Vi landade och klev ut i högsommarvärme och sattes omedelbart på en buss till Soweto. Soweto är en förkortning för ”southwest townships”. Hade jag ingen aning om.
Det jag visste om Soweto var det jag sett på film och i media och det jag hört Peter Gabriel sjunga om.
En bild som kom för mig var inledningen av ”cry freedom”, när tusentals barn kommer springande på en grusväg, mellan plåtskjulen, sjungande kampsånger, protesterande mot apartheidregimens beslut att all undervisning skulle ske på Afrikaans. Poliserna skjuter rätt in i barnmassan, det är blod och damm och tårar. Den är ganska vidrig faktiskt, och absolut sann. Vi var och såg minnesplatsen för händelsen, en ”klassisk” (om man nu kan använda ett sådant ord i det här sammanhanget?) bild från kravallerna i Soweto är den där den döende skolpojken Hector Peterson lyfts upp och bärs iväg av en kamrat. Har ni sett den så vet ni vad jag talar om. Den är central för hela minnesplatsen och speglas pǻ en mängd olika sätt. Starkt. Förskräckligt. Vita svin... Inte att undra på att det här landet har en massa saker att ta itu med...
Soweto är stort, mycket större än jag kunnat föreställla mig. Vår guide Linda (det är en man, hans namn betyder tålamod förklarar han) berättar att det bor nästan tre miljoner människor i Soweto. Inte alls bara i plåtskjul, det finns allt från miljonärer till utfattiga (fler av de sistnämnda såklart), det de har gemensamt är att de är svarta. Så kör bussen runt i alla dessa områden och man förstår att han har rätt. Skiljda åt av en väg ibland ligger stora fina ”mansions” granne med de där små plåtskjulen. Jag frågar om det blivit en annan form av segregation nu, att det bildats gränser mellan rika områden och fattiga områden, men så är det inte, enligt guiden i alla fall.
Vi får en god buffelunch inne i Soweto, lite antilop, kyckling, lamm, polenta, pumpa, bröd, ris. Jättegott tycker jag. Några pensionärer är lite mer skeptiska, inte alla förstås, det är väl de som med störst öron lyssnat på guidens varningstal om riskerna med att gå ut ensam på kvällarna i Sydafrika generellt och att vara ensam vit i Soweto speciellt... Är det på det sättet kan man nog inte lita på maten heller...
Jag är ju mest rädd för spindlar jag, men ännu har jag inte sett någon.
Nu sitter jag på lyxhotellet utanför Johannesburg, tar mig en öl, skriver det här. Det är fantastiskt behagligt. Blir nog tidigt i säng ikväll sen...
I morgon bär det av till Pretoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar