Ibland händer det att jag ser igenom dig, att du förändras. Då kan jag ana ett ledset barn i dig, en skrämd liten flicka som gärna vill vara omtyckt, en rädd liten flicka som kämpar för att vara flitig och snäll, en ledsen liten flicka som vet att mamma bara orkar tycka om ett duktigt och snällt barn. (Det händer aldrig för så snäll kan du aldrig vara, så duktig kan du aldrig bli.)
Jag ser en flicka i kort klänning, rosa band i håret, rena strumpor, inga plåster på knäna. (Ville mamma att det skulle vara så?)
När jag ser den flickan i din vuxna gestalt, när jag ser hennes ögon i dina, då vill jag så gärna hålla om dig, berätta för dig att du duger, låta dig få veta att jag tycker om dig för den du är, få dig att känna att det räcker att göra så gott man kan, lyfta en del av skulden från dina axlar.
2 kommentarer:
Jag vet inte vem hon är, men nu börjar jag att gråta!
Gittan, go fuck a duck. Du kanske kan höra med någon jävla kulak om vad begreppet allegori innebär. *S*
Go Eva Go! Det behövs mer objektsrelationsanalys i vår förverkade värld.
Skicka en kommentar