Nu vaknade jag till vid nio-tiden (bfiactkoav910 som mamma brukar säga...) och var mycket upprymd. Jag var på Sri Lanka med Tom Bombadill, den starkaste uppsättningen... I Colombo skulle man ha en talangjakt och leta rätt på stadens hetaste band, som västerlänningar kunde vi ju bara inte låta bli att anmäla oss... Det blev kväll och det var utepark och trots att vi inte spelat ihop på många år var vi segervissa. När det var vår tur att gå upp på scenen skrek åskådarmassorna rakt ut. (De kanske trodde att jag var den nya flickidolen från Sverige, big fat mama...) Vi hade bestämt att vi skulle köra "genom dagar och nätter och år", för att vi var säkra på att vi kunde den helt orepeterat, men när den Lankesiske programledaren (jag tror att hela evenemanget var direktsänt i tv) presenterat oss så väste Lalle och Thomas bortifrån Keyboardhörnet; "pst Håkan, kom hit..." Jag sprang över och då sade de (med en mun) "Den här låten har vi aldrig spelat, den är efter vår tid, ta nåt annat i stället"...
AAARGGHH!!! Stor panik i drömmen.... De kan inte låten.... Publiken skriker "Tom Bombadill Tom Bombadill!!!" Vad ska vi göra?
"Vi får jamma... E-dur..."
Då ser Joppe och Johan alldeles förstörda ut. "Kan vi inte köra "Lycklig idiot" i stället"?
"Dom kan inte den heller, kom igen nu för fan."
Innan någon hinner protestera lägger jag någon slags blueslick i E och så börjar kakafonin. Det gnisslas och tjuts och Thomas Engel som aldrig varit någon större improvisatör överger sin farfisaorgel och börjar spela claves istället. Johan tuggar så intensivt på E-strängen att den går av och kommer fram och skriker i mitt öra; "Jag har en bättre begagnad sträng i fodralet, jag måste bara koka den först, har du en kaffekokare?"
"Nej inte på mig... Prata med arrangören."
Sen får jag för mig att spela solo men det kan jag ju inte, jag kan bara bluesskalan jag lärt mig av Peter Franzén. Jag kör den upp och ner ett par gånger, men extasen uteblir hos åskådarmassan så jag slutar rätt fort. Jag känner hur allt håller på att glida oss ur händerna.
Då kommer Lilian ut från sin körplats bakom högtalarna. I skinnpaj och med baskermössa. Hon tittar strängt på oss allihop och slår av hela brötet. Det blir isande tyst. 20.000 lankeser gör inte ett ljud av sig. Inte vi heller...
Sen tar hon ton; "I´ll never be your beast of Burden"...
Alla är med, det blir succé. Vi vinner, blir megakändisar, får gå före i kön på flygplatsen när vi ska åka hem, till och med före Boney M som är där på promotionturné...
Tolka den om ni kan, jag törs inte ens börja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar