Det är bara att inse att jag blivit en gammal man, att åren (inte gått men) kommit. Jag hittade alltså mig själv på bild i Nerikes Allehanda idag, i en artikel om "Kumlas rockhistoria" (När en sådan artikelserie påbörjas kan var och en förstå att den lokala journalisten lider av brist på brännande nyheter) och insåg att det var tjugosex år sedan jag stod där på torget och brann för tanken på att det skulle få finnas ett ställe i Kumla som hade plats för oss lite mer "udda" existenser, vi som inte riktigt hade lusten till idrott, vi som hellre snöade in på någon flummig musik eller ville sitta och prata om någon bra bok vi läst, ett tillhåll för oss som aldrig fick komma in på fritidsgården för att vi var så dimmiga på ögonen. Vi som var så snälla och ville så väl, men som inte riktigt kunde inordna oss i leden.
Jag var sjutton år. Åtta år äldre än min dotter är nu. Vad gör hon om åtta år? Vad brinner hon för? Fortsätter livet i den här takten så kommer jag snart att få reda på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar