...skulle jag aldrig kunna bli. Jag är bara en liten mellanchef, min organisation är alldeles för liten, det fonkar inte helt enkelt.
Det är en skum sorts reality-tv detta "Undercover-boss". VD:ar för jättestora företag "förklär sig" för en vecka, tv-teamet är med under förevändning om att "detta-är-en-story-om-en-man-som-försöker-hitta-ett-jobb-reality-såpa". Så hittar man tre stackars människor som jobbat rumpan av sig för detta företag och som nu får credit för det och en mellanchef som misskött sig och måste förödmjukas offentligt. Alltid proportionen 3:1.
Jag grinar varje gång. Det är alltid en cancersjuk medarbetare som får hjälp med sin sjukdom, eller en ensamstående morsa som får fast jobb i företaget så hon kan trygga sina barns försörjning. Väldigt rörande. Och förskräckligt. Om inspelningsplatsen är England eller USA är ovidkommande.
Jag kan aldrig bli en "Undercover-boss", men ska det verkligen behövas? Borde man inte kunna sätta sig in i andra människors livsvillkor ändå? Och också låta denna kunskap/vetskap/empati påverka ens vardag och ens val här i livet?
Jag känner människor som är jätteoroliga för sin akuta hälsa men som säger "jag får pengar nästa vecka, då går jag till doktorn". Då handlar det om åttio kronor som inte finns. Jag känner mammor som ringer och ber om anstånd med fruktstundsavgiften till förskoleklassen för sina barn. Den där 50-lappen vi har rätt att ta per termin.
Jag kan och vill hjälpa till, jag gör det också. Det spelar ingen roll. Det som upprör mig är är att vårt samhälle låter människor förödmjukas på det viset. Ingen människa i vårt land skulle behöva vara beroende av allmosor. Så enkelt är det. I teorin.
När såg du en fattig i ögonen senast?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar