I lördags och söndags var det äntligen dags för "övernattningsfest" i Scoutstugan vid Blåberga. Det var en häftig upplevelse att tillbringa arton timmar med sju tjejer i "åttatilltioårsåldern", mycket intressant att stå bredvid och titta på, genomföra lite "sociologisk aktionsforskning".Det mesta som hände under hela den här tiden handlade om relationsskapande i olika former, vem som skulle göra vad med vem och när, om alla kunde vara med eller om det var en grupp i gruppen som skulle göra något. Komplikationer tillstötte när alla ville vara med men någon/några inte fick och när någon ville ha med alla men någon annan valde att ställa sig utanför.
En del konflikter var öppna och tuffa, andra subtilare men kanske lite jäkligare. När någon av den ena eller andra anledningen blev ledsen slöts leden och man ägnade sig åt den förfördelade en stund och när den muntrats upp så började det hela om igen. Det var så många parallella emotionella processer igång att jag (som ändå mest jobbar med kvinnor och tyckte mig känna igen många mönster från vuxna grupperingar) till slut var alldeles snurrig.
Någon sade "jag får så ont i hjärtat när jag ser att Ella är ledsen" och lät jätteempatisk men lade inte två fingrar i kors för att göra henne glad igen. Någon annan sade "Äh, hon grinar ju jämt", och lät oerhört hård i mina öron. Minuten senare gick just den flickan och tog med sig Ella ut till dasset för gemensam kissning och så var problemet löst. (Tillfälligt i alla fall.) Man kan prata om att vara empatisk eller man kan vara det "i verkligheten".
Så ägnade man två timmar åt att prata om vad man skulle göra nere vid bäcken och när man äntligen kommit fram till ett konsensusbeslut var det kolmörkt ute och allt fick ställas in. Men ingen var ledsen för det, man hade ju i alla fall kommit överens.
Så lekte vi charader och då var det precis som om (nästan alla) för en stund glömde bort att de blivit stora och väldigt gärna ägnade sig åt att dramatisera "galna hundar" och "Carl-Philip suger på tummen" och allt vad det nu var men också i den leken visade det sig att man omedelbart tog bort det "tävlingsmoment" jag lagt in när jag delat upp dem i lag. En visade och de andra hjälptes åt att gissa. Och det var ju såklart helt okej.
Jag ska inte dra för stora växlar av de här timmarna, men jag tyckte ändå det var fascinerande att se att så många "vuxna kvinnliga genusmönster" faktiskt var helt formade och färdiga hos de här flickorna.
"Hur var det", frågade jag Agnes efteråt, "blev det som du hade tänkt dig?"
"Jo det var bra men det var ju synd att vi blev så osams ibland." Hon tänkte efter en liten stund och så log hon och sade "Fast det blir vi ju jämt."
Det är nog inte alldeles ojobbigt att vara flicka och nio år. Agnes somnade ovaggad på kvällen sedan. Jag också förresten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar