Amadeus 010

Amadeus får en ny chans.

Ilska och besvikelse över att saker och ting inte går som de ska tar ibland lång tid att komma över. Långsinta människor är ofta arga länge. Som tur var tillhörde inte Lena Molinowski den kategorin av masochistiska självplågare. När hon kastat ut Amadeus var hon visserligen (med all rätt) mycket upprörd. Hon hade trots allt satt sin personliga integritet i pant för att komma den unge mannen in på livet och eftersom det verkade som om hon förlorat den kändes det mesta bara nattsvart. Men redan efter någon timme började ilskans heta eld falna ned till glöd. Han var ju snäll ända till han klämde henne på tutten. Kanske menade han inte så illa i alla fall. Kanske var det rent av hon som var överkänslig vid vårtgårdarna. (Det sista trodde hon inte riktigt på men när hon funderat på möjligheten länge nog accepterade hon nästan tanken. Fast hon hade faktiskt fått ett rejält blåmärke.)
När hon gick och lade sig på kvällen var hon lugn igen. Det sista hon tänkte på innan hon föll i sömn var Amadeus skuldfyllda ansiktsuttryck. Så bestört han såg ut när det gick upp för honom hur illa han gjort henne. Jag kanske var lite för snabb med att kasta ut honom i alla fall, tänkte hon och kurade ihop sig under täcket.

När Lena efter en god natts sömn vaknade och steg upp visade sig solen som en stor glad ost på himlen så fort hon drog upp rullgardinen. Hon kände genast hur livsglädjen med full kraft blommade upp i henne. Hon gick in i köket där hon gjorde i ordning kaffebryggaren och tryckte på knappen. Medan bryggaren stod och puttrade ur sig sin mörkbruna vätska tog hon tillfället i akt att sköta om sina toalettbestyr. Hon var klar med duschandet i samma ögonblick som de sista dropparna kaffe rann ner i kannan. När hon hämtat morgontidningen ute i hallen slog hon upp en stor mugg med kaffe. Så tog hon på sig sina gosiga rosa tofflor och med en belåten suck slog hon sig sedan ner i soffan och började bläddra igenom tidningen. Hon var verkligen på ett strålande humör. Till och med den i och för sig mycket tragiska notis om den amerikanske man som dödat sin hustru eftersom hon hade lämnat sitt champagneglas obevakat samtidigt som makarnas kanariefågel var lös i rummet fick henne att fnittra okontrollerat. (Genom sitt slarv hade den äkta makan tagit livet av den lilla pippin som var alldeles för full av nyfikenhet och svaghet för champagne för att det skulle vara nyttigt för honom. Fågeln såg champagneglaset på bordet och ville smaka på innehållet - tog sig en slurk, fann att det var gott och tog en slurk till. Den lilla gula sångaren blev raskt berusad och föll ner i glaset och drunknade. När den amerikanske mannen - som älskade kanariefågeln över allt annat på jorden - kom hem och fick se vad som hänt, löpte han amok och borrade ihjäl sin hustru med en Black and Deckerborrmaskin - varpå han sköt sig själv i pannan med en dumdumkula.) Rövarhistorier har man ju hört förut tänkte Lena och fnittrade. Fast det där var nog en av de värsta.
Egentligen hade hon tänkt att stanna inne och lata sig hela dagen, nu när hon för en gångs skull var ledig, men den där solen som sken så vackert utanför hennes fönster fick henne att överväga sitt beslut en gång till. Det kanske inte skulle vara så dumt att lapa lite sol. Ta chansen att bli lite brunbränd. Tänk att cykla iväg till en badsjö med en lunchkorg fullpackad med godsaker. Och en flaska gott vin. Och lite trevligt sällskap. Det skulle vara så skönt. Jag skulle ju kunna bjuda med Amadeus, funderade hon vidare. Det slog henne att hon måhända varit en aning för burdus mot honom. Det var möjligt att hon var tvungen att vara mycket försiktig i sina försök att närma sig Amadeus. På sätt och vis verkade han så ung och oerfaren. Det kanske till och med var därför som han klämt till om hennes bröst - för att visa henne att saker och ting gick för fort, att han kände sig förvirrad och inte visste riktigt vad som höll på att hända. Men en picknick skulle kunna vara helt perfekt. De kunde kanske cykla upp till badbrottet. Där skulle de säkert få vara ifred. Och om hon badade topless så skulle hon kunna visa blåmärket för Amadeus. Om han såg vilket fult märke det hade blivit så skulle han säkert förstå varför hon hade blivit så arg. Så kunde de sola och äta lite mat och dricka lite vin och prata lite och... Lena rodnade för sig själv. Stopp nu, tänkte hon. En sak i taget om jag får be. Men på det hela taget var det ju en strålande idé. Lena bestämde sig för att göra slag i saken. Hon klädde snabbt på sig och gick ut till köket för att se vad som fanns i skafferiet. På hyllan längst upp i skafferiet tronade en flaska guldgul chablis. Egentligen hade hon tänkt spara den till sin tjugofemårsdag, men hon kunde ju lika gärna dricka den nu. Hon stoppade ner chablisen i en korg. Dessutom lade hon ner några päron och den bit camembertost hon hittade i kylen. Så lade hon en rutig duk över maten. Hon skulle behöva några andra småsaker också för att riktigt fullända picknickkorgen, men hon kunde ta vägen förbi Domus innan hon cyklade bort till Amadeus.
Hon tog också fram en sportbag i vilken hon lade ner sin nästan nya rosa baddräkt och en handduk. Hon lade dessutom också ner en flaska Hawaian Tropic, solskyddsfaktor fyra. (Om det blev läge för det så tänkte hon be Amadeus smörja in henne på ryggen.) Så cyklade hon iväg.

Det tog evigheter innan dörren öppnades. Lena skulle just till att gå igen när Amadeus stack ut huvudet. Han såg alldeles yrvaken ut, om man bortser från att han var klädd i ett Hellyhansenställ och ungefär lika smutsig i ansiktet som en sotare ser ut efter en lång arbetsdag. När han såg vem det var som kommit stängde han snabbt igen dörren och lämnade bara en liten springa på glänt. "Är det du", sade han inifrån springan.
"Hej Amadeus. Jag hoppas att jag inte stör. Du ser trött ut." Hon fylldes av en intuitiv känsla av att Amadeus inte var det minsta intresserad av att åka på picknick med henne.
"Det är ingen fara. Det är bara det att jag har jobbat i natt - så jag låg faktiskt och sov - men jag skulle ändå gå upp precis nu."
Lena anade ugglor i mossen. Det var något som inte stämde. Ingen normal människa gick och lade sig och sov i arbetskläderna. Och man gick absolut inte och lade sig utan att tvätta sig först. Av någon anledning ljög han för henne. Han kanske hade en kvinna hos sig. Han kanske just höll på att meka med en annan kvinnas bil. Hon höll nästan på att börja gråta men så bestämde hon sig för att försöka stålsätta sig och hålla god min i elakt spel. "Då är det väl bäst att jag går igen. Jag vet hur jobbigt det är att inte få sova ordentligt när man har arbetat på natten. Vad jobbar du med?"
Amadeus ville inte gärna berätta att han tvingats ta ett vanligt simpelt tidningsutkörarjobb, även fast han bara hade jobbat en natt och fast det egentligen inte var hans fel. På något sätt skulle det förstöra hans image. "Det är ett jobb i stan", sade han därför.
Han stod uppenbarligen och ljög henne rätt upp i ansiktet. Herregud - han kunde ju inte ens hitta på en bra lögn. Var han verkligen så förbannad att han inte ens ville prata med henne?
"Jag skulle gärna bjuda in dig på en kopp kaffe - men det är lite stökigt härinne just nu."
"Om du har jobbat hela natten så behöver du säkert sova. Förlåt mig igen. Vi kanske kan ses någon annan gång."
Amadeus kände sig lite förvirrad. Varför kom hon till honom om hon ändå skulle gå på en gång? "Du Lena... Vad ville... Jag menar varför... Öhum, vad, uh... Du ville något eller?" Så fick han syn på korgen som hängde på styret. En tvättkorg tänkte han. Hon skulle tvätta och nu ville hon såklart ha tillbaka sin morgonrock. "Du vill ha din morgonrock förstår jag. Jag hade faktiskt tänkt komma över med den. Om du väntar lite så ska jag hämta den." Amadeus stängde noga till dörren och gick iväg och hämtade morgonrocken och trosorna.
Så det var därför tänkte Lena när hon stod och väntade. Han var fortfarande arg på henne därför att hon tvingat honom att gå i trosor genom stan. Nu ville han påminna henne om det.
"Här är kläderna", sade Amadeus när han kom tillbaka. "Jag ber om ursäkt för att jag inte hunnit tvätta dem åt dig." Amadeus sträckte ut plaggen genom dörrspringan. "Ja", sade han sedan, när han märkte att Lena inte gjorde några ansatser att gå. "Om det inte var något mera så..."
"Nej - det var visst inte det", svarade hon.
"Då så. Hej då." Amadeus stängde dörren om sig. Han kastade sig omedelbart på sängen igen och somnade innan han ens för ett ögonblick hunnit tänka igenom vad som hänt.
Lena stod kvar en stund i trappuppgången. Hon kände sig tillintetgjord. Allt hade blivit så fel. Efter en stund samlade hon ihop sig och gick ut. Det hade precis mulnat på. Regnmolnen hopade sig vid horisonten.

När Lena kom hem igen så satte hon på en gnossieme av Satie. Därefter korkade hon upp chablisen och drack den alldeles ensam samtidigt som hon lyssnade på den melankoliska musiken. Det här var minsann sista gången som hon försökte sig på några egna initiativ i kärleksbranschen.

Rationalism. (En dryg vecka senare).

Det skulle ha varit bättre att ha tagit jobbet hos Onkel Arne i stället. Där hade han säkert kunnat sluta efter ett par dagar. Nu kände han riktigt i vilket klibbigt spindelnät han satt fast.
Amadeus låg i sängen och kliade sig i baken medan han funderade över sin tillvaro. Egentligen var det inte mycket att tänka på, för när han kom hem från sitt arbete som tidningsbud så stupade han numera i säng. Så sov han ända fram till halvsju, då han gick upp och lagade lite mat. Om han hade tur så orkade han sedan titta på Rapport innan det var dags att gå och lägga sig igen om han skulle orka upp nästa natt.
Vad var det för liv han levde egentligen? Han orkade inte längre med något umgänge med sina kamrater, hans filosofiböcker låg på arbetsbänken och dammade igen, alla kloka tankar han kunnat tänka förr var numera som bort­blåsta. Det enda positiva han kunde komma på i allt eländet var att han slapp se sin mamma så mycket som förr. (Han insåg snart att till och med det var en sanning med modifikation för procentuellt sett hade hans vakna tids samvaro med mamma ökat betydligt. Hon brukade komma hem till honom strax efter klockan sju för att höra hur det hade gått på jobbet. Så stannade hon till Pohlman läst upp väderleksrapporten. Vid den tidpunkten brukade Amadeus gäspa högljutt för att ge sin mor en vink om att det nog var dags för henne att gå hem.)
Och skäll fick han av Håkansson nästan varje dag. För hur han än försökte så var det omöjligt för honom att bli klar med tidningsutbärningen i tid. Han cyklade så fort han orkade och han sprang upp och ner för alla de trappor som utgjorde hans arbetsplats, men det hjälpte ändå inte. Han var mellan en och två timmar försenad varje morgon. (En morgon hade han bara varit fyrtio minuter försenad, men då ringde Håkansson till honom senare på dagen och var argare än någonsin. Amadeus hade glömt bort en bra bit av sitt villaområde och Håkansson hade fått åka runt med alla tidningarna. Amadeus insåg sitt misstag på en gång. Han hade faktiskt fått ovanligt mycket tidningar över den dagen.)
Och Beatrice hade han inte sett till. Och hur var det egentligen med den där Lena Molinowski? Ju mer han tänkte på det, desto underligare tyckte han att det var att hon hade tagit med sig tvättkorgen hem till honom när hon skulle hämta morgonrocken. Men hon kanske inte hade någon tvättstuga hemma hos sig. Hon kanske åkte hem till sina föräldrar och tvättade. Nå - strunt i det. Något måste göras om han skulle överleva det här jobbet. Så mycket stod fullständigt klart. Om han ändå inte hade försökt vara så helig och ädel. Då hade allt det här säkert aldrig hänt. Ett första frö av tvivel på att Gud och Mormon verkligen stod på hans sida såddes i det ögonblicket i hans hjärta. Han kunde riktigt känna hur det slog rot, men eftersom han inte ville att det skulle ske satte han genast in det tankens ogräsbekämpningsmedel som går under namnet sublimering. Självklart fanns Gud. Och visst var Mormon hans profet. Eller?
Vik hädan blasfemiska tanke!, tänkte Amadeus upprört. Han hade bara sig själv att skylla. Bara han själv kunde reda upp den här situationen. Gud bekymrade sig inte om sådana petitesser som att Amadeus fick jobba mer än han ville. Men det måste ju gå att rationalisera jobbet på något sätt. Om han till exempel lärde sig alla abonnenter utantill - då skulle det gå fortare. Men det var nog för svårt. Om han först delade ut alla Örebrokuriren och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet då - och sedan åkte och hämtade Nerikestidningarna. Nja, visserligen slapp han i så fall fundera på vilka prenumeranter som skulle ha vilken tidning (och det borde ju innebära en tidsbesparing) men å andra sidan så skulle han få cykla dubbelt så långt och att cykla tog redan alldeles för lång tid. Han hade ju så dålig kondition. Han skulle kunna avskaffa själva transporten om han kunde förmå abonnenter­na att själva komma och hämta sina tidningar på ett visst bestämt ställe, men det kanske de inte skulle ha någon lust med.
Så dök den genialiska idén upp. Självklart! Heureka! Han kunde inte somna. I stället gick han upp och satte sig vid skrivmaskinen. Det här var vad han fick ihop;

"Kära tidningsläsare.

På grund av en akut brist på råvarumaterial, ser vi oss från och med nu nödsakade att övergå till varannandagsutgivning av landets alla morgontidningar. Vi beklagar djupt det obehag detta kan medföra för eder, men å andra sidan står det ju ändå inte särskilt mycket av värde i tidningen nu för tiden, så vi törs nästan lova eder att ni inte kommer att märka något av förändringen.

För att ni inte ska behöva bryta edra rutiner vid kaffedrickandet på morgonen, föreslår vi att ni själv genomför en frivillig morgontidningsransonering en så kallad FMTR. Ni kan till exempel när eder tidning anländer på måndagsmorgonen bestämma eder för att spara sportsidorna till dagen därpå.På så sätt räcker eder morgontidning dubbelt så länge som förut och edert obehag är minimerat.

Eftersom vi inte vill att andra länder skall få veta något om vår prekära belägenhet vad gäller pappersproduktionen, beder vi eder att iakttaga största möjliga sekretess i ämnet.

Till och med eder närmaste granne kan vara en Warsawapaktsspion. Var därför noga med att inte med någon diskutera edra förändrade läsvanor.

Så fort något drastiskt förändras i ämnet kommer vi omedelbart att höra av oss.

Till dess - var solidarisk. Och kom ihåg, en Svensk Tiger!"

Gud vad bra tänkte Amadeus andäktigt, när han förtjust studerade sitt alster. Han funderade på hur han skulle underteckna det. Ett kort ögonblick övervägde han att plita dit ett mångtydigt "En som vill er väl" men så insåg han att det kanske skulle ge ett ambivalent intryck i förhållande till den strikt officiella hållningen i resten av brevet. I stället kladdade han dit två komplett oläsbara kråkor. Under den ena skrev han "VD för pappersråvarubranschen", och under den andra drog han till med "Ordförande i överstyrelsen för psykologiskt försvar". Det skulle nog göra susen!
Men han kunde ju inte sitta och skriva flera hundra personliga brev, även om han i och för sig var ganska flyhänt vad gällde pekfingervals på skrivmaskin. Han måste helt enkelt ha tag på en kopieringsmaskin. För länge sedan hade han extraknäckt som studiecirkelledare i ämnet modern samisk litteratur hos ett av studieförbunden i stan. Om han inte missminde sig totalt så fanns där ett gammalt åbäke till kopieringsapparat inne på kontoret. Han tittade efter i den byrålåda där han förvarade sina nycklar och där låg faktiskt nyckeln till studieförbundet kvar. Äntligen började saker och ting gå som de skulle. Turen hade tydligen vänt, och det var sannerligen på tiden.

Det var alldeles mörkt i studieförbundets kontorslokal och det var kanske inte så konstigt eftersom klockan hade hunnit bli en bra bit efter midnatt. Amadeus smög likt en inbrottstjuv efter husväggen och uppför trappan på husets kortsida. (Han var väl medveten om att det var precis vad han var också. En inbrottstjuv - fast med egen nyckel.) Han öppnade dörren och smet in så fort han kunde. Naturligtvis vågade han inte tända ljuset, så det första som hände var att han snavade handlöst över den vävstol som stod uppställd i hallen och raserade porslinsmålningskursens arbetsmaterial som låg i en kartong vid sidan av vävstolen.
"Jävlar!!!" väste han innan han besinnade sig, sparkade undan porslinsskärvorna och fortsatte in.
Längst bort i lokalerna fanns själva kontoret. Studieförbundet huserade i en gammal ombyggd livsmedelsaffär. Vad Amadeus inte kommit ihåg var att kontoret låg i den del av fastigheten som tidigare varit ingången till affären. Han var med andra ord inte speciellt skyddad för upptäckt där han stod och övervakade kopieringen. Var femte sekund gled den rörliga delen av apparaten fram över glasskivan och spred ett spöklikt ljus omkring sig och var femte sekund syntes Amadeus långsmala silhuett mycket tydligt genom de gamla glasdörrarna.
I samma stund som Amadeus kommit igenom hälften av kopierandet kom studiekonsulent Britt-Marie Nilsson - en kvinna som dessvärre inte precis var känd för sitt rörliga och snabba intellekt - körande längs Kungsvägen i sin kopparmetallicfärgade Wolkswagen Golf. Britt-Marie såg en skymt av något som liknade en mansgestalt stå lutad över kopieringsmaskinen och bromsade in. För en liten stund trodde hon att hon hade misstagit sig - att hennes trötta ögon hade lurat henne - men så kom ljuset tillbaka igen och gestalten stod fortfarande kvar. Hon förstod genast vad det var. ETT SPÖKE!!!
Britt-marie bröt nästan av tändningsnyckeln när hon paniskt försökte få in den i låset. Som tur var fick hon igång bilen innan demonen vid kopieringsmaskinen fick syn på henne och tog hennes kropp i besittning. Så fort hon kunde körde hon hem till sin styrelseordförande Alois Du Porc.
"Alois!", skrek hon upprört när han öppnade dörren. "Alois..."
"Britt-Marie? Fat menar tu met att komma hem till mig pfå tenna synnerligen sena titpunkt på tygnet?"
"Det spökar uppe på kontoret!!!"
"Fad pratar tu? Pritt-Marie, svara mig erlikt no. Har to trockit pananliköret till den kaffen no ikväll?"
"Nej det har jag inte. Och jag såg det själv. Alldeles nyss!!! En ljusgestalt i skyltfönstret som kom och försvann igen med jämna mellanrum."
"To irrar. To har telirium."
"Vad säger du?"
"Telirium tremens. Och jag tänker inte pråta mer met tig no. Jag tillönskar tig ten gode natten." Han stängde dörren.
Britt-Marie Nilsson fick alltså inget bistånd från sin styrelseordförande och själv vågade hon inte åka tillbaka och undersöka saken närmare. Eftersom hon hyste stor respekt för Alois auktoritet bestämde hon sig för att han nog hade rätt i alla fall. Hon hade nog sett fel. Och hennes mor hade också haft anlag för hysteri. Men hon tänkte inte gå i närheten av den där kopieringsmackapären i fortsättningen.

Totalt omedveten om att han just hade ökat kontorsslaven Lisbeth Bäcks redan förut tunga arbetsbörda till att från morgonen därpå också innefatta all kopiering på kontoret, buntade Amadeus ihop de sista hundra papperen och smög sig ut från studieförbundet.
Den natten gick det alldeles utmärkt att köra ut tidningarna. Amadeus var till och med på ett så gott humör att han visslade när han cyklade fram genom Kumlas folktomma gator. Han visste att det här var den sista långa natt som han behövde genomlida. Från och med morgondagen skulle hans arbetsbörda minska med hälften.

Det gjorde den. Alltihop fungerade planenligt. Varannan dag fick Örebrokurirenabonnenterna och de fåtaliga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladetprenumeranterna sin tidning och varannan dag delade han ut Nerikes Allehanda. De svenska tigrarna teg som muren om pappersbristen och Amadeus kunde också märka en klar attitydförändring hos de abonnenter som någon gång var vakna när han kom. De tycktes plötsligen ha blivit medvetna om vilket ansvarsfullt arbete Amadeus hade - och de visade honom all den respekt som tillhör en man som bevakar en statshemlighet. En gammal tant började sätta ut kakor i trappuppgången och på flera ställen kunde han då och då hitta kuvert med icke alls oansenliga summor i. Amadeus övervägde ett tag att helt ställa in tidningsutbärningen och bara åka runt och mottaga folkets hedersbetygelser och gåvor, men när han tänkt över saken tillräckligt avstod han. Det vore kanske att utmana ödet lite för mycket.