Amadeus 009

Ett arbete för Amadeus.

Efter sitt skändliga misslyckande hos Lena Molinowski tänkte Amadeus verkligen försöka leva sitt liv så som de två mormonerna Wilbert och Graham lärt honom. Det var bara det att det var så himla svårt. Enligt reglerna så skulle han gå upp tidigt - gärna före klockan tio - och äta frukost. Tänk bara - äta före klockan tio! Därefter skulle han städa lägenheten med såpa varje morgon och diska upp allt porslin direkt efter användandet. (Mormoner var tydligen väldigt noga med renligheten.) För Amadeus, som var van vid att diska bara när han inte längre hade några kaffemuggar kvar och städa endast när han väntade kvinnligt besök var det här en oerhört svår omställning. Minst ett par timmar om dagen var han också tvungen att ägna åt kontemplation och studier av mormons bok. Men det värsta var ändå inte de reglerade reglerna om renlighet och bokstudier. Det värsta var att han var tvungen att låta bli att bli arg. I stället gällde det att visa sig hjälpsam och vänlig mot alla människor - hur de än behandlade honom.
Det normala dagliga livet som rättrogen mormon, var alltså inget lätt liv - men å andra sidan var det heller inget lätt liv han eftersträvade. Snarare fann han svårigheterna som en prövning som skulle övervinnas. Han ville bilda en aura av godhet runt sig själv. Han ville att alla skulle se att Amadeus B. Nilsdotter-Stenström var en alltigenom ädel människa. Han eftersträvade heligheten.
När Amadeus satte sig ned vid sitt skrivbord för att studera en apokryfisk skrift som intresserade honom slogs han av en tanke. Ögon. Heliga ögon, tänkte han.
Ju mer Amadeus tänkte på sina mormonvänner och på andra religiösa människor, desto tydligare framstod vikten av att ha glada och lysande ögon. Amadeus kom plötsligt att tänka på en flicka han kände - hon som sjöng i Betaniakyrkans kör - Lena Hushagen. Vilka vackra ljusa ögon hon hade. De skimrade som stjärnor i hennes milda ansikte. Ett sådant skimmer går nog att träna upp tänkte Amadeus ivrigt. Han beslutade sig för att inte kasta bort ett ögonblick till. Alldeles omedelbart skulle han börja träna upp lystern i ögonen. Med en duns slog han igen den heliga skrift han studerat och gick in i badrummet.
Var inte spegeln lite fläckig? Trots att han hade tvättat den dagen före? Han hade ju klämt en del finnar på kvällen. Det måste vara förklaringen. Han torkade av den varfläckiga spegeln med lite vatten och toalettpapper och när den skimrade lika klart som den unga körsångerskan vars ögon han kommit att tänka på började han träna sig.
"Få se nu", sade han. "Först skall ögonen se glada ut och sedan rena och lysande."
Glada ögon var inte så svåra att åstadkomma. Det gällde bara att rynka ögonbrynens yttre kant och på samma gång gärna lyfta kinderna lite utan att få glad mun. Men rena och lysande - hur fick man sina ögon rena och lysande? Amadeus ögon var lika rödsprängda som de alltid varit. År av festande hade satt sina tydliga spår. Kanske kunde han pröva med att skölja ögonen i kallt vatten.
Amadeus gick verkligen in för uppgiften att göra sina ögon vackra. Det kändes som om han skulle se världen i ett nytt klart ljus om han bara lyckades med det han förutsatt sig. Men vilket trauma, de blev varken renare eller klarare även fast han gnuggade så hårt han kunde. Snarare antog de en svagt grisskär nyans. Så det räcker inte med vatten tänkte Amadeus nedslaget. Vad ska jag göra då? Kanske kan jag ha i lite rengöringsmedel eller tvål. Fast det får ju inte svida. Det kanske går att använda lite av det där medlet som Thomas använder för att göra rent sina kontaktlinser. Det var ingen perfekt idé så han fortsatte att tänka ett tag till, men när han inte kom på något bättre så beslöt han sig ändå för att gå hem till Thomas. Thomas var en hedersknyffel. Han skulle nog gärna ge bort lite ögonmedel om det tjänade ett gott syfte.

Medan han promenerade det dryga hundratal meter som förde honom till vännen Thomas som också bodde på Solhemsgatan, funderade han på hur han skulle kunna få lysande ögon. Kanske genom att titta på solen eller in i en stark lampa? Han ställde sig utanför tant Waldenborgs lilla kvartersbutik och försökte ge sina ögon lyster genom att i en dryg halvminut titta rakt in i solen. Resultatet blev mediokert. Han blev halvt om halvt förblindad av alla gröna fläckar som snurrade runt i blickfånget - men inte kunde han lägga märke till någon större förändring i ljusstyrka när han försökte spegla sig i tant Waldenborgs skyltfönster. Han såg bara en massa gröna fläckar och att det fanns en solblekt burk med Mjau kattmat i skyltfönstret. Vilken tur, då hade han inte blivit blind i alla fall.
Han irrade vidare och gick vilse. I stället för att ta in på den första tvärgatan så passerade han förbi utan att ens se den. När de gröna fläckarna började försvinna insåg han att han inte var på väg till Thomas utan snarare rakt mot en stundande katastrof. Hans temporära blindhet hade fört honom ut i vägrenen vid den hårt trafikerade väg som passerade den lilla stad där han hade sitt hem. En lastbil med fullpackat släp kom körande i en vådlig hastighet och höll hart när på att köra över vår hjälte. Lastbilen tutade med sitt skarphorn och Amadeus kastade sig undan i sista sekunden. Han klarade sig som genom ett under från att bli lika platt som en CD-skiva. "Jädrans trafikdåre!!!", skrek Amadeus efter den bortjagande lastbilen och hötte häftigt med ena handen. Så kom han ihåg att han numera var en from mormon och sänkte sin hand igen. Han slank iväg åt rätt håll.

Efter det hastiga besöket hos Thomas - som lyckligtvis nog både var inne och kunde tänka sig att ställa upp med lite oxysept - ställde sig Amadeus mot väggen utanför sitt fönster och tittade mot solen ännu en gång. När det gällde helighet var han nämligen lika envis som synden. Det är i sanning svårt att uthärda men blir det bara bra så, tänkte Amadeus. Jag vill ha ögonlyster!!! Men fy vad det rann i ögonen efter ett tag - och så kom de där gröna fläckarna igen. Nu fanns det dessutom en del röda fält som blandade sig med de gröna och som gjorde det ännu svårare att se klart. Det kanske var bättre att gå och göra rent ögonen med linsvätskan han fått.
Han gick in i lägenheten och hämtade två nubbeglas, hällde upp lite oxysept i glasen och tryckte upp dem mot ögonen.
"AAAIY!!!" Amadeus skrek rakt ut och stampade i golvet. "AAAIIYY!!!" Snabbt kände han efter var vattenkranen fanns och vred på kallvattnet. Sedan stod Amadeus länge böjd över vasken och blaskade vatten i ögonen. Efter ungefär tio minuter avtog svedan en aning och Amadeus kunde torka bort vattnet från ansiktet. Han gick ut i hallen och såg sig i spegeln. En värre syn hade han aldrig skådat. Ögonen hade krympt ihop till små springor och det som fortfarande syntes av dem var alldeles rött och blodsprängt. En sådan olycka! Amadeus som hade tänkt få lysande ögon.
I samma stund som Amadeus sorgmodigt betraktade sin miserabla anblick i spegeln ringde det på dörren. Han torkade bort det sista av vattnet och öppnade.
Det var mamma som kom. "Hej Amadeus", sade hon glatt och klev in. "Jag tänkte komma med lite mat till dig." Så märkte hon att något hade hänt och blev alldeles tyst. "Men käre pojk" fortfor hon när hon efter en stund samlat ihop sig. "Vad är det med dig - du är ju alldeles rödgråten."
Amadeus orkade inte förklara vad som hade hänt. Inte så snart efter misslyckandet. "Jag fick lite skräp i ögonen bara - det är inget farligt."
"Amadeus! Lyssna på mamma nu. Du ser alldeles urfallen ut. Har du inte pengar till mat? Käre lille pojke - inte skall du gå här och gråta av hunger. Du vet ju att det bara är att komma till mig. Du är så välkommen. Det vet du, eller hur?
"Jag vet mamma. Men jag gråter inte. Jag fick bara lite tandkräm i ögat, och när jag skulle torka bort den så råkade det komma lite i det andra ögat också och när jag skulle torka bort det så råkade jag peta in handduken i ögat och när..."
"Du behöver inte ljuga för mig Amadeus. Jag förstår nog att du är hungrig. Men om du skäms för att be din mamma om mat så ska jag tala med Onkel Arne i stället. Du kan nog få jobba på hans gård så att du kan tjäna ihop till din egen mat.
Amadeus blev med ens alldeles kallsvettig. Onkel Arne var med all sannolikhet den värsta slavdrivare som fanns i hela världen. När Amadeus som tonåring lurats ut på gården för att som det hette "få pröva på att köra lite traktor" - så fick han i stället slita hund i en hel vecka. Och Onkel Arne bara skrek åt honom hela tiden; "Lyft det där!", "tag bort det där", "hugg upp veden", "bröschla i skogen" och så vidare. Amadeus var ledbruten i flera veckor efter dagarna hos Onkel Arne och inte fick han köra traktor en endaste gång.
Vår unge hjälte beslöt sig alltså för att ännu en gång ljuga för sin mamma trots att han allt för väl kom ihåg hur det gick förra gången. "Onkel Arne behöver du absolut inte ringa till. Jag har ett jobb på gång redan."
Mamma såg med ens mycket glad ut. "Jaså. Vad då?"
Nu var goda råd dyra. Vad i hela friden skulle han dra till med? Men vänta nu - hade han inte läst i tidningen att distributionstjänst sökte tidningsbud. "Jag tänkte bära ut tidningar. Det stod en annons i kuriren om ett tidningsbudsjobb."
"Den såg jag också", sade mamma. "Det är nog ett bra arbete. Och så kan du nästan hinna med att sköta ett vanligt jobb också. Det verkar jättebra. Fick du platsen då?"
"Jag har faktiskt inte ringt än. Men jag ska göra det snart."
"Du får inte vänta med att ringa! Tänk om någon annan hinner före. Det är nog bäst att jag hjälper dig." Mamma gick mot telefonen.
Amadeus började känna igen mönstret. Det var inte alls otroligt att han just gjort bort sig igen. Han ville inte åka till sjukhuset en gång till.
"Mamma vänta. Mamma ring inte. Jag gör det själv!"
Det var försent. Mamma hade redan hunnit ringa upp. Amadeus hörde hur hon kom överens med någon om att Amadeus redan samma eftermiddag skulle få följa med ut och titta på sitt distrikt. Eländes elände. Amadeus borde vetat bättre än att ljuga för sin mamma. Det trasslade bara till allting.
"Du fick jobbet Amadeus!" Mamma strålade av lycka. "Klockan tre i skall du träffa Sören Håkansson borta vid gamla pressbyråkiosken för att titta på distriktet. Du skulle ha cykeln med dig sade han."
"Ja jag hörde att ni kom överens om det men..."
"Jag tror förresten att jag följer med dig. Tycker inte du att det är en jättebra idé? Det kan vara roligt för mig att se var min lilla pojksinojkski ska jobba."
"Det behövs nog inte mamma. Jag klarar mig bra själv."
"Men jag vill ju följa med dig. Det är så fint väder och det skulle faktiskt vara riktigt skönt med en cykeltur. Men nu tycker jag att du ska ta och äta lite. Jag har tagit med mig hackkorv."
Hackkorv var den enda maträtt Amadeus kände till som smakade sämre än blodpudding. Det visste hon, tänkte han. Jag kan ge mig fan på att hon visste det. Varför plågar hon mig så här? Ställde jag till med en plågsam förlossning? Eller skrek jag för mycket när jag var liten? Vad som helst - men inte hackkorv! "Jag har redan ätit mamma", försökte han. "Men jag kanske kan spara den till i morgon."
"Du pratar. Pojkar som du blir aldrig mätta. Sätt dig i soffan så ska jag steka upp hackkorven åt dig. Det går fort ska du se."

Amadeus fick plåga i sig korven. Den gryniga konsistensen på den blekgrå korvstumpen fick honom att vilja kräkas varje gång han tog en tugga. Han funderade på att drabbas av akut anorexi, men innan han hunnit sätta sin plan i verket såg han sin chans att slippa äta upp maten. När mamma gav sig av på inspektionsrunda i lägenheten hivade Amadeus snabbt ut hackkorven genom det öppna fönstret. En katt kom utfarande från ett buskage och nosade på korven, men när den anat vilken smak som kunde dölja sig bakom doften gav den till ett gnälligt jamande och försvann med svansen mellan benen.
Mamma kom tillbaka. "Vad fint du har det. Har det hänt något särskilt eftersom du hållit så god ordning i din tvårumslägenhet?"
"Nä det vet jag inte."
"Jag tycker i alla fall att det är väldigt fint städat. Det är bra att du håller i ordning. Har du redan ätit upp all korven? Vill du att jag ska steka upp lite mer?"
"Nej tack. Det är så bra ändå."
Mamma stannade hos Amadeus och pratade ända till det blev dags att cykla ner till pressbyrån. Ingen chans att komma undan alltså.

Det blev inte ett dugg bättre när de kom fram. Sören Håkansson visade sig vara den numera pensionerade SYO-konsulent som Amadeus under sin skoltid allvarligt kommit ihop sig med när han försovit sig sex dagar i rad under sin tvåveckors pryotid i köket på Star hotel Närke.
"Nej men se där. Är det inte Amadeus. Goddag på dig. Det var länge sedan." Håkansson sträckte fram handen. "Så du tänkte börja köra ut tidningar."
Amadeus besvarade handslaget, och skulle precis säga att han nog hade ändrat sig, när mamma tittade strängt på honom. "Ja, jag tänkte det."

Amadeus, mamma och Håkansson cyklade runt i nästan två timmar. Håkansson talade hela tiden om hur viktigt det var att man aldrig försov sig. Tidningen SKULLE vara hos abonnenten före klockan sex på morgonen. Man fick ALDRIG försova sig eller vara sjuk. Blev man sjuk så var man inget RIKTIGT tidningsbud.
Är det här också ett syndernas straff för att jag har ljugit tänkte Amadeus deprimerat. I så fall måste det bli ett slut på lögnerna. Jag orkar inte med mer elände.
"Tror du att du kommer ihåg den här rundan nu då?", frågade Håkansson när de återvänt till kiosken.
"Jo då det tror jag nog", svarade Amadeus. "Fast riktigt säker kan man aldrig vara."
"Du måste vara säker. Missar du en abonnent så ringer han hem till mig, och då får jag åka ut med tidningen, och om jag måste åka ut med tidningen så får du fan för det sen. Alltså ska du passa dig för att missa någon abonnent. Är det förstått?"
"Hur lång tid tar det att cykla den här rundan?", avbröt mamma.
"Tja", svarade Håkansson, "när man är van så går det väl på ett par timmar. Knappast mer i alla fall."
"Amadeus", sade mamma. "Om det går så fort så skulle du ju kunna ta två distrikt."
"Jag vet inte om det är någon särskilt god idé." Amadeus lät mycket skeptisk. "Jag kan väl börja med ett distrikt i alla fall så jag får känna på hur det är. Sen om jag märker att jag orkar med så kanske jag skulle kunna ta ett distrikt till."
"Jag tycker nog ändå att du ska ta två distrikt. Det tar inte mer än fyra timmar och sedan har du ändå hela dagen kvar."
Hela dagen kvar tänkte Amadeus förtvivlat. Antagligen är jag så utarbetad att jag måste sova fram till klockan halvfyra och sedan måste jag väl gå och lägga mig klockan sju för att orka upp nästa morgon. Mitt privatliv kommer att raseras.
"Om du tar två distrikt så kanske du kan tjäna så pass mycket pengar att jag slipper lägga ut flera tusen kronor i månaden på dig." Mamma gav sig inte.
"Ja jag saknar en kille till just nu", sade Håkansson. "Så för min del skulle jag också tycka att det vore bra."
"Ja men då tycker jag att vi bestämmer det då", sade Amadeus mamma ivrigt. "Ska vi åka och titta på det andra distriktet på en gång?"
"Jag hinner inte just nu", sade Håkansson. "Men det är inget svårt distrikt. Om jag ger Amadeus en karta så klarar han det säkert."
Jag vill inte!, tänkte Amadeus. Gud vad jag inte vill!!!
"Det är bara några hyreshus" sade Håkansson uppmuntrande när han såg Amadeus bedrövade min.
Jaha. Jamen då så... Då kanske det inte var så farligt. Amadeus återfick genast tron på livet.
"Det gäller Kjellingatan och Prästgårdsskogen bara."
"Vad säger du!? Det måste röra sig om flera hundra tidningar till."
"Något i den stilen. Men det går fort att köra hyresdistrikt."
"Men nu har jag ju ett stort villaområde också. Nej jag tror jag struntar i Kjellingatan och Prästgårdsskogen."
"AMADEUS!", sade mamma och stampade upprört i marken.
Han gav upp. "Ja ja", sade han. "Okej - jag ger mig. Visst. Vill ni att jag ska slita ut mig vid tjugotvå års ålder så inte mig emot. Men det skulle vara intressant att höra vad facket har för synpunkter på att man kör två distrikt samtidigt."
"Det kan jag tala om för dig" sade Håkansson. "Facket säger inte ett dugg. För det är jag som är fackombud här i stan."
"Jaså på det viset", sade Amadeus.

Klockan ringde halvtre på natten. Amadeus gick upp och kokade sig lite kaffe - och spetsade drycken med en försvarlig dos Grönstedts eau de vie för att stärka sig inför den kommande prövningen. Två muggar kaffekask fick honom att känna sig lite bättre till mods. Återstoden av kaffepannans innehåll slog han upp i en termos. För säkerhets skull hällde han också lite eau de vie i termosen. (Det var kallt ute nattetid.) Han tog på sig dubbla långkalsonger och sitt nyinköpta Hellyhansenställ och så var han redo för avfärd.

En packe tidningar som såg ut att väga drygt ett ton låg och väntade på honom. Ändlösa högar med Örebrokuriren, Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skulle inom loppet av bara några få timmar transporteras ut till sina ivrigt väntande läsare som på så sätt skulle få ta del av det ständiga nyhetsflödets senaste editioner. För den som fascinerades av tidningen som media var det alltså en fantastisk sak som skulle ske. Amadeus brukade konsumera tre eller fyra tidningar om dagen för egen del så egentligen borde han rimligtvis ha varit stolt och glad över att själv få delta i processen. Det var han inte. Han hade med ens tappat all entusiasm för nyhetsläsning. Den exaltation han brukade känna inför att få slå upp en nytryckt tidning som fortfarande doftade av blåsvart trycksvärta var totalt försvunnen.
"Folk kan väl lyssna på radio istället", väste han.
"Knappast", replikerade en tant i blå träningsoverall som just kommit in i rummet. "Folk vill säkert hellre ha sin tidning. Det är väl därför de prenumererar."
Träningsoverallstanten packade vant ner sina tidningar i de blå packväskor som satt fastspända vid sidorna av hennes cykel. Så vinkade hon till Amadeus och gav sig iväg. Amadeus stod villrådig kvar.
Så småningom insåg han emellertid att hans nyutkvitterade cykelväskor knappast skulle packa sig själva och att det nog var bäst att sätta fart om han skulle kunna vara hemma igen innan solen hade hunnit gå både upp och ner.
Han stuvade och stuvade - men hur han än bar sig åt så fick tidningarna ändå inte plats. Det var helt enkelt omöjligt att få ner alla dessa myriader av morgontidningar i två futtiga packväskor. Han fick försöka lägga den sista bunten på pakethållaren och sätta fast den med stålklämmorna. Det gick. Wow!
Men så lätt skulle det inte gå. För när han skulle lägga benet över stången och hoppa upp på cykeln så välte den. Lika majestätiskt som Titanic år 1912 försvann i djupet, vickade Amadeus fordon över åt högerhållet och dråsade i marken. Smällen var fruktansvärd och Amadeus skrek högt där han låg - illa klämd mellan cykeln och ungefär tvåhundra Nerikes Allehanda. Till råga på allt gick termosen sönder och den värmande dryck han så väl skulle behövt just då sipprade ut och blötte ner baken på hans Hellyhansenställ. Amadeus insåg att han stank av kaffe och billig cognac. "JÄVLAR!!!", skrek han. "JÄVLA SKIT!!! JAG HATAR DIG MORSAN!!! OCH JAG HATAR DOM HÄR JÄVLA TIDNINGARNA!!! JAG HATAR ALLTING!!!"
Han trasslade loss sig från cykeln och lade sig ned på alla fyra på asfalten. Så dunkade han händerna mot marken med sådan intensitet att knogarna till slut började blöda. När han märkte vad han höll på med gled han ur sitt maniska tillstånd. Tidningarna blev inte mer utkörda för att han låg där och skrek. Plötsligt insåg han vad han var tvungen att göra. Han fick helt enkelt lämna kvar en hel del tidningar vid pressbyråkiosken - och sedan åka tillbaka och hämta dem när den första bunten var slut. Det var omständigt och krångligt - men det var nödvändigt. En titt på klockan fick honom att blekna. Hjälp - var klockan redan kvart i fyra?! Hur hade det här gått till? Och hur skulle han kunna hinna köra ut alla tidningar före klockan sex? Han rafsade ner så många tidningar han kunde i väskorna och skyndade sig iväg.

Efter att ha sprungit upp och ned för ett tiotal trappuppgångar i Prästgårdsskogen var han genomsvettig och dödstrött. Det hade nog räckt med ett par långkalsonger tänkte han utpumpat. Nu var det i alla fall dags för en rökpaus. Det hade han ärligt förtjänat. Han tog upp sitt John Silverpaket som tydligen blivit ganska illa åtgånget när cykeln välte. En enda cigarett som inte blivit mer än halvmosad lyckades han hitta. Med fumliga händer fiskade han upp sin tändare ur bröstfickan. Han tände cigaretten och drog in det första njutbara blosset och drabbades av en hostattack som inte var av denna världen. "Fy fan", sade han och kastade med avsmak bort cigaretten så långt han kunde. I samma sekund önskade han att han inte hade slängt bort den trasiga termosen. Om han haft den kvar skulle han kunnat slicka på en trasig glasbit och på det sättet i alla fall fått i sig en liten gnutta av den cognac han nu så intensivt längtade efter.

Han var färdig med hyreshusen klockan tio i sex. Under den sista halvtimman hann han knappt stoppa ned tidningarna i brevinkasten innan de med ilskna snäpp rycktes ur från andra sidan. Hundar skällde argt på honom och ett gammalt fyllo hotade honom med stryk om han inte fick det exemplar av Svenska Dagbladet som han krävde. Det här var inget jobb - det var psykisk och fysisk tortyr.
När han varit iväg till kiosken och hämtat tidningarna som skulle delas ut i det gamla villaområdet vid Idrottsparken och Mossbanegatan - för övrigt just det område som Amadeus kände sämst i hela staden - var klockan över sex. Fortsättningen av morgonen utvecklades till ett veritabelt gatlopp. Villaägare stod i var och varannan trädgård och väntade på att få läsa sin tidning innan det var dags för dem att bege sig av till arbetet. Somliga svor över hans sena ankomst och somliga ironiserade över hans numera inte allt för linjeräta sätt att cykla. Det var hemskt. Svetten porlade över hela hans välinbyltade kropp och klibbade på ett mycket obehagligt sätt fast långkalsongerna mot benen. Hans vanligtvis välskötta hår dinglade i stripiga flottiga testar. Händerna var svarta av svettupplöst trycksvärta. Fyra personer hade hotat med att ringa distributionstjänst och klaga därför att de inte fått sin tidning i tid.

Allt har emellertid ett slut och så även smärta. Klockan tio över tio överlämnade han den sista allehandan till en kvinna som lyckligtvis verkade hysa viss sympati för hans alltigenom uttröttade person.
"Jag vet att jag är sen", stönade han fram. "Förlåt mig... Det är första dagen på jobbet."
"Det är okej", svarade kvinnan vänligt. "Jag hade i alla fall inte hunnit läsa tidningen. Dottern har magsjuka så jag har haft fullt upp med att springa på toaletten med henne."
Amadeus klev av cykeln och gick fram till den unga kvinnan. "Tack!", sade han. "Tack för vänligheten..." Så kysste han henne på kinden. Hans läppar lämnade trycksvärtssvarta avtryck efter sig. Utan att veta att han just initierat en äktenskaplig kris, cyklade Amadeus sedan hemåt. (Krisen utbröt när kvinnans make kom hem från sitt arbete som slaktarbas och fick syn på kyssavtrycken som varit omöjliga att få bort. Maken trodde att hon hade en affär med sotaren - och var länge omöjlig att övertyga om att så inte alls var fallet. En granne som klippt gräset samtidigt som den oskyldiga kyssen delades ut kunde emellertid vittna till kvinnans fördel och vad författarna vet lever de fortfarande som kvinna och man, förenade under äktenskapets heliga band.)

Amadeus orkade inte duscha när han kom hem. Utan att ens ta av sig sina svettdrypande kläder lade han sig på sängen. Tankarna virvlade runt i hans huvud men efter fyra minuter hade han ändå somnat. En arbetsnatt var över.