Marie H tyckte jag skulle läsa Sigge Eklunds roman.
Den lät onekligen spännande; "förtätad fadersuppgörelse", "impressionistisk barndomsskildring" och vad det nu stod i baksidestexten.
Jag tyckte den var helt okej, men jag kan inte säga att den direkt grep an känslomässigt. Jag tyckte prosan kändes mer klinisk än impressionistisk.
Vad gäller barndomsskildringen kändes det nästan som att läsa en sångtext av Tomas Andersson Wij. "Det var vi som var Värmlands indianer", typ. Fast jag gillar TAW bättre.
Och den där fadersuppgörelsen, jag hade förväntat mig något snaskigare, långvarig incest allra minst. "Jag har växt upp med en narcicisst". Jaha. Vem har inte det?
Nå, den var inte alls dålig, men den hade blivit bättre med lite mer "kött och blod".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar