är möjligtvis möjligheten att få "skriva av sig" utan att behöva vara så där himla genomtänkt hela tiden. Så antar jag att det är ett plus om det blir någorlunda läsvärt också. Och alltid retar det någon.
I förrgår fick jag ett mail från en kvinna som skrev att hon i och för sig inte ville kommentera allt för mycket av det jag skrivit men att hon ändå ville att jag skulle veta att hon tyckte att en del av det jag skrivit aldrig borde ha skrivits. Okej.
Med anledning av det vill jag uttala följande;
Jag kan titta på Luciatåg rent professionellt och se riktigt glad ut.
Även om jag i min blog flirtat ohämnat med andras sexualiteter och religioner är jag (as far as I know den 29/12 2006) likväl själv heterosexuell och kristen. (Men ge mig en femma så kan vi snacka vidare om allt som JÄMO bara längtar efter att få pröva.)
När jag blogar skriver jag om mitt liv som det ter sig just nu. Och inte en enda människa behöver läsa om den inte vill. Går förresten Silvia på toaletten?
Puss på er, män och kvinnor!
H.
lördag, december 30, 2006
måndag, december 25, 2006
Till Skaune till Skaune
vi köra alla tre (fyra).
Baura autt bourjau ouva pou diftoungerna. Hemma igen onsdag.
Baura autt bourjau ouva pou diftoungerna. Hemma igen onsdag.
Jag är en ukkeägare
Tack mamma! Med gigbag och allt. Julens bästa klapp. Men mina korvar till fingrar behöver öva för att hitta de rätta greppen.
lördag, december 23, 2006
Nu är granen klädd, klapparna klappade, glöggen glödgad
Äntligen. Dags att vila.
Nu ska jag sätta mig ner och lyssna på Pogues och Kirsty McColl. A fairytale of New York. Sen blir det Lundell. Av himlen sänd. Sen är det julafton.
Må julanden vara med er vänner. Frid och ro.
Nu ska jag sätta mig ner och lyssna på Pogues och Kirsty McColl. A fairytale of New York. Sen blir det Lundell. Av himlen sänd. Sen är det julafton.
Må julanden vara med er vänner. Frid och ro.
torsdag, december 21, 2006
Cultural learnings of America to make benefit glorious nation of Kazakhstan
Borat!
Bara en gång tidigare har det hänt att jag förlorat kontrollen över mig själv när jag sett på film. (Observera då att jag inte räknar med de biobesök när jag sett på skräckfilmer som exempelvis "Hajen", "Exorcisten" eller "Jurtjyrkogården", för vid de tillfällena har jag visserligen skrikit rätt ut och nästan kissat i byxorna av skräck men ändå ganska snart samlat ihop mig.) Men när jag tillsammans med Thomas Engel betraktade "Tjejen som visste för mycket" på Folkan i Kumla - 1979 kanske - och såg de japanska turisterna skrika "Kojak bang bang" när de forslades runt på San Franciscos gator samtidigt som de viftade med sina flaggor så låg jag ner på golvet och kiknade av skratt - så till den milda grad att jag inte tog mig upp igen. Och när filmen var slut så räckte det med att få se en bild av en asiat eller Telly Savallas eller en japansk flagga för att allt skulle komma tillbaka och jag skulle börja garva igen. .
I förra veckan hände det igen. Jag såg "Borat". Jag har aldrig sett något roligare, sjukare, elakare, mer satiriskt, ironiskt briljant än denna film, aldrig sett något mer elegant utfört vulgoslafsigt stycke film som ens kommer i närheten av "Borat".
Har man sett duellen mellan Borat Sagdiyev och Azamat Bagatov så har man sett det hela.
Jag skrattade så jag grät. Jag skrattade så Agnes undrade vad det var för fel på mig. (Då visade jag sekvensen med Borat och Azamat och hon tyckte jag var dum i huvudet.) Jag skrattar när jag tänker på sekvensen med feministerna, grabbarna i trailern, hela jäkla filmen.
Jag var sannolikt nummer tremiljarder att upptäcka den här filmen och den här posten är inte alls orginell men det struntar jag i. Sacha Baron Cohen är ett geni!!!
Bara en gång tidigare har det hänt att jag förlorat kontrollen över mig själv när jag sett på film. (Observera då att jag inte räknar med de biobesök när jag sett på skräckfilmer som exempelvis "Hajen", "Exorcisten" eller "Jurtjyrkogården", för vid de tillfällena har jag visserligen skrikit rätt ut och nästan kissat i byxorna av skräck men ändå ganska snart samlat ihop mig.) Men när jag tillsammans med Thomas Engel betraktade "Tjejen som visste för mycket" på Folkan i Kumla - 1979 kanske - och såg de japanska turisterna skrika "Kojak bang bang" när de forslades runt på San Franciscos gator samtidigt som de viftade med sina flaggor så låg jag ner på golvet och kiknade av skratt - så till den milda grad att jag inte tog mig upp igen. Och när filmen var slut så räckte det med att få se en bild av en asiat eller Telly Savallas eller en japansk flagga för att allt skulle komma tillbaka och jag skulle börja garva igen. .
I förra veckan hände det igen. Jag såg "Borat". Jag har aldrig sett något roligare, sjukare, elakare, mer satiriskt, ironiskt briljant än denna film, aldrig sett något mer elegant utfört vulgoslafsigt stycke film som ens kommer i närheten av "Borat".
Har man sett duellen mellan Borat Sagdiyev och Azamat Bagatov så har man sett det hela.
Jag skrattade så jag grät. Jag skrattade så Agnes undrade vad det var för fel på mig. (Då visade jag sekvensen med Borat och Azamat och hon tyckte jag var dum i huvudet.) Jag skrattar när jag tänker på sekvensen med feministerna, grabbarna i trailern, hela jäkla filmen.
Jag var sannolikt nummer tremiljarder att upptäcka den här filmen och den här posten är inte alls orginell men det struntar jag i. Sacha Baron Cohen är ett geni!!!
fredag, december 15, 2006
torsdag, december 14, 2006
Elgiganten, I love You för att du tar mina pengar!
Sopranos säsong 1-5 för 199 kronor styck. Det är lycka det. Jag är numera en fattiglapp om man räknar tillgångar i kronor, men hemmets samlade kulturskatt har å andra sidan ökat mångfalt i värde.
Mafioso eller skolledare kan kvitta, det är bara att inse att vi tuffa pojkar behöver lite terapi ibland. Och att man får vara glad för den mamma man har.
onsdag, december 13, 2006
Jag har fått en överdos av lucior, pepparkakegubbar och småtomtar
Jag antar att det ingår i föräldraskapet att tindra med ögonen åt sina egna telningar när de skrider fram i vita klänningar och sjunger sånger man hört tio miljarder gånger förut. Jag kan ta det. Men när man dessutom måste "genomlida" andras ungar också, i ämbetsrollen, då tindrar det faktiskt inte mycket.
5 luciatåg har jag sett idag, 5 gånger har jag druckit saftglögg och kaffe och ätit pepparkaka och lussebulle. Jag hann inte ens få i mig någon lunch mellan lussetågen.
Se då krypa tomtar upp ur vrårna...
Men så orginellt. Ska tomtarna liksom dramatisera förloppet? Ha! Vilken cool idé...
fredag, december 08, 2006
Woodstockfilmen snurrade i dvd:n ikväll
Och det var säkert häftigt att vara med där. Men Roskilde var inget dåligt substitut. En kasse Carlsberg, en cigg, armen om Yvonne, vad mer fanns att begära av livet för en 19:åring?
torsdag, december 07, 2006
Auw my God...
Det var proppfullt inne i Skogstorpsskolan när Tuva och Agnes skulle visa upp vad de lärt sig på sina respektive danskurser. Det var gulligt med dessa små och lite större flickor som dansade sina danser. Så där i alla fall. Hyfsat. Rätt boring faktiskt. Jag satt där och gäspade.
Men sen klev Studiefrämjandets representant upp på scenen och sade "Vi har inte bara barn som dansar utan vuxna också och nu blir det ett nummer med vår jazzdansgrupp."
Upp på scenen kliver fem kvinnor i trikåer och först tror jag att det är ett skämt, men det är på riktigt. Det är så hemskt. Jag måste blunda hårt för om jag tittar så bryter jag ihop och det är elakt att skratta åt fem inte allt för magerlagda kvinnor som ger sig hän i jazzdans. Jag sitter där och känner mig elakast i världen och tänker "alla andra tycker nog att det är jättefint" men så märker jag att det går ett sorl i publiken och när försiktigt öppnar ögonen och ser mig omkring så märker jag att ingen törs titta mot scenen. Det är bara för...
...mycket...
Sen kommer nästa överraskning. Studiefrämjanderepresentanten går upp igen och säger "vi har också en grupp ungdomar som dansar klassisk balett."
"Shit. Nu blir det ballerinor..."
"De kan tyvärr inte vara med i kväll för de tränar på sitt lussetåg."
"Okej, det blir inga ballerinor..."
"Men deras lärare Anna-Ida kommer att dansa för er så ni får se hur det går till."
"Megacoolt."
Anna-Ida är en av de fem jazzdansande kvinnorna. Hon kommer in och river av några pliéer till Elvira Madigan. Ensam. Småflickorna tränar ju lussetåg.
Inte ett öga är torrt i publiken. Fast vi gråter av skratt, inte av rörelse.
Skit i ungarna. Anna-Ida i trikåer, det är underhållning i världsklass.
Alla har rätt till sin stund på Jorden. I kväll var det jazzdanserskornas tur att förtjäna sina applåder. Jag kan bara beundra dem för deras mod.
Men sen klev Studiefrämjandets representant upp på scenen och sade "Vi har inte bara barn som dansar utan vuxna också och nu blir det ett nummer med vår jazzdansgrupp."
Upp på scenen kliver fem kvinnor i trikåer och först tror jag att det är ett skämt, men det är på riktigt. Det är så hemskt. Jag måste blunda hårt för om jag tittar så bryter jag ihop och det är elakt att skratta åt fem inte allt för magerlagda kvinnor som ger sig hän i jazzdans. Jag sitter där och känner mig elakast i världen och tänker "alla andra tycker nog att det är jättefint" men så märker jag att det går ett sorl i publiken och när försiktigt öppnar ögonen och ser mig omkring så märker jag att ingen törs titta mot scenen. Det är bara för...
...mycket...
Sen kommer nästa överraskning. Studiefrämjanderepresentanten går upp igen och säger "vi har också en grupp ungdomar som dansar klassisk balett."
"Shit. Nu blir det ballerinor..."
"De kan tyvärr inte vara med i kväll för de tränar på sitt lussetåg."
"Okej, det blir inga ballerinor..."
"Men deras lärare Anna-Ida kommer att dansa för er så ni får se hur det går till."
"Megacoolt."
Anna-Ida är en av de fem jazzdansande kvinnorna. Hon kommer in och river av några pliéer till Elvira Madigan. Ensam. Småflickorna tränar ju lussetåg.
Inte ett öga är torrt i publiken. Fast vi gråter av skratt, inte av rörelse.
Skit i ungarna. Anna-Ida i trikåer, det är underhållning i världsklass.
Alla har rätt till sin stund på Jorden. I kväll var det jazzdanserskornas tur att förtjäna sina applåder. Jag kan bara beundra dem för deras mod.
tisdag, december 05, 2006
Jag kallas för Håkan Freud
Dessa bördor vi tvingas bära, dessa blytunga bördor av förväntningar och roller och masker som lastas på oss redan i det ögonblick vi föds. De kan väga ton och ändå förstår vi inte varför vi inte orkar dem. Vi förstår det inte därför att vi aldrig tillåts att se att de finns, därför att de som lägger dem på oss inte vill att vi ska se dem, därför att de som placerar dessa bördor på våra ryggar har ett personligt intresse av att vi ska slita och släpa utan att veta hur mycket vi egentligen bär. De vill inte att vi ska veta därför att de själva bär på samma bördor, därför att tyngden av sanningen skulle vara alldeles för outhärdlig för dem. Generation efter generation har tystat sina barn av den anledningen.
Vi klär på oss vuxenheten för att skydda de som förtryckt oss och genom livet bär vi den sedan, ibland så länge att vi glömmer bort vad som finns därunder, så länge att vi inte längre kan finna våra verkliga jag, så länge att vi inte kan skilja dröm från verklighet, vad vi verkligen är, vad vi har gjorts till och vad vi skulle vilja vara. Andra gånger gör vi precis tvärtom, döljer vår skröpliga vuxenhet under barnets mask, spelar barnets roll för att slippa känna oss misslyckade i vårt vuxenliv.
Bara sanningen kan göra en människa fri. Innan friheten kan komma måste maskerna falla.
Vi klär på oss vuxenheten för att skydda de som förtryckt oss och genom livet bär vi den sedan, ibland så länge att vi glömmer bort vad som finns därunder, så länge att vi inte längre kan finna våra verkliga jag, så länge att vi inte kan skilja dröm från verklighet, vad vi verkligen är, vad vi har gjorts till och vad vi skulle vilja vara. Andra gånger gör vi precis tvärtom, döljer vår skröpliga vuxenhet under barnets mask, spelar barnets roll för att slippa känna oss misslyckade i vårt vuxenliv.
Bara sanningen kan göra en människa fri. Innan friheten kan komma måste maskerna falla.
December är här, det är mörkt och kallt. Dags att minnas sommaren.
Sitta på stranden och vicka på tårna.
måndag, december 04, 2006
Agnes har fyllt nio och jag har aktionsforskat
I lördags och söndags var det äntligen dags för "övernattningsfest" i Scoutstugan vid Blåberga. Det var en häftig upplevelse att tillbringa arton timmar med sju tjejer i "åttatilltioårsåldern", mycket intressant att stå bredvid och titta på, genomföra lite "sociologisk aktionsforskning".Det mesta som hände under hela den här tiden handlade om relationsskapande i olika former, vem som skulle göra vad med vem och när, om alla kunde vara med eller om det var en grupp i gruppen som skulle göra något. Komplikationer tillstötte när alla ville vara med men någon/några inte fick och när någon ville ha med alla men någon annan valde att ställa sig utanför.
En del konflikter var öppna och tuffa, andra subtilare men kanske lite jäkligare. När någon av den ena eller andra anledningen blev ledsen slöts leden och man ägnade sig åt den förfördelade en stund och när den muntrats upp så började det hela om igen. Det var så många parallella emotionella processer igång att jag (som ändå mest jobbar med kvinnor och tyckte mig känna igen många mönster från vuxna grupperingar) till slut var alldeles snurrig.
Någon sade "jag får så ont i hjärtat när jag ser att Ella är ledsen" och lät jätteempatisk men lade inte två fingrar i kors för att göra henne glad igen. Någon annan sade "Äh, hon grinar ju jämt", och lät oerhört hård i mina öron. Minuten senare gick just den flickan och tog med sig Ella ut till dasset för gemensam kissning och så var problemet löst. (Tillfälligt i alla fall.) Man kan prata om att vara empatisk eller man kan vara det "i verkligheten".
Så ägnade man två timmar åt att prata om vad man skulle göra nere vid bäcken och när man äntligen kommit fram till ett konsensusbeslut var det kolmörkt ute och allt fick ställas in. Men ingen var ledsen för det, man hade ju i alla fall kommit överens.
Så lekte vi charader och då var det precis som om (nästan alla) för en stund glömde bort att de blivit stora och väldigt gärna ägnade sig åt att dramatisera "galna hundar" och "Carl-Philip suger på tummen" och allt vad det nu var men också i den leken visade det sig att man omedelbart tog bort det "tävlingsmoment" jag lagt in när jag delat upp dem i lag. En visade och de andra hjälptes åt att gissa. Och det var ju såklart helt okej.
Jag ska inte dra för stora växlar av de här timmarna, men jag tyckte ändå det var fascinerande att se att så många "vuxna kvinnliga genusmönster" faktiskt var helt formade och färdiga hos de här flickorna.
"Hur var det", frågade jag Agnes efteråt, "blev det som du hade tänkt dig?"
"Jo det var bra men det var ju synd att vi blev så osams ibland." Hon tänkte efter en liten stund och så log hon och sade "Fast det blir vi ju jämt."
Det är nog inte alldeles ojobbigt att vara flicka och nio år. Agnes somnade ovaggad på kvällen sedan. Jag också förresten.
torsdag, november 30, 2006
Snapphanar
Missa den inte, SVT:s stora dramaproduktion, två långfilmslånga avsnitt, julafton och juldagen...
Det är faktiskt bland det sämsta jag sett i hela mitt liv, Kalabaliken i Bender och Mördartomaterna anfaller möjligtvis undantagna. Eller, äh, det är nog ungefär samma magnitud på pekoral. Det är definitivt så ruttet att man sitter kvar och kliar sig i huvudet och undrar vad som händer. Det är omöjligt att slita sig.
Snapphanar har allt; repliker som skulle kunna få döda att skratta ihjäl sig, rollkaraktärer utan ett uns av trovärdighet, en handling som går till historien som den mest ogenomtänkta och hafsiga jag sett, logiska luckor, stora svulstiga hopp och hål...
Och regin sen; "Se rädd ut, spärra upp ögonen", "se död ut, visa ögonvitorna", "se elak ut, sänk ögonbrynen".
Stackars Tuva Novotny, stackars Anders Ekborg, stackars alla inblandade.
Stackars oss om det är sånt här våra licenspengar går till.
VEM ÄR DAVID???
Vem är han, denne man? Vem är mannen som kom på att människor frivilligt kunde vilja utsätta sig för raffinerade tortyrinstrument, bara man lackerade dem vita och kallade dem för "träningsredskap" i stället för vid dess rätta namn? (Helvetesmaskiner alltså.) Jag skulle vilja träffa honom och ge honom en fetsmäll över ögat.
Jag skriver dessa rader med armar tunga som bly efter att ha begått min "styrketräningsdebut" i eftermiddags.
Klart man ställer upp när Percy kallar och vill ha en träningskompis. Jag menar, han kan ju inte rå för att han pajade knät i vintras och behöver tränas och även om vi genom åren visat självdistans och garvat åt oss själva som "de feta rektorerna" så kanske vi bägge någonstans inom oss känt att det skulle kunna få plats ännu mer rotmos om det inte redan fanns så mycket underhudsfett i magtrakten.
"Självklart Percy", sade jag därför när jag fick frågan. "Jag är med". Sen gick det en vecka och jag tänkte inte så mycket på det förrän i morse när jag plötsligt insåg att det redan var dags. Då fick jag akut existensiell ångest. "Jag kan inte", tänkte jag. "Det är inte jag som går till styrketräningslokal. Jag gör inte sånt. Usch vad pinsamt. Jag kommer att fastna i en sån där jäkla apparat och få svetsas loss."
Fast man kan ju inte backa ur i sista stund. Jag fick söka styrka och mod hos vännen L i stället. Hon såg faktiskt lite imponerad ut när jag berättade om vad jag skulle göra.
"Det klarar du finfint", sade hon och log sitt varmaste leende.
Jag kände mig genast trygg och säker. Hon trodde på mig. Jag skulle klara det.
"Fast jag skulle ju gärna ta svängen förbi Kumlahallen vid femtiden, bara för att få en liten skymt av er."
Så var det med den tryggheten. Jag fick försöka skoja till det lite.
"Vad ska jag ha på mig, tror du att det är okej om jag har en sån där liten gymnastikdräkt med tyllkjol? Bara så alla vet att jag inte är så van..."
"Då kommer jag garanterat."
Det ville jag ju inte så det fick bli en t-shirt och ett par gamla träningsoverallsbrallor.
Vi möttes och bytte om och Percy var optimist och sade "det här ska bli kul".
"Tror du verkligen det", pep jag, skeptiskt.
Det visade sig emellertid snabbt att det inte fanns så många redskap som Percy kunde använda för sin benträning, så han hivade upp sig på en motionscykel och lämnade mig ensam med dessa obegripliga apparater. Jag försökte fråga en kille som såg van ut hur man gjorde och han var jätteschysst och sade "det står precis på dem hur man gör, det viktigaste är i alla fall att du torkar av dem efteråt så inte andra behöver lida av din svett."
Jo det fanns ju små instruktionslappar på maskinerna, totalt obegripliga om ni frågar mig. Men jag nästlade mig in i en som i alla fall såg lite enkel ut, den hade liksom två grindar som man skulle in bakom och sen skulle man med hjälp av någon slags roddliknande rörelse öppna och stänga dessa grindar många gånger.
"Kör tre gånger femton" hojtade Percy välvilligt från sin cykel. "Det är nog lagom om du är lite otränad."
"Okej."
Pyttsan. Jag var helt slut efter första femton. "Menar du att jag ska göra trettio till?"
Då förbarmade sig en liten tanig kvinna över mig och sade "du kanske inte ska ha den på femtio kilo om det är första gången, man kan ändra det med en knapp på baksidan."
Efter det fiaskot satte jag mig och skekade med benen i något som såg ut som en förlossningsstol och som påstods träna insidan av låren. Det kändes jätteförödmjukande för det satt en tjej mittemot i en annan apparat och jag tyckte hon tittade på mina dallrande lårinsidor hela tiden. Eller om det kanske var på den där svettfuktfläcken jag snabbt arbetat upp i skrevet. Det kändes precis som om jag kissat på mig. (Det kanske var precis det jag hade gjort. Redan i den första apparaten.)
"Bra Håkan", skrek Percy, "det ser bra ut."
"Håll käften!!!"
Nå, har man gett sig in i leken får man leken tåla. Jag prövade precis varenda maskin och nu har jag verkligen gjort det och jag hatade varje sekund av det. Det är betydligt mer civiliserat med långpromenader. Men Percy var enträgen efteråt och sade "vi kör väl nästa vecka med, det var ju riktigt skönt" och jag min idiot sade såklart ja.
Jag ska gå dit, men eftersom han är paj i knät och inte lika snabb som jag så ska jag springa före och sätta mig på motionscykeln. Sen ska jag sitta där hela tiden, trampa lite lätt och ropa "Det är bra Percy, skeka på" ibland. Bara för att muntra upp honom.
Jag skriver dessa rader med armar tunga som bly efter att ha begått min "styrketräningsdebut" i eftermiddags.
Klart man ställer upp när Percy kallar och vill ha en träningskompis. Jag menar, han kan ju inte rå för att han pajade knät i vintras och behöver tränas och även om vi genom åren visat självdistans och garvat åt oss själva som "de feta rektorerna" så kanske vi bägge någonstans inom oss känt att det skulle kunna få plats ännu mer rotmos om det inte redan fanns så mycket underhudsfett i magtrakten.
"Självklart Percy", sade jag därför när jag fick frågan. "Jag är med". Sen gick det en vecka och jag tänkte inte så mycket på det förrän i morse när jag plötsligt insåg att det redan var dags. Då fick jag akut existensiell ångest. "Jag kan inte", tänkte jag. "Det är inte jag som går till styrketräningslokal. Jag gör inte sånt. Usch vad pinsamt. Jag kommer att fastna i en sån där jäkla apparat och få svetsas loss."
Fast man kan ju inte backa ur i sista stund. Jag fick söka styrka och mod hos vännen L i stället. Hon såg faktiskt lite imponerad ut när jag berättade om vad jag skulle göra.
"Det klarar du finfint", sade hon och log sitt varmaste leende.
Jag kände mig genast trygg och säker. Hon trodde på mig. Jag skulle klara det.
"Fast jag skulle ju gärna ta svängen förbi Kumlahallen vid femtiden, bara för att få en liten skymt av er."
Så var det med den tryggheten. Jag fick försöka skoja till det lite.
"Vad ska jag ha på mig, tror du att det är okej om jag har en sån där liten gymnastikdräkt med tyllkjol? Bara så alla vet att jag inte är så van..."
"Då kommer jag garanterat."
Det ville jag ju inte så det fick bli en t-shirt och ett par gamla träningsoverallsbrallor.
Vi möttes och bytte om och Percy var optimist och sade "det här ska bli kul".
"Tror du verkligen det", pep jag, skeptiskt.
Det visade sig emellertid snabbt att det inte fanns så många redskap som Percy kunde använda för sin benträning, så han hivade upp sig på en motionscykel och lämnade mig ensam med dessa obegripliga apparater. Jag försökte fråga en kille som såg van ut hur man gjorde och han var jätteschysst och sade "det står precis på dem hur man gör, det viktigaste är i alla fall att du torkar av dem efteråt så inte andra behöver lida av din svett."
Jo det fanns ju små instruktionslappar på maskinerna, totalt obegripliga om ni frågar mig. Men jag nästlade mig in i en som i alla fall såg lite enkel ut, den hade liksom två grindar som man skulle in bakom och sen skulle man med hjälp av någon slags roddliknande rörelse öppna och stänga dessa grindar många gånger.
"Kör tre gånger femton" hojtade Percy välvilligt från sin cykel. "Det är nog lagom om du är lite otränad."
"Okej."
Pyttsan. Jag var helt slut efter första femton. "Menar du att jag ska göra trettio till?"
Då förbarmade sig en liten tanig kvinna över mig och sade "du kanske inte ska ha den på femtio kilo om det är första gången, man kan ändra det med en knapp på baksidan."
Efter det fiaskot satte jag mig och skekade med benen i något som såg ut som en förlossningsstol och som påstods träna insidan av låren. Det kändes jätteförödmjukande för det satt en tjej mittemot i en annan apparat och jag tyckte hon tittade på mina dallrande lårinsidor hela tiden. Eller om det kanske var på den där svettfuktfläcken jag snabbt arbetat upp i skrevet. Det kändes precis som om jag kissat på mig. (Det kanske var precis det jag hade gjort. Redan i den första apparaten.)
"Bra Håkan", skrek Percy, "det ser bra ut."
"Håll käften!!!"
Nå, har man gett sig in i leken får man leken tåla. Jag prövade precis varenda maskin och nu har jag verkligen gjort det och jag hatade varje sekund av det. Det är betydligt mer civiliserat med långpromenader. Men Percy var enträgen efteråt och sade "vi kör väl nästa vecka med, det var ju riktigt skönt" och jag min idiot sade såklart ja.
Jag ska gå dit, men eftersom han är paj i knät och inte lika snabb som jag så ska jag springa före och sätta mig på motionscykeln. Sen ska jag sitta där hela tiden, trampa lite lätt och ropa "Det är bra Percy, skeka på" ibland. Bara för att muntra upp honom.
onsdag, november 29, 2006
Positiv konfliktlösning
I går kväll mötte jag medarbetare och pratade konflikthantering och konfliktlösning. Jag tycker jag är ganska bra på det. Så länge människor är rationella och begripliga i alla fall.
I morse brakade jag ihop med Tuva. Det gällde tandborstning med inte tillräckligt god tandkräm. Hon gillar egentligen bara Teletubbiestandkräm och nu har hon fått lida med Bamsetandkräm ett tag så igår var jag på Ica supermarket och letade efter ett märke som hon skulle kunna fördra. Teletubbiestandkrämen var slut men jag hittade en Pepsodent med hästmotiv och tänkte "den måste väl duga, hon är ju hästtokig".
Men icke. Hon vägrade. Skrek "Den är för stark!", "Den är randig!!!", "Jag vill inte!!!" och "Jag vill till mamma!". Så grät hon så tårarna sprutade.
Jag lirkade en, två, tre, fyra, fem gånger. Resonerade, pratade, lockade, erbjöd god fluortablett efteråt. Sen for jävulen i mig.
"Vad tror du tandläkaren säger om du inte borstar tänderna? Dina tänder kommer att ruttna och falla ut."
"Den är inte god."
"Men fattar du inte att vi måste åka", skrek jag. "Jag har ett jobb att sköta och människor som väntar på mig och om jag inte får åka nu så får jag sparken och då får vi inga pengar till att bo i huset och då får vi flytta. Vill du det????"
Tuva bara tittade på mig. Sen tänkte hon nog "Han är ju dum i huvudet" och öppnade munnen.
Visst var jag vuxen och förnuftig. Vilken seger...
I morse brakade jag ihop med Tuva. Det gällde tandborstning med inte tillräckligt god tandkräm. Hon gillar egentligen bara Teletubbiestandkräm och nu har hon fått lida med Bamsetandkräm ett tag så igår var jag på Ica supermarket och letade efter ett märke som hon skulle kunna fördra. Teletubbiestandkrämen var slut men jag hittade en Pepsodent med hästmotiv och tänkte "den måste väl duga, hon är ju hästtokig".
Men icke. Hon vägrade. Skrek "Den är för stark!", "Den är randig!!!", "Jag vill inte!!!" och "Jag vill till mamma!". Så grät hon så tårarna sprutade.
Jag lirkade en, två, tre, fyra, fem gånger. Resonerade, pratade, lockade, erbjöd god fluortablett efteråt. Sen for jävulen i mig.
"Vad tror du tandläkaren säger om du inte borstar tänderna? Dina tänder kommer att ruttna och falla ut."
"Den är inte god."
"Men fattar du inte att vi måste åka", skrek jag. "Jag har ett jobb att sköta och människor som väntar på mig och om jag inte får åka nu så får jag sparken och då får vi inga pengar till att bo i huset och då får vi flytta. Vill du det????"
Tuva bara tittade på mig. Sen tänkte hon nog "Han är ju dum i huvudet" och öppnade munnen.
Visst var jag vuxen och förnuftig. Vilken seger...
Hommage till ett skumbad
Om bastubadet har något manligt kärvt över sig, svett och traktorprat och folköl liksom, så är skumbadet till sin karaktär en lite sensuellare och kvinnligare företeelse. Väldoft, värme, grapefruktjuice med isbit på badkarskanten, doftljus, det där löddret som liksom sluter in en och får en att slappna av i hela kroppen.
Jag gillar både bastu och skumbad men i kväll har jag avnjutit det senare.
Nu sitter jag här i nattens mörker och doftar rosenblad och det känns oerhört gott. Det är nästan så jag längtar efter en tunn liten negligé så här efteråt, för att liksom fullända den där silkesmjuka omslutningen. Fast det går med frottemorgonrock också.
Det är klart att det skulle kunna varit ännu lite skönare om badkaret varit sådär en halvmeter längre (så jag fått plats med hela min kurviga lekamen på en gång) men det funkar ändå. Jag glider liksom runt i badkaret. Ibland badar jag benen och kroppen upp till snoppregionen någonstans och sedan byter jag och tar ner överkroppen och huvudet och då åker benen liksom upp och tar spjärn mot väggen. Det är för all del ganska skönt men jag tänker alltid, "det är väl så här alla tjejer känner sig när de är på gynundersökning, hoppas inte barnen pillrar upp låset när jag ligger så här, det känns så privat". Dessutom hör jag ju inget när jag har huvudet under vattnet.
Jag brukar bada underkroppen lite mer än överkroppen men aldrig någon del så lite att den inte blir helt avslappnad.
När J och T var här och hälsade på sist så fick jag en flaska vin i gåva medan L fick en jättestor badbomb med blommor och fruktbitar i och jag vet inte vad mer. Det tycker jag var lite sexistiskt av det där gamla konservativa paret och jag blev avundsjuk och tänkte "badbomber är i alla fall för gayiga för mig", lite surt så där. Fast egentligen ville jag ju ha en.
Jag kanske håller på att komma ut.
Jag gillar både bastu och skumbad men i kväll har jag avnjutit det senare.
Nu sitter jag här i nattens mörker och doftar rosenblad och det känns oerhört gott. Det är nästan så jag längtar efter en tunn liten negligé så här efteråt, för att liksom fullända den där silkesmjuka omslutningen. Fast det går med frottemorgonrock också.
Det är klart att det skulle kunna varit ännu lite skönare om badkaret varit sådär en halvmeter längre (så jag fått plats med hela min kurviga lekamen på en gång) men det funkar ändå. Jag glider liksom runt i badkaret. Ibland badar jag benen och kroppen upp till snoppregionen någonstans och sedan byter jag och tar ner överkroppen och huvudet och då åker benen liksom upp och tar spjärn mot väggen. Det är för all del ganska skönt men jag tänker alltid, "det är väl så här alla tjejer känner sig när de är på gynundersökning, hoppas inte barnen pillrar upp låset när jag ligger så här, det känns så privat". Dessutom hör jag ju inget när jag har huvudet under vattnet.
Jag brukar bada underkroppen lite mer än överkroppen men aldrig någon del så lite att den inte blir helt avslappnad.
När J och T var här och hälsade på sist så fick jag en flaska vin i gåva medan L fick en jättestor badbomb med blommor och fruktbitar i och jag vet inte vad mer. Det tycker jag var lite sexistiskt av det där gamla konservativa paret och jag blev avundsjuk och tänkte "badbomber är i alla fall för gayiga för mig", lite surt så där. Fast egentligen ville jag ju ha en.
Jag kanske håller på att komma ut.
lördag, november 25, 2006
Håll naturlyriken vid liv ber Eva
Guds existens bevisas naturligtvis inte på något sätt av fotona härovan, men naturen har en del underbara former.
...och Gud må förlåta mej somliga rader
...slutet på den här nostalgitrippen...
Kanske.
Min vän frågade mig "om du fick resa tillbaka och göra om någonting i ditt liv, skulle du göra det då?".
"Jag tror inte det", svarade jag, "jag håller på att lära mig att resa till i stället för ifrån. Det gör dom i Afrika. Det har jag lärt mig på kurs."
Samlare som jag är så hittade jag i alla fall ikväll en del "ord från förr". En del kunde jag skratta åt, men annat fick mig att tänka.
Eller
"Ditt huvud i
Eller
"Så du spinner
Jag visste mer om kärlekens basala villkor då än jag vet nu.
Kanske.
Min vän frågade mig "om du fick resa tillbaka och göra om någonting i ditt liv, skulle du göra det då?".
"Jag tror inte det", svarade jag, "jag håller på att lära mig att resa till i stället för ifrån. Det gör dom i Afrika. Det har jag lärt mig på kurs."
Samlare som jag är så hittade jag i alla fall ikväll en del "ord från förr". En del kunde jag skratta åt, men annat fick mig att tänka.
"Rör vid min själ
fläta mitt hår
gör vad du vill
men gör det försiktigt
mjuka fingrar måste röra
för min trygghets skull"
Eller
"Ditt huvud i
ett moln av ull
du sover än
i vackra drömmar
min hand sluts om ditt bröst
du ler
och aldrig har jag sett dig
vackrare än nu"
Eller
"Så du spinner
i mitt öra
och trycker nosen din
mot min
jag ser en vällustglimt
där i ditt öga
men
ska vi leka
pälsdjurslek
igen
får du allt dra in
klorna först
kissen min
min päls är ännu öm"
Jag visste mer om kärlekens basala villkor då än jag vet nu.
Ventisquero Gran reserva Carmenére (2405)
Chilenskt rödtjut, hundralappen ungefär. Luktar svartvinbärsblad och paprika står det på systembolagets hemsida.
Det var gott till lilla gratängen med fläskfilé men inte i närheten av Fairwiew som jag skrev om för ett tag sedan. Jag tror att (förlåt Linda, jag vet att det egentligen inte finns något sådant) det här är ett flickrödvin. Bärigt, fatigt, lätt på alla sätt...
http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=2405&Butik=0&SokStrangar=
Det var gott till lilla gratängen med fläskfilé men inte i närheten av Fairwiew som jag skrev om för ett tag sedan. Jag tror att (förlåt Linda, jag vet att det egentligen inte finns något sådant) det här är ett flickrödvin. Bärigt, fatigt, lätt på alla sätt...
http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=2405&Butik=0&SokStrangar=
ANC, Palme, mera minnen...
Jag har just spenderat tre timmar med att återuppleva ANC-galan från 1985 på DVD. Jag var ju faktiskt där när det begav sig, men oj vad jag hade glömt.
Tänk att Sveriges statsminister för tjugoett år sedan kunde stå där och skänka bort fem miljoner (som regeringen "dagen före bestämt sig för att dela ut") till en obskyr organisation som kanske kunde köpa vapen för pengarna och att han dessutom fullständigt öppet vågade prata storpolitik. Det skulle inte kunna hända idag. Världen förändras.
Jag fick förresten en autograf av Olof Palme när jag var liten, jag har den fortfarande kvar.
"Till Håkan från lagkamraten Olof Palme", står det.
Jag var aldrig lagkamrat, så fort jag förstod vad politik innebar blev jag kommunist, det var min pappa som fixade den när han sprang på Palme i gamla stan och pappsen tyckte nog att jag skulle vara sosse som han och mamma och Olof. När jag fick den tyckte jag det kändes konstigt, men jag klistrade ändå in den i autografblocket, den sitter där än, mellan Ralf Edström och Berndt Persson som var speedwayförare i Indianerna och den största idol man kunde ha när man var tio år.
Skulle jag behöva välja mellan Palme och Berndt Persson idag skulle Palme gå segrande ur striden.
Tänk att Sveriges statsminister för tjugoett år sedan kunde stå där och skänka bort fem miljoner (som regeringen "dagen före bestämt sig för att dela ut") till en obskyr organisation som kanske kunde köpa vapen för pengarna och att han dessutom fullständigt öppet vågade prata storpolitik. Det skulle inte kunna hända idag. Världen förändras.
Jag fick förresten en autograf av Olof Palme när jag var liten, jag har den fortfarande kvar.
"Till Håkan från lagkamraten Olof Palme", står det.
Jag var aldrig lagkamrat, så fort jag förstod vad politik innebar blev jag kommunist, det var min pappa som fixade den när han sprang på Palme i gamla stan och pappsen tyckte nog att jag skulle vara sosse som han och mamma och Olof. När jag fick den tyckte jag det kändes konstigt, men jag klistrade ändå in den i autografblocket, den sitter där än, mellan Ralf Edström och Berndt Persson som var speedwayförare i Indianerna och den största idol man kunde ha när man var tio år.
Skulle jag behöva välja mellan Palme och Berndt Persson idag skulle Palme gå segrande ur striden.
Jag var ung en gång för längesen och på knäna kröp jag hem
Det är bara att inse att jag blivit en gammal man, att åren (inte gått men) kommit. Jag hittade alltså mig själv på bild i Nerikes Allehanda idag, i en artikel om "Kumlas rockhistoria" (När en sådan artikelserie påbörjas kan var och en förstå att den lokala journalisten lider av brist på brännande nyheter) och insåg att det var tjugosex år sedan jag stod där på torget och brann för tanken på att det skulle få finnas ett ställe i Kumla som hade plats för oss lite mer "udda" existenser, vi som inte riktigt hade lusten till idrott, vi som hellre snöade in på någon flummig musik eller ville sitta och prata om någon bra bok vi läst, ett tillhåll för oss som aldrig fick komma in på fritidsgården för att vi var så dimmiga på ögonen. Vi som var så snälla och ville så väl, men som inte riktigt kunde inordna oss i leden.
Jag var sjutton år. Åtta år äldre än min dotter är nu. Vad gör hon om åtta år? Vad brinner hon för? Fortsätter livet i den här takten så kommer jag snart att få reda på det.
Jag var sjutton år. Åtta år äldre än min dotter är nu. Vad gör hon om åtta år? Vad brinner hon för? Fortsätter livet i den här takten så kommer jag snart att få reda på det.
fredag, november 24, 2006
Hur det verkligen var
Här snackar vi engagemang! "Mot droger!" "För allaktivitetshus!" Det var väl som dom sa i "Lorry" - "Vi har ju ingen lokal..."
torsdag, november 23, 2006
Inte sett men väl hört
Connemara från den där Live-dvd:n nu. Den låg upplagd som mp-3-fil på en torrentsite och jag kunde inte motstå en liten "sneak-peak"...
Inte så magiskt som jag kanske trott. Jag hade nog hoppats på en softare version, lite mer nära orginalet kanske... Här blev det mer U-2-stuket. Men det var såklart häftigt att den under solopartiet övergick till "det irländska gunget" från "Halvvägs till havet" i säckpipeversionen som fanns med på "Slutna rum". Det kanske man kan kalla crossover.
(Nu förstod ingen utom den synnerligen initierade Lundell-lyssnaren vad jag menade. Men man kan väl få vara lite snobbist ibland?)
Edit 25/11. 01.34.
Efter ytterligare ett partre till tjugotvå lyssningar måste jag ändra mig. Det här är f-cking briljant. U2 kan lägga ner. Ulf och JB regerar. Nu är jag ännu mer besviken. Jävla Ulf Lundell. Hur kunde du svika mig så?
Inte så magiskt som jag kanske trott. Jag hade nog hoppats på en softare version, lite mer nära orginalet kanske... Här blev det mer U-2-stuket. Men det var såklart häftigt att den under solopartiet övergick till "det irländska gunget" från "Halvvägs till havet" i säckpipeversionen som fanns med på "Slutna rum". Det kanske man kan kalla crossover.
(Nu förstod ingen utom den synnerligen initierade Lundell-lyssnaren vad jag menade. Men man kan väl få vara lite snobbist ibland?)
Edit 25/11. 01.34.
Efter ytterligare ett partre till tjugotvå lyssningar måste jag ändra mig. Det här är f-cking briljant. U2 kan lägga ner. Ulf och JB regerar. Nu är jag ännu mer besviken. Jävla Ulf Lundell. Hur kunde du svika mig så?
Så blev det smisk igen
Mot Tranås den här gången. Jag blir knappt inte ens ledsen längre, inte över förlusterna i sig. Vi har väl det hockeylag vi förtjänar.
Däremot är det intressant att se vad Kumla Hockey gör för att möta den kritik som supportrarna fört fram på hemsidan. När det börjar sägas lite för många sanningar så stänger man helt enkelt av möjligheterna till debatt och diskussion. Förutom att man tystar "oväsendet" så minskar man dessvärre därigenom också intresset för hockeyn i Kumla ytterligare.
Hur roligt är det att gå och titta på ett lag i nerförsbacke om man inte ens får snacka lite skit...
Snart är de betalande åskådarna under 100/match och vet ni, det känns nästan inte som om det är mer än rätt.
Däremot är det intressant att se vad Kumla Hockey gör för att möta den kritik som supportrarna fört fram på hemsidan. När det börjar sägas lite för många sanningar så stänger man helt enkelt av möjligheterna till debatt och diskussion. Förutom att man tystar "oväsendet" så minskar man dessvärre därigenom också intresset för hockeyn i Kumla ytterligare.
Hur roligt är det att gå och titta på ett lag i nerförsbacke om man inte ens får snacka lite skit...
Snart är de betalande åskådarna under 100/match och vet ni, det känns nästan inte som om det är mer än rätt.
onsdag, november 22, 2006
Beware! The freak has entered the pizza parlor!!!
Detta hände idag. På lokala lunchfavoriten "Pizzeria Aramis". Varenda ord är sant. Jag var där.
En kvinna med normalt och vårdat utseende kommer in, hälsar och säger: "50 kronor, det var billigt för pizza, hur kan ni ha så billig pizza?"
"Det är också med dricka och sallad och kaffe efteråt. Det är dagens lunch."
"Oj då, men det var ju billigt. Men är det om man äter här då?"
"Ja men samma pris om du tar med. "
"Är det en normal pizza då? Ingen barnpizza?"
"Det är vanlig pizza. Du får välja mellan ett och trettioåtta."
"Kostar barnpizzan bara trettioåtta kronor?"
"Nej nej, du kan välja mellan trettioåtta pizzor. Alla utom specialen."
"Ja för det är ju ett barn som ska äta också, men den kanske är så stor att man kan dela den då?"
"Det går nog."
"Hon äter ju inte så mycket. Vad är det för smak då? Är det både med kebab och kött?"
"???"
"Det står ju kebab och filé Oscar."
"Men det har vi också till lunch. Men då är det inte pizza."
"Jaha. Nehej. Ja då vet jag inte. Filé Oscar, är det med pommesfritsisar?"
"Ja."
"Är det en filé Oscar då eller två?"
"Det är två bitar kött."
"Är dom så här stora?" (Hon måttar med handen.)
"Ja. Ungefär."
"Pommesfritsisarna, är det många?"
"Ja. Många." (Pizzakillen är ett under av tålamod. Jag för min del sitter bara och väntar på att filmteamet ska rusa in. Någon måste komma inrusande i alla fall. Antingen ett doldakameranteam eller vårdare från akutpsyk.)
"Jag tar nog en pizza i alla fall. Få se nu vad ska jag ha?" Högt och tydligt börjar hon läsa från pizzamenyn. "Margherita, tomat och ost, nej, Capricciosa, skinka och champinjon, nja..." Alla trettioåtta pizzaalternativen läser hon. Kön börjar bli lång bakom henne. När hon läst klart säger hon; "Ni kanske kan rekommendera någon, jag är inte så bra på det här med pizza."
"Ta Capricciosa. Skinka och svamp."
"Den kan jag ta. Det låter gott. Hon äter ju svamp också."
Äntligen! Ett beslut har fattats. Min puls går ner i normaltillstånd igen. Hon sätter sig vid ett bord och pizzan börjar göras i ordning. I samma ögonblick som den ska in i ugnen reser hon sig upp och skriker "Stopp!!!"
"Vad är det?"
"Kan du lägga svampen på ena halvan bara?"
"Men jag har bakat pizzan redan."
"Men om du kan flytta på svampen bara. Jag blir så dålig i magen av svamp. Alldeles lös."
Om jag vore pizzabagare skulle jag slå ihjäl henne. Det gör han inte. Han bara ler mot henne, lägger tillbaka pizzan på bakbordet och flyttar på svampen. Han är en riktig vardagshjälte. Jag skulle aldrig ha flyttat på en enda liten jävla champinjonstrimla.
När hon fått sin pizza och plockat åt sig en stor burk sallad fast hon just frågat om det var stor eller liten sallad som ingick och fått svaret att det var en liten sallad så räknar hon upp trettioåtta kronor.
"Nej femtio kronor jag skall ha."
"Men var det inte barnpizza?"
"Nej nej. Vanlig pizza."
Tolv kronor till räknas upp. Det är med sur min hon överlämnar dem. "Jag sade väl att jag skulle ha barnpizza?"
"Hej då damen."
Jag skakar på huvudet inför det vardagsdrama som just utspelat sig inför mina ögon. Minns t-shirten jag beställde från ETC och med stolthet bar under åren när Ny demokrati satt i riksdagen. Den hade följande tryck:
En kvinna med normalt och vårdat utseende kommer in, hälsar och säger: "50 kronor, det var billigt för pizza, hur kan ni ha så billig pizza?"
"Det är också med dricka och sallad och kaffe efteråt. Det är dagens lunch."
"Oj då, men det var ju billigt. Men är det om man äter här då?"
"Ja men samma pris om du tar med. "
"Är det en normal pizza då? Ingen barnpizza?"
"Det är vanlig pizza. Du får välja mellan ett och trettioåtta."
"Kostar barnpizzan bara trettioåtta kronor?"
"Nej nej, du kan välja mellan trettioåtta pizzor. Alla utom specialen."
"Ja för det är ju ett barn som ska äta också, men den kanske är så stor att man kan dela den då?"
"Det går nog."
"Hon äter ju inte så mycket. Vad är det för smak då? Är det både med kebab och kött?"
"???"
"Det står ju kebab och filé Oscar."
"Men det har vi också till lunch. Men då är det inte pizza."
"Jaha. Nehej. Ja då vet jag inte. Filé Oscar, är det med pommesfritsisar?"
"Ja."
"Är det en filé Oscar då eller två?"
"Det är två bitar kött."
"Är dom så här stora?" (Hon måttar med handen.)
"Ja. Ungefär."
"Pommesfritsisarna, är det många?"
"Ja. Många." (Pizzakillen är ett under av tålamod. Jag för min del sitter bara och väntar på att filmteamet ska rusa in. Någon måste komma inrusande i alla fall. Antingen ett doldakameranteam eller vårdare från akutpsyk.)
"Jag tar nog en pizza i alla fall. Få se nu vad ska jag ha?" Högt och tydligt börjar hon läsa från pizzamenyn. "Margherita, tomat och ost, nej, Capricciosa, skinka och champinjon, nja..." Alla trettioåtta pizzaalternativen läser hon. Kön börjar bli lång bakom henne. När hon läst klart säger hon; "Ni kanske kan rekommendera någon, jag är inte så bra på det här med pizza."
"Ta Capricciosa. Skinka och svamp."
"Den kan jag ta. Det låter gott. Hon äter ju svamp också."
Äntligen! Ett beslut har fattats. Min puls går ner i normaltillstånd igen. Hon sätter sig vid ett bord och pizzan börjar göras i ordning. I samma ögonblick som den ska in i ugnen reser hon sig upp och skriker "Stopp!!!"
"Vad är det?"
"Kan du lägga svampen på ena halvan bara?"
"Men jag har bakat pizzan redan."
"Men om du kan flytta på svampen bara. Jag blir så dålig i magen av svamp. Alldeles lös."
Om jag vore pizzabagare skulle jag slå ihjäl henne. Det gör han inte. Han bara ler mot henne, lägger tillbaka pizzan på bakbordet och flyttar på svampen. Han är en riktig vardagshjälte. Jag skulle aldrig ha flyttat på en enda liten jävla champinjonstrimla.
När hon fått sin pizza och plockat åt sig en stor burk sallad fast hon just frågat om det var stor eller liten sallad som ingick och fått svaret att det var en liten sallad så räknar hon upp trettioåtta kronor.
"Nej femtio kronor jag skall ha."
"Men var det inte barnpizza?"
"Nej nej. Vanlig pizza."
Tolv kronor till räknas upp. Det är med sur min hon överlämnar dem. "Jag sade väl att jag skulle ha barnpizza?"
"Hej då damen."
Jag skakar på huvudet inför det vardagsdrama som just utspelat sig inför mina ögon. Minns t-shirten jag beställde från ETC och med stolthet bar under åren när Ny demokrati satt i riksdagen. Den hade följande tryck:
Snälla flyktingar och invandrare
STANNA!!!
Lämna oss inte ensamma
med dessa svenskar
tisdag, november 21, 2006
Barnet i dig
Ibland händer det att jag ser igenom dig, att du förändras. Då kan jag ana ett ledset barn i dig, en skrämd liten flicka som gärna vill vara omtyckt, en rädd liten flicka som kämpar för att vara flitig och snäll, en ledsen liten flicka som vet att mamma bara orkar tycka om ett duktigt och snällt barn. (Det händer aldrig för så snäll kan du aldrig vara, så duktig kan du aldrig bli.)
Jag ser en flicka i kort klänning, rosa band i håret, rena strumpor, inga plåster på knäna. (Ville mamma att det skulle vara så?)
När jag ser den flickan i din vuxna gestalt, när jag ser hennes ögon i dina, då vill jag så gärna hålla om dig, berätta för dig att du duger, låta dig få veta att jag tycker om dig för den du är, få dig att känna att det räcker att göra så gott man kan, lyfta en del av skulden från dina axlar.
Jag ser en flicka i kort klänning, rosa band i håret, rena strumpor, inga plåster på knäna. (Ville mamma att det skulle vara så?)
När jag ser den flickan i din vuxna gestalt, när jag ser hennes ögon i dina, då vill jag så gärna hålla om dig, berätta för dig att du duger, låta dig få veta att jag tycker om dig för den du är, få dig att känna att det räcker att göra så gott man kan, lyfta en del av skulden från dina axlar.
Någon audiofil
har jag nog aldrig varit, men att lyssna på Dire Straits "Brothers in arms" i 5.1 DTS-mix var faktiskt riktigt häftigt.
Våra minnen stärks av sinnesupplevelser. Jag satt där i fåtöljen, omgiven av musiken, den smekande gitarren, rösten;
Våra minnen stärks av sinnesupplevelser. Jag satt där i fåtöljen, omgiven av musiken, den smekande gitarren, rösten;
These mist covered mountains
Are a home now for me
But my home is the lowlands
And always will be
Some day you´ll return to
Your valleys and your farms
And you´ll no longer burn
To be brothers in arms
Kom precis ihåg hur det var att söva Agnes när hon var liten. Antingen till den eller till Adagiot ur Mozarts klarinettkonsert. Mörkt i rummet, hennes huvud på min axel, första snusningen kom vid andra versen, när de sju minuterna var över sov hon, nästan alltid.
Är det lite perverst
att läsa verser i dödsannonser och gråta av dem. Det gör jag ibland. Jag kan göra det av rörelse, men mest gråter jag när någon stackars anhörig fått för sig att dikta själv och hyllningen till den avlidne blir till ett nödrimmat pekoral som borde få den döda släktingen att såväl rodna som rotera i graven. Har inte begravningsbyråer några som helst etiska riktlinjer att hålla sig till?
När jag dör ska ingen jävel få rimma i min annons. Jag ska ha Pär Lagerkvist. Han är tung.
Inte ska jag ha någon ful gitarrlogga heller.
När jag dör ska ingen jävel få rimma i min annons. Jag ska ha Pär Lagerkvist. Han är tung.
En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna
det multnade lövet
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna
Din frid skall vara oändlig
så som havet
som levat för längesen
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna
det multnade lövet
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna
Din frid skall vara oändlig
så som havet
Inte ska jag ha någon ful gitarrlogga heller.
Nedräkningen har börjat
Fast egentligen skulle jag inte köpa den där dvd:n. I ren protest borde jag låta bli. Jag har aldrig riktigt förlåtit artisten för att han underlät att spela Connemara just den kvällen vi var på Tyrol. Det var på något sätt det ultimata sveket. Jag hade kunnat vara utan resten, även om det var intimt och nära och fantastiskt, om jag bara hade fått höra...
Jag grät i taxin på väg hem och jag minns att L frågade om jag var så rörd av spelningen. Och allt jag fick ur mig var; "Buh-huh-huh, jag är så jävla besviken..."
Urfånigt, jag vet, men jag hade faktiskt väntat tio år på att få höra den live.
torsdag, november 16, 2006
Mannen som gav Afghanhunden ett ansikte
Pudelfrilla har man ju hört talas om, men Afghan? Det här, kids, det är retro!!!
Vi sliter och släpar med våra jämställdhetsplaner
och det är ju bra förstås. Fast jag har ändå någon slags tro på att förståelse för andra människor inte så mycket skapas genom snack och planskrivande utan genom "riktiga möten". Barn och barn emellan och mellan vuxna och barn också såklart.
En och annan invandrare finns det ju i skolans värld, funktionshindrade har vi också. Men antalet öppet bi- eller homosexuella lärare i vår svenska skola är försvinnande få. Kanske väljer man en annan utbildning för att man är rädd för att placeras in i pedofilfållan (jag är inte bara bög, jag gillar barn också...) eller också finns det någon annan anledning.
Jag tror i alla fall att antalet ungar som skulle skrika "bögjävel" efter varandra skulle minska högst betydligt om de insåg att det faktiskt fanns fler homosexuella än elitgardet Jonas Gardell, Christer Lindarw och Eva Dahlgren.
I brist på annat får vi väl skriva in en snygg formulering i planen.
En och annan invandrare finns det ju i skolans värld, funktionshindrade har vi också. Men antalet öppet bi- eller homosexuella lärare i vår svenska skola är försvinnande få. Kanske väljer man en annan utbildning för att man är rädd för att placeras in i pedofilfållan (jag är inte bara bög, jag gillar barn också...) eller också finns det någon annan anledning.
Jag tror i alla fall att antalet ungar som skulle skrika "bögjävel" efter varandra skulle minska högst betydligt om de insåg att det faktiskt fanns fler homosexuella än elitgardet Jonas Gardell, Christer Lindarw och Eva Dahlgren.
I brist på annat får vi väl skriva in en snygg formulering i planen.
onsdag, november 15, 2006
Kan man älska nån på avstånd?
Frågan ställdes av kultgruppen Vikingarna på någon av alla deras otaliga "kramgoa låtar-plattor".
Klart man kan...
N och jag skrev brev till varann under flera års tid och det var en av de mest intressanta relationer jag haft med en annan människa. Hon hade ett fantastiskt sätt att uttrycka sig och vi "pratade om allt". Fullkomligt kravlöst men totalt öppet. Jag minns att jag längtade efter att komma hem på kvällarna. Kanske låg det ett brev på hallmattan, gult kuvert, omisskänlig handstil. Då var jag lycklig. Det här var innan e-posten ens var uppfunnen så mer än en kontakt varannan dag kunde det aldrig bli, men det fanns faktiskt lördagsutdelning av post om man betalade en liten tilläggsavgift. Så till och med helgerna kunde förgyllas av brev ibland.
Till slut beslöt vi oss för att träffas. Vi gjorde det ibland, till och från under ett par års tid, men det var liksom inte riktigt samma sak. N var en själsfrände och jag vet att jag "älskade henne på avstånd" men en del av magin försvann när det "blev på riktigt". Det var en fullkomligt nära och ärlig relation, men den byggde på något sätt på avståndet mellan oss.
Jag har googlat hennes namn och jag vet att jag skulle kunna ta kontakt, men det kommer jag inte att göra. Hon har sitt liv och jag har mitt och det är helt okej. Jag minns bara de där åren med värme.
Varför skriver jag det här? För att jag sett filmen "The Lake house" med Sandra Bullock och Keanu Reeves och för att den var fullkomligt orealistisk och sockersöt och överromantisk och superhollywodiansk och (som askungen säger om balen på slottet) alldeles alldeles underbar.
Ibland vill man se en saga. "The Lake house" är precis det. Man får inte för ett ögonblick förirra sig in i känslan av "det här kan ju inte hända" för då är magin förlorad och då faller hela filmen platt till marken. Men om man kan koppla på sitt "make pretend" och låtsas att allt är möjligt så blir hjärtat varmt och tårkanalerna överflödade och då kan man för ett ögonblick ändå tro att romarna hade rätt när de sade amor vincit omnia.
Klart man kan...
N och jag skrev brev till varann under flera års tid och det var en av de mest intressanta relationer jag haft med en annan människa. Hon hade ett fantastiskt sätt att uttrycka sig och vi "pratade om allt". Fullkomligt kravlöst men totalt öppet. Jag minns att jag längtade efter att komma hem på kvällarna. Kanske låg det ett brev på hallmattan, gult kuvert, omisskänlig handstil. Då var jag lycklig. Det här var innan e-posten ens var uppfunnen så mer än en kontakt varannan dag kunde det aldrig bli, men det fanns faktiskt lördagsutdelning av post om man betalade en liten tilläggsavgift. Så till och med helgerna kunde förgyllas av brev ibland.
Till slut beslöt vi oss för att träffas. Vi gjorde det ibland, till och från under ett par års tid, men det var liksom inte riktigt samma sak. N var en själsfrände och jag vet att jag "älskade henne på avstånd" men en del av magin försvann när det "blev på riktigt". Det var en fullkomligt nära och ärlig relation, men den byggde på något sätt på avståndet mellan oss.
Jag har googlat hennes namn och jag vet att jag skulle kunna ta kontakt, men det kommer jag inte att göra. Hon har sitt liv och jag har mitt och det är helt okej. Jag minns bara de där åren med värme.
Varför skriver jag det här? För att jag sett filmen "The Lake house" med Sandra Bullock och Keanu Reeves och för att den var fullkomligt orealistisk och sockersöt och överromantisk och superhollywodiansk och (som askungen säger om balen på slottet) alldeles alldeles underbar.
Ibland vill man se en saga. "The Lake house" är precis det. Man får inte för ett ögonblick förirra sig in i känslan av "det här kan ju inte hända" för då är magin förlorad och då faller hela filmen platt till marken. Men om man kan koppla på sitt "make pretend" och låtsas att allt är möjligt så blir hjärtat varmt och tårkanalerna överflödade och då kan man för ett ögonblick ändå tro att romarna hade rätt när de sade amor vincit omnia.
En ovärdig begravning
Undrar vad man kan få en sån för? Och vad som ingår i den?
Fisande av officiant under begravningsakt.
Tappande av kista.
Falskspelande organist.
Rulltårta med för lite klägg i till begravningskaffet efteråt.
En värdig begravning kan man i alla fall få från 4.120 kronor. Detta står att läsa i en annons från Allmänna begravningsbyrån i Nerikes Allehanda idag.
Hellre "En långvarig förlovning" än "En ovärdig begravning".
Fisande av officiant under begravningsakt.
Tappande av kista.
Falskspelande organist.
Rulltårta med för lite klägg i till begravningskaffet efteråt.
En värdig begravning kan man i alla fall få från 4.120 kronor. Detta står att läsa i en annons från Allmänna begravningsbyrån i Nerikes Allehanda idag.
Hellre "En långvarig förlovning" än "En ovärdig begravning".
Formuleringskonst
Vi säljer bilar & köper kontant står det på en skylt som gör reklam för en begbilfirma utanför Åbytorp. Den har jag retat mig på i fem år nu.
tisdag, november 14, 2006
De nya moderaterna
visade sig ganska snart vara precis samma gamla moderater som förut. Anders Borgs förslag om böter för inte tillräckligt aktiva jobbsökande är väl ett lysande exempel på hur man nu ska ägna sig åt att kontrollera, "trycka ner" och straffa människor som hamnat utanför jobbgemenskapen.
Jag tycker han borde tvångsklippas. En så bigott och trångsynt människa ska inte kunna gömma sig bakom en cool hästsvans och på det sättet "förmänskligas". Han gör sig bättre i kort militärisk snagg.
Jag tycker han borde tvångsklippas. En så bigott och trångsynt människa ska inte kunna gömma sig bakom en cool hästsvans och på det sättet "förmänskligas". Han gör sig bättre i kort militärisk snagg.
måndag, november 13, 2006
Det är när man ser barnen växa man inser att man åldras
Vi åkte till Marieberg och handlade födelesdagspresenter till Agnes igår. Nya slalomskidor. (Det betyder att det inte ens är första paret.)
Hon blir nio år i morgon och jag undrar vart de åren tagit vägen. Att hon har växt från litet knyte till ganska stor tjej kan jag ju se med all tydlighet, men när hände det? Och vad har hänt med mig under tiden? Förutom att håret börjat bli grått...
Massor antagligen och ibland kan jag bli så förbannad på mig själv för att jag inte ser till att ta det här livet tillvara, tar mig tid att tänka efter, finnas till, bara vara. Det måste ju vara något fel när man ibland kommer på sig själv med att leva livet i efterhand, genom att titta på bilder och försöka komma ihåg "hur det kändes just då". Man kanske skulle ha struntat i att ta kort och koncentrerat sig på upplevelsen när den faktiskt var i stället.
När Lise och jag tågluffade 1997 blev kameran stulen mellan Prag och Budapest. Det är nog den resa jag minns mest av efteråt. Antagligen just därför att jag visste att jag var tvungen att uppleva den "där och då".
Hon blir nio år i morgon och jag undrar vart de åren tagit vägen. Att hon har växt från litet knyte till ganska stor tjej kan jag ju se med all tydlighet, men när hände det? Och vad har hänt med mig under tiden? Förutom att håret börjat bli grått...
Massor antagligen och ibland kan jag bli så förbannad på mig själv för att jag inte ser till att ta det här livet tillvara, tar mig tid att tänka efter, finnas till, bara vara. Det måste ju vara något fel när man ibland kommer på sig själv med att leva livet i efterhand, genom att titta på bilder och försöka komma ihåg "hur det kändes just då". Man kanske skulle ha struntat i att ta kort och koncentrerat sig på upplevelsen när den faktiskt var i stället.
När Lise och jag tågluffade 1997 blev kameran stulen mellan Prag och Budapest. Det är nog den resa jag minns mest av efteråt. Antagligen just därför att jag visste att jag var tvungen att uppleva den "där och då".
söndag, november 12, 2006
fredag, november 10, 2006
Någon skrev och frågade,
"Solens stav är du", vad är det...
Ann Smith, skriver den vackraste och sensuellaste lyrik jag läst. Här är ett exempel.
Ann Smith, skriver den vackraste och sensuellaste lyrik jag läst. Här är ett exempel.
Vad du blir vacker av lust
Vad du blir vacker av lust
ditt ansiktes stora fält fyllda
ända ut av strömmande myrra
Vad du är vacker
när du tar emot
som ett barn
Vad du är vacker
med armarna utslagna
som en solande
Då vill jag strömma över dig
myrra och spirr
nå alla hålor
nå alla munnar
alla öppna brunnar
Ord som kom med e-posten
For every girl who is tired of acting weak when she is strong, there is a boy who is tired of appearing strong when he feels vulnerable.
For every girl who is tired of people not trusting her intelligence, there is a boy who is burdened with the constant expectation of knowing everything.
For every girl who is tired of being called over-sensitive, there is a boy who is denied the right to be gentle and weep.
For every girl who is called unfeminine when she competes, there is a boy for whom competition is the only way to prove his masculinity.
For every girl who throws out her E-Z-Bake Oven, there is a boy who wishes to find one.
For every girl who takes a step toward her liberation, there is a boy who finds the way to freedom has been made a little easier."
Jo, så är det säkert, men man kan ju vända på begreppen också. Eller också kan man tänka, "för varje människa som tar ett steg mot sin egen frigörelse och sitt eget självförverkligande (vilket kön den människan än har och vad än frigörelsen består av) så kommer det också att öppnas frirum för andra människor". Typ.
For every girl who is tired of people not trusting her intelligence, there is a boy who is burdened with the constant expectation of knowing everything.
For every girl who is tired of being called over-sensitive, there is a boy who is denied the right to be gentle and weep.
For every girl who is called unfeminine when she competes, there is a boy for whom competition is the only way to prove his masculinity.
For every girl who throws out her E-Z-Bake Oven, there is a boy who wishes to find one.
For every girl who takes a step toward her liberation, there is a boy who finds the way to freedom has been made a little easier."
Jo, så är det säkert, men man kan ju vända på begreppen också. Eller också kan man tänka, "för varje människa som tar ett steg mot sin egen frigörelse och sitt eget självförverkligande (vilket kön den människan än har och vad än frigörelsen består av) så kommer det också att öppnas frirum för andra människor". Typ.
I´m back
Sievert hade tydligen sålt redan 1998 så jag kunde inte konfrontera honom. (Tur var väl det, turallera.)
Aspa herrgård var en trevlig upplevelse måste jag säga. Härlig miljö, underbart god mat, det godaste jag ätit på länge faktiskt. Vad sägs om:
Dessutom hade vi goda diskussioner med mer fokus på process än på prestation och det kändes också gott.
Aspa herrgård var en trevlig upplevelse måste jag säga. Härlig miljö, underbart god mat, det godaste jag ätit på länge faktiskt. Vad sägs om:
Löjrom med rädisor, salladslök och vitlökskrutonger
Hjortfilé med potatispuré
Liten osttallrik med lavendelhonung
Créme bruleé
Till det;
Ett vitt alsacevin
En fantastiskt rioja
Ett lätt dessertvin från Toscana
Mmm. Det var en riktig höjdare.
Dessutom hade vi goda diskussioner med mer fokus på process än på prestation och det kändes också gott.
onsdag, november 08, 2006
Signing off for a couple of days
I morgon bitti åker vi till Aspa herrgård för att diskutera ledningsgruppens kompetensutvecklingsbehov. Det blir säkert... ...trevligt... ...gott... ...nåt...
Bara inte Sievert är där. Då dör jag. Då kommer jag inte att kunna låta bli att fråga honom om hur han tänkte när han i sitt debattprogram någong gång på 80-talet gav sig på hårdrocken generellt och WASP specifikt.
"WASP" står ju för (rösten darrade av extas) We are Satans people!!!"
Sicket ett scoop han gjorde där. Och programmet avslutades med att en liten frikyrklig flicka fick läsa en "dikt" om hur hon bad till Gud om att bli beskyddad från WASP!!!
Men han är nog inte där.
Tillbaka fredag kväll. Over and out.
Jag ska bli balettdansös jag, tralala
Tuva går på "Danskurs för barn". I princip betyder det att hon under 45 minuter varje onsdag eftermiddag drar på sig tyllkjolen och tillsammans med ytterligare ett tiotal små flickor (i liknande tyllklänningar) förvirrat springer runt i Skogstorpsskolans närmast antroposofiskt runda danssal. (Spring och ställ dig i hörnet Tuva!) Hon gör det till tonerna av Mora Träsk och till kommandon från en ledare som inte lärt sig prata rent. För detta elände betalar vi trehundra kronor till Studiefrämjandet och någon dansundervisning har jag ännu inte sett till. Det är som en musiklekstund på vilken förskola som helst, vilken grå vardag som helst, fast oändligt mycket sämre. Charlotte, Bella, Inger, Birgitta och Ann på Tuvas förskola skulle sopa mattan med den här lilla Mora-Träsk-Wannabeen hur lätt som helst.
Man kan ha många funderingar runt fenomenet.
Vad har egentligen tyllkjolar med Mora Träsk att göra? Vad har förresten Mora Träsk med dans att göra? Har flickorna valt sina dansklänningar själva eller är det de unga mammorna som fortfarande leker med Barbie fast "på riktigt"? Varför finns det inga killar i kalasbyxor (eller för den delen i tyllkjol) i gruppen? (Någon 5-årig pojke med en mamma som har Nurejev som idol måste det väl ändå finnas.) Varför aktiverar vi ihjäl våra fyraåringar när de går i förskolan hela dagarna och får så mycket gott där? Varför är alla föräldrar utom jag tjejer i 23-årsåldern som verkar tycka att "danskursen" är toppen? Varför går jag överhuvudtaget dit med Tuva?
Hon ser ju inte ens ut att ha roligt. Bilden visar väl med tydlighet vilken grad av koncentration hon befinner sig i.
Ur led är tiden, ve oss
Vad är det som händer? Sitter man där och slötittar på "På spåret" och så går resan plötsligt till Dublin. Vaknar genast till. Kan alla frågorna. Tycker att "På spåret" är världens bästa program.
"Och nu blir det musikfråga", säger Oldsberg och så glider kameran över till bandet. Men herregud!!! Vad spelar dom? Ett Thin Lizzy-potpurri??? Är det sant? Vad har min ungdoms hårda rockhjältar hjältar med Triple & Touch, Ingvar Oldsberg, Magnus Härenstam och Björn Hellberg att göra?
Nu låter det för all del ganska bra, men kontextet är i alla fall fullständigt fel.
Frågorna? "Vad hette bandet?" och "nämn en känd gitarrist".
Härenstam har ingen aning, som tur är höll jag på att säga, och Kajsa Ingemarsson drar till med "Phil Lynott and the Spectres". Skönt. Då behöver jag inte känna mig uråldrig än.
Men Kajsa, Spectres var bandet som Steve Perry fanns i innan han kom till Journey. Det vet väl varenda människa...
tisdag, november 07, 2006
Mötte ett monster
på verandan i morse. En äcklig fet spindel, stor som ett dasslock (eller som en femkrona i alla fall) som hotfullt kom krypande mot mig. Min första impuls var att springa därifrån, låsa dörren och försöka förtränga hela händelsen, men så insåg jag att jag aldrig skulle våga mig ut igen om jag visste att det där äckliga djuret låg där och lurpassade på mig.
Då gjorde jag något ovanligt (I alla fall i spindelsammanhang). Jag gjorde en aktiv modig handling. Tog ett vedträ, stålsatte mig och mosade den mot golvet. Det sade sprutt, krasch och knak och så fanns den inte mer. Äcklad av ljudet och av de behårade rester jag insåg satt kvar på vedträt slängde jag det ifrån mig, tillbaka till vedhögen. Så nu kommer jag aldrig att kunna elda mer. Tänk om den bar på en äggsäck och några yngel överlevde. Tänk om de ligger där och bidar sin tid, växer sig stora och lurar på hämnd. Nej, det blir allt Lise som får hämta ved i fortsättningen.
Min vän LM berättade en historia om en kvinna med spindelfobi som mött ett monster på en toalett i något turistparadis någonstans. Hennes make kände väl till hennes spindelfobi och hade varnat henne för "låtsasspindeln" som satt fast med sugkopp på toadörren. Hon stålsatte sig och gick in och satt där och kissade samtidigt som hon med vämjelse tittade på "låtsasspindeln". Plötsligt började den röra på sig. Till sin makes förvåning kom hon springande ut från toaletten med kjolarna uppdragna till midjan och med kisset rinnande i små rännilar efter benen. Sugkoppen han sett visade sig vara just en äggsäck.
Jag kan ju säga så här: Skulle något liknande hända mig skulle jag tillbringa resten av semestern i blöjor, hur varmt det än vore och hur stor risken för eksem i rumpan än skulle vara.
Då gjorde jag något ovanligt (I alla fall i spindelsammanhang). Jag gjorde en aktiv modig handling. Tog ett vedträ, stålsatte mig och mosade den mot golvet. Det sade sprutt, krasch och knak och så fanns den inte mer. Äcklad av ljudet och av de behårade rester jag insåg satt kvar på vedträt slängde jag det ifrån mig, tillbaka till vedhögen. Så nu kommer jag aldrig att kunna elda mer. Tänk om den bar på en äggsäck och några yngel överlevde. Tänk om de ligger där och bidar sin tid, växer sig stora och lurar på hämnd. Nej, det blir allt Lise som får hämta ved i fortsättningen.
Min vän LM berättade en historia om en kvinna med spindelfobi som mött ett monster på en toalett i något turistparadis någonstans. Hennes make kände väl till hennes spindelfobi och hade varnat henne för "låtsasspindeln" som satt fast med sugkopp på toadörren. Hon stålsatte sig och gick in och satt där och kissade samtidigt som hon med vämjelse tittade på "låtsasspindeln". Plötsligt började den röra på sig. Till sin makes förvåning kom hon springande ut från toaletten med kjolarna uppdragna till midjan och med kisset rinnande i små rännilar efter benen. Sugkoppen han sett visade sig vara just en äggsäck.
Jag kan ju säga så här: Skulle något liknande hända mig skulle jag tillbringa resten av semestern i blöjor, hur varmt det än vore och hur stor risken för eksem i rumpan än skulle vara.
Avtalsrörelsen är igång
och LO vill ha en lönesatsning på lågavlönade kvinnogrupper. Arbetsgivarna (som ju har medvind i det nyborgerliga Sverige) kontrar med "vi kanske skulle sänka minimilönerna i stället så kunde ju fler få jobb".
Jag skulle vilja se de där direktörerna i Svenskt näringsliv leva en månad eller två på 13.000 kronor brutto.
Skämmes, tammefan. Skämmes direktörer och icke minst skämmes Metallindustriarbetarfacket, som inte kan ställa sig solidariskt med de lägst avlönade i Sverige idag.
Jämställdheten är mycket långt borta. Solidariteten likaså.
Vi behöver Gudrun Schyman i riksdagen och jag ångrar att jag inte röstade på FI.
Jag skulle vilja se de där direktörerna i Svenskt näringsliv leva en månad eller två på 13.000 kronor brutto.
Skämmes, tammefan. Skämmes direktörer och icke minst skämmes Metallindustriarbetarfacket, som inte kan ställa sig solidariskt med de lägst avlönade i Sverige idag.
Jämställdheten är mycket långt borta. Solidariteten likaså.
Vi behöver Gudrun Schyman i riksdagen och jag ångrar att jag inte röstade på FI.
måndag, november 06, 2006
Döden döden döden
Jag vet inte vad det är fär fel på mig, men jag inser att jag har ett mycket märkligt förhållande till filmer och litteratur med anknytning till döden i allmänhet och avrättningar i synnerhet. Jag mår illa, våndas, förfasas, skräms och ändå kan jag inte låta bli att se och läsa. Jag kan räkna upp hur många filmer med "avrättningstema" som helst tror jag, och jag har sett varenda en.
"Dead man walking" - där Sean Penn som en sista kränkning innan han leds iväg till "the execution chamber" kläs i blöjor och får byta sina cowboyboots mot sjukhustofflor.
"The Last hangman" som berättar historien om Storbritanniens siste bödel, Albert Pierrepoint. (Mycket skickligt gestaltad av Timothy Spall.) Filmen är en orgie i hängningar och brutna nackar men också ett spännande psykologiskt porträtt. Jag menar, hur bär man sig åt för att kunna behålla självbilden när man ska hänga 50 krigsförbrytare på några dagar? Pierrepoint hade sin strategi.
"The chamber" där Gene Hackman spelar överbevisad KKK-ledare som ska gasas ihjäl.
"The last dance" med Sharon Stone som kvinnlig dödsdömd som får uppskov när hon ligger fastspänd med kanylerna i armarna bara för att en stund senare spännas fast igen och dödas "på riktigt". (Där kan man prata om cruel and unusual punishment.)
"Monsters ball" med B.B Thornton som fångvaktare på "death row" och Hale Berry som maka till den man som avrättas i elektriska stolen.
Stephen Kings "Den gröna linjen" där "Old sparky" går igång många gånger.
"Med kallt blod", "Monster", "True crime", "Paths of glory", "Sophie Scholl", Bödelns sång", "Den tionde mannen", "Life of David Gale", "Last rites", "Yngsjömordet" och så vidare... You name it, I´ve seen it. Och alla dessa dokumentärer från "death row" - och böckerna. Jag kan inte ha varit mer än tio-elva år när jag läste Caryl Chessmans "Dödscell 2455" i det-bästa-utgåva".
Som sagt, jag mår illa. Hjärtat slår hårt. Och ändå tittar jag. Det måste vara någon slags bearbetning av min egen dödsångest jag håller på med. (I alla fall hoppas jag att det är så. För annars har jag anledning att vara ännu oroligare.)
Det är nog det där kliniska, låtsat civiliserade som stör mig mest, hur man kan ritualisera döden så fullständigt och avhumanisera både den dömde - som något slags "objekt" som man ska förhålla sig till - och sig själva som bödlar. Sista måltider, sista ord, det är ju så sjukt.
Jag är nog ganska "tålig" vad gäller annat filmvåld i form av blod och ond bråd död men just den aspekten av mördande klarar jag inte. Som tur är höll jag på att säga.
Och som sagt, ingen nation kan kalla sig för ett civiliserat samhälle så länge man fortsätter att avrätta människor.
"Dead man walking" - där Sean Penn som en sista kränkning innan han leds iväg till "the execution chamber" kläs i blöjor och får byta sina cowboyboots mot sjukhustofflor.
"The Last hangman" som berättar historien om Storbritanniens siste bödel, Albert Pierrepoint. (Mycket skickligt gestaltad av Timothy Spall.) Filmen är en orgie i hängningar och brutna nackar men också ett spännande psykologiskt porträtt. Jag menar, hur bär man sig åt för att kunna behålla självbilden när man ska hänga 50 krigsförbrytare på några dagar? Pierrepoint hade sin strategi.
"The chamber" där Gene Hackman spelar överbevisad KKK-ledare som ska gasas ihjäl.
"The last dance" med Sharon Stone som kvinnlig dödsdömd som får uppskov när hon ligger fastspänd med kanylerna i armarna bara för att en stund senare spännas fast igen och dödas "på riktigt". (Där kan man prata om cruel and unusual punishment.)
"Monsters ball" med B.B Thornton som fångvaktare på "death row" och Hale Berry som maka till den man som avrättas i elektriska stolen.
Stephen Kings "Den gröna linjen" där "Old sparky" går igång många gånger.
"Med kallt blod", "Monster", "True crime", "Paths of glory", "Sophie Scholl", Bödelns sång", "Den tionde mannen", "Life of David Gale", "Last rites", "Yngsjömordet" och så vidare... You name it, I´ve seen it. Och alla dessa dokumentärer från "death row" - och böckerna. Jag kan inte ha varit mer än tio-elva år när jag läste Caryl Chessmans "Dödscell 2455" i det-bästa-utgåva".
Som sagt, jag mår illa. Hjärtat slår hårt. Och ändå tittar jag. Det måste vara någon slags bearbetning av min egen dödsångest jag håller på med. (I alla fall hoppas jag att det är så. För annars har jag anledning att vara ännu oroligare.)
Det är nog det där kliniska, låtsat civiliserade som stör mig mest, hur man kan ritualisera döden så fullständigt och avhumanisera både den dömde - som något slags "objekt" som man ska förhålla sig till - och sig själva som bödlar. Sista måltider, sista ord, det är ju så sjukt.
Jag är nog ganska "tålig" vad gäller annat filmvåld i form av blod och ond bråd död men just den aspekten av mördande klarar jag inte. Som tur är höll jag på att säga.
Och som sagt, ingen nation kan kalla sig för ett civiliserat samhälle så länge man fortsätter att avrätta människor.
Torterade tandhalsar
Alltså, jag rotfyller hellre tio tänder än tar bort tandsten och rensar tandfickor. Det gör ju så otroligt jäkla ont. Blod, slem, tårar, man ligger där maktlös som ett litet barn (och längtar efter någon som håller en i handen.) Och så kostar det 900:- Med undersökning och röntgenplåtar visserligen men ändå.
Tove Jansson
Min finlandssvenska favoritförfattarinna...
Hon visste en del om levandet hon, och delgav oss sin klokhet genom att låta oss komma med till Mumindalen.
Jag menar: "Det är ingen konst att vara modig, om man inte är rädd", det är tammefan det sannaste jag har hört någon gång.
Hon visste en del om levandet hon, och delgav oss sin klokhet genom att låta oss komma med till Mumindalen.
Jag menar: "Det är ingen konst att vara modig, om man inte är rädd", det är tammefan det sannaste jag har hört någon gång.
Aaaarrrrggghhh!
Vad har hänt med min bärbara hårddisk??? Den rosslar och hackar och kommer inte igång och jag är alldeles förstörd för där ligger drygt 15 000 mp-3-låtar som jag omsorgsfullt samlat ihop och katalogiserat under tre års tid. En del kommer jag aldrig att kunna hitta igen.
Man ska väl inte behöva göra backup på backupen???
Man ska väl inte behöva göra backup på backupen???
Så hänger vi Saddam, tralala
Nämen, en dödsdom, oj så förvånande... Not.
Att mannen är bindgalen och har att ta ansvar för fruktansvärda saker är väl ställt utom allt tvivel, det visste vi redan innan den här "rättegången", men det spelar liksom ingen roll i sammanhanget. Jag förstår fortfarande inte hur världssamfundet överhuvudtaget kunde låta Irakierna själva ta hand om rättegången. Han borde naturligtvis ha ställts inför internationell rätt och han borde ha fått ett samlat åtal.
Fälld hade han naturligtvis blivit där också och så kunde man ha stoppat undan honom i ett fängelse någonstans och låtit honom falla i glömska. På så sätt hade han varken kunnat bli martyr för sina egna anhängare eller använd i Bushadministrationens propaganda.
Ni såg väl George W Bush på nyheterna, skrockande om "en milstolpe i det irakiska folkets kamp att ersätta tyranni med ett samhälle grundat på lag och rätt."
Det Irakiska folket, my ass...
Starkast intryck på mig gjorde den kristna Irakiska kvinna som på aktuellt så klokt sade "det spelar ingen roll om man avrättar honom hundra gånger, han kan ändå aldrig sona sina brott mot det Irakiska folket".
Vilket förresten påminner mig om en bok jag läste för ganska många år sedan, "Jag Marco Polo" av Gary Jennings.
Den var väl sådär om jag inte minns fel, antagligen oerhört historiskt inkorrekt, men vad jag minns med tydlighet var en mycket målande beskrivning av Handynastins rättsväsen där chefstorteraren kallades "smekaren" och där man faktiskt kunde dömas till "de tusens död", vilket (om jag nu inte ska bli allt för explicit i min beskrivning) i princip innebar att man plockades isär i reservdelar, ungefär tre om dagen eller så. Mellan knipsningarna eller organsönderslagningarna eller vad det nu handlade om så togs man väl omhand så man skulle orka "hänga med ett tag till".
Vet ni vad jag tror att George W Bush skulle ha sagt om Saddam blivit dömd till "de tusens död"? "Domen är en milstolpe i det Irakiska folkets kamp att..."
Och lilla moi tycker inte att ett samhälle grundat på lag och rätt kan tillåta sig att ta någons liv överhuvudtaget.
Att mannen är bindgalen och har att ta ansvar för fruktansvärda saker är väl ställt utom allt tvivel, det visste vi redan innan den här "rättegången", men det spelar liksom ingen roll i sammanhanget. Jag förstår fortfarande inte hur världssamfundet överhuvudtaget kunde låta Irakierna själva ta hand om rättegången. Han borde naturligtvis ha ställts inför internationell rätt och han borde ha fått ett samlat åtal.
Fälld hade han naturligtvis blivit där också och så kunde man ha stoppat undan honom i ett fängelse någonstans och låtit honom falla i glömska. På så sätt hade han varken kunnat bli martyr för sina egna anhängare eller använd i Bushadministrationens propaganda.
Ni såg väl George W Bush på nyheterna, skrockande om "en milstolpe i det irakiska folkets kamp att ersätta tyranni med ett samhälle grundat på lag och rätt."
Det Irakiska folket, my ass...
Starkast intryck på mig gjorde den kristna Irakiska kvinna som på aktuellt så klokt sade "det spelar ingen roll om man avrättar honom hundra gånger, han kan ändå aldrig sona sina brott mot det Irakiska folket".
Vilket förresten påminner mig om en bok jag läste för ganska många år sedan, "Jag Marco Polo" av Gary Jennings.
Den var väl sådär om jag inte minns fel, antagligen oerhört historiskt inkorrekt, men vad jag minns med tydlighet var en mycket målande beskrivning av Handynastins rättsväsen där chefstorteraren kallades "smekaren" och där man faktiskt kunde dömas till "de tusens död", vilket (om jag nu inte ska bli allt för explicit i min beskrivning) i princip innebar att man plockades isär i reservdelar, ungefär tre om dagen eller så. Mellan knipsningarna eller organsönderslagningarna eller vad det nu handlade om så togs man väl omhand så man skulle orka "hänga med ett tag till".
Vet ni vad jag tror att George W Bush skulle ha sagt om Saddam blivit dömd till "de tusens död"? "Domen är en milstolpe i det Irakiska folkets kamp att..."
Och lilla moi tycker inte att ett samhälle grundat på lag och rätt kan tillåta sig att ta någons liv överhuvudtaget.
Stryk igen
av Kungälvs ishockeyklubb den här gången, nyuppflyttade från division två. Kumla har inget hockeylag längre, bara en massa små fega gossar som åker runt och är jätterädda för att de ska råka få pucken eftersom de inte vet vad de ska göra med den.
Nu har jag sett min sista hockeymatch i moab-hallen på ett tag. Jag brukar inte vara konservativ och reaktionär, men i det här fallet stämmer devisen "det var bättre förr".
Nu har jag sett min sista hockeymatch i moab-hallen på ett tag. Jag brukar inte vara konservativ och reaktionär, men i det här fallet stämmer devisen "det var bättre förr".
lördag, november 04, 2006
Med tålamod kan man komma långt
Det visste redan Ovidius, som skrev;
Gutta cavat lapidem non vi, sed saepe cadendo -
"Droppen urholkar stenen inte genom kraft, utan genom att falla ofta"
Gutta cavat lapidem non vi, sed saepe cadendo -
"Droppen urholkar stenen inte genom kraft, utan genom att falla ofta"
That´s my girl...
Men hallå Lostförfattare, vad är det som händer? Hur kan ni utsätta stackars Kate för sådana förödmjukelser? Sätta på henne handbojor och en blommig liten klänning? Jag säger som John Holm "Vad är meningen med allt det här?"
Det är 1988 och har precis börjat snöa
Marie H tyckte jag skulle läsa Sigge Eklunds roman.
Den lät onekligen spännande; "förtätad fadersuppgörelse", "impressionistisk barndomsskildring" och vad det nu stod i baksidestexten.
Jag tyckte den var helt okej, men jag kan inte säga att den direkt grep an känslomässigt. Jag tyckte prosan kändes mer klinisk än impressionistisk.
Vad gäller barndomsskildringen kändes det nästan som att läsa en sångtext av Tomas Andersson Wij. "Det var vi som var Värmlands indianer", typ. Fast jag gillar TAW bättre.
Och den där fadersuppgörelsen, jag hade förväntat mig något snaskigare, långvarig incest allra minst. "Jag har växt upp med en narcicisst". Jaha. Vem har inte det?
Nå, den var inte alls dålig, men den hade blivit bättre med lite mer "kött och blod".
Den lät onekligen spännande; "förtätad fadersuppgörelse", "impressionistisk barndomsskildring" och vad det nu stod i baksidestexten.
Jag tyckte den var helt okej, men jag kan inte säga att den direkt grep an känslomässigt. Jag tyckte prosan kändes mer klinisk än impressionistisk.
Vad gäller barndomsskildringen kändes det nästan som att läsa en sångtext av Tomas Andersson Wij. "Det var vi som var Värmlands indianer", typ. Fast jag gillar TAW bättre.
Och den där fadersuppgörelsen, jag hade förväntat mig något snaskigare, långvarig incest allra minst. "Jag har växt upp med en narcicisst". Jaha. Vem har inte det?
Nå, den var inte alls dålig, men den hade blivit bättre med lite mer "kött och blod".
Less is more...
...expensive nuförtiden. Men ska man bara dricka en halv flaska vin en fredagskväll så vill man ju gärna dricka ett gott vin. Sura rödtjut hör ungdomen till och någon sådan är man ju inte längre. Dessvärre eller Gudskelov.
Fairwiew (2092) var riktigt gott. Pinotage, 2005, Sydafrika, strax över hundralappen. Jag hittade lite tjära i det men det stod det inget om på Systembolagets hemsida.
Eller, jo, rökigt står det faktiskt och så står det om Viol också och då börjar vi hamna i Whiskyvokabulären och då passar det ju med tjära.
Hamnar nog bland favoriterna just nu, tillsammans med Allesverloren och Oxford Landing. (I favoritgruppen skulle jag i och för sig gärna vilja placera Chateau Musar och Masi Amarone Costasera också, men det vore lite för snobbigt. Så dyra viner köper jag inte särskilt ofta.)
fredag, november 03, 2006
Agnes, Tuva och Dag Vag
Helvetes jävla Ica Maxi. Helvetes jävla scanningsapparatur. Helvetes jävla mig som är en sån curlingförälder.
Agnes, Tuva och jag är och handlar. Dom är osams om precis allting, men mest om vem som ska få sköta scanningspistolen. Och jag försöker få till någon slags gudomlig rättvisa och säger både "Nej Agnes, nu är det Tuvas tur att trycka" och "Det spelar ingen roll att man får trycka sex gånger på Limefrukterna, det räknas i alla fall som en vara" och sen blir jag vansinnig på en gammal man med Gällivarehäng som inte förstår sig på vågen där man får ut prislapparna som man ska sätta på den vägda frukten och grönsakerna och tar alldeles för lång tid på sig och i ren frustration skriker jag till Agnes "Ge scanningspistolen till Tuva omedelbart!!! Annars stoppar jag ner dig i frysdisken tillsammans med de grönländska räkorna!!!"
Så är det lugnt en stund, men sen kommer vi till sköljmedlen och där begår jag nästa misstag. Jag är helt jävla dum i huvudet. Frågar; "Vilken färg ska vi ha?"
"Rosa", säger Tuva.
"Gul", säger Agnes.
"Nej Rosa."
"Gul."
Då medlar pappan. "Vi kanske kan ta lila?"
Bägge barnen stirrar på mig som om jag vore ett UFO. Sen skriker de unisont; "NEJ!!!"
"Vi tar grön då", säger Agnes.
"Nej vi tar orange."
"Grön!"
"Orange!"
"Håll käften", säger jag. "Vi ska ha Softlans vita oparfymerade. Och inte ett ord till från någon av er."
Alla är missnöjda och allt är mitt fel.
I fredags var Anders A och jag på Dag Vag och Nationalteatern. Nationalteaterns gig var en sorglig historia men det var faktiskt riktigt skojigt att se Dag Vag igen, efter tjugofem år eller så. När de spelade "Samma sak" så njöt jag och när jag en vecka senare stod där på Ica Maxi så gjorde jag kopplingen mellan just den låten och Agnes och Tuvas fantastiska syskonrelation.
Myrorna myllrar i stacken
Vissa saker är visst lagbundna i stort och i smått. Det är väl det han menar, Stig Vig? Han var förresten fortfarande coolare än coolast även om han hade en sån där vidrigt ful huvudlös bas.
Agnes, Tuva och jag är och handlar. Dom är osams om precis allting, men mest om vem som ska få sköta scanningspistolen. Och jag försöker få till någon slags gudomlig rättvisa och säger både "Nej Agnes, nu är det Tuvas tur att trycka" och "Det spelar ingen roll att man får trycka sex gånger på Limefrukterna, det räknas i alla fall som en vara" och sen blir jag vansinnig på en gammal man med Gällivarehäng som inte förstår sig på vågen där man får ut prislapparna som man ska sätta på den vägda frukten och grönsakerna och tar alldeles för lång tid på sig och i ren frustration skriker jag till Agnes "Ge scanningspistolen till Tuva omedelbart!!! Annars stoppar jag ner dig i frysdisken tillsammans med de grönländska räkorna!!!"
Så är det lugnt en stund, men sen kommer vi till sköljmedlen och där begår jag nästa misstag. Jag är helt jävla dum i huvudet. Frågar; "Vilken färg ska vi ha?"
"Rosa", säger Tuva.
"Gul", säger Agnes.
"Nej Rosa."
"Gul."
Då medlar pappan. "Vi kanske kan ta lila?"
Bägge barnen stirrar på mig som om jag vore ett UFO. Sen skriker de unisont; "NEJ!!!"
"Vi tar grön då", säger Agnes.
"Nej vi tar orange."
"Grön!"
"Orange!"
"Håll käften", säger jag. "Vi ska ha Softlans vita oparfymerade. Och inte ett ord till från någon av er."
Alla är missnöjda och allt är mitt fel.
I fredags var Anders A och jag på Dag Vag och Nationalteatern. Nationalteaterns gig var en sorglig historia men det var faktiskt riktigt skojigt att se Dag Vag igen, efter tjugofem år eller så. När de spelade "Samma sak" så njöt jag och när jag en vecka senare stod där på Ica Maxi så gjorde jag kopplingen mellan just den låten och Agnes och Tuvas fantastiska syskonrelation.
Några säger si, andra säger så
Några säger stopp när andra säger gå
Några säger blå, andra säger röd
Några säger liv när andra säger död
(...)
Myrorna myllrar i stacken
Stjärnorna föds och dör
Myrorna myllrar i stacken
Medans stjärnorna föds och dör
Vissa saker är visst lagbundna i stort och i smått. Det är väl det han menar, Stig Vig? Han var förresten fortfarande coolare än coolast även om han hade en sån där vidrigt ful huvudlös bas.
Om Johan Asplund och telefonturtagande
Det börjar bli länge sedan jag läste Sociologi och det mesta av kurslitteraturen har nog försvunnit in i minnets dunklare vrår, men Johan Asplunds "Det sociala livets elementära former" minns jag tydligt. Särskilt avsnittet som handlade om social kompetens och turtagning och om hur mycket svårare det är att klara av att förhålla sig socialt till andra människor om man inte ser varann. Jag minns att han refererade till en Amerikansk undersökning där man kartlagt lyckanden och misslyckanden vid telefonsamtal.
För en liten stund sedan hade jag en kvinna i telefonen som uppenbarligen vare sig läst Asplund eller undersökningen i orginal. Så fort jag försökte säga något så pratade hon också, när jag blev tyst blev hon det också. Det var oerhört pinsamt, skitjobbigt och jag vet fortfarande inte vad hon ville, mer än att det hade med hennes barn att göra.
Man ska ha mobilen avstängd lediga dagar.
För en liten stund sedan hade jag en kvinna i telefonen som uppenbarligen vare sig läst Asplund eller undersökningen i orginal. Så fort jag försökte säga något så pratade hon också, när jag blev tyst blev hon det också. Det var oerhört pinsamt, skitjobbigt och jag vet fortfarande inte vad hon ville, mer än att det hade med hennes barn att göra.
Man ska ha mobilen avstängd lediga dagar.
Varm om kinderna, frusen om öronen
Tillbaka efter kvällspromenaden, bortåt Hagaby till, sedan över gärdena, Carlbarks, Smedstorp och hem igen. Det är en halvmil lite drygt och det är skönt. Jag har gått många mil de senaste månaderna. I kväll hade jag Dylan i lurarna, Modern times, den är ju så skön!!! Jag menar, Spirit on the water är ju en av Zimmies bästa låtar, ever. Han är kåt, han är 65, han är bitterljuv, han är kärlekskrank. Och så sjunger han som en gud.
Spirit on the water
Darkness on the face of the deep
I keep thinking about you baby
I can't hardly sleep
(...)
Life without you
Doesn't mean a thing to me
If I can't have you
I'll throw my love into the deep blue sea
(...)
You think I'm over the hill
You think I'm past my prime
Let me see what you got
We can have a whoppin' good time
Han är bara fyra år yngre än min mamma.
Spirit on the water
Darkness on the face of the deep
I keep thinking about you baby
I can't hardly sleep
(...)
Life without you
Doesn't mean a thing to me
If I can't have you
I'll throw my love into the deep blue sea
(...)
You think I'm over the hill
You think I'm past my prime
Let me see what you got
We can have a whoppin' good time
Han är bara fyra år yngre än min mamma.
torsdag, november 02, 2006
Längtan till Irland blev plötsligt väldigt stark
Såg ”frihetens pris” för ett par dagar sedan, ”The wind that shakes the barley” i original.
http://www.imdb.com/title/tt0460989/
Blev så tagen. Ken Loach har skapat ett oerhört starkt drama. För första gången kanske jag faktiskt insåg vilka imperialistsvin Britterna var, långt in på 1900-talet. Jag har faktiskt pratat med en och annan gammal ”free-the-republic-kämpe” genom åren, men det var först nu jag förstod att ändamålet faktiskt helgat medlen på Irland, hur hemska de än har varit.
En otäck film, men fantastiskt vacker också. Och när sen Lovén skickade frågor om vart jag skulle vilja vara om jag inte var här, då kände jag riktigt hur jag längtade till Irland.
"Vi ses vi ses, i Connemara..."
Fick en "get-to-know-you-quiz" av Eva Lovén
Och jag kan väl lika gärna ställa ut mig till allmän beskådan.
Fyra saker om olika saker om mig - Saker som du kanske eller kanske inte vet om mig.
A) Fyra jobb som jag har haft:
1. Extraordinarie provtagare vid Lantmännens silo, Kumla
2. Tidningsbud
3. Krogtrubadur
4. Helgvikarierande lokalredaktör för Örebro-Kuriren
B) Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Ringentrilogin
2. Big Fish
3. Tillbaka till framtiden-trilogin (Återupptäckt som genialisk tillsammans med Agnes.)
4. Thelma & Louise
C) Fyra platser jag har bott på:
1. Skolvägen 45
2 Solhemsgatan 9 A
3. Köpmangatan 16
4. Kyrkogatan 4
(Samtliga adresser i Kumla, vilken vågad kille jag är...)
D) Fyra TV-program jag älskar att titta på:
1. Hockeykväll
2. Lost
3. Aktuellt
4. Filmkrönikan (men den var bättre på Orvars tid.)
E) Fyra platser jag har semestrat på:
1. Irland
2. Maldiverna
3. Tjeckien
4. Grekland
(Om jag nu ska nämna några favoriter.)
F) Fyra Webbsidor jag besöker dagligen:
1. www.swebits.org
2. www.imdb.com
3. www.kumlahockey.se
4. www.aftonbladet.se
G) Fyra favorit-maträtter:
1. Asiatiskt överhuvudtaget
2. Rotmos och fläsklägg
3. Stekt fläsk med löksås
4. Flottlock generellt, Brocheté specifikt.
H) Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1. På en pub någonstans i Connemaradistriktet, Irland
2. I en Turkisk Hamam
3. På en U2-konsert
4. Prag
I) Fyra vänner jag tror kommer svara:
Har jag 4 vänner? Möjligtvis.
1. Linda M, hon brukar inte banga för såna här stolleprov.
2. Jenny A, kan man ibland få sånt här ifrån - så hon ställer nog upp.
3. Jessika E, det är en social människa.
4. G-O om han är på gott humör.
Fyra saker om olika saker om mig - Saker som du kanske eller kanske inte vet om mig.
A) Fyra jobb som jag har haft:
1. Extraordinarie provtagare vid Lantmännens silo, Kumla
2. Tidningsbud
3. Krogtrubadur
4. Helgvikarierande lokalredaktör för Örebro-Kuriren
B) Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Ringentrilogin
2. Big Fish
3. Tillbaka till framtiden-trilogin (Återupptäckt som genialisk tillsammans med Agnes.)
4. Thelma & Louise
C) Fyra platser jag har bott på:
1. Skolvägen 45
2 Solhemsgatan 9 A
3. Köpmangatan 16
4. Kyrkogatan 4
(Samtliga adresser i Kumla, vilken vågad kille jag är...)
D) Fyra TV-program jag älskar att titta på:
1. Hockeykväll
2. Lost
3. Aktuellt
4. Filmkrönikan (men den var bättre på Orvars tid.)
E) Fyra platser jag har semestrat på:
1. Irland
2. Maldiverna
3. Tjeckien
4. Grekland
(Om jag nu ska nämna några favoriter.)
F) Fyra Webbsidor jag besöker dagligen:
1. www.swebits.org
2. www.imdb.com
3. www.kumlahockey.se
4. www.aftonbladet.se
G) Fyra favorit-maträtter:
1. Asiatiskt överhuvudtaget
2. Rotmos och fläsklägg
3. Stekt fläsk med löksås
4. Flottlock generellt, Brocheté specifikt.
H) Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1. På en pub någonstans i Connemaradistriktet, Irland
2. I en Turkisk Hamam
3. På en U2-konsert
4. Prag
I) Fyra vänner jag tror kommer svara:
Har jag 4 vänner? Möjligtvis.
1. Linda M, hon brukar inte banga för såna här stolleprov.
2. Jenny A, kan man ibland få sånt här ifrån - så hon ställer nog upp.
3. Jessika E, det är en social människa.
4. G-O om han är på gott humör.
Inte en gång till
"Nej men hej Håkan, det var riktigt länge sen, kul att se dig, hur har du det nuförtiden..."
"Hej, kul att se dig också, jodå, det är väl jämna plågor, hur är det själv?"
"Bara finfint serru."
"Vad bra. Du, jag måste sticka, vi ses!"
"Okej. Hej."
"Hej."
Och vem i helvete var det där? Ångest ångest ångest.
Någon gång ska jag väl lära mig. Det borde ju vara så lätt. "Hej, du är ju jättebekant, men jag kan faktiskt inte placera dig riktigt." Men man har bara en halvsekund på sig att ta det beslutet, sen får man stå där och blåljuga och hoppas på att inte bli avslöjad. Och man vill ju inte kränka den krake som så väl känt igen en.
"Hej, kul att se dig också, jodå, det är väl jämna plågor, hur är det själv?"
"Bara finfint serru."
"Vad bra. Du, jag måste sticka, vi ses!"
"Okej. Hej."
"Hej."
Och vem i helvete var det där? Ångest ångest ångest.
Någon gång ska jag väl lära mig. Det borde ju vara så lätt. "Hej, du är ju jättebekant, men jag kan faktiskt inte placera dig riktigt." Men man har bara en halvsekund på sig att ta det beslutet, sen får man stå där och blåljuga och hoppas på att inte bli avslöjad. Och man vill ju inte kränka den krake som så väl känt igen en.
onsdag, november 01, 2006
Click
www.imdb.com/title/tt0389860/
Såg den med 0 förväntningar. Trodde inte att jag skulle låta mig underhållas av en Adam Sandler-film. Men den var ju riktigt eftertänksam och lite rörande. Man ska nog inte snabbspola sig genom livet. Inte gå med autopiloten på heller, fast i alla fall jag måste ibland, för att orka med mig själv.
Det är nog både barnen och mig till fromma. Man kan inte ha dåligt samvete för allt.
Såg den med 0 förväntningar. Trodde inte att jag skulle låta mig underhållas av en Adam Sandler-film. Men den var ju riktigt eftertänksam och lite rörande. Man ska nog inte snabbspola sig genom livet. Inte gå med autopiloten på heller, fast i alla fall jag måste ibland, för att orka med mig själv.
Det är nog både barnen och mig till fromma. Man kan inte ha dåligt samvete för allt.
Men det här hockeylaget
är ju bara så deprimerande. Här har man hejat i åratal och skrivit hyllningslåtar och hemsideskrönikor och jag vet inte vad och så blir dom dom ändå bara sämre och sämre. Avgå! Hela Kumla hockey! Avgå Höök! Avgå, korvgrillare!!! 13 matcher, nio poäng. Det är skamligt.
Så kallt
I dag var det så kallt att själva hjärtat frös kändes det som. Ska det verkligen behöva vara så här? Det blir till att ta fram långkalsongerna, de turkos, och vantarna.
Huttrande nynnar jag på den där gamla Dan Hylander-låten; "Där under senvinterns vackraste måne, stod vi i flockar i kylan, bedövade och små"...
Den handlade visst om Palmemordet. För ett tag sedan pratade jag med en kille om att Toni Holgersson släppt en ny platta. Han tittade på mig och sade "du är nog den enda människan i hela världen som ser glad ut när du säger det." Vad menade han med det?
Huttrande nynnar jag på den där gamla Dan Hylander-låten; "Där under senvinterns vackraste måne, stod vi i flockar i kylan, bedövade och små"...
Den handlade visst om Palmemordet. För ett tag sedan pratade jag med en kille om att Toni Holgersson släppt en ny platta. Han tittade på mig och sade "du är nog den enda människan i hela världen som ser glad ut när du säger det." Vad menade han med det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)