JVM är det bästa med jul- och nyår

Visste väl det. Sverige slog Slovakien med 5-1. Kvartsfinal på torsdag. Tjeckien. Det ska vi klara. Allt annat vore katastrof.

Två inlägg måste det bli

Jag har aldrig gjort under 100 förr. Det kommer inte att hända i år heller.

Jag har skrivit det förut i år. Lyckan tiger still. Det är nog så enkelt.

Summeringen

Nyårsafton. På väg in i 2020.

Jag minns hur vi stod nere vid i hamnen i Askersund 1999, vakade in millennieskiftet. Agnes var nyss fyllda två. Tuva var inte ens tilltänkt. Herregud, det är tusen år sen, det går inte ens att tänka sig ett liv utan Tuva. Hur skulle det se ut?

Vi visste inte om världen skulle gå under, millenniebuggen skrämde oss på riktigt; kunde alla datorer låsa sig, våra sparade slantar försvinna, skulle det gå att boka ett tåg, skulle flygen gå ner? Europes "The final countdown" spelades på alla radiostationer. Men allt gick bra. Så klart.

Retrospektivitet är ett äventyr och ibland kostar det på att se tillbaka. Det har varit lite skröpligt ett tag. De sista åren har jag citerat Tomas Andersson Wij på nyårsafton inser jag.

..."och ett skitår är slut, och huden kring hjärtat är tunn..."

Dödsfall. Mamma. Pappa. Ohälsa. Allmänna jävligheter.

I år blir det inte så. I år kommer jag att avsluta med en annan T.A.W-sång.

2019 är inte alls likt de senaste åren. 2019 är året när jag återfunnit min mänsklighet igen, på många olika sätt. 2019 är ett lyckans år.

24/12 2018 fick jag en julklapp av mina döttrar. En middagsbiljett och ett besök på bio. Jag blev glad såklart. 4/1 gick vi på Chandani. Det var gott. Tuva blev lite svett efter att ha ätit chicken Vindaloo. Jag hade varnat henne, men hon lyssnade inte. Jag åt lamm. Sen kom mitt wakeupcall. Jag kunde knappt ta mig till bion, från restaurangen till Filmstaden. Jag var helt slut. Min kropp var slut. Jag var tvungen att göra något. Viktväktarna. Det har gått bra. -25 kilo på ett år. Jag kan gå ett par kilometer igen. Jag kan till och med träna lite grann. Det känns stort.

Sen kom Marcia. Mitt hjärta. Min skatt. Vi har tagit oss igenom ett år som varit stort, kärleksfullt, insiktsfullt, glädjefyllt, någon gång ibland också sorgesamt. Det är inte alltid så lätt med skilsmässor, barn, andras reaktioner. Men mest av allt har det varit ett år fyllt av kärlek, gemensamhet, skratt, värme, lycka. Att få dela. Jag är så tacksam för det. Jag älskar dig Marcia. Incondicionalmente.

Agnes, Tuva och jag åkte på vårt livs resa i juli, till Singapore och till Nya Zeeland. I Nya Zeeland kuskade vi runt i en husbil i flera veckor. Det var stort, för mig i alla fall, för dem också tror jag. Tack pappa Arne, det var farsarvet som förslösades där. Jag vet att du hellre velat att jag skulle lagt om taket på huset, men nu bestämde jag själv och det kändes bra. Vi fick se så mycket. Hobbiton, Wellington, Mount Cook. Vi åt getragu vid Franz Josephs glaciär. Vi såg regnbågar.

Jag lämnade Marcia vid Arlanda i förrgår. 12/1 åker jag till henne. Till Brasilien. Det är en dag att längta till. Det blir mitt sjuttioförsta land. Jag har nog alltid längtat bort. När jag sätter mig på planet till Natal blir det både som att åka bort och att komma hem. Vilken härlig känsla.

T.A.W sjunger;

Vi är alltid på ett berg när vi faller
Vi är alltid på ett hav när åskan går
Och den är skör den här tråden
som gudarna sytt i oss
som de sytt i oss

Men vi får dö en annan dag
Vi får dö en annan dag

För nu dröjer ljuset längre om kvällarna
Nu dammar gatorna av vår
Och nästan allting är möjligt
nästan allt är vårt
att leva av

Vi får dö en annan dag
Vi får dö en annan dag

Alla haters
all denna bitterhet
De vill få dig skämmas
de vill få dig tyst
Men ingenting svart
inget av hat
kan leva nån längre tid
Nej ingenting svart
inget av hat
ska släcka oss

Nej vi ska dö en annan dag
Vi ska dö en annan dag
En annan dag
En annan dag

Vi får dö en annan dag. Gott nytt år. Gott slut. God början.

Jo det blev en hyrbil

Dacian var INTE lämplig att köra runt med. Det visste jag ju för en vecka sen. Tur jag inte gjort det. Det skulle kunna ta en månad sa killen på verkstaden. Nu har jag en Renault till låns. Måste prata med försäkringsbolaget. Jag tycker gott de kan betala för när bilen stått still. Jag har haft körkort i 39 år. Aldrig tagit ut en krona från någon försäkring. Utom någon spräckt ruta.

Tänkte sova länge.

Gick inte alls. Hade glömt att vi bytt städdag. Det borde jag kommit ihåg. Ingen vill väl städa på Nyårsafton. Nå. Jag får huka i soffan en stund.

Idag körde jag Marcia till Arlanda

Det kändes väl sådär. Det skulle varit jätteroligt att få åka med redan nu såklart. Fast jag kan inte vara borta så länge. Och om två veckor åker jag. Det är bara att börja längta. Det blir bra.

God jul

Det är allt som behöver sägas. Ta hand om er. Vila. Njut god mat, vin och bröd, njut god musik. Älska någon. Livet pågår.

Det var glashalt

Och jag tappade fästet och for rätt in i Adolfsbergsrondellen. Det gjorde inte ont, men fronten blev demolerad. Och jag körde inte ens fort.

Fredagsmys i juletid

Hemma hos stortjuven och hans äkta maka

Supermysig kväll Stackars lilla Marcia var sjuk. Usch.

Eric Bibb

Några bilder också.

Eric Bibb

Johan och jag var på Eric Bibb i lördags. Vilken fin konsert det var. Här är han tillsammans med hustrun Ulrika Bibb. Magic. 

Vi åkte ut i obygden

Och köpte oss en crosstrainer. Det var mörkt när vi kom hem. Men det blev bra.

Jag är en golvläggare

Det känns som att pärla pärlplattor ungefär, fast större. Det är jätteroligt. Och tänk att få in en bastu sen. Då blir det roligt att få gå ner i källaren.

Hallelujah jag var frisk.

Vilket skönt brev att få. Nu vill jag bara vara frisk.

Ebba Forsberg och Mikael Wiehe

Hjalmar Bergman-teatern. Fantastisk konsert.

Sara Dawn Finer

Conventum congress, 20191122. En fin konsert.

Motionscykel

Herregud.

Jag har en motionscykel. Jag har cyklat på den. Det här är inte jag. Men det känns bra. Och jag har nya fina motionskortbyxor i blankt tyg. Vad har hon gjort med mig, den där Marcia? Bara bra saker. :)

Ohälsorapport

Jag måste alltid tänka på vad jag skriver och delar med mig av här. Varför jag gör det och i vilket syfte. Om det är för min egen skull eller för någon annans. Om jag ens ska skriva det. Till vilken nytta? 

Det här är ett inlägg jag tänkt på rätt länge. Jag blir inte riktigt klok på varför, men nu har jag ändå bestämt mig för att publicera det. Jag tror kanske att det kan ha en viss allmängiltighet. Vi blir alla skröpliga någon gång. Lite små. Lite känsliga. Vi behöver nog prata om sånt här också, även om livet är en fest för det mesta. 

Det är nog bara Benjamin Button som lyckats med att födas gammal och dö ung. 

Själv blir jag äldre och äldre dag för dag, det är bara att inse, om än jag känt mig lyckligare och gladare under det här året än jag gjort på många år.

Nu har jag mött svensk sjukvård på nära håll i ett par tre månaders tid, först för hålet i foten (det har jag redan berättat om) och sedan när jag fått ont i pungen och i snoppen och börjat kissa blod.

Iväg till doktorn för vilken gång i ordningen? Provtagning. Infektion igen, fast i urinvägarna den här gången. Ny antibiotika. Akut kissnödig hem med informationslapp om vad som händer med män i 57-årsåldern som kissar blod. Potentiell prostatacancer. Magnetröntgen. Kamera genom snoppen. Ha telefonen påslagen om de ringer från röntgen, nu ska det jäklar i mig gå undan, sjung hoppfadderallanlej. "Men det  behöver ju förstås inte vara cancer, det bara KAN vara det". Lilla fåniga AT-doktor. Ta en grundkurs i psykologi innan du känner dig klar för tjänstgöring. Jag tror att jag ska dö i akutcancer innan jag kommit hem. 

Iväg till röntgen ett par dagar senare. Det är den enkla delen. Dricka 1,5 liter vatten, få urindrivande medel, kontrastvätska. Nemas problemas. Förutom att jag knappt hann hem till toan, fast jag kissat flera liter innan jag åkte från USÖ. Jaja. Gick bra.

Sen kommer kallelsen till cystoskopin. Då får jag ångest på riktigt. Både för undersökningen i sig och för vad den eventuellt ska visa. Lång väntan innan. Löjligt, men jag vill verkligen inte visa snoppen för människor jag inte känner. Jag vill inte ha en kamera uppstoppad i mitt urinrör, trassla sig runt i mitt inre. Det är mycket jag inte vill. 

Det där är förstås bara blyghet. Framför allt vill jag inte ha cancer. I prostatan. Eller någon annanstans. Fåniga skrämsna tankar. Jag vill inte dö vid 57. Inte nu, när jag har det så bra, när jag hittat en livskamrat, mått gott, när jag blivit vän med mig själv igen. 57 är ett skräckår för mig. Så många fina människor jag känt har dött vid 57. 

Jag ber Marcia följa med på undersökningen. Jag känner att jag vill ha någon som håller mig i handen. 

Sjuksköterskan och läkaren på urologen är trevliga, empatiska, känner säkert av min obehagskänsla, berättar hur det ska gå till, skojar lite; "du vet ju hur den ser ut utanpå" säger doktorn till Marcia, "men nu ska du få se hur den ser ut inuti också, det är väl spännande?" 

Sjuksköterskan lägger lokalbedövning. En STOR spruta rätt in i urinröret. Det domnar på en gång. Jag känner omedelbart att jag inte har någon koll på de nedre regionerna. "Det var den första", säger hon uppmuntrade. Men GUD, hur många sprutor ska jag få? En till bara. Tack. Mitt underliv är totalförlamat. Jag vet inte om jag kissar på mig eller om det är bedövningsvätskan som rinner ut. Kanske lite av varje. 

Sen kommer doktorn med stora kameraslangen. "Det kan kännas lite obehagligt" säger han och siktar in sig. Sjuksköterskan greppar snoppen och jag rodnar och undrar om man kan få en ofrivillig erektion när man är totalbedövad. Tjoff. Det gör inte ont, men det är extremt intimt, sårbart. Jag kramar Marcia hårt. Försöker tänka på något annat än det som händer. 

Bilderna är ändå fascinerande. Upp i urinröret, det ser bra ut, sen in i urinblåsan, fortfarande kraftigt infekterad, "du måste ha mer antibiotika", prostatan ser bra ut, han vrider och vänder, små partiklar simmar runt i kisset, jag frågar vad det är, får för mig att det är spermier, det är det ju såklart inte, det är slem från infektionen. Jag tror han håller på i en kvart. Så kommer röret ut och det är klart. 

Den optiska inspektionen visar att jag har kvar infektionen i urinblåsan. Inget annat. Så berättar han att magnetröntgen visat att jag har ett "romtum" på ena njuren. Det är sannolikt en cysta, två och en halv centimeter ungefär, men den vill man titta vidare på så det inte är något elakare. "Romtum?" frågar jag. Tänker på The Shining. TEDROM TEDROM "Menar du inte tomrum?" Det gör han såklart. Han är från Egypten. Och en underbar människa. Vi skrattar lite. 

Jag är glad att det är över. Känslig. Vet inte om jag vill gråta eller skratta. Kramar Marcia. Säger "Tack för att du var med". 

"Du kanske ska ha den här i byxan ett tag." Sjuksköterskan kommer med en blöja. Det känns lite obekvämt, men jag inser att det kanske är en bra idé. Stoppar ner den  i kalsongen. Känner mig dum. 

Sen åker vi hem. Jag är lättad. Bekymrad över romtummet i njuren såklart, men ändå glad för att det inte var något med prostatan. 

Nu väntar jag på magnetröntgen av vänster njure. Den får jag i veckan. Jag kissar som jag ska nu. Normal stråle. Inget blod. Hoppas det är ok. 

Tillbaka till första frågan. Varför berättar jag ens om det här? Jag gör det inte för att det är synd om mig, även om jag tyckt det själv ibland. Jag gör det inte för att berätta en "rolig historia". Jag gör det för att jag inser att jag är dödlig, att vi alla är det, för att jag vill berätta om hur viktigt det är att bli bemött med värdighet, empati, respekt och förståelse när man befinner sig i en utsatt situation, för att det är allmängiltigt och generaliserbart och för att nu var det jag, men nästa gång kan det vara du.

Jag for ner till bror

Boken vi läser i vår litteraturcirkel nu. Jag har lite svårt att hitta in i den. Men det kanske kommer. Känns som Torgny Lindgren light.

Jag är så fruktansvärt jäkla trött

På att känna mig trött. Men nu har jag ätit antibiotika i snart två månader. Klart det påverkar allmäntillståndet. Jag vill bara känna mig frisk och ok och inte tänka på alla människor som dött vid 57. Fan, jag börjar likna min pappa.

Det blir bättre i morgon.

Det ljuva livet

Idag är det åtta månader sedan jag mötte min livskamrat, min själs älskade. Den här lilla bloggen fyller tretton. Är inte livet underbart?

Kanske blir det nya inlägg, kanske inte. Vi får se. :)

Skickat från min iPad

På väg till Mozartkonsert

Vi var så fina

Wien med min älskade

Underbart

Äbblen

Dagens mest dramatiska ögonblick infaller på eftermiddagen; det knackar på dörren. Tuva öppnar. En man står där. Jag tror att det är ett Jehovas Vittne. Jag har fel.

"Äbblen", säger han, med eftertryck. "Va", säger Tuva. "Kan man få plogga nåugra äbblen kanske?" "Jo" säger Tuva. Han går och plockar äpplen. 

Vi vet inte vem det var. Kanske var det någon av pappas kompisar? Kanske var det bara en man från Skåne som ville ha äpplen. Vi vet inte.

När vi hämtat oss från detta bakar jag en äppelpaj. Bäst att passa på medan det finns några kvar. 

Skickat från min iPad

En liten pasta sitter sällan fel

Lagad med milda mat extra 4% dessutom. Funkar bra det också.

Fottrubbel

Det började som vanligt när det gäller mig, jag trampade på något vasst. Det gör jag varje år. Eller fastnar någonstans och fläker upp en nagel. Det är nog för att jag har hobbitfötter. De är som gjorda för att gå sönder.

Jag fick ett sår under vänster stortå. Det kom blod. Det var i början av juni. Sen har det inte läkt ihop, trots daglig omplåstring och sårtvätt. Det har bara blivit större. Nu såg det ut som en månkrater ungefär. 

Sen blev hela stortån röd och svullen. Gick till vårdcentralen. Blev fotograferad, fick penicillin, eventuell remiss till hudkliniken. Åter för omläggning fredag. 

Det känns som om det är jättesynd om mig. Det tycker jag i alla fall. Jag vill ha nätta små ballerinafötter, med mindre potentiell träffyta. 

Pengar, makt, människovärde

När jag åkte hem från jobbet skulle jag in i affären och handla lite grönsaker och bröd. 

Utanför Lidl satt flickan från Bulgarien, som hon nästan alltid gör. Hon kände igen mig, log och vinkade. Jag log tillbaka, kände efter i fickan. Inte en enda liten tjuga, ingenting. Jag sa som det var. Hon såg lite besviken ut, men sa inget. Jag frågade om hon ville ha något att äta. Det ville hon. Jag förstod att hon ville följa med mig in och handla och sa att det var okej. 

"Lägg det du behöver i vagnen." 

Hon såg glad ut och gick iväg, snabbt. Jag tänkte "vad sa jag nu, det där kanske var dumt gjort av mig, så väl känner jag henne inte, hon kanske kommer med hela oxfilelagret, vad gör jag då?" Så typiskt svenskt. Makten över plånboken hade ju jag i alla fall, det var inte det, jag var mest orolig för var att det skulle bli en scen. Att det skulle kunna bli pinsamt. Så futtigt tänkt. Jag skakade bort det. 

Jag plockade åt mig det jag behövde och vi möttes vid kassan. 

Vet ni vad det kostade att göra henne glad? 99 kronor. Hon hade valt tre baguetter, två gula lökar, en paprika, ett paket kycklingfärs, en flaska mineralvatten, en napp och en tub tandkräm. 

Det fick hon av mig. Jag fick världens största leende och en stor kram av henne.

Dessutom fick jag riktigt dåligt samvete för att jag under bråkdelen av en sekund oroat mig för att hon skulle försöka "utnyttja" mig. Så jäkla dumt, fegt. 

Det är svårt att förhålla sig till fattigdom, svårt att förhålla sig till tiggeri. Jag tycker verkligen det. Jag vill inte att människor ska behöva förnedra sig, jag tycker såklart att det vore bättre för dem om de slapp resa från sitt hemland för att tigga här i Sverige. Men om det nu inte är så?

På den stora nivån kan jag inget göra, mer än att rösta i våra allmänna val. På den lilla nivån kan jag göra lite för några få. Jag kan inte hjälpa alla. Det kan ingen av oss. 

Ge pengar eller inte, ge mat eller inte. Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, det måste man nog själv bestämma sig för. 

En sak kan vi i alla fall klara. Vi kan hälsa vänligt, låta bli att vända bort blicken. Det är människor som sitter där. De förtjänar att bli sedda som människor.

En härlig kväll i Tjugesta,

trots lite regn mellan låtarna. Spännande nya bekantskaper i form av Jens Hult och Ludwig Hart. Och Jill Johnson levererade förstås,  som det fullblodsproffs hon är. Vilken konsertsommar.

Kanske slutar jag skriva här

Det känns lite märkligt att skriva så. Den här bloggen har varit en viktig sak för mig, att fästa tankar på pränt, kanske skriva lite av min egen historia, mina barns, mina vänners...

Jag har inte bestämt mig än, det kanske bara är så enkelt som att Facebook blivit hemvisten i stället. Det är snabbare, ger mer feedback, känns enklare på många sätt.

Vi får se hur det blir. Lusten kan förstås återkomma. Eller inte.

Skrev jag att jag skulle återkomma med bilder från Nya Zeeland?

Bara att glömma. Kan inte skicka mer än en i taget inser jag. Det var i alla fall en makalös resa. Once in a lifetime. Och nu är den gjord. I morgon börjar jag jobba igen.

Sverige

I've not been everywhere, but I've been to many places. I've travelled from Iceland in the north, to New Zealand in the south, from Chile in the west to China in the east. I've been stunned by the magic of the world so many times. 

I've seen many places, but perhaps forgotten to look for the beauty of my own home . Never before had I travelled in my own country like I did this week, by car, from my hometown, up to the far north, all the way from Kumla to Abisko. 

People may think of Sweden as a small insignificant country in the far end of the world. Maybe I did too. Now I know better. There is nothing small about it. It's beautiful, It's big and I'ts magnificent. 

#lapporten #abisko #abiskonationalpark #norrland #lappland #sweden  #igtravel #igwanderlust 2019

Skickat från min iPad

Laleh i Vadstena

Proppfullt på borggården, människor mellan fem och sjuttiofem. Alla älskar Laleh. Jag också, fast jag inte kan alla låtar. En fin kväll.

Moneybrother i Tjugesta

Vilken underbar konsert. Vilken spelglädje, vilket ös, vilken känslighet. Makalöst bra. Linda och Mikael var med och Bosse och Jo-Jo. En mycket trevlig kväll.

Ulf Lundell i Vadstena

Jag har slutat räkna mina Lundellkonserter. Jag får inte ihop dem längre. Jag vet att den första var på konserthuset i Örebro,  längre inåt landet-turnén 1980. Sist jag såg honom var också i Örebro, på 40-års-turnén 2015. Jag har sett toppar och dalar, någon katastrof,  någon extra fantastisk. Vadstena igår kväll kändes som en jättefin konsert. Spelglädje, vitalitet, bra ljud, kanonlåtar, mellansnack. En av de bättre helt enkelt, och en mästares återkomst på något sätt. 

Det kändes inte helt ok att benämna rattfyllan med "jag dricker inte sprit längre, av förståeliga skäl, jag vill ju ha min bil tillbaka" (antingen säger man "det var jävligt dumt, förlåt" eller ingenting alls) och jag HATAR L-bows and cash fast jag gillar den tydliga politiska signalen. Annars var det fantastiskt. Mycket bra.

Stackars Jack, Hon gör mig galen, Isabella, Öppna landskap, Evangeline, Förlorad värld, Tranorna kommer, Jag saknar dig e.t.c. 

Bara att tacka och ta emot. 

Träffade Johan Carsbrandt och en okänd kusin till min mamma. Hon kände igen mig för jag såg ut som mamma. Dags att komma ut som transsexuell? 

Gå ut och var glad!

Semestern är över

Och i morgon återkommer jag med bilder och lite text om "stora resan". Den var underbar, fast det var rätt underbart att komma hem också.

Den hör bloggen har semester

Jag är på Nya Zeeland. Det är väl anledning nog. Vi har det fantastiskt. Återkommer med bilder när jag kommit hem.

Midsommarafton med mina fina

Det var så mysigt, trevligt, gott, härligt...

Det kan vara den lyckligaste tiden i mitt liv...

Och så skriver jag så lite. Kanske är jag bättre på att beskriva melankoli, hjärta och smärta, ensamhet. Måste träna på det här. JAG ÄR LYCKLIG. MÅR BRA. ÄLSKAR. ÄR ÄLSKAD. Det är underbart.

Rolling thunder revue...

Vilken film, vilken tid, vilket dokument, vilket flum. Jag har sett Dylan några gånger, första gången på Ullevi 1984. Det var en bra konsert. Det här är ingen bra konsert, det är ren och skär Dylan-magi. Kolla!

"Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story by Martin Scorsese" på Netflix

https://www.netflix.com/title/80221016?s=i&trkid=14170034

Vaal

Tur att jag hann upp på högen i söndags, det blev ett sista foto i alla fall.

Löjligt stolt

Jag känner mig lycklig, stolt och mallig. 

Min lilla dotter (som nog tycker att det är pinsamt att jag skryter och därför inte vill bli taggad) och två av hennes klasskompisar tog hem första priset i Rudbecksgymnasiets tävling i hållbart entreprenörskap idag. 

Det är ingen liten grej. Inga samhällsvetare har vunnit tidigare på de 12 år som tävlingen funnits. Juryn skriver om "global utvecklingspotential". De vinner en resa för 30.000. 

Klart att det är kul att resa, men bäst av allt är nog ändå att hon verkligen är engagerad i och brinner för vår gemensamma miljö, såpass mycket att jag blir tokig ibland när jag får höra om hur mycket jag bidrar till koldioxidutsläppen genom att välja fel mat.

Grattis älskade dotter. Ni är bäst. Girl Power. 

Hälsningar

"Stolt och mallig pappa"

Modern tidsmaskin

We found a #timecapsule in #santigo #chile and it was really cool. Today I had to clean out my #office and realized that I have been working in a timecapsule for the last five years. It wasn't half as awesome. Anyways, I had to capture this piece of #modernhistory before i took it down. Damn me for keeping that shit for so long. #procastination  #igwanderlust #igtravel 2018  @ Santiago, Chile

Stroganoff

En riktigt god #biffstroganoff görs med #kärlek, fin #ryggbiff, #champinjoner, lök, vitlök, #dijonsenap, #tomatpure, #kalvbuljong, lite #grädde och #persilja. Mumma för magen. #livet #fredagsmat #vv #ww #detgårbranu

Skickat från min iPad

Pekoral

Nån är lång och nån är kort, nån är smal och nån är tjock, nån är är brun och nån är vit, ingen är den andra lik. Ändå älskar vi varann, denna kvinna denna man.  #pekoral #livet #störstavalltärkärleken

Skickat från min iPad

Mat och glädje

En superduperjättetrevlig fest med människor och mat från många delar av världen. Att till vardags få arbeta med de här underbara människorna är ett privilegium, att få träffas så här än mer. Vi fick verkligen smaka allt, från raggmunk till samosas. Kyckling Schezuan däremellan.  Länge leve mångfalden. 

Livet

Det blir inga fler bibliska referenser i den här texten, jag lovar, men den här kan jag inte motstå; jag var som Petrus, jag förnekade alla känslor under lång tid, många fler gånger än tre, innan tuppen gol. 

Jag var tvivlande, liten, rädd, osäker, förvirrad. Jag var många saker. Mest av allt tvivlade jag på mig själv. 56 år, gråhårig, fårad, uppgiven, trött. Jag hade så svårt att tro att jag någonsin skulle få vara vacker i någon annans ögon igen. Jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv ensam, en unge har farit ut ur boet redan, den andra är på väg bort om några år, då skulle det bara vara jag och katterna kvar. Tv:n. Böckerna. Musiken. En god vän på besök ibland. Ett liv. Ett begränsat men ofarligt liv.

Sen hände det. Sen hände Marcia. En eftermiddag i februari stod hon där på mitt kontor och sa "jag tycker så mycket om dig, det har jag gjort länge. Jag är så kär i dig. Jag vill att du ska veta det."

Och jag var som Petrus. Värre. Jag förnekade inte bara mig själv. Jag förnekade henne också. "Nej det är du inte", sa jag. "Det där är bara något du fått för dig. Du är ung, du är vacker, du förtjänar någon annan, någon bättre."

Hand mot kind innan hon gick. Det var allt. Det var elektriskt. 

Det tog tre dagar innan jag samlat ihop spillrorna av mig själv och förstod att jag var en komplett idiot. Att jag var den siste att se och förstå det som många andra redan sett och förstått; att det fanns kärlek mellan oss. Stor kärlek. Och när jag insåg det vågade jag säga det också; "jag vill vara nära dig Marcia, jag känner det också."

Många vet det redan, men nu vill jag berätta det för alla som vill höra på, för hela världen; det här är Marcia Regina Da Silva. Jag älskar henne av hela mitt hjärta. Ovillkorligt. 

För 35 år sen skrev jag sångtexter som innehöll fraser som "jag älskar dig för kärleks skull, du är som stjärneglans och ljus, jag vill kröna dig till drottning, jag vill ha och äga dig, låta dig få lysa upp mitt hus" 

Något har jag lärt mig genom åren. Det enda jag kan skriva nu är att jag vill vara hennes, så länge hon vill ha mig. Vi är inga kungar och drottningar, vi är bara små människor som kan ta hand om varann. Vi är bara lyckliga idioter. 

Te amo Vida. 

Kotten

Jag har jättesvårt för att bestämma mig för vad jag tycker om "kotten". Är den #ful #jätteful #konst #konstig #ändålitesöt #odefinierbar #art #artsy #ugly #superugly #prettycuteanyways? Vad är den?

Vi lade pappa i jorden

...på det som skulle varit mammas 82-årsdag. Inte var de sams hela livet, men nu är det i alla fall lugnt och stilla. Det blev en kort men fin stund och vi fikade efteråt och pratade lite goda minnen. Häggen blommade så vackert.

En ännu bättre lördag

#ryggbiff #sallad #trevligtsällskap #vv #ww #livet #detgårbranu

A better friday

In fact, propably one of the best #fridays in my life. #jordgubbar #champagne #pinkchampagne  #strawberrys #livet #detgårbranu #life

Bissingarna klara

Det här är en bild på mig och två #vardagshjältar som det nästan känns som om jag umgåtts mer med än min familj under det senaste året. På självaste #valborgsmässoafton skruvades #bissingarna dit för gott. Klart Rickard och Åsa skulle ha varsin flaska #cava med sig hem. Tack för #fintbemötande och #trevligtsällskap, även om det gjort ont ibland. #smilekumla #tandimplantat #detgårbranu #livet #everydayheroes #atthedentist #tandläkaren #happy #smile