Agnes brukar bara titta på mig när jag kvider av smärta och väser fram något odefinierat svärord typ helvetes jävlar eller så. Sen lägger hon huvudet på sned och säger med sin vänligaste röst "men pappa, du är verkligen klumpig" och då inser jag verkligen att hon är sin mors dotter.
Men jag har en annan teori. Jag är inte alls klumpig. Jag tror att det här fenomenet drabbar alla som har lika stora eller större fötter än jag. (47:or alltså.) Det är bara det att jag är så jämnstor och proportionellt vacker att ingen inser att mina fötter är så mycket större än andras och att de därför lättare fastnar på/i olika föremål och objekt i golvnivå.
Någon enda gång har det hänt att jag önskat att jag varit en kinesisk flicka från tiden före kulturrevolutionen, eller, äh, det var väl på artonhundratalet när jag tänker efter, fått mina fötter snörda och sluppit ifrån sådana här bekymmer, men det hade sannolikt inte varit mödan värt.
(Låt mig också slå fast följande så ingen får för sig något annat: Jag är förstås mycket medveten om att snörningen av flickors fötter var ett uttryck för det patriarkaliskfeodalistiska samhällets systematiska repressivitet mot kvinnor. I flertalet kulturer har kvinnor genom århundradena fråntagits möjligheten till fullständig rörelsefrihet. I Japan kläddes geishor i skyhöga träskoliknande skor och så snäva kimonor att de endast kunde trippa fram över den rike mannens bonade salsgolv. I Kina lindades kvinnliga spädbarns fötter så att all naturlig tillväxt hindrades och deras fötter blev så missformade att de knappt kunde gå. Av någon anledning tyckte män att den här begränsningen av rörelseförmåga var något attraktivt och här kommer likheten med dagens västvärld, för vad är egentligen höga klackar om inte en begränsning i rörelseförmåga?)
Så. Nu var det sagt. Man måste ju vara någorlunda feministiskt och politiskt korrekt i alla fall. Det är bara det att det gör så jäkla ont i mellantån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar