Fast det var 90 år emellan dem. Astrid skulle ha blivit hundra år idag. Det betyder med största sannolikhet ingenting alls egentligen, men sämre födelsedagskompis kan man ju ha.
För mig som regelbundet använt barnbokslitteratur i min profession framstår hon som ett unikum. Jag tror att jag högläst "Bröderna Lejonhjärta" för fem- och sexåringar minst tio gånger och jag vet att jag känt magen snörpa ihop sig varenda gång jag närmat mig avslutningen och vetat om att jag snart varit tvungen att ta mig igenom detta infernaliska känslocrescendo. Jag har verkligen stålsatt mig men jag har gråtit krokodiltårar varenda gång. Jag menar "Ja Jonathan, ja, jag ser ljuset!!! Jag ser ljuset!!!" Det är ju bara för mycket. Det är svulstigt, storvulet, en patetisk frälsningsallegori och 100% rätt anslag på mina känslosträngar. Omöjligt att inte gråta till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar