Jag kallas för Håkan Freud

Dessa bördor vi tvingas bära, dessa blytunga bördor av förväntningar och roller och masker som lastas på oss redan i det ögonblick vi föds. De kan väga ton och ändå förstår vi inte varför vi inte orkar dem. Vi förstår det inte därför att vi aldrig tillåts att se att de finns, därför att de som lägger dem på oss inte vill att vi ska se dem, därför att de som placerar dessa bördor på våra ryggar har ett personligt intresse av att vi ska slita och släpa utan att veta hur mycket vi egentligen bär. De vill inte att vi ska veta därför att de själva bär på samma bördor, därför att tyngden av sanningen skulle vara alldeles för outhärdlig för dem. Generation efter generation har tystat sina barn av den anledningen.

Vi klär på oss vuxenheten för att skydda de som förtryckt oss och genom livet bär vi den sedan, ibland så länge att vi glömmer bort vad som finns därunder, så länge att vi inte längre kan finna våra verkliga jag, så länge att vi inte kan skilja dröm från verklighet, vad vi verkligen är, vad vi har gjorts till och vad vi skulle vilja vara. Andra gånger gör vi precis tvärtom, döljer vår skröpliga vuxenhet under barnets mask, spelar barnets roll för att slippa känna oss misslyckade i vårt vuxenliv.

Bara sanningen kan göra en människa fri. Innan friheten kan komma måste maskerna falla.