VEM ÄR DAVID???

Vem är han, denne man? Vem är mannen som kom på att människor frivilligt kunde vilja utsätta sig för raffinerade tortyrinstrument, bara man lackerade dem vita och kallade dem för "träningsredskap" i stället för vid dess rätta namn? (Helvetesmaskiner alltså.) Jag skulle vilja träffa honom och ge honom en fetsmäll över ögat.

Jag skriver dessa rader med armar tunga som bly efter att ha begått min "styrketräningsdebut" i eftermiddags.

Klart man ställer upp när Percy kallar och vill ha en träningskompis. Jag menar, han kan ju inte rå för att han pajade knät i vintras och behöver tränas och även om vi genom åren visat självdistans och garvat åt oss själva som "de feta rektorerna" så kanske vi bägge någonstans inom oss känt att det skulle kunna få plats ännu mer rotmos om det inte redan fanns så mycket underhudsfett i magtrakten.

"Självklart Percy", sade jag därför när jag fick frågan. "Jag är med". Sen gick det en vecka och jag tänkte inte så mycket på det förrän i morse när jag plötsligt insåg att det redan var dags. Då fick jag akut existensiell ångest. "Jag kan inte", tänkte jag. "Det är inte jag som går till styrketräningslokal. Jag gör inte sånt. Usch vad pinsamt. Jag kommer att fastna i en sån där jäkla apparat och få svetsas loss."

Fast man kan ju inte backa ur i sista stund. Jag fick söka styrka och mod hos vännen L i stället. Hon såg faktiskt lite imponerad ut när jag berättade om vad jag skulle göra.

"Det klarar du finfint", sade hon och log sitt varmaste leende.

Jag kände mig genast trygg och säker. Hon trodde på mig. Jag skulle klara det.

"Fast jag skulle ju gärna ta svängen förbi Kumlahallen vid femtiden, bara för att få en liten skymt av er."

Så var det med den tryggheten. Jag fick försöka skoja till det lite.

"Vad ska jag ha på mig, tror du att det är okej om jag har en sån där liten gymnastikdräkt med tyllkjol? Bara så alla vet att jag inte är så van..."

"Då kommer jag garanterat."

Det ville jag ju inte så det fick bli en t-shirt och ett par gamla träningsoverallsbrallor.

Vi möttes och bytte om och Percy var optimist och sade "det här ska bli kul".

"Tror du verkligen det", pep jag, skeptiskt.

Det visade sig emellertid snabbt att det inte fanns så många redskap som Percy kunde använda för sin benträning, så han hivade upp sig på en motionscykel och lämnade mig ensam med dessa obegripliga apparater. Jag försökte fråga en kille som såg van ut hur man gjorde och han var jätteschysst och sade "det står precis på dem hur man gör, det viktigaste är i alla fall att du torkar av dem efteråt så inte andra behöver lida av din svett."

Jo det fanns ju små instruktionslappar på maskinerna, totalt obegripliga om ni frågar mig. Men jag nästlade mig in i en som i alla fall såg lite enkel ut, den hade liksom två grindar som man skulle in bakom och sen skulle man med hjälp av någon slags roddliknande rörelse öppna och stänga dessa grindar många gånger.

"Kör tre gånger femton" hojtade Percy välvilligt från sin cykel. "Det är nog lagom om du är lite otränad."

"Okej."

Pyttsan. Jag var helt slut efter första femton. "Menar du att jag ska göra trettio till?"

Då förbarmade sig en liten tanig kvinna över mig och sade "du kanske inte ska ha den på femtio kilo om det är första gången, man kan ändra det med en knapp på baksidan."

Efter det fiaskot satte jag mig och skekade med benen i något som såg ut som en förlossningsstol och som påstods träna insidan av låren. Det kändes jätteförödmjukande för det satt en tjej mittemot i en annan apparat och jag tyckte hon tittade på mina dallrande lårinsidor hela tiden. Eller om det kanske var på den där svettfuktfläcken jag snabbt arbetat upp i skrevet. Det kändes precis som om jag kissat på mig. (Det kanske var precis det jag hade gjort. Redan i den första apparaten.)

"Bra Håkan", skrek Percy, "det ser bra ut."

"Håll käften!!!"

Nå, har man gett sig in i leken får man leken tåla. Jag prövade precis varenda maskin och nu har jag verkligen gjort det och jag hatade varje sekund av det. Det är betydligt mer civiliserat med långpromenader. Men Percy var enträgen efteråt och sade "vi kör väl nästa vecka med, det var ju riktigt skönt" och jag min idiot sade såklart ja.

Jag ska gå dit, men eftersom han är paj i knät och inte lika snabb som jag så ska jag springa före och sätta mig på motionscykeln. Sen ska jag sitta där hela tiden, trampa lite lätt och ropa "Det är bra Percy, skeka på" ibland. Bara för att muntra upp honom.