Time flies when you´re having fun. Det känns inte så länge sen. Men det är klart, riktigt levande i mitt och många andra svenskars medvetande blev han nog paradoxalt inte förrän han dött. Det var först i och med de där postuma utgåvorna - Mäster Cees memoarer - som jag borrade djupare i hans musik.
Ett verbalt geni, en genuint svartröstad bluesman men också i många avseenden en social katastrof om man ska tro något av det det som skrivits och sagts om honom.
Han var bara 50 år när han dog. Jag minns honom spelande vid Kumlasjön året innan, Cornelis och en kompgitarrist bara, han var gul i ansiktet och avmagrad och såg ut som en mycket gammal människa, men han gjorde ett fantastiskt uppträdande, antagligen rätt väl medveten om att det var "sista resan" han var ute på, körde mycket från "till Fatumeh". Jag är glad att jag fick se den konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar