I dag har jag blogat i ett år precis.

"All vår början bliver svår" heter det ju, och det är klart, en blog med ett eller två inlägg känns inte så substansiell precis. Men någonstans måste man ju ändå börja och det gjorde jag den 1/11 2006 med följande lilla inlägg:

"I dag var det så kallt att själva hjärtat frös kändes det som. Ska det verkligen behöva vara så här? Det blir till att ta fram långkalsongerna, de turkos, och vantarna.Huttrande nynnar jag på den där gamla Dan Hylander-låten; "Där under senvinterns vackraste måne, stod vi i flockar i kylan, bedövade och små"...Den handlade visst om Palmemordet. För ett tag sedan pratade jag med en kille om att Toni Holgersson släppt en ny platta. Han tittade på mig och sade "du är nog den enda människan i hela världen som ser glad ut när du säger det." Vad menade han med det?"

En ögonblicksbild, ett intet, men ändå minns jag när jag läser. Jag gick min "långa promenad", hade funderat på det där med blogande ett tag, jag hade ju en bakgrund som dagboksskrivare och var dessutom lite fascinerad över möjligheten att både skriva för mig själv och andra, tänkte "jag kan väl i alla fall pröva".

Ett år går fort, det är en fis i rymden, men jag har i alla fall gjort det, har jag inte skrivit varje dag så har jag i alla fall gjort det med regelbundenhet. Små utsnitt ur mitt liv såklart, anpassade till någon slags odefinierbar läsekrets som vare sig ska förfasas allt för mycket eller somna när de läser. Man är ju ingen Schulman precis men alldeles obekväm vill jag heller inte vara.

Min blogkompis Hoffa slog mig med häpnad när han skaffat sig en "sitemeter" - ett litet javascripttillägg som gör att man kan se om det ens är någon enda människa som går in på ens sida. (Dock inte vem det är som gör det, det får man betala extra för...) Jag blev omedelbart avundsjuk och efter 8 sorger och 9 bedrövelser lyckades jag också få dit en sådan.

Jag såg att det i alla fall är några stycken som kommer hit med regelbundenhet. Det tycker jag är roligt såklart. Tramsigt vore det väl att säga något annat.

Man kan såklart fantisera och drömma.

"Jag vet ju förstås inte vem som läser min blog men jag har en svag aning om att kronprinsessan brukar kika in ibland."

"Arnold var här och skrev under med "Terminator 1, 2 och 3" och jag var så iskall så jag raderade hans kommentarer och skrev "Hasta la Vista Baby. I´m Terminator 4."

"Oh shit, har Audrey Tautou varit här igen, nu måste jag verkligen träna på min franska, hur var det nu igen? Voulez vous... ...Nej det kan man ju inte säga till Audrey men kanske "Schömapäll Håkan Sandbörg, Schabitt ou Kumla, sättasyd dö Stockol´m"

"Tänk att Ulf blev så glad när jag skrev om hans senaste platta, men å andra sidan har vi ju alltid haft en speciell relation..."

Mardrömmarna har också funnits där, "Storebror har sett mig och inte funnit det gott", ni som varit med på resan vet vad jag pratar om.

Ett år är ett år och eventuellt skulle det kunna räcka så här, men eftersom jag alltid funnit självreflekterandet och skrivandet som något terapeutiskt så kommer jag att fortsätta ett tag till.

Två saker tänkte jag mig ändå för att markera och manifestera födelsedagen för "Håkans blog".

För det första skulle det vara så himla roligt att få en hälsning eller en kommentar på just det här inlägget. Man kan och får skriva helt anonymt men det vore jättekul att få en liten bild av vilka människor det egentligen är som hittar hit. (Förutom Vikkan, Arnold, Audrey och Uffe då...)

För det andra lägger jag upp en liten gallupundersökning som jag också skulle uppskatta om ni ville kryssa i. (Kolla i högerkanten...)

That´s it. Life goes on. Kanske blir jag retrospektiv om ett år igen. Man vet inte. Vore jag min pappa skulle jag säga "det här är säkert sista gången jag skriver innan jag dör". Det är jag turligtvis inte och jag räknar med att återkomma redan idag.

Puss och kram på er allihop, jag älskar er i klump. (Utom möjligtvis Audrey då, bara för att hon är så söt och fransk.)