Kort hälsning från en permittent...

Jag vet att jag "varit gnällig" ett tag, men det visade sig finnas fog för det. Den polska stafettläkaren ville skicka hem mig från vårdcentralen med Cocillana-hostmedicin i onsdags, men då vägrade jag lämna rummet innan hon gjort "något mer". "Jag kommer att svimma på väg ut till bilen" ungefär, "Snälla hjälp"... Hon tog ett EKG och plötsligen fick jag inte lämna britsen ens en gång. Fem minuter senare var ambulansen där. Väl inne på USÖ konstaterades förmaksflimmer på hjärtat och en "vilopuls" på 195. Så har jag helt säkert gått omkring en längre tid, trott att det varit stress eller något psykiskt.

En vecka senare är jag fortfarande kvar på USÖ, man håller på att mickla med olika mediciner som ska få ner takten på hjärtat och när det blivit stabilt ska man visst göra en ctrl alt delete och försöka få tillbaka en normal hjärtrytm därigenom.

Visst är det skönt att vara under vård, personalen på 63:an är fantastisk, men det innebär inte att det är skönt att vara sjuk. Jag har mått (och mår än ibland) riktigt usligt och nu längtar jag verkligen hem!

Hemma är jag i detta nu, har permis för att få se Agnes och Tuvas julkonsert ikväll. Det ser jag fram emot jättemycket. Sen är det bara att hoppas att medicineringen biter snart. Det finns inget att göra mer än att hoppas... Hoppas ni mår bra i alla fall, kära läsare!