tisdag, mars 27, 2018

Fallet Kevin

I dag kom åklagarens bedömning om skuldfrågan i fallet Kevin. De bägge bröderna som sagts vara skyldiga friades helt. Utredningschef Rolf Sandberg  borde böja sitt huvud djupt i skam.


Ur Aftonbladet: 


Inför presskonferensen distribuerade polisen en tjock utredning av förhören med pojkarna. Det var en rejäl analys där frågorna som ställdes för 20 år sedan hade indelats i öppna ("inviterande"), specifika, slutna, ledande, suggererande och så vidare.


Det första förhöret med Christian Karlsson, då sju år, innehöll till exempel 62 procent slutna och ledande frågor. Det betyder att förhörsledaren drog pojken åt det håll han ville ha honom.


Fler exempel:


Det andra förhöret började klockan 18.40. Alldeles för sent för att börja förhöra en sjuåring. Man tog en paus och fortsatte 20.00. Då börjar det bli dags för en sjuåring att sova. Förhöret innehåller stark social press på Christian.

I ytterligare ett förhör, som varar tre timmar, får sjuåringen 271 – 271! – ledande frågor.


Så håller det på. Chefsåklagare Niclas Wargren kunde således konstatera att förhören var värdelösa, "otydliga, motsägelsefulla och inkonsekventa" och att uppgifterna från småpojkarna "har mycket begränsat värde".


Barnmisshandel, säger jag.

onsdag, mars 21, 2018

Jämmer och elände

Jag mår inte alls bra. Vet inte om det är influensa eller magsjuka eller pollen eller mögel i huset, vet bara att jag känner mig trött, hängig, dålig, svag.

Upptäckte nu också att ugnen inte funkar efter strömavbrottet. Härliga tider. Man ska ställa klockan först står det, det gör vi, men sen blinkar displayen igen och inget fungerar, jag blir så trött.

Idag har i alla fall snickare varit här och börjat riva. Hoppas det är starten på en återuppbyggnadsperiod.

söndag, mars 11, 2018

Helvetsvecka

Måndag. Rotfyllning av tand. Tandläkaren bryter av kanalfilen i min tand och får inte ut den. Remiss till specialistrotfyllare för utpillning - om det ens går. Nu har jag både spik i foten och fil i tand. Onsdag. Vattenläcka i garaget. Det har runnit ner massor i källaren. AAAARGH  Jag får en deprition. Jag ÄR depritimerad. Torsdag. Skattebesked. Restskatt 18.000. Jag fattar ingenting. Så jäkla mycket fick jag väl inte i lönehöjning. Fredag. Läcka nummer två. Hur är det ens möjligt? Lördag. Benjamin Ingrossio vinner mello. Blörk.

lördag, mars 03, 2018

Hemma

Åka bort går bra. Vara borta går bra. Åka hem går INTE bra. Lämnade hotellet igår vid två, 27 grader varmt, jeansen och tjocktröjan åker ner i resväskan, jag tänker "jag kan byta om när jag kommer till Landvetter".


Planet går vid sex, tretton timmar, uthärdligt för det är Lufthansa och ett fint plan, men sova kan jag förstås inte. Jag har aldrig sovit på ett flygplan. Jag är inte byggd för det. Men så bra det kan vara. 


Sen börjar det kännas jobbigt. 4,5 timmars väntan i Frankfurt.  Helt enligt resplan, men är man på väg hem så vill man hem. Bums.


Landar på Landvetter kvart över sex. Det är -14 grader ute får vi höra. 


Väskan kommer inte. Den är kvar i Frankfurt. Jag står där och inser att jag ska åka hem  till Kumla i t-shirt och shorts, i sandaler utan strumpor. Att anmäla väskan försvunnen tar sin tid. När vi kommer ut ur terminalen ser vi minibussen som ska ta oss till bilparkeringen åka ifrån oss. Ringer bilhotellet och får mig en skrapa för att vi inte ringt dem först. Nu var det inga andra som skulle åka med, men om det hade varit så hade de ju fått vänta. Jag blir skogstokig och säger något magsurt om att jag tyvärr inte kände till de rutinerna, men att hon inte borde vara tjurig när det är jag som står och fryser aschlet av mig i den -14-gradiga Göteborgsvintern. Minibussen skickas tillbaka och vi kan hämta bilen. 


Vägen till Kumla känns evighetslång. Bilen blir varm efter ett tag, men det är mörkt och deprimerande och fartkameror hela vägen och min snarkmaskin låg också i väskan och om jag inte får sova i natt heller så kommer jag att vara ett vrak resten av veckan. 


29 timmar efter vi åkte från hotellet är vi hemma. Det är roligare att åka bort än att åka hem. Men katterna blev glada att se mig. Alltid något. God natt!

De galna mödrarna

Det här är inga tekniskt bra bilder. De behöver sättas in i ett kontext för att bli förståeliga. Jag ska försöka. 


Madres de la Plaza de Mayo, även kända som De galna mödrarna, är en förening för argentinska mödrar vars barn försvann under militärdiktaturen (1976-1983).  


I tre årtionden har dessa mödrar kämpat för att återförenas med sina bortförda barn. Under sina protester bär de vita sjalar till minne av sina barn. 


Varje torsdag eftermiddag samlas kvinnorna på Plaza de Mayo och går motsols runt obelisken framför Casa Rosada. 


Föreningen bildades av kvinnor som mötte varandra under sökandet efter sina söner och döttrar, vilka bortförts av agenter till Argentinas dåvarande militärregim under de år som kallas Guerra Sucia, "Det smutsiga kriget" (1976–1983); många av dessa söner och döttrar torterades och dödades.


För mig var det känslomässigt att komma dit. Jag har ju lyssnat på Little Stevens "Los desaperecidos" så många gånger. 


Were you shaken, by the thunder

It will pass with the night

Don't you be frightened my child

Rest your head here awhile

I must tell you about your papa

and the price that he paid

For speaking his heart out one day

They came and took him away


Fighting here is all that remains for us now

We've stopped trying to hide our hatred inside

We're crying out loud

baby we once were so proud

Jesus where are you now


Where have you gone desaparecido

I hope someone remembers your name

Where have you gone desaparecido

How can they just turn their backs to our shame

Where have you gone desaparecido

I taste your blood in the roots of this land

Where have you gone desaparecido

Mi querido, only yesterday I held your hand


There's a dark road no one speaks of

But we must live with the truth

It runs from the Plaza De Mayo

To the Rio Sumpul

They say someday, when we die, we'll ride

Wild horses in a world without end

But what do we do until then


Standing here and staring straight into the lies

They can steal all we have

But never can they steal the hope from our eyes

Baby our heart must survive

How many times must we die


Where have you gone desaparecido

I see your face in every grain of sand

Where have you gone desaparecido

Mi querido, only yesterday I held your hand


U2 skrev "Mothers of the disappeared" på The Joshua tree till dem.


Midnight, our sons and daughters

Cut down, taken from us

Hear their heartbeat

We hear their heartbeat


In the wind we hear their laughter

In the rain we see their tears

Hear their heartbeat

We hear their heartbeat


Night hangs like a prisoner

Stretched over black and blue

Hear their heartbeat

We hear their heartbeat


In the trees our sons stand naked

Through the walls our daughters cry

See their tears in the rainfall






Skickat från min iPad