...men det gjorde inget. Agnes fiollärare Lisa och jag har en tradition av att en gång om året mötas i en ohelig allians mellan amatörism och professionalism. Skolavslutningen i Hardemo kyrka. Dagen före bestämmer vi låt och så träffas vi fem minuter innan och prövar tonart och kanske hinner vi också repa en gång. Det är väldigt roligt och det brukar uppskattas av de närvarande. Lisa tycker att det är kul just därför att det får vara spontant. I hennes värld är offentliga framföranden oftast en frukt av åtskilliga repetitioner och ganska allvarliga saker.
Nu har hon pratat med mig om att det vore kul om jag hängde med till den här folkmusikgruppen som hon håller i och som Agnes också finns med i. Agnes ringde i onsdags och sa "i morgon får du följa med pappa". Jag hade inget särskilt för mig och svarade "självklart".
I går var det dags, vi kom dit vid fem, jag trodde att det var Lisa och det vanliga gänget från Kumla, men det var en hel sal full med musikanter, Lisas hela familj (vilket innebär att Lisas make Christy var med, multiinstrumentalist från Irland, han hanterar både Uilean pipes, Tin whistles och det mesta däremellan), Isak, fiollärare från Hallsberg, Tuvas cellolärare, ett gång ungdomar i de något övre tonåren, och så vi då...
Fattade ingenting men det var bara att stämma gitarren och försöka hänga på. Jag hade vansinnigt roligt i ett par timmar och det var först när vi skulle hem som Lisa lät mig förstå att det här var det enda reptillfället inför en ljusfestkonsert i Viby nu på lördag. Hoppsan.
Jag kände mig nog inte alls redo egentligen, men det är bara att hänga på. Har jag glömt bort ackorden får jag väl spela med dämpade strängar. Det ska bli riktigt roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar