Amadeus 004

På sjukhuset.

Den unga och mycket söta sjuksköterskan Lena Molinowski stod och gäspade utanför regionssjukhusets akutintag. Hon kände sig uttråkad och intill döden trött och det var därför som hon med viss otålighet väntade på den unge pojke vars mor hade ringt för en liten stund sedan. Uppenbarligen hade någon form av katastrof inträffat eftersom modern var så chockad. Lena tog själv emot samtalet och hon gjorde verkligen sitt bästa för att få fram uppgifter om vari skadan bestod och om hur allvarlig dess art var, men det var svårt att bringa någon ordning i kvinnans förvirrade uttalanden.
"Ansiktet", upprepade kvinnan gång på gång. "Hans ansikte, hans ansikte."

Lena Molinowski hade just lämnat ett misslyckat förhållande bakom sig. Hon befann sig alltså i det tragiskromantiska sinnestillstånd som endast den som vet hur det är att älska någon utan att få någon kärlek tillbaka kan befinna sig i. Hennes tankar svävade hela tiden fram och tillbaka. Ena sekunden tänkte hon på den sluskige polack vars efternamn hon bar, hur han tvingade henne att älska iförd gummikorsett och lårhöga stövlar, och i nästa ögonblick drömde hon en ljuvlig dagdröm om en omtänksam äkta make som med glädje dammsög lägenheten varje måndag och torsdag och som inte alls drog sig för att tömma kattlådan när behovet var påkallat.
I grunden var hon en enkel och rättfram själ. Hon lockades in i sjuksköterskeyrket av en kallelse som hade sitt ursprung i ett idogt vitaserienläsande. Hon ville vara sina medmänniskor till nytta och hjälp. Hon ville rentav göra en insats. Det enda hon önskade sig tillbaka var att andra människor behandlade henne på ett liknande sätt - med välvilja och förståelse.
Varför var Stanislaw så elak mot mig, tänkte hon sorgesamt. Varför envisades han med att ge mig smisk på bara stjärten så ofta? Kunde det bero på hans heta polska temperament? Eller låg måhända förklaringen i någon traumatisk upplevelse i hans barndom?
Hon tvingades avbryta sina funderingar när ett omaka par dök upp från en tvärgata. En kvinna i övre medelåldern iförd lodenrock och baskermössa och med ett hysteriskt uttryck i ansiktet och en långhårig ung man vars ansiktsdrag var dolda bakom halvt förtorkade blodkaskader. Lena Molinowski insåg att hennes patient var på ingång och tog fram sin mest professionella min. "Jag antar att det var ni som ringde för en stund sedan", sade hon när mor och son Nilsdotter-Stenström nått fram till ingången. "Varsågoda och kom med mig." Hon visade dem vägen till väntrummet.
"Min son har skadat sig" sade Amadeus mamma, halvt upprört, halvt förvirrat.
"Jo, jag ser det. Men det ska vi nog kunna ta hand om. Lugn bara. Frun kanske kan sitta och vänta här så länge."
"Är ni inte riktigt klok", svarade fru Nilsdotter-Stenström argt. "Jag ska med in. Min pojke är inte van vid att vara ensam hos doktorn!"
"Men mamma", inflikade Amadeus. "Du kan faktifkt fänta här. Jag kan gå in fälv."
"Kommer aldrig på fråga! Jag följer med in. Den här elaka systern ska inte få vara dum mot dig."
"Men mamma..."
"Nog pratat. Kom nu!"
Lena suckade tyst för sig själv. Hon hade sett det så många gånger förr. Det fanns fler fall av extrema bindningar mellan föräldrar och vuxna barn än man någonsin skulle kunna ana och det ena fallet var minsann mer bisarrt än det andra. "Jaha, men varsågoda och följ med här då."
De avtågade mot undersökningsrummet. Lena gick först, med den vita sjuksköterskeklänningen svajande sedesamt runt sina ben, Amadeus kom strax efter och sist gick mamma Nilsdotter-Stenström, vakande likt en hök.
"Om du lägger dig på britsen så kommer doktorn om ett ögonblick." Syster Lena pekade mot sängen. Han är säkert vacker under allt blod tänkte hon när hon lämnade rummet för att hämta doktorn. En känsla började växa i hennes inre - en skälvande liten förnimmelse av sympati - och kanske till och med något mer. Hon rodnade lätt för sig själv.

"Jaha, hur var det här då?", frågade den gråhårige läkare som efter ett par minuter kom in i rummet.
"Jo, jag..." försökte Amadeus. Mer hann han inte säga innan mamma avbröt honom.
"Han hade tandvärk. Så blev det värre och värre och till sist sprack läppen upp. Kan ni rädda hans liv? Kommer han att bli krympling? Är han hänvisad till ett liv i rullstol?"
"Normalt sett så hamnar man inte i rullstol av att ha ont i munnen" svarade läkaren och gjorde sitt bästa för att dölja ett leende. Han skulle just börja undersöka patienten när han av någon anledning plötsligt kände sig misstänksam. Det var någonting i pojkens mors hysteriska uppsyn som gjorde honom besvärad. Och läppar brukade inte spricka av tandvärk, inte vad han hade fått lära sig på medicinarutbildningen i alla fall. Han drog sig till minnes ett samtal han fått från polisens våldsrotel tidigare under dagen och så lade han ihop två och två. "Ursäkta mig ett ögonblick" sade doktorn och skyndade ut ur rummet.

Lena Molinowski stod i laboratoriet och tittade på ett avföringsprov när doktorn kom inrusande.
"Syster, ring genast till polisen. Det är ingen galopperande tandvärk med sprucken läpp som komplikation vi har fått in. Jag har en känsla av att vi har en våldtäktsman i undersökningsrummet, en våldtäktsman som mött ett offer som var starkt nog att försvara sig."
"Va?" Syster Lena häpnade. Kunde hon verkligen ha missbedömt den unge mannen så?
"En jävla sexgalning sade jag. Ring nu. Jag uppehåller honom så länge."
"Okej."
"Sådana där jävlar borde kastreras" muttrade den luttrade doktorn när han gick tillbaka till undersökningsrummet. "Ett par snabba snitt med skalpellen bara." Nå, lagens långa arm fick väl ta hand om honom. Rättvisan skulle säkert segra till slut.

"Då ska vi se vad det är som fattas dig" sade läkaren glatt när han återvände in till Amadeus. Doktorn satte ena armen mot Amadeus bröstkorg och klämde på så sätt fast honom i ett säkert grepp. Med den fria handen greppade han en sylvass skalpell och gjorde ett snabbt snitt genom luften. Det svischade till när det vassa knivbladet närmade sig Amadeus mun. "Gapa stort nu lille vän."
"Fänta lite." Amadeus försökte resa sig upp.
"Sitt kvar bara" svarade doktorn och satte det vassa verktyget rakt på den blottlagda tandnerven.
"AIIIY!" Amadeus skrek som han aldrig gjort förr. Det gjorde så ont!
"Vad är det som händer?" frågade mamma, lätt oroad över läkarens brutala attityd. "Måste ni kalla in specialister?"
Doktorn svarade inte på mammas frågor men däremot tryckte han skalpellen mot Amadeus tandkött ytterligare en gång.
"AIIIIIY, FLUTA, AAAIIIIYYYYY!!!" Amadeus kallsvettades. Tårar rann likt spolarvätska över de blodbesudlade kinderna och gjorde små rena spår i blodsörjan. "AIIY!"
Lena Molinowski tittade in genom dörren. "Polisen är på väg hit" meddelade hon snabbt och försvann igen.
Amadeus kände kväljningar av smärtan och blev yr. Svetten rann i breda floder över hans ansikte.
"Varför har ni ringt efter polisen", frågade Amadeus mamma.
"Det vet du nog", svarade läkaren. "Du borde skämmas som har satt en sån perverterad jävel till världen."
"AAJJJ! Åh jag måfte kräkaf." Amadeus hulkade till och kräktes kraftigt. Blodpudding och små tandflisor rann nerför hans haka.
Syster Lena kunde nästan inte titta på Amadeus när hon någon minut senare återvände in i rummet. En sådan behandling kunde han ändå inte ha gjort sig förtjänt av. Den lille stackaren. Han som verkade vara så trevlig.
Lena åtföljdes av två kortklippta män i svarta läderrockar.
"Det här är kriminalinspektörerna Nils Messer och Bertil Schmidt", sade hon. "De är från sedlighetsroteln."
"Är detta den misstänkte?" frågade inspektör Schmidt och såg kallt på Amadeus.
"Det är det", svarade läkaren. "Vi förstod att det måste vara han. Skadan stämmer precis med efterlysningen."
"Kom med här grabben" sade inspektör Messer kallsinnigt och tog tag i Amadeus arm för att rycka upp honom från britsen.
"Aj. Vafan fyfflar du med? Jag har fäl inte gjort nåt..."
"Försök inte lura mig gosse. Bertil, kan du komma hit med handbojorna?"
"Visst."
Med två väl intränade grepp låste Bertil Schmidt fast Amadeus händer bakom ryggen. Så vände han sig mot Amadeus mamma. "Vem är ni förresten?"
"Jag är pojkens mor." Amadeus mamma såg skärrad ut. "Vad menar ni med det här? Visserligen har han alltid varit svår att fostra, men att han skulle komma i klammeri med rättvisan det trodde jag väl ändå inte." Mamma vände sig mot Amadeus och gav honom en örfil av sådan dignitet att även den högra framtanden ruckades från sitt fäste. (Den satt dock kvar på sin plats.) "Din drummel", väste hon brutalt. "Har jag inte sagt åt dig att du ska ge fan i att snatta centerrullar. Du kommer att sluta i fängelse precis som din far. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" Hon lät som om hon skulle brista ut i gråt. "Nå, jag vet inte vad som hänt" fortsatte hon sedan. "Jag är hur som helst helt oskyldig och behöver gå hem till potatisen som står på kokning så att den inte bränner fast."
"Jag är rädd att er son har gjort sig skyldig till något betydligt allvarligare än att snatta godisrullar", sade Schmidt lugnt. "Han är misstänkt för våldtäkt."
Mamma bleknade. "Det kan inte vara sant", sade hon tvivlande. "Vad grundar ni den misstanken på?"
"Bland annat på det faktum att hans ansiktsskador överensstämmer med de som våldtäktsmannens senaste offer påstår sig ha tillfogat gärningsmannen."
"Jamen jag såg ju när han slog sig. Det var minsann ingen kvinna som gav honom de här såren. Min stackars pojke ramlade mot bordskanten och slog ut en tand."
"Hur ska vi kunna veta att ni inte försöker skydda honom? Ni är hans mor. Era yttranden skulle knappast kunna tjäna som bevis vid en rättegång."
Amadeus moder fylldes plötsligt av beskyddarinstinkt. "Det måste väl ändå gå att bevisa att det inte var han. På något sätt."
"Om han lämnade ett spermaprov kanske", sade Nils Messer.
"Det är klart att han gör det" svarade mamma, som genast såg sin sons chans till räddning från fängelselivets fasor. Hon stirrade stint på Amadeus. "Eller hur?", frågade hon uppfordrande.
"Jofifft. Fadfomhelft." Amadeus var uppgiven. Skulle denna mardröm aldrig få ett slut?
"Ska mamma hjälpa dig?", frågade hans ömma moder ömt.
"NEJ FÖR FAN! JAG GÖR DET FÄLV!"
"Med händerna bakom ryggen?" inflikade syster Lena. "Och hur skulle det gå till om jag får fråga?"
Amadeus insåg att det skulle bli svårt. Han kunde visserligen framkalla erektion bara genom att tänka syndiga tankar men därifrån till att verkligen få orgasm var steget dessvärre rätt långt. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Att låta mamma pillra honom på kotten var helt otänkbart. Då tog han hellre ett flerårigt fängelsestraff.
Räddningen kom från ett oväntat håll. "Jag kanske kan vara behjälplig" sade syster Lena och log sitt raraste leende.
(Nu skulle man kanske kunna tro att Lena Molinowski försökte utnyttja den svårartade belägenhet som Amadeus hamnat i, men så var ingalunda fallet. Det fanns inga som helst baktankar dolda under detta extravaganta erbjudande. Syster Lena hade helt enkelt bestämt sig för att tro på Amadeus oskuld och då såg hon det som naturligt att erbjuda honom sin hjälp. Så snäll och uppoffrande var hon nämligen.)
Amadeus försökte le men misslyckades skändligen. Slutligen lyckades han ändå grymta fram ett godkännande.
"Kan vi gå in i det andra undersökningsrummet", frågade syster Lena och såg på de bägge poliserna.
De konfererade en stund, och så nickade de.
"Okej", sade Bertil Schmidt. "Men du är personligen ansvarig för att han inte försvinner."
"Jag ska göra så gott jag kan", svarade Lena Molinowski blygt. Så gick de.

Knappt femton minuter senare återvände de till den väntande skaran. Amadeus ansikte hade antagit en frisk rosig färg även om det inte syntes så bra under allt det levrade blodet.
"Här", sade Lena och lämnade över en pappmugg till inspektör Messer som med en min av avsmak genast vidarebefordrade densamma till doktorn.
"Kan du kolla det här?", frågade Messer.
"Visst" sade doktorn och försvann ut till laboratoriet.
Lena tog tillfället i akt att under väntetiden tvätta av Amadeus ansikte. Hon gjorde det mycket försiktigt eftersom hon ansåg att han redan lidit nog. När blodet försvann och Amadeus verkliga jag började visa sig stärktes hon ytterligare i sin förvissning om att han inte kunde vara den skyldige. Han såg ju så snäll ut, även om han verkade lite medtagen.
Doktorn återvände in i rummet. "Saken är klar", sade han. "Det här är inte vår man."
Poliserna såg närmast besvikna ut. De försvann omedelbart, utan att ens be om ursäkt för den brutala behandlingen. Amadeus fick ropa tillbaka dem för att bli av med handbojorna och han tyckte att det var mycket förödmjukande att behöva be dessa galna bufflar till poliser om hjälp.
Doktorn tycktes inte heller ångra sig, men en gång i tidernas begynnelse hade han ju avlagt en läkared där han högtidligt svurit på att tjäna mänskligheten så han insåg vari hans plikt bestod. "Ska vi plåstra ihop dig då?", sade han, och skred till verket med hantverksmässig precision och med ångvältsmässig försiktighet.
Amadeus mamma var tydligt chockad över händelseutvecklingen. Hon ojade sig visserligen då och då men i stort sett lät hon doktorn hållas utan att själv rycka in som ställföreträdande läkare. När Amadeus var ihopsydd och klar att bege sig hem kom syster Lena fram till honom. Hon smög ner en lapp i hans byxficka.
"Mitt telefonnummer", sade hon mjukt. "Ifall du skulle vilja fortsätta behandlingen privat. Fast då blir det ju utan handbojor förstås", tillade hon fnittrande.
"Fure bejbi! Jag ringer fnart", sade Amadeus.

Att sätta in stifttanden var en mycket smärtsam process. Som tur var slapp han i alla fall ifrån arbetet på BOB. Man ansåg inte att han var kvalificerad nog.