Amadeus 007

Syster Lena genomgår en personlighetsförändring.

Samtidigt som Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i en hafsigt möblerad lägenhet på Lövstagatan i Örebro höll på att få upp sina inälvor till beskådan, var Lena Molinowski på väg in till en patient för att höra vad som stod på. En trettiosjuårig kvinna vid namn Asta Kristensson som officiellt var inlagd för diffusa magbesvär (även fast man från läkarhåll i journalerna avfärdat henne som en "sveda och brännvärkkärring" för länge sedan) hade ringt på klockan oavbrutet under de sista trettio minuterna. Lena hade varit på väg in till Asta flera gånger, men diverse olika saker kom emellan innan hon äntligen fick tid att gå dit. Hennes fotriktiga birkenstocksandaler klapprade intensivt när hon susade fram genom korridoren. Denna underbemanning, hann hon tänka innan hon öppnade dörren till Astas rum.
"Hej", sade Lena mjukt. "Vad ville du?"
Asta Kristensson såg ut som ett åskmoln. "Jag vill ha ett glas saft."
"Jaha. Men kunde du inte ha tagit det själv? Det finns saft i pentryt vet du."
"Så nu ska man behöva springa upp mitt i natten för att få ett glas saft." Rösten fullkomligt dröp av självömkan. "När man ligger här och nästan dör. Är detta svensk sjukvård av idag? Snart får väl patienterna utföra sina egna operationer också. En slurk i narkosmasken bara och så in i hjärtat och karva, sjung hej och hå för en flaska med rom."
Lena kände sig plötsligt oerhört trött. Trött på att jobba häcken av sig utan att få så mycket som ett tack för det, trött på att vara snäll och vänlig mot elaka kärringar som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för henne, trött på att få dåligt betalt, trött på att komma hem och inte ens orka bära ut de illaluktande soporna eller tömma kattburken. Hon var trött på det mesta. Men hon var också en plikttrogen människa. Hon lät inte sitt psykiska och fysiska utmattningstillstånd gå ut över en patient, inte ens en patient som just spytt sin galla över henne och förklarat hela den offentliga sektorn för katastrofområde. Lena Molinowski var en ängel. En av dessa människor som alltid uppoffrar sig för andra, utan att kräva något tillbaka. "Det sa jag ju inte precis", sade hon. "Det är ingen som begär att du ska sköta några operationer. Jag menade bara att du hade fått saften fortare om du hämtat den själv. Vi är bara några stycken som jobbar på natten och vi har väldigt mycket att göra så det tar lite tid innan vi kan komma när det ringer."
"Men tänk om det hade varit något livsviktigt då. Tänk om jag hade legat här och fått hjärtstillestånd och uppbjudit mina sista krafter för att trycka på knappen, och ni inte hade kommit. VAD SKULLE NI HA GJORT DÅ VA?" Det sista sade Asta nästan triumfatoriskt, som om hon äntligen hittat en blotta i vårdsystemets gard och nu slog in en riktig högerkrok mot dess vitklädda representant.
"Fast nu var det ju saft du skulle ha", svarade Lena trött.
"Den här gången ja!"
"Jag ska gå och hämta saft åt dig. Ett ögonblick bara."
"Skynda dig. Jag är torr i munnen."

Lena gick iväg. Det kändes faktiskt frestande att bara fortsätta ut genom dörren och lämna patienterna åt sitt öde, men det gjorde hon naturligtvis inte. Snällt och fogligt gick hon i stället till avdelningens pentry. Från en karaff i kylskåpet slog hon upp en mugg av den speciella körsbärssaft som generation efter generation av svenska sjukhuspatienter lärt sig att uppskatta så mycket för dess superba smak och fantastiska törstsläckande egenskaper. Hon halvsprang tillbaka för att inte göra patienten mer upprörd än hon redan var.
"Här", sade hon med andan i halsen. "Här har du saften."
Asta tog emot muggen och tittade föraktfullt på den. "Vad är det här?", frågade hon.
"Saften du ville ha."
"Jag vill ha gul saft. Jag får sura uppstötningar så fort jag tänker på körsbärssaft."
Någonting brast i Lena. Du är en stor sur uppstötning hela du tänkte hon. En känslostorm rasade i hennes inre, även om hon kämpade för att behålla sitt yttre lugn. "Du får nog ta den där i alla fall. Vi har ingen annan saft."
"Då vill jag ha vatten i stället."
Nej, tänkte Lena, nu orkar jag inte höra mer. "Gå då och hämta ditt vatten själv. Jag har annat att göra." Lena häpnade över sig själv. Vad hade hon gjort? Rutit åt en patient? För första gången i hela sitt vuxna liv hade hon svarat emot när någon burit sig illa åt mot henne. Det kändes inte helt fel.
"Vad sade du till mig?!"
"Att du kunde hämta ditt vatten själv. Sjukare är du inte."
Asta Kristensson rodnade över hela kroppen av ilska. "Jag ska - jag ska anmäla dig! För sjukvårdens ansvarsnämnd. Du ska prickas. Såna som du borde inte få arbeta med sjuka människor. Du är ju helt omänsklig."
So what, tänkte Lena. Det struntar jag i. Så slog det henne plötsligt att hämnden kanske kunde bli en aning mer raffinerad. Hon tog på sig en ångerfull min. "Okej då, jag ska se efter om det finns någon apelsinsaft på femtisjuan."
"Tack", svarade Asta Kristensson syrligt. "Jag visste väl att du skulle ångra dig. Men det är ju underligt att man inte ska kunna få en enkel tjänst utförd utan att behöva ta i på skarpen."
"Förlåt", sade Lena ödmjukt.
Asta nickade nådigt. "För den här gången", sade hon. "Seså, iväg nu." Hon viftade med handen för att understryka att audiensen var över.

Efter bara några sekunders rotande i medicinskåpet hittade Lena den flaska hon sökte. "UROFLEX SUPER - starkt urindrivande medel" stod det på etiketten. Hon funderade över hur mycket hon skulle våga ta. Ett par droppar kanske. "Äsch", sade hon sedan och hällde upp närmare en deciliter av den klara vätskan i pappmuggen. Det skulle nog räcka för att få fart på kärringens blåsa.

"Här är jag", sade hon när hon kom tillbaka. "Ursäkta att det tog lite tid men jag var tvungen att springa en bra bit för att hitta apelsinsaften."
"Ja ja, ge hit saften innan jag törstar ihjäl."
"Javisst." Med en underdånig gest överlämnade hon den preparerade saftmuggen till Asta Kristensson som girigt tog emot den och tömde den i ett enda drag. "Mer", morrade hon hotfullt och återlämnade muggen till Lena.
"Är du verkligen säker på det?", frågade Lena.
"MER!"
"Visst, jag ska gå."

Ännu en vända till medicinskåpet avverkades och den här gången tvekade Lena inte alls. Hon ersatte hela vattenmängden med Uroflex super. Hon fnittrade till för sig själv. Tänk att det kunde vara så roligt att vara elak.

"Varsågod, här kommer jag med mer saft. Jag skulle förresten vilja be om ursäkt en gång till för att jag var så dum förut. Jag kollade minnesanteckningarna ute på kontoret och där stod det att du skulle vila så mycket som möjligt. Om det är något annat du vill så är det bara att ringa på klockan. Jag lovar att skynda mig så mycket jag kan."
Asta intog en orolig min. Absolut vila? Det hade hon aldrig hört talas om. Vad var det nu för fel på henne? Hade läkarna upptäckt något farligt i hennes kropp? En dödlig tumör? En mystisk och hitintills okänd sjukdom? Hon drog efter andan och svalde en klunk saft i samma ögonblick. Resultatet blev en kallsup. "Host! Ska jag vila säger du?"
Lena fullföljde sin djävulska plan. "Ja. Du får inte resa dig ur sängen ens en gång. Men ring bara på klockan om du vill något."
"Men vad är det för fel på mig?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit prata med doktorn än. Men om du bara ligger still så är det nog inget överhängande livshotande."
Asta bleknade. Med darrande händer förde hon muggen till munnen och svalde den sista decilitern saft. "Oj oj oj. Heliga Sankt Anton - vad är det nu som har hänt? Förresten så smakade saften konstigt."
"Gjorde den?"
"Ja, starkt liksom..."
"Det kanske är något som hör till sjukdomsförloppet. Det finns en del medicinska tillstånd som medför förändringar i smakperceptionen. Men snälla Asta, jag måste gå och sköta om ett par omläggningar nu."
"Jaha. Fast jag måste ju säga att jag tycker att saften smakade väldigt konstigt."

Med ett stort och belåtet leende på läpparna satte sig Lena på soffan i personalrummet. Hon sträckte sig efter det halvt sönderlästa exemplar av Mitt Livs Novell som låg på bordet. Nu skulle hon bara avvakta och se om hennes plan gått i lås.
En av läsarnas sanna berättelser ur livet - betitlad "Jag fann min man på arbetsterapin" - satte fart på hennes fantasi. Hon kunde inte rå för det, hur hon än försökte avleda sig själv så riktades hennes tankar hela tiden mot den unge man som hon hjälpt till att rentvå från våldtäktsanklagelsen. Det fanns något skyggt och vänligt i hans uppenbarelse, det mindes hon bestämt. Ju mer hon tänkte på den magre ynglingen med sitt luggslitna solblekta hår, ju mer uppfylldes hon av trånande nyvaknad beskyddarinstinkt och vilja till ägande.
Lena Molinowski var inte van vid att ta initiativ till kontakt med män. Den polack som var den första och till dags dato enda stora kärleken i hennes liv (även fast han med ett leende på läpparna misshandlat henne i fyra års tid) hade hon mött under skolresan som klassen företagit strax före examinationen från sjuksköterskeskolan. I dansrestaurangen på finlandsbåten bjöd han upp henne och sedan var han både vänlig och servil under hela den gungande båtfärden. Lena trivdes gott i hans sällskap. De skildes åt efter en het natt på ett loppbitet hotell i Helsingfors och hon förväntade sig aldrig att höra ifrån honom igen. Hon for hem och började jobba som nattvak på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och han återvände till Gdansk, där han enligt vad han sade uppbar sitt uppehälle genom att steka blinier på en rysk restaurang. (Egentligen levde han gott på att ange solidaritetsanhängare för den polska säkerhetspolisen men det är en helt annan historia - om än måhända värd att nämna bara för att ge en uppfattning om hans lömska person och karaktär.) Ett par månader efter finlandsresan låg det ett brev och väntade på Lena när hon kom hem från sitt arbete. Det var författat på mycket knackig engelska men andemeningen var ändå helt klar; "Kom hit min älskade ty jag har icke för en minut kunnat låta bli att tänka på ditt underbart sköna ansikte sedan den dag vi for ifrån varandra." Hon avreste omedelbart och tre veckor senare gifte de sig i den lilla katolska kyrkan i Stanislaws hemby, inte allt för långt från Katowice. Brudgummens moder var den enda närvarande gästen. Modern grät en skvätt av rörelse och kastade tretton risgryn på brudparet när de trädde ut ur kyrkan. Mer hade den fattiga bondmoran inte råd med och när Lena och Stanislaw försvann bort i den inhyrda volgalimousinen skyndade hon sig att plocka upp risgrynen igen och stoppa dem i fickan. (De skulle ingå i nästa morgons frukost och hon blev förtörnad när hon bara hittade tolv av dem. "Gifta sig med en korrumperad imperialistisk västerlänning och lämna mig här att klara mig själv på ålderns höst" muttrade hon - fast på polska.)
Lena och Stanislaw reste till Sverige och bosatte sig där och efter bara några veckor började den slemme Stanislaws perverterade lustar att visa sig. Lena som uppriktigt trodde att hon funnit mannen i sitt liv stod tåligt ut med det mesta, men när han en dag för drygt två månader sedan köpte en skampåle i antikbehandlad mahogny - på hennes kontokort - gick det för långt. Hon bad honom fara och flyga, satte ut en annons på skampålen i gula tidningen (för att åtminstone hjälpligt restaurera sin ekonomi) och bytte lås i dörren. Sedan dess hade hon levt ensam. Hon trodde hon var bränd för livet. Men det var då det. Nu hade alltså sakernas tillstånd förändrats så mycket att hon själv var beredd att ta kontakt med en ung man som hon bara träffat en gång i hela sitt liv. Å andra sidan hade hon ju redan tidigare under den här natten initierat något som inte heller var likt henne - ett väl planerat illmarigt illdåd.
Vad har jag att förlora tänkte hon. Jag ringer honom. I samma stund ringde det på alarmklockan från Asta Kristenssons rum. Lena gjorde sig ingen brådska utan gick istället och plockade fram Amadeus patientjournal från vilken hon antecknade hans telefonnummer. Så satte hon sig ner vid telefonen och slog nollan. När hon kopplats ut på linjen petade hon med ett skakigt pekfinger fram Amadeus telefonnummer. Av skäl som var förborgade för Lena Molinowski - men som framstår som uppenbara för den initierade läsaren - svarade han inte. Hon försökte igen. Under tiden ringde alarmklockan frenetiskt. Lenas arbetskamrat Carina tittade in genom dörren.
"Är du upptagen så kan jag kolla vad som står på", sade hon.
"Det är ingen fara. Jag tar det." Lena lade på luren och vandrade iväg till SVBK:n Asta Kristenssons rum.
"Hej", sade hon, när hon kommit innanför dörren. "Du ringde visst. Är du mer törstig?"
Kvinnan i sängen såg mycket skamsen och generad ut. Hennes tidigare så aggressiva hållning hade krympt ihop högst betydligt. "Jag har kissat på mig viskade hon. "I sängen."
"Det var ju förargligt. Gör du det ofta?" Lena såg professionellt engagerad och bekymrad ut.
"Nej. Inte alls. Det bara kom."
Lena satte in stöten. "Du drack nog för mycket saft." Hon tog på sig sin argaste min. "Men du kunde väl i alla fall ha försökt att ta dig till toaletten."
"Men jag fick ju inte gå upp sade du", sade Asta och lät nästan gråtfärdig. "Jag skulle ju ligga och vila."
"Vem har sagt det? I anteckningarna står det att du är frisk som en nötkärna och att du ska skrivas ut idag."
"Men du sade ju att jag skulle vila. Du sade ju att jag hade en mystisk sjukdom som satte sig på smaklökarna. Du sade ju att jag..."
Lena skakade bestämt på huvudet. "Jag har inte sagt någonting som påminner om det du försöker slå i mig. Var skulle jag ha fått något sådant ifrån?"
"Ja men du sade ju..."
"Jag tror att du har haft en mardröm. Det är säkert därför du har kissat på dig också."
Asta visste varken ut eller in. Det var visserligen en lättnad att få höra att hon inte led av en cancersvulst i mjälten - eller någon annan otrevlig åkomma - men nu började hon istället att misstänka att hon blivit psykiskt sjuk. För inte kunde hon väl ha drömt alltihop?
"Res på dig och gå ut och duscha", sade Lena bestämt. "Jag ska byta lakan."
Asta reste på sig och slank iväg, tydligt förödmjukad.
Där fick du tänkte Lena. Nu kanske du inte tjatar så mycket om gul saft i fortsättningen. Med van hand rev hon upp de gulfläckiga lakanen från sängen och ersatte dem med nya. För säkerhets skull placerade hon också ett draglakan på ett strategiskt riktigt ställe. Hon var nämligen inte alls säker på att kisseriet var över än. "Så där", sade hon när den nyduschade och betydligt spakare tanten återvände. "Nu är det klart. Men nu hoppas jag att du kommer ihåg att gå på toaletten i fortsättningen."
"Jag ska försöka", svarade SVBK:n, och såg ut som en liten flicka som gjort något fult.
"Det är nog bäst det."
Lena gick tillbaka in i personalrummet. Hon var mycket nöjd med sin insats. Ännu en gång försökte hon ringa Amadeus - men det gav inget resultat nu heller. Var höll han hus om han inte låg hemma och sov vid den tid på dygnet då natten övergår i gryning? Lena rös till. Han kanske var tillsammans med någon annan. Han kanske låg i någon annans säng och viskade ömma ord i någon annans öra. Hon skulle i alla fall inte ge sig förrän hon verkligen visste att han inte var intresserad av henne - det bestämde hon sig för.
Alarmklockan från Astas rum ringde igen. Efter ett tag blev signalen annorlunda. Tre korta, tre långa, tre korta. Så upphörde den. Då var det dags att gå in och göra upp räkningen ordentligt. Att så att säga slå in sista spiken i likkistan.

"Vad vill du nu då?", sade hon uppfordrande och spände ögonen i Asta.
Den ännu en gång så våta damen kunde inte titta tillbaka. Hon stirrade intensivt ner mot täcket. "Det hände igen" sade hon, mycket tyst.
"Vad hände igen?"
"Det kom mera kiss."
"Men herregud", sade Lena upprört. "Jag sade ju att du fick gå på toaletten. Du behövde inte ligga ner."
"Jag försökte gå upp men jag hann inte. Det bara kom på en gång. Som en flod. Jag förstår inte."
"Jag tror inte att du gjorde dig någon större brådska."
"Det gjorde jag visst men det kom i alla fall."
"Vet du vad vi kallar sådana som dig?"
"Nej."
"Kisstanter."
SVBK:n satt tyst i sin blöta säng.
"Jag ska gå och hämta en blöja åt dig. Det blir nog bäst så för jag har faktiskt inte tid att springa här och byta lakan hela tiden."
"Men inte ska jag väl ha blöja på mig? Det behövs inte. Jag kan bara inte förstå..."
"Du kan visst ha blöja. Nu tar du och tvättar av dig kisset, och så tar du av lakanen till jag kommer tillbaka." Lena såg strängt på Asta. "Eller!?"
"Jo..." Asta sade det tyst och uppgivet.

Lena gick till hygienförrådet och tittade efter och längst inne i hörnet stod mycket riktigt ett paket med gamla och mycket tjocka maxiblöjor som var tillverkade på den tid då hygienindustrin ännu inte utvecklat de tunna och smidiga inkontinensskydd som numera fanns att tillgå. De kommer att passa alldeles utomordentligt bra tänkte Lena och log för sig själv. Hon hittade också en påse med enorma plastsnibbar. Mycket nöjd med sina fynd tog hon dem med sig in till Asta som hjälplöst och förtvivlat stod och slet i lakanen.
"Här har du", sade Lena, och lade blöjpaketet på den galonstol som stod bredvid sängen. "Kan du sätta på blöjan själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?"
Asta såg ut som om hon ville sjunka genom jorden. "Jag vill inte ha blöja", sade hon i ett sista desperat försök till protest.
"Men du ska ha blöja på dig. Det vill jag och det vill säkert dagpersonalen också när dom kommer om en liten stund. Den som inte håller tätt får en stor stjärt, så är det bara"
Asta insåg att det var meningslöst att fortsätta protestera. Hon lämnade sängen och plockade upp en blöja och en snibb från stolen. Det var med avsmak hon såg på dem.
"Jag tror att du får ta två blöjor för säkerhets skull", sade Lena och såg uppfordrande på sin patient. Hon ångrade sig nästan när hon såg den förödmjukade min som kvinnan satte upp, men beslöt sig ändå för att fortsätta. Om inte annat så skulle det här säkert få Asta att dra sig för att fortsättningsvis i onödan lägga in sig på sjukhuset.
Medan Asta satte på sig blöjorna bäddade Lena rent i sängen. De blev klara ungefär samtidigt.
"Vad fint", sade Lena när hon med en sträng min inspekterat Astas plastinklädda blöjstjärt. "Nu får du gå och lägga dig igen."
SVBK:n tultade snyftande iväg till sängen.

Lenas arbetsnatt var i det närmaste slut. Hon lämnade den numera synnerligen inkontinenta Asta Kristensson åt sitt öde och gick ut till dagpersonalen som just börjat samlas. Historien om damen på rum trettiotvå som blivit så plötsligt otät framkallade många muntra skratt.
"Jag har också träffat den bitchen", fick Veronica Nilsson fram mellan skrattsalvorna. "Hon fick mig att väcka jourläkaren tre gånger på en och samma natt. Hon hade svårt att andas sade hon. Fy fan, han höll på att slå ihjäl mig sista gången. Det var bara rätt åt henne."
"Ja", instämde arbetskamraten Carina. "Men att du bara kunde komma på tanken."
"Jag vet inte hur det gick till", sade Lena. "Men hörni, ni kan väl göra mig en tjänst?"
"Visst. Vad då?"
"Spetsa hennes morgonkaffe också."
"Kan du vara lugn för."

Lena bytte om och gick ut från lasarettet. Morgonen var klar och vacker och fågeln som satt i den lilla björken bredvid cykelstället kvittrade en hälsning till henne när hon böjde sig fram och låste upp cykeln. "Kvitt kvitt på dig själv du", svarade Lena glatt. Så satte hon sig på den handmålade rosa tjugoåttatummaren och påbörjade färden mot stationen och tåget som skulle ta henne hem till den väntande sängen. Det skulle verkligen bli skönt att få gå och lägga sig. En snabb cykeltur på ännu folktomma gator förde henne till järnvägsstationen. Morgonpendeln stod redan inne och så fort hon klivit in och satt sig så avgick den.