Gott nytt 2011

Det känns lite märkligt att sitta här ensam och invänta det nya året, nyår är så förknippat med fest och god mat och glada människor och "tillsammans" liksom. Nu gick ungarna hem till Lise och det blev bara jag kvar...

Ingen att skylla på, jag hade säkert fått vara med på någons fest någonstans om jag bara frågat och jag är inte hundra i hälsan än så att jag orkat göra det, så känslan av ensamhet får jag ta på mig själv. Nevertheless känns det lite speciellt. Tid för lite eftertanke kanske.

2010 blev ett riktigt ruttet år. Jag kan inte säga något annat. Psykiskt utmattad och sjukskriven, ifrågasatt på jobbet när jag väl kom tillbaka, inte av medarbetare så mycket som av "höga vederbörande". Testad och befunnen värdig därefter och så kom det här hjärteländet efteråt... Jag fick det till psykiskt illamående igen, ivrigt påhejad av Landstingshälsans läkare som glatt skrev ut hur många lyckopiller som helst, utan att ens fundera på om jag kunde ha något fysiskt fel...

Jag inser att jag kunde ha dött och det stör mig massor att man måste vara väldigt frisk i Sverige 2010 för att kunna få hjälp när man är sjuk. Läkaren jag träffade halvtimman innan jag fraktades till sjukhuset i ambulans ville skicka hem mig med hostmedicin. Hade jag inte sittstrejkat där och då så tror jag inte jag hade överlevt. Är det rimligt?

Nu börjar ett nytt år, jag behöver inte hålla på med en massa töntiga nyårslöften om att sluta röka, den lusten har inte funnits på ett par månader snart, snusar gör jag emellertid fortfarande. Alkohol får jag dricka enligt läkarna om jag gör det med sans och måtta och det tror jag inte heller ska bli något större problem. För tillfället är jag mer sugen på att må bra och orka med mig själv både fysiskt och psykiskt och då är alkoholen inte något särskilt önskvärt alternativ.

En halva Cordon Negro ska jag öppna vid nyårsstunden i alla fall, jag ska dricka den och tänka på alla de människor som brytt sig om mig under den senaste månaden. De som inte alls hört av sig ska jag däremot inte ägna en tanke, de känns inte som om de behöver det...

Ja jag minns såväl den dan...

när jag reste ifrån dig, för att skaffa mig ett jobb i Göteborg...

Början på en låt jag trott mig kunna i sisådär 22 år, jag har aldrig haft orden på papper, aldrig hört melodin i orginal, den är traderad från Tom Bombadills förste gitarrist Tony "Tigern Johansson" som antagligen lärt sig den av sin några år äldre bror Gert "Leoparden Johansson".

9 verser eller så fyllda av melankoli och vardagsrealism, källan okänd alltså.

Men så idag googlade jag på "Stellan Fällan" och hittade "Love explosions" hemsida. Undergroundband från Göteborg, bildat 1968. Låten fanns med på deras första platta "Love Exposions bästa låtar" och eftersom den varit slutsåld i butik i 35 år eller så har bandet varit vänliga nog att lägga ut hela plattan på Mp3, kompletterat med texter och ackordsanalyser. Sicken kulturgärning!

Jag har sjungit en mycket "snyggare" version i alla år, kanske som jag trodde John Holm skulle ha sjungit den, där finns släktskap vill jag lova...

Frågan är om det ens en gång går att lära om? Orginalet är i alla fall vit blues.

Jag bekänner först som sist
jag har blivit fyllerist
så var läget när jag mötte dig igår
Du gick på stadens trottoar
jag yppa inte vem jag var
ty vad nyttjar att strö salt i öppna sår

En legend har gått ur tiden...

Boney M:s sångare Bobby Farrell har gått till de sälla jaktmarkerna skriver Aftonbladet på sin nöjessida.

Jag ska inte bedöma tragedins storlek rent artistiskt, för familj och vänner är det såklart jättetrist. Vi andra får bedöma individuellt.

Men jag har personliga minnen av Bobby Farrell, både från en sällsamt volymhög playbackspelning i Brunnsparken någon gång tidigt 80-tal, han anklagades för att vara sexuell sadist vill jag minnas, för han höll sina "sångflickor" i kedjor under showen. Polisen bröt visst spelningen till slut, men inte för osedlighet utan för volymproblem som sagt. Adolfsberg höll på att falla samman.

Så glömmer jag såklart aldrig när vi var strandsatta på Sri Lanka 1989 eller så och inte kom vare sig hem eller någon annanstans, hur vi stod där utmärglade i kön och fick se mr Farrell glida förbi som på ett bananskal. Fan vet om han inte sjöng också, när han promenerade förbi i full scenutsyrsel. Lise såg ut som om hon sett Gud. "Kolla, det är ju Boney M, wow!"

När ingen annan reagerade så gick hon runt i kön och berättade att "Boney M was in da house."
Det kunde ha varit riktigt trevligt, ett tecken på att vi ändå skulle flygas ut. Jag förstörde alltihop genom att muttra "Du är ju inte världsvan för fem öre".

Om detta drama visste mr Farrell ingenting. R.I.P mr Daddy Cool.

Vi var trötta alla tre i morse,

tröttast var nog jag, för jag hade varit uppe halva natten och deltagit i någon konstig fototävling med Tuva (i drömmen alltså) och när jag var mitt emellan dröm och vaken så fattade jag faktiskt ingenting. Lite läskigt när verklighet och dröm vävs in så i varandra...

Iväg till banken sen, så Agnes fick stoppa in lite pengar på kontot och fick sitt kort aktiverat. She´s a big girl now. Och ungdomskortet kunde hon visst behålla till 26 års ålder om jag fattade det rätt. När jag var liten var vi nog vuxna vid 22 i alla fall...

Vi har nog mest chillat. Kan vara skönt för barnen det också.

Burr!

Hemkommen från dataserviceuppdrag hos Lise, jag har blåst ur hela datorn och installerat om den och nu hoppas jag verkligen att det ska funka. Är jag frusen här hemma blir jag det än mer där, det är ett riktigt kallhål, Baldergatan 25.

Ni har väl knappast kunnat undgå att läsa om boksuccessen "Okej - Tiden vi aldrig glömmer"

Kan inte uttala mig om boken, mer än om bilderna på Sandelin i Leopardleotard, men det tänker jag inte sänka mig till. Emellertid har jag hittat soundtracket nu, och det går inte av för hackor. Vad sägs om:

Sha-Boom - R.O.C.K
Carola - Främling
Freestyle - Vill Ha Dig
Secret Service - Oh Susie
Europe - Carrie
Trance Dance - You’re Gonna Get It
Herreys - Diggi Lo Diggi Ley
Lili & SuSsie - Oh Mama
Niclas Wahlgren - En droppe regn
Tone Norum & Tommy Nilsson - Allt som jag känner
Lena Philipson - Dansa i neon
Anna Book - ABC
Millas Mirakel - Rytmen av ett regn
AnkiE Bagger - People Say It’s In The Air
Alien - Only One Woman
Attack - Oaa Hela Natten
Pernilla Wahlgren - Picadilly Circus
Noice - En kväll i tunnelbanan
Niels Jensen - Mobbingbarn
Nürnberg 47 - Hundarna brinner
A-ha - Take On Me
Limahl - Neverending Story
Howard Jones - What is Love
Culture Club - Do You Really Want To Hurt Me
Sandra - Maria Magdalena
Irene Cara - Flashdance...What A Feeling
Jennifer Warnes & Bill Medley - (I’ve Had) The Time Of My Life
Spandau Ballet - Gold
Alphaville - Forever Young
Tears For Fears - Everybody Wants To Rule The World
Duran Duran - View To A Kill
Simple Minds - Don’t You (Forget About Me)
Depeche Mode - Just Can Get Enough
Kim Wilde - Kids In America
Samantha Fox - Touch Me
Cindy Lauper - Time After Time
Belinda Carlisle - Heaven Is A Place On Earth
Nena 99 - Luftbaloons
Wham - Wake Me Up Before You Go-Go

och ett tjugotal hits till... Åh, ljuva 80-tal...

Dagarna rullar förbi...

Redan mellandag måndag. Ungarna är iväg och åker skidor med Tomas, Hillevi och Hedvig. Hoppas de får en härlig stund. Jag ska slänga mig i bingen en stund, sov illa i natt, vet inte vad det kom sig riktigt. Nå, nu kan jag ju få en stunds skönhetssömn i stället.

Jodå, det blev Julafton också...

Tanken var att vi skulle fira den hos Lise och att barnen skulle följa med mig hem sedan på kvällen, det blev bara nästan så, för Tuva hittade Hedvig att leka med och Agnes fastnade på sin nya "Wii-bräda", så jag fick åka hem själv igen. Det var helt okej, för jag känner mig lite trött och sliten och nu kommer de i morgon i stället.

Mina föräldrar var också med och vi hade lite knytkalas, vad jag kunde se var det inget alls som saknades på julbordet, jag var i alla fall helt nöjd med det som låg på min tallrik.

Hillevi var tomte hos oss och Agnes var tomte hos familjen Borg och jag tror minsann att även julgåvorna var tillfyllest. Jag sat mest där och var tacksam för att överhuvudtaget vara vid liv, men förärades dessutom såväl hemsyddd "vetekudde" som nya mjukisbyxor, så jag har verkligen ingenting att klaga på.

Jag hoppas verkligen att ni haft en fin dag.

Dan före dan,

det var inte mycket att tveka på, bara att ta sig fram till Maxibutiken för att i alla fall få tag på de mest nödvändiga av julklappar, de till barnen.

Det var en pärs kan jag säga, på många sätt, men det gick vägen. Agnes var med och höll koll på mig så jag inte svimmade.

I kväll har vi lagat köttbullar, precis som vi alltid gör. Det ser ut att bli jul i år också.

Se till att ha en lugn och vilsam jul, ta hand om er själva och varandra, gläds åt livet så gott ni kan, det kan mycket väl vara det enda liv ni har...

God jul säger jag till er! Vi hörs säkert en sväng i morgon också...

Stora besöksdagen...

Nu står de på rad nästan, besöken.... Ulrika Arnqvist, Anna-Carin, Hasse Melin och Mathz Lagerberg. Trevligt.

Comeback i radion igår...

Det går bra att lyssna här. (12.50 in ungefär.) Mest sjukdomsprat den här gången, här också, nu får det väl vara nog snart...

Katten och jag går och stirrar surt på varandra...

Vi skulle nog behöva komma ut bägge två, men hon är en fryslort och jag har inte hittat orken riktigt. Såg Sveriges damer vinna EM-silver i handboll, det kändes stort.

Lilla inlägget nummer 400 för i år. Lär väl inte kunna slå förra årets antal inlägg, men så har jag ju också varit lite indisponibel till och från...

Lördagkväll och lite obekväm med att inte bli märkbart friskare i supertakt. Har i alla fall varit ute en sväng och promenerat runt kvarteret, dessutom kört bil runt Kumla när Agnes kom och bad om hjälp med sin dator, datorerna kommer ju bara med provversioner av allt nuförtiden nämligen, så antivirusskyddet hade gett sig i går. Som tur är har jag en tremaskinerslicens på Norman och hon fick ta sista lediga platsen... Det tog en stund att få dit den och en del annat och jag fick köra henne hem sedan.

Sveriges damer i semifinal i handbolls-Em - det var spännande.
Sveriges herrar spöade Finland i hockey i "Channel one cup" - det var inte spännande.
Snygg-Erik vann Robinson. Det var ingenting.

Första dagen hemma tillbringades mest i sängen,

goda sköna sängen... Emellertid fick jag på eftermiddagen Agnes och hennes kompis att skotta fram bilen så jag kunde åka och köpa lite dammsugarpåsar och andra basförnödenheter. Det var ett framsteg i sig.

Home, sweet home...

Nu är jag hemma igen, jag och tusentals piller, med nyinköpt "dosett" för att kunna hålla i ordning på alla dessa små tabletter. Struntar jag i. Huvudsaken är att jag är hemma, att jag blivit så pass mycket bättre att jag ska kunna ta hand om mig själv igen. Men först heltidssjukskriven till årsskiftet, därefter tre veckor på halvtid, sen får vi se sade läkaren...

Nu ska jag göra något gott av det här eländet, se till att bli riktigt frisk under tiden. Det får bli mitt löfte för dagen.

Skynda långsamt...

Klart jag litar på läkarna, klart jag förstår att de menar väl när de säger att de inte vill skriva ut mig riktigt än, eftersom jag inte svarat riktigt på medicinen. Jag förstår rent intellektuellt, men sen blir jag besviken i alla fall. Nå, nu fick jag nattpermission i natt också, men i morgon blirdet vackert till att stanna kvar. Hur länge får vi se...

Otroligt skönt att få vakna upp i egen säng,

lagom varm i hela kroppen, sovit på både mage och sida också, det funkar inte i en sjuksäng. Det är de små detaljerna som gör det.

Det går FRAMÅT!!!

Två nätter hemma med början per omedelbart. Behöver inte vara tillbaka förrän måndag morgon 07.30. Katten purrar här bredvid. Mmm.... Jag blev hemkörd av en vänlig Afghan som bjöd på snus och berättade att Sverige och Afghanistan delar två passioner som inga andra länder håller sig med: snus och brännboll. Hade jag ingen aning om. Men nu vet jag.

Eftermiddagspermission idag också...

Jag kan nästan inte beskriva lyckokänslan av att bara få vara hemma, kunna krypa ner i sängen under ett mjukt täcke i stället för under en sjukhusfilt, slippa den där hjärtövervakningen hängande runt halsen ett par-tre timmmar, det är fullständigt underbart. Nu håller jag på och tappar upp ett varmt bad, det tänker jag hinna med innan sjukbilen går tillbaka till USÖ igen. Har jag riktig tur får jag komma hem "ordentligt" i morgon, men annars blir det säkert på söndag eller måndag. Bara att gilla läget. Jag lever och det är härligt!

Kumla klara för allettan ser jag. Härligt!

Det var länge sedan vi hade någon framgång i hockeyn, det här är definitivt en sådan! Nybro, Karlskrona, Kristianstad och Olofström från sydettan i dagsläget!

Kort hälsning från en permittent...

Jag vet att jag "varit gnällig" ett tag, men det visade sig finnas fog för det. Den polska stafettläkaren ville skicka hem mig från vårdcentralen med Cocillana-hostmedicin i onsdags, men då vägrade jag lämna rummet innan hon gjort "något mer". "Jag kommer att svimma på väg ut till bilen" ungefär, "Snälla hjälp"... Hon tog ett EKG och plötsligen fick jag inte lämna britsen ens en gång. Fem minuter senare var ambulansen där. Väl inne på USÖ konstaterades förmaksflimmer på hjärtat och en "vilopuls" på 195. Så har jag helt säkert gått omkring en längre tid, trott att det varit stress eller något psykiskt.

En vecka senare är jag fortfarande kvar på USÖ, man håller på att mickla med olika mediciner som ska få ner takten på hjärtat och när det blivit stabilt ska man visst göra en ctrl alt delete och försöka få tillbaka en normal hjärtrytm därigenom.

Visst är det skönt att vara under vård, personalen på 63:an är fantastisk, men det innebär inte att det är skönt att vara sjuk. Jag har mått (och mår än ibland) riktigt usligt och nu längtar jag verkligen hem!

Hemma är jag i detta nu, har permis för att få se Agnes och Tuvas julkonsert ikväll. Det ser jag fram emot jättemycket. Sen är det bara att hoppas att medicineringen biter snart. Det finns inget att göra mer än att hoppas... Hoppas ni mår bra i alla fall, kära läsare!

Vits

Det var en gång två tomater som var ute och gick. När de skulle rulla ett övergångsställe var den ena för långsam och blev till mos. Då sade den andra "Kom salsa så rullar vi!"

Blev tillrättavisad av dotttern i inlägget under. Håll till godo, lilla Agnes. Hur går det med ditt eget bloggande förresten?

Njae, det var nog bara marginellt i så fall...

Frusit mig igenom hela kvällen, ont i magen, fortfarande tungt i bröstet och fruktansvärt trött. Sover gör man illa också när man tungandas och hostar och hackar så nu har jag tagit en Propavan för att se om den kan hjälpa mig lite grann. Det är ingen sömntablett i vanlig bemärkelse, den ska bara hjälpa till vid själva insomningen.

Det var lite värre än jag trodde faktiskt.

Jag blev fruktansvärt trött och tung i bröstet. Men jag överlevde i alla fall. Som tur är. Lite lättare i morgon kanske?

Då var det dags att försöka ta sig till jobbet igen. Hoppas och tror att det ska gå bra,

jag ska ju ha nya förvaltningschefen på besök i morgon ser jag i almanackan. Det ska bli trevligt

Men vad gör Kumla hockey?

Spöar Tranås på bortaplan, en fredagsmatch. Jag blir jätteimponerad. Tänk vad roligt det skulle vara om vi kunde gå till allettan i år, få se lite nya lag och slippa "Munkforsträsket" i år igen...

Hoppas kan man ju alltid.

Fredag eftermiddag och jag har vaknat till liv.

Tusan vet om det inte börjar kännas lite bättre. Det har varit en mardrömsvecka men även sådana skall genomlevas. Får väl travestera Astrid Lindren; "Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset..."

Kvällens genomlyssnade skiva; "Uprising" Bob Marley & the Wailers!

Zion train, Could You be loved, Redemption songs, We´ll be forever loving Jah...

Jag flöt in i den musiken. Flöt.

Ett av mina älskade barn kom hit en stund idag,

pratade vänligt med mig. plockade lite ordning. Man blir knäpp av att vara ensam i fyra-fem dagar så tack och lov för Agnes.

Torsdag morgon, 06.15

Uppe och hostar, grannarna kör till sina arbeten. 06.30-mornarna var min skräck när jag jobbade i förskolan. Jag hade två väckarklockor igång och min morgonpigga mamma dessförutan. De två klockorna lyckades jag emellanåt utmanövrera, men mamsen pratade mig vaken 99 gånger av 100.

Hon talar än, fast det inte behövs. Senast bombarderade hon mig med frågor om statusen på barnens mobilbatterier. Jag blev jätteirriterad och fick ringa och be om ursäkt efteråt.

Vad håller jag på med?

Jag ställer mig den frågan allt oftare. Jag springer i det här jäkla ekorrhjulet, precis som alla andra, låtsas som om det är normalt på något sätt, men det är det ju inte.

Ikväll "tvingade" jag mig till att lyssna på "Live at Budokan" med Bobban. Jag satt still och hörde sången och orden, hörde genialiteten. Första halvtimman var vidrig. Disken pockade på. Tvätten. Dammsugaren. Jobbet som jag inte ens ska bry mig om nu när jag sjukskrivit mig. Hur kunde han köra en "tomvers" på "Blowing in the wind"? Något litet gitarrlick, brudarna i kören sjunger sina stämmor, men inget nytt händer.

Genious! Han låter mig vänta. Han tvingar mig. Han gör mig lugn. Uppmärksam. Stilla.

Lovar mig själv att använda I-poden lite mer aktivt framöver. En skiva per kväll känns som en bra utgångspunkt. Musik ska inte bara samlas. Den ska njutas också. Utan att reduceras till bakgrundsljud.

Inte någon rolig blog att läsa längre...

Jag inser det, har ju mest varit sjukdomsuppdateringar på sista tiden, det gör ingen människa glad...

Nu får det vara som det är, för jag kan inte bättre just nu. Däremot hoppas jag innerligt på att kunna få må lite bättre snart, så jag kan få sprida lite ljus över världen (och mig själv) i stället.

Jag skriver, alltså lever jag.

Rolig japan!

Hets mot folkgrupp? Njae, konstaterar bara att det första utslag på "humor" jag sett eller hört talas om hos en japonesare slutar med hans omedelbara avgång.

Brottet? Justitieministern tillstod att han hade ett lätt jobb, han behövde bara kunna två meningar: "Jag avstår från att kommentera i en enskild fråga" och "Vi hanterar ärendet med grund i lagar och regler".

Det du, Beatrice Ask...

Sjukt prat i Radion i morse...

Det var väl måttligt kul, men så här lät det i alla fall. 14.20 in i halvtimman börjar det. Förstod jag sedan Malin och Mattias rätt när vi pratade lite efteråt så kommer det att hända något festligare om två veckor. Den som har elever får se!

Men nu kanske det har hänt något...

Vaknade vid fyra och kände mig lite bättre. Trycket över bröstet var borta. Bara att hålla tummarna.

En dag till utan att må särskilt mycket bättre...

Jag har faktiskt legat mest hela dagen sedan barnen försvann. Fryser som en hund. Hostar som en kråka. usch vad det är SYND om mig.

Halvett, jag ska gå och lägga mig.

Men Tuva ligger tvärs över sängen och katten tvärs över henne. Jag kan inte ta den enkla vägen och lägga mig överst, så jag får försöka reda ut det här trasslet innan jag kan komma ner i bingen. Synd nästan, de ser ut att ha det bra.

Finns inte mycket mer att tillägga,

jag är fortfarande alldeles mosig. Nu ger jag mitt tillfrisknande den här helgen också, sen får det bli ett läkarbesök om det inte gett med sig.

Den mest långdragna förkylning jag någonsin varit med om,

känns det som i alla fall... Men sakta sakta känner jag mig lite bättre, idag har jag kunnat andas lite bättre än förut och när jag skakar på huvudet så kan jag känna att det rör på sig i högerörat, hela systemet har väl varit som en enda slempropp...

Klockan slog 12 och det blev den 14/11.

Min högt älskade lilla dotter blir tonåring idag. Herreminje, vart tar åren vägen? Jag minns ju ettårskalaset som vore det igår...

Sitter här och går igång på gamla Dag-vag-plattor...

Senbuddim till exempel. Grymt bra. Grymt 70-80-tal, grym rock´n roll. Låter mig särskilt imponeras av Kenny Håkanssons gitarr, in i den där rock-punk-reggae-misch-maschen fick han med sig folkmusiken, drillarna, de aparta melodierna. Länge leve Dag Vag.

Lerbäcks teater gav "Det Swedenborgska rummet",

en deckargåta i fyra akter, med "inbyggd" trerättersmiddag däremellan. Jag är nöjd och glad när jag kommer hem efter den helkvällen tillsammans med Åbytorps förskola.

Det var väl inget som var fantastiskt eller extraordinärt så att man kan ge ett femplusbetyg för någon enskild del, men det blev en jättetrevlig kväll i alla fall. Mordgåtan var som mordgåtor plägar vara, fullständigt oförutsägbar och med massor av alternativa slut, men den spelades med bravur och jag gissade (så klart) alldeles fel mördare.

Förrätten var jättegod, en kräftbakelse garnerad med siklöjrom och gräslök, efterrrätten, en Katrinplommonkompott med färskost var också alldeles okej.

Huvudrätten surnade jag däremot till lite inför. Det lät så gott; Älginnanlår med potatis- och palsternackstårta, gräddsås med tranbär och bönragu till detta.

Tråkigt nog var älgen lika torr och osmaklig som en tråkig söndagsnötstek. Potatis- och palsternackstårtan var besk i smaken och ganska kall och den där gräddsåsen hittade jag nästan inte alls på tallriken.

Ska man pynta upp en femhundralapp lite drygt så vill jag nog ha det lite bättre än så för att vara helt nöjd.

Synd, men ingen katastrof. Det blev som sagt i alla fall en bra kväll. De flesta var nöjda. Annika S också, hallelujah!

Mitt hjärta är fullt av Ulrika Arenius...

Jag har skrivit om henne här på blogen en gång förut, det var när jag precis fått plattan i min hand och blivit alldeles omedelbart uppåt öronen förtjust.

Elin K känner Ulrika och när vi skulle ha en liten trevlighetsaktivitet på jobbet kom tanken upp; "tänk om hon skulle vilja sjunga för oss"...

I kväll hände det, lite mat först och sedan en innerlig sångstund med Ulrika och makalöse keyboardisten Peter Tikkanen.

Skört, innerligt, nära... Vi var drygt tjugo som lyssnade. Det kändes som en ynnest. Den här tjejen skulle kunna sälja ut konserthus över hela Sverige. Uttrycket är eget, jag söker referenspunkter, letar hos Anna och Idde, det är nära men ändå inte. Kajsa & Malena är det närmaste jag kommer, "Historier från en väg" i mitten av 80-talet. Lite så, men ändå eget.

Eva L kommer och pratar efteråt och säger "nu var det väl gråtvarning på Håkan". U bet. Jag hade tårar i ögonen mest hela tiden.

Vill du lyssna så hittar du Ulrikas Myspacesida här.

Snöhelvetet är här igen.

Det är så fruktansvärt deprimerande och tröttsamt. Det känns som om tjälen knappt hunnit ur backen innan det är dags för nästa vinter. Nu går jag i idé. Hörs i April!

Veyron i ottan...

Lite radioprat om ditten och datten. (Men inget om katten.) Börjar vid 19.20.

Inte på topp än...

Fick gå och lägga mig ett par timmar när jag kom hem från jobbet, alldeles färdig. Vaknade till liv vid halvåtta, gick upp och såg någon ny slags dokusåpa på svt, bortskämda ungdomar ska lära sig laga mat och diska. Det var nog den värsta förnedringstv jag sett nån gång, fast å andra sidan kändes det nästan som om de kunde ha det. Det får ju finnas gränser.

Söndag lunch,

börjar så smått återvända till livet. Var det årets influensa jag åkte på? Fattar ingenting. Ingen vanlig förkylning i alla fall, för den satt långt ner i bröstet och jag kunde knappt andas. Dessutom ont i precis hela kroppen. Nå, ont ska med ont fördrivas heter det ju.

Lagom oroliga ledighetsdagar...

I morse var jag så dålig att jag knappt inte höll på att komma ur sängen. Jag hade så ont i ryggen och i nacken och i axlarna, knappt inte sovit en blund, tryck över bröstet och genomtäppt. Det var vidrigt. Jag tog mig ett morgonbad för att försöka mjuka upp mig lite grann i alla fall, det var knappt så det hjälpte.

På eftermiddagen ringde jag min mamma och bad henne komma över med lite härlig receptbelagd hostmedicin. Jag fick två flaskor. Som tur var läste jag etiketterna, den ena innehöll Dulkolax nämligen, synnerligen effektivt mot förstoppning. Ringde och frågade om hon försökte ha ihjäl mig, men hon sa att det var tur jag inte fått skurmedel, för allt stod i städskåpet.

Hur kan man värva ett Kommunalråd?

Maria Haglund (M) kommer att byta jobb efter årsskiftet, från oppositionsråd i Kumla till Kommunalråd i Örebro. Jag fattar ingenting. Jag trodde att en förutsättning för kommunalpolitiska uppdrag var att man var bosatt i den Kommun man verkade i.

Det kanske är så enkelt som att Maria byter bostadsort, att hon flyttar till Örebro helt enkelt. Inget att säga om i så fall. I Sverige får vi ju bo vart vi vill. Möjligtvis kan man undra vad Kumlas moderata väljare tycker om saken, en hel del av dem kryssade dessutom in Maria. "Politiken står fast", säger hon själv. Jo, men vem företräder den i så fall?

Som (numera frisinnnad) Vänsterpartist skulle jag ju kunna skriva något syrligt om hela saken, men det gör jag inte. Maria Haglund är en saklig och skicklig politiker, väl inläst på frågor och kunnig på mycket. Den lokala demokratin i Kumla förlorar en röst, Örebro är att gratulera.

Barnen är här,

Agnes var jättekraxig och hade ont i halsen, vi ringde vårdcentralen och fick en tid, det var halsfluss såklart, penicillin att hämta klockan 17 och så sket det sig med den eventuella Göteborgsresan på lovet. Inget att göra åt, synd om min stackars nästantonåring bara.

Syndapengar...

Dags att serva bilen, den har berättat det för mig de sista femtio milen eller så, bilar gör ju det nuförtiden, pockar på, piper lite, varnar envist om att "nu är det dags, jag vill ha ny olja"...

In till Skoda i morse, tillbaks igen vid lunch för att hämta den. Tjip-tjopp, femtusen kronor fattigare. Men då fick jag i alla fall med mig den halvliter spolarvätska som inte fått plats i systemet.

Ska väl inte beklaga mig, de är snälla och trevliga att ha att göra med och det kostar ju så där att hålla sig med en bil, men när man räknar efter, ojojoj...

Tvåtusen i billån varje månad, service emellanåt, skatt, försäkring, bensin och lite annat smått och gott, jag lägger säkert 50.000 om året på förmånen att få ha en bil. Är det klokt eller? Jag skulle ju inte klara mig utan så svaret är givet, men ändå...

Hittar den omtalade "the Promise" på nätet,

de outgivna låtar som Bruce Springsteen skrev och tillsammans med The E-street band spelade in när de jobbade med "Darkness on the edge of town".

22 låtar, en del alternativa versioner av det som sedan kom på plattan, annat som aldrig gavs ut, det är otroligt fascinerande att lyssna på och jag måste erkänna att de här (en gång) ratade låtarna berör mig mer än de tre sista Springsteenplattorna tillsammans. Han må vara lyckligare och äldre nu och det är helt okej, men här fanns en annan nerv, en helt annan röst, en annan svärta. Wow! En riktigt skön musikalisk upplevelse. En påminnelse om varför jag en gång i tiden hänfördes av och dyrkade Bruce Springsteen.

Tisdag och lunch och nu ska jag vara ledig resten av veckan.

Vad skönt det kändes att få skriva den raden, jag har verkligen längtat efter att få slippa tänka ett tag. Eller, jag ska väl inte vegetera precis, men i alla fall inte behöva firra upp mig över något jag borde gjort som jag glömt eller så. Hjärnan behöver varva ner känner jag. Ungarna kommer i kväll! Härligt!

Normaltiden är här, leve normaltiden...

Men är det inte märkligt så säg, att när jag för en gångs skull verkligen kan sova hur länge jag vill, ja då vaknar jag till liv hur tidigt som helst. Huvudet fullt med märkliga drömbilder, en del bara förvirrade, andra lite läskiga. Från att knappast ha kommit ihåg mina drömmar alls under många års tid kan jag nu vakna och minnas hela sekvenser. Som sagt, ibland är det roligt, ibland inte. Men det är väl som det sägs, att man bearbetar sitt kaotiska inre under natten.

Annars då? En promenad, lite städning, Per Hellström kom över på en kopp kaffe. Det var väl det hela tror jag.

Jag har varit i Viby. Nu är jag hemma igen.

Vilken höjdare, det var verkligen roligt att få vara med och spela, dessutom skönt att bara "få sitta i kompet" och njuta av dessa fiolekvilibrister. Nuförtiden är det ju inte så ofta jag spelar offentligt alls, men när jag gjort de har jag nästan alltid varit "mannen i mitten". Den rollen hade jag definitivt inte ikväll och tur var väl det, jag kunde bara hälften av låtarna...

Roligt att få spela tillsammans med Agnes också. Hon är verkligen duktig på fiol.

Grundlurad...

...men det gjorde inget. Agnes fiollärare Lisa och jag har en tradition av att en gång om året mötas i en ohelig allians mellan amatörism och professionalism. Skolavslutningen i Hardemo kyrka. Dagen före bestämmer vi låt och så träffas vi fem minuter innan och prövar tonart och kanske hinner vi också repa en gång. Det är väldigt roligt och det brukar uppskattas av de närvarande. Lisa tycker att det är kul just därför att det får vara spontant. I hennes värld är offentliga framföranden oftast en frukt av åtskilliga repetitioner och ganska allvarliga saker.

Nu har hon pratat med mig om att det vore kul om jag hängde med till den här folkmusikgruppen som hon håller i och som Agnes också finns med i. Agnes ringde i onsdags och sa "i morgon får du följa med pappa". Jag hade inget särskilt för mig och svarade "självklart".

I går var det dags, vi kom dit vid fem, jag trodde att det var Lisa och det vanliga gänget från Kumla, men det var en hel sal full med musikanter, Lisas hela familj (vilket innebär att Lisas make Christy var med, multiinstrumentalist från Irland, han hanterar både Uilean pipes, Tin whistles och det mesta däremellan), Isak, fiollärare från Hallsberg, Tuvas cellolärare, ett gång ungdomar i de något övre tonåren, och så vi då...

Fattade ingenting men det var bara att stämma gitarren och försöka hänga på. Jag hade vansinnigt roligt i ett par timmar och det var först när vi skulle hem som Lisa lät mig förstå att det här var det enda reptillfället inför en ljusfestkonsert i Viby nu på lördag. Hoppsan.

Jag kände mig nog inte alls redo egentligen, men det är bara att hänga på. Har jag glömt bort ackorden får jag väl spela med dämpade strängar. Det ska bli riktigt roligt.

Som sagt, det blev radio även dagen efter.

Trevligt samspråk, frågesport, lite sång till och med. Bilder och diverse ljudinslag här.

Dagens radio

handlade bland annat om om nya läroplaner och filmsamlarmani. Du kan lyssna här. Börjar vid 16.50.

Hektisk radiovecka denna, för i morgon bitti bär det av in till Radio-Örebro-studion för mingel med de andra korrarna. Det håller på mellan 07.30 och 08.30 mom jag förstått det hela rätt.

Vanvård på Kungsgården,

skriver Kumlanytt om i dag, som vanligt först ut med "stora" nyheter i Kumla. Ingen rolig läsning alls, förskräckligt rentav. Men händer det i andra kommuner så händer det väl dessvärre också här. Jag undrar vilka mekanismer som drar igång när man börjar behandla hjälplösa människor så illa.

Burr!

Hur kallt får det bli egentligen? Ska ta en värmande snabbdusch innan det är dags att åka till Conventum och delta i konferens om ny läroplan.

Helgen då allt gick sönder...

Sängen lagades visserligen av Bertil i fredags, men den lilla skruven har redan släppt. Får se om jag kan få hit Berra en gång till, och om det finns något annat han kan göra. Annars blir det till att investera i en ny säng.

Brillorna har jag precis hittat nermosade i soffan. Högerögat låg löst, men det räknar jag med att optiker Sundberg fixar i morgon. Han brukar vara bra på sånt.

Sen ringde Agnes och berättade att det var en stor spricka på skärmen på hennes lilla dator. Lät inte bra. Hon skulle ta med den hit i morgon så får vi se om det är reparerbart eller inte.

Passerade 1500-blog-inläggsgränsen igår. Vid 2000, i Februari-Mars 2011 kan det komma en förändring...

...Vi är många som behöver omställningstid när det gäller design-nyordningar...

Söndag morgon. Jag har varit ute och hämtat morgontidningarna. Den här helgen fick jag både DN och NA. Bra det. Brukar annars bli utan DN minst en dag på helgen. Ibland kommer den dagen efter, men inte alltid. Stort reportage från Sri Lanka i DN-söndag.

Oktoberlördag...

Så gick en dag till... Lite mat, lite tv, lite det jag förväntat mig, När man lever väntar man på döden, när man känner livet i sig gör man det. I dag var en grå dag. Sådana ska också finnas. Jag har nog läst för mycket Torgny Lindgren...

Minnen

Jag köpte den igår, läste ut den precis nu. Jag har skrattat och gråtit, Torgny Lindgren är den främste av författare, han går på djupet varje gång, får mig att fundera, ställa de eviga frågorna. Varför? Varthän? Efter detta?

Jag är liksom uppfylld av Torgny. Ingen kan liksom han beskriva ett ögonblick. Jag har försökt men jag kan inte. Inte som Torgny. Jämförelsevis är jag så här stor. Hur stort är det?

Kära barn,

det svider lite i hjärtat när barnaveckan är slut, det ska erkännas... Men jag får se det från den ljusa sidan, tänka att jag har en hel dag för mig själv. Jag ska fylla den med bubbelbad, Spotifyundersökningar och ett par bra filmer kanske...

Berra is the shit, min Gud, han has the borrmaskin. Och sakkunskapen.

Sängen är återupprättad. Jag är forever tacksam. Det är inte kul att inte ha en säng att lita på. Den som är intresserad av det Svenska språket konstaterar att jag åstadkommit en dubbel negation. Snarare är det såklart kul att ha en säng att lita på!

Jag är med Spotify, äntligen!!!

Som jag väntat på den inviten... Tack Bertil! Nu har jag lyssnat på allt från "Radar Love" till "Tårar över city", "Seasons in the sun" och "Rhinestone Cowboy" med Glen Campbell. Den sistnämnda fyllde jag ett helt C-60-band med när jag blev med kasettbandspelare 1976 eller så. Vansinnigt vacker uppgång, stråkarna virvlar, basen klättrar så fint, klart jag blev tagen... Musikaliskt schizofren har jag varit eversince, men det ser jag mest som en tillgång. Just nu rullar "In kommer Gösta" med Träd, Gräs och Stenar från Gärdesfestivalen... Bara det...

Fredagskväll i Kumlahallens bastu...

Fantastisk social mötesplats måste jag säga, medelålder 70 kanske, men i alla fall... Träffar Kristinas pappa Erik och en man som tidigare jobbat som pastor i Fylstakyrkan och har massor att berätta om Västernorrland där han också tjänstgjort. Jag får erkänna min okunskap och säga att det är en resa jag tänkt göra innan jag dör, men lite har jag ändå att tillföra, jag kan ju min Torgny Lindgren gubevars, så Myggvattnet vet jag en del om. Så kan jag en del om Pölsa också.

Ungarna badar tillsammans med Hillevi och Filippa medans jag bastar, men jag plaskar såklart med dem en stund också. Det är nästan bara vi i bassängen, märklig känsla...

Jag konstaterar att Kumlahallen funnits så länge jag kan minnas och att det kommer att kännas märkligt när den tjänat ut om ett år eller två. Jag har så många minnen därifrån, lärde mig simma där, höll på att drunkna under trappan i lilla bassängen men överlevde uppenbarligen, första "skolsimmet" sedan, tävling på den tiden, skola mot skola, jag kom säkert sist men jag deltog i alla fall, känslan av att få gå dit "själv" sedan, utan mamma eller pappa. Så småningom en lång period av "Turkbastu" på lördagarna, det höll på i många år. Återkomsten med Agnes och babysimmet... Ett badhus är en fantastisk tillgång för en kommun. Må det nya bli lika långlivat och välbesökt. I så fall kan jag tycka att mina skattepengar gått till något vettigt.

Hem till Idol sedan och lite Biff och potatisgratäng. Skön fredag.

Snön föll, jag med...

Oopsi Daisy... Klockan är tre på morgonen, er förvirrade skribent vaknade just av att sängen höll på att falla samman, det var fruktansvärt obehagligt. Inga brädor som gått av vid närmare undersökning, men hela ribb-botten hade förflyttat sig och det var kanske därför jag vaknade av att jag och min madrass snabbt närmade mig golvet. Kanske var det just därför jag hade en "fallande-mardröm" samtidigt. Fick väcka Agnes för att få hjälp med att få madrass och ribbor på plats igen, nu ska jag kasta mig i bingen för andra gången. Ute faller snön. Tungt.

Undercover boss...

...skulle jag aldrig kunna bli. Jag är bara en liten mellanchef, min organisation är alldeles för liten, det fonkar inte helt enkelt.

Det är en skum sorts reality-tv detta "Undercover-boss". VD:ar för jättestora företag "förklär sig" för en vecka, tv-teamet är med under förevändning om att "detta-är-en-story-om-en-man-som-försöker-hitta-ett-jobb-reality-såpa". Så hittar man tre stackars människor som jobbat rumpan av sig för detta företag och som nu får credit för det och en mellanchef som misskött sig och måste förödmjukas offentligt. Alltid proportionen 3:1.

Jag grinar varje gång. Det är alltid en cancersjuk medarbetare som får hjälp med sin sjukdom, eller en ensamstående morsa som får fast jobb i företaget så hon kan trygga sina barns försörjning. Väldigt rörande. Och förskräckligt. Om inspelningsplatsen är England eller USA är ovidkommande.

Jag kan aldrig bli en "Undercover-boss", men ska det verkligen behövas? Borde man inte kunna sätta sig in i andra människors livsvillkor ändå? Och också låta denna kunskap/vetskap/empati påverka ens vardag och ens val här i livet?

Jag känner människor som är jätteoroliga för sin akuta hälsa men som säger "jag får pengar nästa vecka, då går jag till doktorn". Då handlar det om åttio kronor som inte finns. Jag känner mammor som ringer och ber om anstånd med fruktstundsavgiften till förskoleklassen för sina barn. Den där 50-lappen vi har rätt att ta per termin.

Jag kan och vill hjälpa till, jag gör det också. Det spelar ingen roll. Det som upprör mig är är att vårt samhälle låter människor förödmjukas på det viset. Ingen människa i vårt land skulle behöva vara beroende av allmosor. Så enkelt är det. I teorin.

När såg du en fattig i ögonen senast?

Hamnar efter hockeyn hos SVT24 och en repris på debatt från igår tror jag...

Skitprogram måste jag säga, nästan oavsett vilket ämne som avhandlas. Det blir snuttifierat, banalt, svart mot vitt. Den här gången var frågan huruvida Jackie Arklöv eventuellt skulle få möjlighet till ett tidsbestämt straff.

Bland tyckarna; J.A:s advokat Ulf Durling, Astrid Gladh, mamma till mördad polis, Benniett, kollega till mördad polisman, fängelsepastor, journalist av skjutjärnkaliber och sen... ...pampampam... Liam Norberg. Skådis och exrånare.

Klart det blir pannkaka. Klart ingen orkar höra på vad någon annan säger. Klart alla har rätt, från sin sida sett. Bra tv? Nope.

Liam N kunde ha gjort ett klockrent tv-framträdande med sina tankar om förlåtelse som ett hopp för mänskligheten, men han föll igenom fullständigt när han kom med fnoskler som "klart man måste ha respekt för brottsoffers känslor och sådana grejer"...

Vad jag själv tycker: Klart J.A ska ha en chans att få sitt straff tidsbegränsat och få veta hur länge han ska sitta. Det är inte alls samma sak som att säga att det är dags att komma ut än på ett bra tag. Men det höll ju advokaten själv med om så...

Hemma igen efter 1-5 mot Vita Hästen...

Jag är ändå inte så besviken. VH är sannolikt seriens överlägset bästa lag, vi kan ha en chans mot dem en gång på fem kanske, om alla puckar studsar rätt. Det gjorde de inte idag. Det stretades emot i nästan två perioder i alla fall. Gott så. Nya tag nästa match.

Superenkel superpasta...

...för den som likt oss kommit hem med en kassse full med trattkantareller och tröttnat (kan man göra det?) på att bara käka svampmackor...

Tag en rejäl kastrull trattisar, förväll dem så nästan all vätska kokat bort. Tag undan.
Fräs 3-4 hekto lammfärs (finns bra fryst sådan, föredömligt billig på Lidl) med salt och peppar. Tag undan.
Fräs ett par hackade vitlöksklyftor och 3-4 finhackade schalottenlökar till de blivit mjuka och gyllengula, häll sedan på trattisarna och fortsätt steka en stund till.
Fyll därefter på med lammfärsen, lagom mycket grädde av (samvets)lagom fetthalt (3-4 dl kanske) och färsk eller torkad Timjan. Lite mer salt och peppar till såsen. Låt puttra till den färska pastan kokat färdigt, blanda ihop och servera.

Mycket gott, man kan dricka vatten, öl eller mjölk till, eller en smarrig Valpolicella kanske... 6010 Allegrini exempelvis.

Söndag i kringflackandets tecken...

Det finns dagar när jag upplever att föräldrarollen nästan mest består av skjutsande till diverse aktiviteter. I går var en sådan dag.

Först iväg med Agnes till innebandymatch, under hennes värmning och taktiksnack iväg med Tuva för att köpa present till Hugos kalas, sedan tillbaka till matchen. (3-1 mot Askersunds ibk, gratttis tjejer!) Efter matchen lämna av Tuva hos Lise där hon och Agnes skulle plocka ved en stund. Så hem igen, sedan hämta Tuva och köra henne till Hallsberg och bowlingkalas och sedan hem igen. Sedan hämta Agnes hos Lise och åka till Hallsberg för att hämta upp Tuva igen. Sen var det faktiskt inget mer.

Datastrul x 2 = fredagskvällskatastrof in extremis

Kvällen började så bra, vi käkade de där snudd på traditionella fredagstacosen framför teven och hade trevligt i varandras sällskap, men så ville inte Agnes kolla färdigt på Idol utan gick och hämtade laptopen för att se en film i stället. Det visade sig att Tuva bytt lösenord på egen hand och att hon numera inte alls kom ihåg vad hon bytt till. Detta har nu hänt två gånger i rad ska tlläggas. Skamsen gömde hon sig under filten och surade. Vi försökte få fram henne med alla upptänkliga metoder. Allt från lock och pock, till "kom igen nu då, försök minnas", till (så småningom) hot om våld och slutligen rent fysiska påtryckningar. Då sprang hon in på sitt rum och somnade och sen var den datorn ute ur räkningen.

Det rök ur öronen på mig kan jag säga. Sen inträffade katastrof nummer två, Agnes satte sig vid stationära datorn för att se sin film i stället, men dvd-skivan halkade liksom ur hållaren och in i datorn. (Det borde inte vara möjligt, men det är det. Det är en sån där liten HP med "stående" lucka.) Hon pillrade en bra stund själv (tror jag) innan hon kom till mig och berättade vad som hänt. Det var mitt i upplösningen av Idol och jag blev fruktansvärt arg, slet ur alla sladdar och började ruska på datoruslingen. Det hjälpte inte alls. Vi fick fram en liten stjärnmejsel och började demontera datorn och när vi fått loss skalet visade det sig att dvd-spelaren liksom satt inkapslad och att skivan i alla fall inte gick att få loss. Svordomarna haglade.

Datorn skruvades ihop igen och så hämtades nätsladden fram för att vi i alla fall skulle kunna få upp luckan igen och fortsätta pillra med någon brödkniv eller annat vasst föremål.

När vi startade om datorn och öppnade luckan så låg skivan plötsligt fint och prydligt på plats. Fan vet hur det gått till, men det gjorde den i alla fall. Vi var lika förvånade bägge två. Slutet gott allting gott om man undantar laptopen, men Tuva kanske minns lösenordet när hon sovit på saken.

Bra idé det här att gå och simma på torsdagarna,

lite stillsamt "röra-på-sig" och så lite snack om ditten och datten. Emellertid störde jag mig på de två äldre herrar som tog hela bastun i anspråk för sin "Marsstrands-konversation". Nå, de hade väl lämnat hörapparaterna i omklädningshytterna tänker jag. Men de kunde väl i alla fall ha suttit bredvid varandra.

Min pappa ska få en permobil förresten, apropå tekniska hjälpmedel för funktionshinder, den snabba varianten, den som kan göra upp till 10 kmh. Han kommer att bli livsfarlig.

Svårt att låta bli att vara känslosam idag...

TV-bilderna på de instängda gruvarbetarna i Chile som en efter en firas upp till marknivå och får möta sina anhöriga igen är så starka, jag har gråtit glädjetårar flera gånger. Fullt i klass med den första månlandningen om du frågar mig. Då har jag ändå upplevt den "live". Så gammal är jag.

Fysiska sviter efter gårdagens lunch...

Jag trodde knappt inte det var sant när jag igår beställde en wokad biff med ingefära hos "New Tokyo". Det stod visserligen något om "hot pasilika" på menyn, men det fäste jag ingen större betydelse vid. Dum jag var.

Jag svettades floder. Linda, Jörgen och Hasse skrattade gott åt mig när jag försökte få bort svettrännilarna från ansikte och hårbotten. Det gick åt 30 servetter och då var jag ändå inte helt torr. Så drack jag en cola och fyra glas vatten men det fick inte heller bort chilismaken från munnen. Det var (såklart) gott i alla fall och jag skulle inte ha beklagat mig om jag inte vaknat upp idag med brännsår på läpparna. Det är sant, jag har blåsor på läpparna och de kan bara komma från gårdagens wokade biff. Tar nog något mindre "hot pasilika" nästa gång.

Vi mötte Holland i fotboll...

och det blev ingen lustig historia... Vi krossades med 4-1 och det kunde ha blivit mer. Kanske kom vi ner på jorden igen. Där kan man ju behöva landa ibland. Fast jag satt mest och muttrade.

Närkes bästa Kumlavatten från Hallsberg

pratade vi om i radion igår. Och en del annat. Du kan lyssna här. Börjar vid 17.10 cirkus.

Härligt med klarblå himmel och sol,

men också alldeles outhärdligt när solen skiner in genom fönstren och obarmhärtigt avslöjar dammlagren i hela huset. I kväll blir det till att ta fram både dammsugare och trasa.

Jag mötte B idag,

I en affär inte allt för långt ifrån mig stod han plötsligt där, platsen före mig i kön. Det var nog ett par år sedan jag träffade honom sist. Jag hade hand om två av hans pojkar när jag jobbade i förskolan, de var viktiga för mig, hela familjen kom med tiden att bli det. Vi kämpade på något sätt tillsammans.

B och hans fru drack alldeles för mycket, det var uppenbart. De tillhörde nog socialgrupp 4 om man ska försöka kategorisera människor på det sättet, arbetslösa, aldrig haft "riktiga" jobb, fattiga, inget som helst stöd från vare sig familjer eller vänner. Första gången jag blev hembjuden till dem blev jag faktiskt chockad. Jag trodde nog inte att människor kunde bo så torftigt. Där fanns sängar till alla, ett köksbord med stolar, en liten tv, men bortsett från detta, ingenting... Inga tavlor på väggarna, inga berg av leksaker, inga "myslampor", det fanns liksom ingenting utom det allra mest basala. Fattigdomens nakenhet blev så uppenbar.

Men de brydde sig om sina pojkar och de försökte verkligen göra rätt för sig och vi var aldrig någonsin på någon kollisionskurs utan det kändes som om vi gjorde så gott vi kunde ihop. Vi satt i otaliga möten med socialassistenter och ekonomihandläggare. När det behövdes så hjälptes vi åt med att få i B:s fru hennes Antabus och när minsta killen blev väldigt sjuk så tog min kollega och jag hem varsin av de bägge stora grabbarna och lät dem bo hos oss i några nätter.

Så slutade jag på Norrgården och började jobba som rektor. Jag har träffat både B och hans pojkar emellanåt, men nu var det som sagt längesen. Sista gången jag pratade ordentligt med honom hade hans fru precis dött, då var han förtvivlad och ledsen.

"Hej B", sade jag, "det var ett tag sen. Hur har du det?"

Han vände sig om och tittade på mig och han var definitivt inte riktigt nykter, men när han såg vem jag var sken han upp. "Nej men hej på dig. Vad roligt att se dig."

Så blev vi sådär lite tafatta, men B fann sig först. "Du blev rektor va?"

"Ja. Jag blev ju det."

"Ja du blev ju rektor." Så försvann han in i den tanken en stund innan han fick fatt i nästa: "Ja pojken (J, den yngste av de tre) är nitton år nu och han går i skolan och det går så bra för honom."

"Vad roligt att höra. Det var ett tag sen jag såg honom nu."

B tittade på mig och fick en tår i ögat och så gjorde han något jag aldrig skulle trott; han gav mig en plötslig men ganska bestämd kram och sade "du är en fin människa"...

Jag såg hur människor hajade till inför denna plötsliga ömhetsyttring, någon log lite grann, någon annan undrade säkert varför det lilla fyllot i sin trasiga täckjacka vågade sig på att trakassera en någorlunda hedervärd samhällsmedborgare.

Det var bland de finaste kramar jag fått i hela mitt liv. Jag blev så glad, så väldigt. Finare betyg kan man nog inte få.

Trevlig hockeymatch i går kväll.

Jag var faktiskt i valet och kvalet. Första veckofinalen i Idol eller fredagsmatch i Hockey; "Möter vi Tranås, nja, det blir säkert stryk och sen går jag hem och är på dåligt humör och vem sjutton vill vara det en fredagskväll..."

Men jag gick iväg i alla fall och fick se ett riktigt bra Kumla göra processen kort med Tranås AIF. 5-0 slutade matchen och det var inte alls orättvist. Jag gick hem med lätta steg.

Svarta döden...

Jag tror faktiskt att Sean Bean snott med sig hela riddarstället från "Sagan om Ringen", han såg precis likadan ut i "Black death" som han gjorde hos Peter Jackson nämligen, coolt sätt att använda gammalt uttjänt kostymmaterial i så fall, att låta Gondors vita träd återfödas i 1300-talets England...

Bortsett från detta så tycker jag mig ha sett en snyggt gjord liten thriller-rysare i medeltidsmiljö, jag vet inte varför jag refererar till M. Night Shyalaman, men antagligen har det någonting med "The village" att göra, fast det är ganska långsökt.

Nå men, lite spooky, lite skuld, skam och religion, lite intressant faktiskt. 3,5 hedningahäxor av 5.

Om jobb och lön och... ja...

Vi har precis avslutat årets löneförhandlingar för skolledarna i Kumla. Utfallet blev väntat, ett par procent generellt, precis som för de flesta andra löntagare i kommunen. Inte mycket att säga om kan man ju tycka, 2010 års löneökningar blev historiskt låga om man ser det i ett nationellt perspektiv, med avtal ingångna mitt under finanskriser och annat elände. Jämför man oss med andra grupper i kommunal verksamhet så har vi dessutom också förhållandevis höga löner, så ur det perspektivet kan det kännas förmätet att klaga.

Å andra sidan finns det ganska många undersökningar som visar att rektorsjobbet är det klart mest "utsatta" av alla jobb som finns i offentlig sektor, vår psykosociala arbetsmiljö är eftersatt och vi granskas och utsätts för "korstryck" från alla möjliga håll, från statsmakten till den lokala politiken, media, föräldrar, medarbetare e.t.c...

Det fanns en tid när jag själv tyckte att löneskillnaden mellan ett chefsjobb och den förskollärarlön jag för tillfället uppbar var omotiverad, men därvidlag har jag faktiskt tänkt om. Elva år senare inser jag hur mycket större det här ansvaret faktiskt är och vad det ibland kostar en, hur mycket mer utsatt man faktiskt är och hur ont det kan göra ibland. Tänker man så är de där tusenlapparna i löneskillnad motiverade flera gånger om. Själv har jag varit rektor så pass länge att jag faktiskt tjänar lite mer än mina medarbetare, men det är ingen självklarhet. Jag har kollegor som kommit in i arbetet på senare år och som har medarbetare som tjänar mer än de själva. Visst kan sådant hända när vi har fri och individuell lönesättning, men när det är oftare än undantagsvis kan man ju fundera på hur arbetsgivaren värdesätter våra tjänster.

Nå, jag läste en intressant artikel i förra veckan, om "lycklighets-spannet" vad gäller inkomster. Tjänar man mellan 25.000 - 40.000 kronor i månaden så mår man som allra bäst skrev artikelförfattaren. Då har man (under normala omständigheter) tillräckligt mycket pengar för att inte behöva oroa sig för mat och boende, och också lite extra för att kunna sätta guldkant på tillvaron. Tjänar man mindre så får man problem med det basala och tjänar man mer så blir man lätt orolig för hur man på bästa sätt ska kunna förmera sitt kapital.

Jag ligger där i spannet och ska förmodligen vara nöjd med det. Hej hopp falleralla.

Vardagarna går för otäckt fort,

jag får nästan hjärtklappning, bara av att tänka på dem... Först är det vakna vakna vakna, få i två morgontrötta ungar lite frukost och hinna duscha och dricka kaffe själv, sen är det jobba, jobba jobba och det känns verkligen som om det händer saker hela tiden just nu, sen är det skjutsa, skjutsa, skjutsa, för det är idrotts- och musikaktiviteter för två barn under veckans alla dagar känns det som, både i Kumla och i Hallsberg. Sen ska det lagas lite mat och sen är det dags att försöka sova lite innan nästa dag kommer med i stort sett identiskt innehåll. Är det vettigt egentligen?

Sur gubbe

Jag är en sur gubbe. En sur hockeygubbe som känner att jag har magsyra ända upp i halsen efter att ha bevittnat ännu en förlust för mitt kumla hockey. Sämst när det gäller - eller... Hur kan man följa upp en så fin försäsong med fiasko efter fiasko? Mjölby kom hit med 0 poäng efte fyra matcher. Åkte hem med en trepoängare som inte ens kändes orättvis, även om domare Suomela blundade för allt vad grishockey hette från de där otäcka Västgötarnas sida. Östgötarnas? Strunt samma... Vann gjorde de i alla fall.

Barnadag

Det var lördag och dags för Tuvas 8-årskalas, i år skulle det utspelas i Hallsbergs simhus. Agnes och jag åkte dit och mötte upp med Tuva och Lise och snart nog kom gästerna, inte riktigt så många som väntat, men det blev bra ändå. Lek och sim och lite frågesport om Tuva, så var det korv och glass och godispåse. Tuva fick fina presenter och jag tror både hon och hennes kompisar var nöjda.

Så fick vi med oss Hillevi och Hedvig hem och så småningom slutade det hela med att Tomas dök upp med Kinamat och att vi "lite större" såg "Hajen"tillsammans. Dessutom en dubbelövernattning. I morse såg det ut som sju svåra år här och jag hoppas innerligt att Agnes uppfyller sitt löfte om att hjälpa till att göra i ordning.

Nu är barnen med H & H en stund och jag passar på att vila mitt trötta huvud.

Bokat biobiljetter till kvällen...

"Tusen gånger starkare" ska vi se, jag tror den kan vara bra både för mig och Agnes Pagnes. Skönt att det är fredag och ledigt några dagar.

Agnes och jag möttes vid Kumlahallen för lite friskvård.

Hon simmade tusen meter när jag simmade femhundra, fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till men hon har ju faktiskt simtränat i många år.

Jag var nöjd med min femhundring och lite bastu. Riktigt skönt.

Krampaktigt klickande på musen följer jag straffläggningen i Munkfors...

Kumla i underläge 1-3 efter första perioden, vänder och går ikapp, 5-5 efter full tid och overtime och så dags för straffar... 8 omgångar tog det innan det blev mål. Munkfors vann till slut. Måste varit en märklig match...

Nakna brudar på tändaren...

Tänk så märkligt det kan bli när nikotinbegäret ställs mot genusmedvetenhet.

Jag besökte den lilla videoaffären för att se om det kommit in något nytt i "fyra-för-en hundring-stället". Hittade snart lite roliga filmer och gick till kassan för att betala. Tänkte samtidigt komplettera med cigaretter och en ny tändare, den gamla var precis som död så det var lite akut.

"En hård John Silver också, och så tar jag en tändare", sade jag och tog en tändare ur stället på disken. Jag skulle provtända för att se att den funkade när jag plötsligt insåg att det var en "pinup-tändare" med en Bimbobrud med nakna bröst som motiv. Det gick ju bara inte.

"Har du nån annan tändare?", frågade jag, "jag kan helt enkelt inte köpa en tändare med tutt-motiv." Dels var den ful som stryk, dels är jag 47 år och ägandet av en "tutt-tändare" skulle framstå som höjden av gubbsjuka och dels insåg jag vilket rabalder det skulle bli om någon genusmedveten medarbetare fick se mig tända en cigarett med något dylikt... "Du vet, jag jobbar ju mest med tjejer och, ja, nej, det känns inte bra helt enkelt..."

Killen i videobutiken förstod mig helt och fullt. "Nej dom där är inte så värst snygga faktiskt, det är väl därför som jag har hela stället kvar och ingen annan tändare att erbjuda."

"Har du kanske tändstickor då?" Jag var verkligen röksugen.

"Inte det heller."

Fasen också...

Men så lös han upp. "Men det är nog bara folie som sitter runt tändaren, jag kanske kan få loss bruden."

"Kanon, då kör vi på det."

Så uppstod det märkliga fenomen som kallas köbildning i butik. Killen i kassan pillrade för fullt för att få bort tutt-bilden från tändaren, men den satt hårt som sten. Han grymtade och svor.

Jag såg så småningom ingen annan råd än att vända mig om och be kön om ursäkt. "Det är så att jag vill köpa en tändare, men det är tuttar på den och han ska bara ta bort dem först. Människorna bakom mig suckade djupt, men ingen av dem protesterade. De insåg säkert mitt bekymmersamma läge.

Efter fem minuters pillande gav han upp. "Jag får fanimig inte loss folien", sa han. "Hur ska vi göra`"

Jag var väldigt röksugen och kände att jag var i moraliskt förfall... Jag bestämde mig för att köpa tändaren och slänga den när jag tänt min cigarett. "Ja egentligen vill jag inte ha den, men okej då..."

Skamset röd om öronen gick jag ut ur butiken och fick mitt efterlängtade bloss. Sen slank tändaren ändå av någon outgrundlig anledning ner i fickan. Tre dagar sedan hittade min dotter den på altanen. "Men pappa", sade hon, "vad har du köpt..."

"Jo förstår du, det var så här att..." Så fick jag dra hela historian.

När jag var klar hade hon pillrat bort folien. Tjejer kan.

Vi talades vid idag, Malin, Matias och jag...

Det lät så här. Börjar vid 18 minuter...

Osten åkte ut, by the way...

Doftgran modell "tallbarr" har installerats i kylen.

Vissa dagar känns allt så lätt och enkelt, ibland är man bara trött och less...

Hade nog en dag av den senare varianten i dag. Huvudlöst trött trots att jag sovit, lite ont i kroppen, stickningar i näsan, ja ni fattar, inte sjuk men lite halvskraltig...

Bestämde mig för att åka till Odensbacken efter jobbet, hitta något käckt klädesplagg att piffa upp mig med, visste inte att halva vägen var trafikarbetsplats, en sån där skitjobbig med "vakter" och kilometerlånga köer och kvartslångt väntande på att bli guidad med lotsbil förbi de asfalterande arbetarna... Både dit och hem...

Nå, det gick ju det också. I morgon blir nog bättre...

Förskräcklig ostlukt! Hemsk rentav! Varning!

LIDL har franska veckor, jag gillar LIDL generellt och deras internationella veckor specifikt, då brukar de få tag i regionala specialiteter till riktigt fördelaktiga priser. Manchegon har vi ätit flera gånger med största förtjusning, lammfilén och strutsen likaså.

Måhända har de lyckats även den här gången, men jag har enorma problem med min nyinköpta vitmögelost som inte alls håller sig "i fodralet" utan stinker så fort jag öppnar kylskåpsdörren.

Nu har jag dubbelpacketerat den i både plast och folie, men ändå sipprar det ut fotsvetts-skunkiga dofter ur mitt kylskåp vid öppning.

Jag proväter i morgon biti. Den kan - likt så många andra ostar - vara betydligt bättre än sin arom. Är den inte det så åker den ut. Pronto!

Uppkliven.

Skönt att skaka loss en del dödkött. Hjälper en del, men den helt störda ischiasmuskeln måste jag sannolikt gå tillbaka till Erika med. Ringer henne på måndag och räknar redan med den sköna och livsnödvändiga smärtan. "What has to be done must be done."

Snålblåstsblues

I´m on the way to the badkar

I´m gonna bubbla real long

Please don´t disturb me

Coz I´m singing this song

I´m on the way to the badkar

I´m singing the badkar song

It´s a hubbelibibbelybubbelydubbelyswimmelydimmelydobbelydom.

"Sviter" efter förra helgen... Tom Bombadill finns numera på Youtube

Coolt! Nu väntar vi bara på återföreningskonserten 2011. Nästa rep 4/12. Ser jag redan fram mot. Konstaterar också att filmhelgen på Gotland måste ha varit enda gången i mitt liv jag verkligen haft "pottfrilla" på riktigt.

Funderar lite till över valresultatet i Kumla...

Det som stör mig mest är nog ändå inte att Sverigedemokraterna tagit mandat i fullmäktige, folk får faktiskt rösta hur de vill.

Däremot förstår jag inte alls hur man kan få röster utan att ha någon som helst politiskt vilja eller intention. Människor väljer alltså hellre att rösta på ett parti som låtit stolar stå tomma i fullmäktige under en hel mandatperiod framför att lägga sin röst på något av de partier som i alla fall velat vara en del av det demokratiska arbetet. Vad säger det om tillståndet i Kommunen?

Att missnöjet med det politiska styret är stort och att man protesterar "mot allt". Det är inte bra. Man ser inte alternativen som alternativ.

Ska Vänsterpartiet i Kumla någonsin kunna växa igen så måste vi våga gå i opposition, peka på de fel som görs och verka för förändringar för Kumlabornas bästa. Annars finns vi snart inte kvar alls.

Varning! Kör aldrig bil under påverkan av sinnesförändrande droger!

Stryk i hockeyn i kväll...

Men 2-2 en bra bit in i tredje - borta mot Vita Hästen - känns ändå som godkänt. Hästen räknas väl rätt allmänt som seriefavoriter i år. Kanske kan vi ta dem hemma...

Utanför min arbetsplats kör bilar fort.

Alltför fort till och med. För att råda bot på detta otyg har vägsamfälligheten köpt in "vägbulor", fyra stycken a´10.000 styck sisådär. Dessa bulor var så effektiva att de mer eller mindre tvingade bilarna att stanna helt och hållet för att inte riskera stötdämpare och andra känsliga bildelar.

Detta faktum retade tydligen gallfeber på vissa människor, så för ett par nätter sedan var någon företagsam Åbytorpare där, skruvade loss dessa hundrakilosklossar och forslade bort dem. Om detta kan man läsa på NA:s webbsida.

Åt detta kan man såklart skratta. I förstone kanske man till och med kan tycka att det var lite "Robin-Hoodigt" gjort, men de fanns ju faktiskt där av en anledning, att bilar körde alldeles för fort på en väg där samhällets alla barn går till och från skolan.

Nja, inte särskilt hjältemodigt när man tänker efter. Ganska korkat rent av.

Uppe i 8-ttan för att fira Tuvas åttaårsfödelsedag.

Tårta på sängen, ballonger, presenter, det där Nintendot hon längtat så efter, fina kläder, lite annat smått och gott. Hon såg nöjd ut.

På kvällen käkade vi Hamburgertallrik och firade en gång till.

Dagen efter...

Politisk baksmälla kan man väl säga... Nog för att det var väntat, men det gjorde ont i alla fall. Nationellt känns läget smått kaotiskt, Vänstern backade både lokalt och nationellt, Sverigedemokraterna är större än Vänsterpartiet i Kumla och i riksdagen, Socialdemokraterna får regera vidare i Kumla utan att behöva söka särskilt breda lösningar...

Det här var inte särskilt roligt. Men det är väl bara att bryta ihop och gå vidare. Vi spöade ju Mariestad i hockeyn i alla fall. Och det såg riktigt övertygande ut.

Nu åker jag och äter dillkött hos föräldrarna.

Sen går jag och gör min demokratiska plikt. Det känns fortfarande lite stort. Men Reinfelt lär väl sitta kvar i morgon också. Antar jag.

Vi har inte sammanställt dokumentären än, men ett smakprov ska ni i alla fall få.

Janne´s claming the äganderätt till den här låten. Fan tro´t. Man ser inte så mycket under det här klippet. Dessbättre. Men man hör desto bättre. Dessvärre.

Snart ska jag åka och hämta Janne vid stationen.

Så småningom ansluter Johan och Katarina, Lise ville också komma. Vi ska spela och sjunga och ja, räkna med en "Dagens Janne" i morgon!

Sms-konversation med Agnes, part 2.

Tror jag haft rubriken någon gång förut nämligen. Titeln må vara densamma, men innehållet är definitivt nytt. Den här gången handlar det om sakliga argument i en het ideologisk kamp. Jag känner att jag fick stryk.

pip pip: "Vi hade skolval idag jag röstade på miljöpartiet"

pip pip: "Fähund! Du ska ju rösta på Vänstern. Kram"

pip pip: "Nae jag valde mellan vänstern och miljön och jag får faktiskt rösta på vad jag vill"

pip pip: "Inte om du ska bo hos mig"

pip pip: "Nehe då stannar jag väl här då:)"

pip pip: "Gröntomte!"

pip pip: "vänster Gubbe"

pip pip: "Miljökramare. Tänk på älgarna."

pip pip: "VÄNSTERTOKAR åker runt i era bilar och bara gasar BRUUUMMMM"

pip pip: "Jag älskar dig ändå. Cykla du till skolan om du vill."

pip pip: "CIGG RÖKARE DU FJÄRTAR NOG SNART CIGG SÅ ALLA BUSKAR DÖR! But I love iaf"

pip pip: "Vilket påhopp..."

pip pip: ":-)"

pip pip: ";-) Din lilla bärfis!"

pip pip: "8) !!!!!"

Bara att ge sig. Och Miljöpartiet är ändå okej. God bless!

Länktips...

Måste bara länka till "Inside Black Bulls"... Cool blog från grabbarna i Kumla hockey, smart marknadsföring och riktigt "mervärde" för oss som gillar att gå på hockey. Percy i Malmö släppte ju in ett tv-team för att göra dokusåpa av Mik. Det gick inte bra. Tycker den här varianten är mer sympatisk och ja, vi ses på söndag! Då ska jag (tyst men intensivt och absolut inte svärande) stötta mitt lag till en seger mot Mariestadsboisen.

Valdebatt i P4 idag - Katarina hansson vs Per Holm

ämnet var skolan i Kumla... Vi satt i Hardemo skolas personalrum och lyssnade uppmärksamt.

Jag ska inte uttala mig alltför tydligt om vinnare och förlorare, jag är trots allt tjänsteman i kommunen. Det är ändå bra att det talas om vår verksamhet tycker jag.

En sak kan jag nog ändå säga med viss tydlighet, att reportern gjorde rätt som ställde på lite när fokus hamnade på Kumlas dåliga resultat i Lärarförbundets årliga ranking över Sveriges skolkommuner. Och att han i det fallet också fick olika goda svar av olika politiker,

Det är så lätt att avfärda en sån sak som en "partsinlaga". Men något står det ändå för, och detta något kan inte vara något att vara stolt över. Och som sagt, när det kommer positiva mätningar i andra sammanhang så är kommunen snabb med att visa fram dem. Företagsklimat och vad det nu kan vara.

Jag är satt i karantän!

Pratade just med Matias Holm om morgondagens radioprat, vi tänkte köra på temat "Valfeber", men av detta blev intet. Ingen "allmänradio" med politiskt aktiva innan valdagen löd SR:s strikta regelverk. Bara att gilla läget antar jag, det får bli nya tag efter valet. Undrar just om jag redan lockat horder av radiolyssnare till mitt Vänsterparti? Tror knappast det...

Skickade just iväg ett gäng flickor med fyrkantiga ögon...

...för att köpa kattmat och för att få en nypa luft innan de börjar sitt nattpass. Jag tror att det var klokt att köra Varulven redan före lunch och så gå på de mer upplyftande filmerna så här på kvällen.

Jag är i alla fall säker på att de trivs. Och det är jättetrevliga tjejer så det här ska nog gå bra.

Jag älskar Kamratposten!

Har alltid gjort, ända sedan jag själv var 11-12-13-14, fast då tyckte jag det var pinsamt nästan, det var en sån där tidning som man kollade in på Bibblan när ingen annan såg, jag antar att den hade någon slags präktighetskänsla över sig som inte funkade riktigt bra med mitt växande jag.

Different these days, med Ola som chefredaktör och med journalister som inte värjer sig för något enda ämne. KP vågar ställa de jobbiga frågorna och står upp för barns och ungdomars rätt att förstå sig själva och sin omvärld.

Emellertid innehåller denna tidning emellanåt vissa drag av stolleprov - "Tips och Trix" - och ett av dem ska genomföras i detta hus under det närmaste dygnet; ett "film-marathon".

Agnes och sex vänner till henne ska tillbringa typ 24 timmar i mina vardagsrumssoffor och tok-kolla på film enligt ett väl upplagt schema, det är snyggt och tematiskt upplagt och de har valt sina filmer med omsorg, maten och snacksen emellan också. Här ska kollas "Little miss Sunshine", "Varulven 2010", "Wallander 111" eller vilket nummer den nu har, "Norbit", "Love at first hiccup" och några till.

En minifestival helt enkelt. Jag är biograf- och matansvarig.

Nemas problemas egentligen alltså, men de lär vara rätt fyrkantiga i ögonen efter det här racet...

Jag har egentligen inget emot att bli gammal, tror jag,

men den tron bygger på antagandet att jag får ha de flesta av mina förståndsgåvor i behåll och på att jag kan få åldras med någon slags värdighet.

I går kväll slogs vi om TV:n Agnes och jag, jag förlorade och fick inte se "Uppdrag granskning". Tittade därför på programmet på SVT play ikväll och blev fruktansvärt illa berörd. Såg sedan "Debatt" och drabbades av det där politikerföraktet jag antagligen inte borde känna, för de vill naturligtvis inte heller att det ska vara som på demensboendet i Piteå. Jag tycker bara inte att man ska få gömma sig bakom "Världskonjunkturen var nu sådan att vi var tvungna att spara". Vissa saker får man inte spara på. Man kan exempelvis inte låsa in och lämna dementa människor ensamma nattetid av besparingsskäl. Då får man hitta något annat sätt att spara.

Nej, usch och fy vad bedrövad jag känner mig.

Måste uttrycka min beundran för Lasse Litzén...

...till vardags redaktör för Kumlanytt.se, i kväll dessutom moderator för lokal valdebatt på samma sida. Skönt att det finns en journalist som vågar ställa rättframma frågor till våra lokala politiker i alla fall.

Nerikes Allehanda verkar fullständigt ha glömt bort begreppet "granskande journalistik". Synd, men å andra sidan är det bara att konstatera att det går att spara ett par tusen nästa gång prenumerationen är tänkt att förnyas.

Om Litzén fick några svar då? Tveksamt. Emellertid tycker jag att det är bra att de uttalanden våra politiker gör får ske i offentlighetens ljus.

Å Yes!!!

Jag trodde det skulle bli hyfsat jämt - och det blev det ju - och att klass skulle slå motivation med något mål, men så blev det dessbättre inte. 4-4 efter full tid och så vann Kumla straffarna. Härlig hockeykväll och jag tror Kumla blir giftiga i ettan i år. Det ser bra ut.

Uppladdningen inför "The Clash of the Titans" har börjat.

Det ska bli riktigt roligt att se vad Kumla kan göra mot Örebro i kväll. Det blir väl en hedersam förlust förstås, men det viktigaste är ju att kämpa väl. (Och slåss som bara den.)

"The invention of lying"

Skön liten film om en (annan och alternativ) mänsklighet som aldrig lärt sig ljuga. Allt sägs öppet och rakt ut och det är en ganska hård tillvaro för en del mindre lyckligt lottade människor som får höra sanningar som inte kan kännas så trevliga.

Ricky Gervais från "Extras" har både skrivit och regisserat och spelar dessutom huvudrollen som "losern" som uppfinner lögnen och därigenom ställer saker och ting på ända. Jag gillade filmen. Inga gapskratt men många både roliga och eftertänksamma scener. Tre och en halv statist av fem.

Glada nyheter! De är här nu. Och de är många!

Lycka är att ha sin stuga i en riktig svampskog!

Det höll förresten på att bli en långdragen process i bondens majsfält,

men när jag berättade ramhandlingen i Stephen Kings "Children of the corn" för barnen så plockade de sina kilon i all hast. De ville inte möta Malachai.

Inspirerad av att ha hört Uggla i P4

och hans intervju med Lisa Förare Winbladh begav vi oss ut till Hjortsberga för att plocka majs. Och se, även här återfanns denna enligt LFW så rara och delikata svamp, huitlacoche.

Jag nöjer mig nog ändå med en vanlig kolv.

Valfilm 2010: Vårt land - Sverigedemokraterna

Äntligen en film i min smak!

Sverige- Ungern 2-0

Hurra! Undrar om Pontus Wernbloom är lillebrorsa till Conny Wernbloom i Electric Boys? Skitsamma. Zlatan är i alla fall Kung i fotbollsland.

I dag kom ett kuvert med valpropaganda från Sverigedemokraterna,

det finns de som säger att de försöker dölja sin främlingsfientlighet och unkna lukt bakom en folkhemsfernissa. Det kan ju hända, men det är jäkligt dåligt gjort i så fall.

Under rubriken "En värdig vård för alla" kan man läsa "Som ett första steg mot en bättre, rättvisare och mer lättillgänglig vård vill Sverigedemokraterna avskaffa den avgiftsfria sjuk och tandvården för illegala invandrare." Var det inte "En värdig vård för alla"? Nope.

Vad säger ni om den här då? "Som ett första steg mot en mer levande landsbygd (...) vill Sverigedemokraterna förbjuda Halalslakt."

Man kräver "stopp för Islamiseringen av Sverige". Självklart kräver Sverigedemokraterna också "att Svenska jobb går till Svenska medborgare".

Raka puckar, inte särskilt fernissat. Främlingsfientlighetens fula tryne skäms inte för sig. Och det vidriga är att budskapet säkert går hem hos en del människor i det här landet.

Lilla Rim är död.

Jag kände mig så ledsen när jag läste det. Allt det som hände runtomkring henne känns bara så... ...så ovärdigt. Sorgligt.

Blev tidigt med barn den här veckan också.

Lise ska till Stockholm. Och därefter till Åland tror jag. Agnes sade det i alla fall.

Nå, det är ju bara trevligt att ha sällskap. I går sanerade jag Tuvas rum, jag har tjatat på henne om städning i flera veckor, men så insåg jag att hon låtit det förfalla så mycket att hon antagligen inte skulle klara det själv, det låg gamla fruktrester instoppade i madrassen exempelvis, både äppelskruttar och passionsfruktsskal, fasansfullt människoovärdigt. Det tog mig ett par timmar att röja, men så blev det faktiskt riktigt fint till slut. Nu får hon en nystart och jag hoppas vid Gud att hon tar chansen att i alla fall försöka hålla lite ordning. I morgon ska vi åka och köpa en stor och rejäl papperskorg.

Härlig idrottsdag vid Kumlaby sportfält idag.

Det måste ha varit ett av de större evenemang som anordnats i Kumla genom tiderna. 22 föreningar, minst, alla skolbarn i skolåren 3-5, de äldre får sin dag i morgon. Häftigt att gå runt och kika och fint väder blev det också. Duktiga kollegor har planerat upp alltihop och förtjänar credit för det, men idrottsrörelsen ska också ha ett erkännande.

Fick igång den gamla sånganläggningen...

...den som hämtades från Baldergatan.

Coolt att saker ännu funkar efter att ha stått i vinterkalla och sommarvarma förråd i sex år eller så. (Och dessutom förutom det har ytterligare närmare 20 år på nacken.)

Nu är det inte mycket som fattas innan man kan börja tala om en fullvärdig spelhåla i Håkans källare. Här finns; sjunganläggningen då, ett par elgitarrer, en bas, elfiol, keyboard, cajun drum och congas och lita andra rytminstrument, akustiska gitarrer i massor, ett par ukulelear, några mandoliner. Tin whistles, munspel förstås. Att önska vore ett riktigt trumset, men jag är så jäkla dålig på trummor att jag inte vet vad jag ska kunna köpa. Sen kanske inspirationen inte infinner sig när jag inte tror att jag själv kan spela. Nå, får vi i ordning på stora källarrummet så kommer det nog ett trumset också. Man kan göra fynd på blocket. Ungarna tycker i alla fall att det är kul att kunna gå ner och köra lite. Jag också, får jag väl tillstå. Jag har faktiskt ett par nya låtar på gång. Det var länge sen sist.

Dagens radio...

Så var det dags igen, jag hade så mycket att berätta men hann inte ens hälften, jag var väl ivrig förstås, det kändes längesen. Du kan lyssna här. Inslaget börjar efter 22 minuter sisådär.

Den här månaden gick gräsligt fort, i morgon kvar visserligen, men snart är det september.

Och när det snart är september är det snart jul. Huvvaligen. Nu vill jag inte på något sätt låta onödigt pessimistisk, men jag längtar inte på något sätt till en vinter som den förra. Vi får väl hoppas på lite brittsommar.

I morgon är det i alla fall höstpremiär på radiopratandet. Det ska bli trevligt.

Trodde jag skulle få sällskap till ishockeymatchen,

men bägge döttrarna ballade ur. Agnes skulle på bio och Tuva hade ingen lust. Nå, jag får väl gå själv, finns väl alltid någon att prata med i hallen... Arboga ska besegras idag.

Agnes ringde och var utelåst från Baldergatan.

Eller hade tappat nyckeln i förrådet för att vara lite mer exakt. Detta blev starten på en förrådsstädning och nu sitter jag här med en bil fylld av "musikaliska prylar", allt ifrån mikrofoner, stativ och en gammal synt (ska bli kul att plocka upp) till affischer och refuseringsbrev från den tid det begav sig. Per Gessle och jag har uppenbarligen fått samma standardsvar från Anders Burman. Om nu det ska vara någonting värt. PG har ju sålt en och annan platta sen dess... Jag har å andra sidan utfört en massa arbete till barns fromma. Så det så.

I vilket fall som helst, nu fattas det bara ett trumset, sen kan det jammas loss ordentligt här i källaren.

Lätt frusen kommer jag hem efter säsongens första hockeymatch.

Lite varm i hjärtat i alla fall. 3-1 mot Skövde som ju av de flesta tippas som ett absolut topplag i vår serie. Såg riktigt bra ut tyckte jag, piggare än på länge. Jag tyckte Bodin var riktigt bra, tror han kan tillföra en del stabilitet i laget, Lundgren och Lindgren gillade jag också. Härliga tider! Nu hoppar jag i badet och värmer upp fötter och stjärtmuskulatur.

I dag har jag blivit riktigt upprumpad.

Man kan nog till och med säga att jag fått stjärten bearbetad röd och blå.

Dra nu inga förhastade slutsatser snälla. Jag har haft konstiga domningar från rumpan och ända ner i fötterna under en tid, fick för mig att jag hade ådragit mig ett diskbråck eller något annat (ännu obehagligare) tillstånd. (MS, ALS, KPA...)

Pratade med P & F och berättade om problematiken. "Det låter som om du har problem med ischiasmuskeln, det är säkert någon nerv som hamnat i kläm, har du ringt Erika?"

Erika är massör, en jäkligt duktig sådan, hon har hjälpt mig förut när jag suttit snett och fått ryggskott.

"Erika kan väl inte bota ALS. Ni får ärva min skivsamling..."

"Men du kan väl höra med henne i alla fall?"

Bara att krypa till korset. Jag ringde Erika och fick en akut-tid för besök. Jag tog det som en man sade hon, skrek inte mer än absolut nödvändigt, men det gjorde (fläckvis) ohyggligt ont (och gott). 45 minuters knådning av sätesmuskler på bägge sidor gör attt jag i kväll känner mig a: mörbultad, b: blåslagen och c: förlöst.

Stjärtpartiet har definitivt ändrat spänningsläge och jag vågar tro på en framtid igen.

Råden jag fick gjorde att jag kände mig antingen väldigt liten eller också fullkomligt uråldrig. Inte gå utan strumpor, inga shorts vid minusgrader, ingen plånbok i bakfickan, inte bli kall om baken. Jag köper det rakt av. Har man blivit helbrägdagjord på det här sättet så ska man inte utmana ödet.

En riktig duvning i AMF och andra pensionsbolag var vad jag fick gå igenom på Conventum...

Associationsövningar, vilken bil är AMF, om AMF vore en människa vilken typ vore H-n då? Klipp ut tre bilder du associerar med AMF o.s.v. Jag är inte jättekunnig i pensionsbranschen, men jag gjorde så gott jag kunde. Nu är jag tillbaka, trött i huvudet, mätt på macka och kaffe och 500:- rikare. Det var det definitivt värt. Jag kände mig som Peggy Olsen i "Mad men", eller Don Draper kanske...

Inbjuden till Conventum på "Fokussamtal" ikväll...

Låter ju högtidligt, men det är inget annat än en marknadsföringsundersökning om reklam om jag förstått det rätt. Nå, för kaffe och smörgås och 500:- kan det väl gå att leva med.

Vi tänkte oss en mysig invigning av sjöparks-spektaklet,

men det visade sig att man skapat en höna av en fjäder, dragit ut ett program som skulle fungerat för en timme max till tre timmar. Kunde inte fasen sitta där och vänta på eldshow i fullt dagsljus. Nej det blev inte så bra. Parken kändes inte riktigt invigningsklar heller, den var förunderligt, ja, kal...

Är det fyndigt att säga att x antal miljoner "kastats i sjön"?

Några bilder från gårdagens festivitet.

Jeremias session band, Malla, Ola Joyce, Nikola och så 2 riktigt rojalistiska bilder.

Karate kid 2010 versus Karate kid 1984...

Vi såg remaken för ett par veckor sedan, den var väl helt okej som ungdomsfilm antar jag...

Agnes vill nuförtiden alltid veta hur gamla filmer är innan hon ser dem - i alla fall om det är jag som föreslår något vi ska titta på. Jag tror att det har något att göra med att jag var överentusiastisk när det gällde "Macahan", denna kultwestern som vid tredje omtittningen även för mig förlorat sin tjusning...

Detta till trots är några av hennes absoluta favoritfilmer gjorda innan hon föddes. "Titanic" kom sommaren innan hon kom till världen, "Tillbaka till framtiden-trilogin" älskar hon också, trots att den sista spelades in 1990. "Dansar med vargar" och "Waterworld" var också helt okej. (1990 och 1995.)

I kväll blev det upp till bevis, efter lammkotletterna och Do-bi-do (som inte var särskilt kul) hamnade vi i "Karate kid-orginalet", från 1984.

Agnes slocknade vid tio-tiden. Hon får kolla färdigt i morgon, innan vi ska in till Örebro och hylla Kung Mikael Wiehe eller vadhannuhettebernadette.

Själv såg jag färdigt filmen (för fjärde gången i livet eller så) och grät flera gånger. Det är ingen prestation i det här fallet, kanske mer ett bevis på svaga nerver, men det är ändå en klassisk "underdoghistoria" och den är faktiskt riktigt bra gjord. Frågar du mig så säger jag att orginalet är en klar 8-poängare i karate. Remaken är (max) en femma. (Orange bälte eller så.)

Mr Miyagi är så cool, mindful, jag skulle vilja ha honom som Sensei i både Bonsai, Buddhism, Yoga, "how to get a girl" och Karate. Jag får väl överleva trots hans absence.

Fredag klockan 18.00

Tuva ska på träningsläger med sin fotboll så Agnes och jag har huset för oss själva. Det innebär lammkotletter och potatisgratäng, vitlökssmör och så två avsnitt av True blood säsong 3. Alldeles lagom en fredagskväll.

I morgon ska vi däremot ansluta oss till de monarkistiska massorna och ta oss in till Örebro. Jag vill se Jeremias session band och Malla och fyrverkerierna förstås, men sen skulle jag ju vilja hinna med Mikael Wiehe på "folkfesten" också. Vi får se hur det blir.

Den smarrigaste potatissoppa jag ätit i hela mitt liv...

Jag skojar inte, Hasse hade fått till en riktigt god soppa, krämig och smakrik, med stora potatisbitar i, precis lagom kokta. Detta till skillnad från den simmiga slemmiga produkt man alltsom oftast undfägnats med i skolkök och på sämre restauranger. Mums.

Ett bra samtal om skolledares arbetsmiljö tyckte jag också vi hade. Det är svårt att vara chef och facklig många gånger, men vi måste nog börja ställa lite krav på vettiga arbetsvillkor om vi inte ska behöva närma oss den där icke eftersträvansvärda väggen allihop.

Ungarna är här och det känns jättebra, skönt att få rå om dem igen, det känns som om sommaren blev väldigt "allt eller inget".

Nyss uppstigen ur ett fotbad sitter jag här och skriver. Tänk att något så obetydligt kan vara så skönt.

Matias ringde från radion idag. Start tisdag 31/8 för min del. Ska också bli roligt. Tänk att så många människor faktiskt frågat om en återkomst till hösten. Gott för egot, men jag blir inte mallig. *L*

Onsdag och jag är hungrig.

Tur att Hasse bjuder på facklunch idag. Ska bli kul att få komma upp i högkvarteret också.

Piet Hein

Vid vårt besök i Bengtsfors kom Piet Hein på tal flera gånger under föreläsningen. Inte visste jag att han var ett mattesnille. I min värld var han humanist i första hand, allt jag kände till och visste var hans "gruker". Man lär sig något nytt varenda dag. Eller vissa dagar i alla fall.

"Lär av träden - gro i ro."

"Sköt om ditt liv, spill intet bort, spara ingen möda.
Vi lever så förbannat kort och är så länge döda."

"Förnuftet är en sällsynt vara. Den som har det, han bör spara."

Så var första skoldagen avklarad,

samling vid Stene skolas flaggstång i morse, många förväntansfulla och glada barn och pedagoger, många föräldrar, högtidlig flagghissning och kort anförande av mig själv. Föredömligt kort tycker jag nästan. Så sjöng vi nationalsången och sedan var det bara att tuta och köra. Det var trevligt. Dessutom kom ju glassbilen till 09.40-rasten. Mums!

Tråkigare med beskedet om att gode kollegan Per lämnar jobbet på Vialundskolan. Vi har jobbat ihop i en massa år nu och jag tycker att han är en av de klokaste och kunnigaste kollegorna jag har. Vi borde inte behöva tappa honom.

Tråkväder... Tråk-väder... Trå-kväder. Svårt ord.

Kvavt och nästan regn, men inte riktigt, känns inte direkt uppmuntrande att bege sig ut i tycker jag. Synd, annars kunde jag ha tagit en tur till stugan med lite trädgårdsrens... Nå, det blir väl till at ge sig i kast med en bok eller ¨något annat "inomhusligt".

Borta bra men Bengtsfors bäst...

Jag blev i alla fall kär i hela Kommunen tack vare taxichauffören vi träffade. Vi åkte buss från Kumla i torsdags, men chauffören körde hem igen, för att komma tillbaks och hämta oss på fredagseftermiddagen.

Den lilla morgonpromenad vi tänkt oss - från hotellet till konferenslokalen - kändes inte alls trevlig när regnet hällde ner och blixtarna stod som spön i backen. Det var rätt många av oss som inte var med regnkläder och med tanke på att vi skulle sitta på föreläsning i sju timmar eller så (och ville ha någon behållning av den) fick jag ta ett snabbt beslut; "Ring taxi".

Taxin kom, taxin körde oss till mattesmedjan i tre omgångar, jag åkte med den sista eftersom jag tänkte lägga ut för kalaset. Vi pratade och skrattade under vår femminuterstransport.

"Det blir 300 kronor" sade chauffören när jag halade fram plånboken och tog fram Mastercardet. "Men jag tar ju inte kort dessvärre".

Hoppsan. Tar hon inte kort? Nå, vi är ju i Bengtsfors... "Men du, då får vi nog ta en sväng till banken så jag kan ta ut pengar..."

Hon tittade på mig, så sade hon "har du hundra kronor?"

"Jo men det räcker ju inte..."

"Du, jag tar hundra kronor så kan du bjuda dom andra på kaffe. Sten är ju alldeles underbar."

Vilken kvinna, vilken vänlighet, vilken egentligen alldeles omöjlig händelse i Sverige idag. Bengtsfors har Sveriges trevligaste och snällaste taxichaufför och Sveriges bästa och snällaste mattelärare i form av Sten Rydh. Bara så ni vet.

I-pod-inlägg från Bengtsfors.

Sitter på rummet och känner mig trött men mätt och belåten. Vi har haft en bra upptaktsdag i glada Bengtsfors. I morgon ska vi matematikutbildas. Det ser jag fram mot med skräckblandad förtjusning.

Kort rapport om inte mycket.

Jobb. Hem. Solen sken. Agnes kom cyklande. Vi åt och krattade löv. Sådan kan en tisdag i augusti te sig.

I går klippte barnen och jag häcken i strilande regn.

Inte så skönt eller kul, men nödvändigt. Vi samlade upp 4 säckar grenar på trottoaren och jag hade tänkt att ta insidesskräpet efter jobbet idag. Emellertid hällregnade det och jag stod inte ut med tanken på att känna mig lika blöt som igår. Nå, det ligger nog kvar till i morgon också.

Just hemkomna från en skogstur.

Nu ska vi laga biff med kantarellsås. Mumma det! Skörden blev inte vansinnigt stor, men över en liter i alla fall :-)

Gräset är klippt kan jag också meddela.

Jag lånade Bennys maskin. Den går på full gas hela tiden.