Auw my God...

Det var proppfullt inne i Skogstorpsskolan när Tuva och Agnes skulle visa upp vad de lärt sig på sina respektive danskurser. Det var gulligt med dessa små och lite större flickor som dansade sina danser. Så där i alla fall. Hyfsat. Rätt boring faktiskt. Jag satt där och gäspade.

Men sen klev Studiefrämjandets representant upp på scenen och sade "Vi har inte bara barn som dansar utan vuxna också och nu blir det ett nummer med vår jazzdansgrupp."

Upp på scenen kliver fem kvinnor i trikåer och först tror jag att det är ett skämt, men det är på riktigt. Det är så hemskt. Jag måste blunda hårt för om jag tittar så bryter jag ihop och det är elakt att skratta åt fem inte allt för magerlagda kvinnor som ger sig hän i jazzdans. Jag sitter där och känner mig elakast i världen och tänker "alla andra tycker nog att det är jättefint" men så märker jag att det går ett sorl i publiken och när försiktigt öppnar ögonen och ser mig omkring så märker jag att ingen törs titta mot scenen. Det är bara för...

...mycket...

Sen kommer nästa överraskning. Studiefrämjanderepresentanten går upp igen och säger "vi har också en grupp ungdomar som dansar klassisk balett."

"Shit. Nu blir det ballerinor..."

"De kan tyvärr inte vara med i kväll för de tränar på sitt lussetåg."

"Okej, det blir inga ballerinor..."

"Men deras lärare Anna-Ida kommer att dansa för er så ni får se hur det går till."

"Megacoolt."

Anna-Ida är en av de fem jazzdansande kvinnorna. Hon kommer in och river av några pliéer till Elvira Madigan. Ensam. Småflickorna tränar ju lussetåg.

Inte ett öga är torrt i publiken. Fast vi gråter av skratt, inte av rörelse.

Skit i ungarna. Anna-Ida i trikåer, det är underhållning i världsklass.

Alla har rätt till sin stund på Jorden. I kväll var det jazzdanserskornas tur att förtjäna sina applåder. Jag kan bara beundra dem för deras mod.