Jag vet inte vad det är fär fel på mig, men jag inser att jag har ett mycket märkligt förhållande till filmer och litteratur med anknytning till döden i allmänhet och avrättningar i synnerhet. Jag mår illa, våndas, förfasas, skräms och ändå kan jag inte låta bli att se och läsa. Jag kan räkna upp hur många filmer med "avrättningstema" som helst tror jag, och jag har sett varenda en.
"Dead man walking" - där Sean Penn som en sista kränkning innan han leds iväg till "the execution chamber" kläs i blöjor och får byta sina cowboyboots mot sjukhustofflor.
"The Last hangman" som berättar historien om Storbritanniens siste bödel, Albert Pierrepoint. (Mycket skickligt gestaltad av Timothy Spall.) Filmen är en orgie i hängningar och brutna nackar men också ett spännande psykologiskt porträtt. Jag menar, hur bär man sig åt för att kunna behålla självbilden när man ska hänga 50 krigsförbrytare på några dagar? Pierrepoint hade sin strategi.
"The chamber" där Gene Hackman spelar överbevisad KKK-ledare som ska gasas ihjäl.
"The last dance" med Sharon Stone som kvinnlig dödsdömd som får uppskov när hon ligger fastspänd med kanylerna i armarna bara för att en stund senare spännas fast igen och dödas "på riktigt". (Där kan man prata om cruel and unusual punishment.)
"Monsters ball" med B.B Thornton som fångvaktare på "death row" och Hale Berry som maka till den man som avrättas i elektriska stolen.
Stephen Kings "Den gröna linjen" där "Old sparky" går igång många gånger.
"Med kallt blod", "Monster", "True crime", "Paths of glory", "Sophie Scholl", Bödelns sång", "Den tionde mannen", "Life of David Gale", "Last rites", "Yngsjömordet" och så vidare... You name it, I´ve seen it. Och alla dessa dokumentärer från "death row" - och böckerna. Jag kan inte ha varit mer än tio-elva år när jag läste Caryl Chessmans "Dödscell 2455" i det-bästa-utgåva".
Som sagt, jag mår illa. Hjärtat slår hårt. Och ändå tittar jag. Det måste vara någon slags bearbetning av min egen dödsångest jag håller på med. (I alla fall hoppas jag att det är så. För annars har jag anledning att vara ännu oroligare.)
Det är nog det där kliniska, låtsat civiliserade som stör mig mest, hur man kan ritualisera döden så fullständigt och avhumanisera både den dömde - som något slags "objekt" som man ska förhålla sig till - och sig själva som bödlar. Sista måltider, sista ord, det är ju så sjukt.
Jag är nog ganska "tålig" vad gäller annat filmvåld i form av blod och ond bråd död men just den aspekten av mördande klarar jag inte. Som tur är höll jag på att säga.
Och som sagt, ingen nation kan kalla sig för ett civiliserat samhälle så länge man fortsätter att avrätta människor.
2 kommentarer:
Du skrev "Sista måltider, sista ord, det är ju så sjukt." Det har väl samma syfte som flygplansmaten, ( du vet, idiotförpackat in absurdum), att förhindra offret att löpa amok. Det blir lättare för bödlarna/flygvärdinnorna på jobbet och ditt sista ord får dig att tro att du trots allt var viktig... Du har väl hört storyn om "a retard" som skulle avrättas i Usa? När fångvaktarna frågade varför han inte åt upp glassen vid sista måltiden, sa han att han tänkte spara den till sen..
Jga kan inte hantera den där gränsen mellan liv och död. Ena sekunden full av liv - nästa, en kropp. Och inte kan det göras ogjort.
Hur länge är man död? Och vad betyder för alltid?
Jomen det är klart att det finns ett sådant syfte. "Follow the procedure så blir allt okej..."
Jag har också svårt med gränslandet. Kanske för att jag tror att man är död jäkligt länge. Inte så mycket att gå och längta till precis.
Skicka en kommentar