Jag mötte B idag,

I en affär inte allt för långt ifrån mig stod han plötsligt där, platsen före mig i kön. Det var nog ett par år sedan jag träffade honom sist. Jag hade hand om två av hans pojkar när jag jobbade i förskolan, de var viktiga för mig, hela familjen kom med tiden att bli det. Vi kämpade på något sätt tillsammans.

B och hans fru drack alldeles för mycket, det var uppenbart. De tillhörde nog socialgrupp 4 om man ska försöka kategorisera människor på det sättet, arbetslösa, aldrig haft "riktiga" jobb, fattiga, inget som helst stöd från vare sig familjer eller vänner. Första gången jag blev hembjuden till dem blev jag faktiskt chockad. Jag trodde nog inte att människor kunde bo så torftigt. Där fanns sängar till alla, ett köksbord med stolar, en liten tv, men bortsett från detta, ingenting... Inga tavlor på väggarna, inga berg av leksaker, inga "myslampor", det fanns liksom ingenting utom det allra mest basala. Fattigdomens nakenhet blev så uppenbar.

Men de brydde sig om sina pojkar och de försökte verkligen göra rätt för sig och vi var aldrig någonsin på någon kollisionskurs utan det kändes som om vi gjorde så gott vi kunde ihop. Vi satt i otaliga möten med socialassistenter och ekonomihandläggare. När det behövdes så hjälptes vi åt med att få i B:s fru hennes Antabus och när minsta killen blev väldigt sjuk så tog min kollega och jag hem varsin av de bägge stora grabbarna och lät dem bo hos oss i några nätter.

Så slutade jag på Norrgården och började jobba som rektor. Jag har träffat både B och hans pojkar emellanåt, men nu var det som sagt längesen. Sista gången jag pratade ordentligt med honom hade hans fru precis dött, då var han förtvivlad och ledsen.

"Hej B", sade jag, "det var ett tag sen. Hur har du det?"

Han vände sig om och tittade på mig och han var definitivt inte riktigt nykter, men när han såg vem jag var sken han upp. "Nej men hej på dig. Vad roligt att se dig."

Så blev vi sådär lite tafatta, men B fann sig först. "Du blev rektor va?"

"Ja. Jag blev ju det."

"Ja du blev ju rektor." Så försvann han in i den tanken en stund innan han fick fatt i nästa: "Ja pojken (J, den yngste av de tre) är nitton år nu och han går i skolan och det går så bra för honom."

"Vad roligt att höra. Det var ett tag sen jag såg honom nu."

B tittade på mig och fick en tår i ögat och så gjorde han något jag aldrig skulle trott; han gav mig en plötslig men ganska bestämd kram och sade "du är en fin människa"...

Jag såg hur människor hajade till inför denna plötsliga ömhetsyttring, någon log lite grann, någon annan undrade säkert varför det lilla fyllot i sin trasiga täckjacka vågade sig på att trakassera en någorlunda hedervärd samhällsmedborgare.

Det var bland de finaste kramar jag fått i hela mitt liv. Jag blev så glad, så väldigt. Finare betyg kan man nog inte få.