Borat!
Bara en gång tidigare har det hänt att jag förlorat kontrollen över mig själv när jag sett på film. (Observera då att jag inte räknar med de biobesök när jag sett på skräckfilmer som exempelvis "Hajen", "Exorcisten" eller "Jurtjyrkogården", för vid de tillfällena har jag visserligen skrikit rätt ut och nästan kissat i byxorna av skräck men ändå ganska snart samlat ihop mig.) Men när jag tillsammans med Thomas Engel betraktade "Tjejen som visste för mycket" på Folkan i Kumla - 1979 kanske - och såg de japanska turisterna skrika "Kojak bang bang" när de forslades runt på San Franciscos gator samtidigt som de viftade med sina flaggor så låg jag ner på golvet och kiknade av skratt - så till den milda grad att jag inte tog mig upp igen. Och när filmen var slut så räckte det med att få se en bild av en asiat eller Telly Savallas eller en japansk flagga för att allt skulle komma tillbaka och jag skulle börja garva igen. .
I förra veckan hände det igen. Jag såg "Borat". Jag har aldrig sett något roligare, sjukare, elakare, mer satiriskt, ironiskt briljant än denna film, aldrig sett något mer elegant utfört vulgoslafsigt stycke film som ens kommer i närheten av "Borat".
Har man sett duellen mellan Borat Sagdiyev och Azamat Bagatov så har man sett det hela.
Jag skrattade så jag grät. Jag skrattade så Agnes undrade vad det var för fel på mig. (Då visade jag sekvensen med Borat och Azamat och hon tyckte jag var dum i huvudet.) Jag skrattar när jag tänker på sekvensen med feministerna, grabbarna i trailern, hela jäkla filmen.
Jag var sannolikt nummer tremiljarder att upptäcka den här filmen och den här posten är inte alls orginell men det struntar jag i. Sacha Baron Cohen är ett geni!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar