feministiskt perspektiv, långsam spänning, drama. Go for it. 

För elva år sedan idag

Var jag inte 54 år, snart 55. Jag var 43 år. Jag var inte gråhårig. Jag var inte så tjock. Jag bodde på Baldergatan, hade jobbat som rektor i Stene Hardemo i fem år. Tuva var inte 15 år och på väg att ta moppekort. Hon var fyra år och hade stödhjul på cykeln. Agnes var nyss snart nio. Det var en annan tid.

För elva år sedan idag skrev jag det första inlägget i den här bloggen. Jag är lite stolt över att jag hållit liv i den så länge, trots att jag skriver mer på Facebook nuförtiden och nog har gjort det i sex-sju år.

Till slut blir det ändå nån slags berättelse om ett liv. Mitt liv. Rapsodiskt och kort, men ändå. För vad nu det är värt.

Det var iskallt och måne för elva år sedan. Det är det idag också. November är ändå november.