Amadeus 006

I glada vänners lag.

Dagen därpå cyklade Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i vild förtvivlan mot stationen. Han hade exakt trettiosju sekunder tillgodo när han svängde förbi Sveas bageri och in på stationsgatan. Pedalerna gick som ångbåtshjul och ekrarna i hjulen var omöjliga att urskilja som individuella enheter. För en betraktare som inte var van vid att se en stressad potentiell tågresenär uppbringa sina sista krafter, utgjorde han med största sannolikhet en häpnadsväckande åsyn. Det långa håret kastades bakåt av fartvinden, hans ögon tårades av luftmotståndet och läpparna var förvridna till ett snett och något ansträngt grin. "Kom igen då!", hördes han utropa - liksom för att uppmana sig själv att uttömma sina allra sista krafter.

Så var han framme. Han kastade ifrån sig cykeln bakom pressbyråkiosken och hivade sig över staketet som skiljde cykelparkeringen från perrongen. I samma ögonblick såg den gamle rödnäste stationsexpeditören Olofsson ut genom sitt fönster. Åsynen av den långhårige ligist som så uppenbart förbröt sig mot SJ:s reglemente genom att inte begagna sig av gångtunneln, gav Olofsson en lätt känning av hjärtflimmer. Han trevade i kavajfickan efter sina nitroglycerinpiller men ångrade sig på halva vägen och plockade i stället fram fickpluntan från dess plats bakom pärmen med godsklareringsblanketter. En ordentlig klunk brännvin special återförde honom till livet igen. Han skakade på huvudet och muttrade något ohörbart. (Sannolikheten för att han uttryckte sitt förakt för dagens ungdom var mycket stor.)

Amadeus såg upp mot den gula monitor som i eldskrift ropade ut att tåget som han tänkt ta just denna dag var hela trettiofem minuter försenat. Det var ju typiskt. Han jagade nästan livet ur sig för att mötas av ett hånleende från en tevemonitor. Han drog sig till minnes vad arbetsförmedlaren Bluckert sagt för ett par dagar sedan - "det är alltid roligt att se lata människor springa" - och drabbades av en paranoid insikt. Herregud, det verkade som om de satt det i system. Med tanke på att ohängda konduktörer understundom dristade sig till att pungslå en stressad stackare som inte hunnit införskaffa sina färdhandlingar på konventionellt sätt på tjugofem kronor extra för att skriva ut en biljett ombord på tåget var förseningen ändå inte helt av ondo. Amadeus insåg att han skulle hinna gå in på stationen och köpa sig en biljett. Han tog samma väg tillbaka och stationsexpeditör Olofsson fick ett nytt anfall av hjärtflimmer när han såg Amadeus kliva över spåret ännu en gång.
"Det är ju fullständigt otroligt" sade Olofsson för sig själv. "Helt otroligt! Ingen respekt för lagen, ingen hyfs ingen aktning. Hur ska det gå för Sverige?"

Amadeus klev in på stationen och stegade fram till luckan. "Min gode man" sade han vänligt. "Är det möjligt att av eder få köpa ett stycke biljett?"
"Du ska inte gå över spåret."
"Skall jag tolka det som ett ja eller ett nej?"
Olofsson verkade smått förvirrad. "Det kan komma tåg" påpekade han. "Det kan komma tåg och du kan bli överkörd. Du får inte gå över spåret."
Amadeus ignorerade den gamle mannens svammel. "Hur mycket kostar det? Lågpris minigrupp till Örebro."
Olofsson trodde sig ha hört fel. Den slyngeln kunde väl inte ha sagt minigrupp? Han var ju så uppenbart ensam. "Femton kronor..."
"Är det med personalrabatt?"
Den gamle statstjänstemannen började misstänka att han drabbats av Ahlzheimers sjukdom. Personalrabatt? Ensamma människor som ville köpa minigruppbiljetter? Det var tur att han bara hade ett halvår kvar till pensioneringen. "Jo", svarade han till sist. "Det är det väl."
"Då ska jag be att få köpa en dylik biljett."
Olofsson tryckte på knappen och datorn rasslade igång och spottade ut en biljett. Han lämnade ut den och fick betalt.
"En sak till bara", sade Amadeus.
"Jaha?"
"Gäller ångerveckan om resan inte skulle vara till belåtenhet?"
Stationsexpeditören bleknade och övervägde blixtsnabbt möjligheten att gå i förtidspension. Innan han hunnit svara på frågan försvann Amadeus iväg, glatt visslande på Marseljäsen.
Olofsson spanade likt en hök ut genom fönstret och såg till sin fasa hur Amadeus ännu en gång hoppade över hönsnätstaketet. Olofsson grät.

Amadeus var på väg till Örebro för att träffa Gurra och Berra som ringt till honom för mindre än en timme sedan. Berra och Gurra hade just kommit hem från Köpenhamn och enligt det telefonsamtal som föregått Amadeus cykeltur fanns det ömsom vin - eller rättare sagt öl - och ömsom vatten att hämta hos Gurra. Egentligen ville Amadeus inte ha någon öl eftersom han som bäst höll på att bli mormon, och han skulle nog inte ha åkt om det inte hade varit för det här med bilderna på Beatrice. Amadeus stod ståndaktig ända fram till den sekund när bilderna kom på tal. Han skulle ju faktiskt bli mormon - och mormoner drack vare sig sprit eller öl - det visste han eftersom Wilbert och Graham talat om det för honom. Men när Gurra talade om att Berra i sin ägo hade ett antal nakenbilder föreställande Beatrice Ericsson - och att han enligt uppgift tagit dem själv - höll Amadeus på att gå i bitar. Amadeus hyste en innerlig förhoppning om att kunna inleda ett kärleksförhållande till Beatrice. Han hade faktiskt varit hemma hos Bea för bara ett par dagar sedan. Berra och Bea - det var fullständigt vidrigt. Hur kunde hon? Mormon eller inte mormon - han insåg att han var tvungen att reda ut begreppen.
Det var alltså på grund av detta trauma som Amadeus nu stod vid järnvägsstationen och bidade sin tid. Även om han flinade inombords vid tanken på hur han lyckats sätta stationsgubben på pottkanten, ville den obehagliga känslan av vanmakt inte släppa sitt grepp om honom. Tänk om Beatrice bara velat träffa honom i brist på andra och bättre möjligheter. Därför att Berra varit på jobbet till exempel. Hade inte Berra jobbat nattskift på ERA i sommar? Nej - detta måste kollas upp. Omedelbart!

Fiatvagnen rullade sent omsider in på stationen. Amadeus steg på och placerade sig strategiskt vid det dubbla säte som fanns längst bak i den halva av vagnen som var reserverad för rökare. Där fanns gott om plats för hans långa skankor till ben. Först övervägde han att ta av sig gymnastikskorna och lägga upp fötterna på sätet men av omtanke om resten av passagerarna så lät han bli. Fötter som under längre tid varit instängda i ett par väl ingångna gymnastikskor hade en tendens att lukta gammal gorgonzolaost. Det visste han.
Den knappt tolv minuter långa tågresan förflöt helt utan incidenter.

Sedan han passerat gångtunneln under järnvägsgatan vek han av in på en mindre sidogata. Han smet in i servicebutiken och inhandlade de chipspåsar han lovat att medföra och lyxade till och med till det hela genom att samtidigt också införskaffa ett paket gräddfil och en påse paprikadipmix. Någon minut senare stod han utanför Gurras dörr. Han tryckte på ringklockeknappen och hörde snart steg inifrån lägenheten. Dörren öppnades och Gurra stack ut huvudet och såg glad ut.
"Hej broder Amadeus! Välkommen. Stig in i mitt enkla gemak och känn dig som hemma. Jag ska precis gå och duscha men du kan väl ta en öl så länge. Berra sitter inne i rummet och väntar på sällskap."
"Okej. Ska jag blanda ihop dipen?"
"Gör det." Gurra försvann i riktning mot duschen.
Amadeus hängde av sig kavajen och gick in i vardagsrummet för att hälsa på Berra. Berra lös upp när han fick syn på Amadeus.
"Polarn!", sade Berra.
"Howdy'ba."
"Hallå Amadeus. Läget?"
"Bra'ba. Själv?"
"Knallar..."
Om nu någon skulle undra varför Amadeus plötsligt föll in i ett sådant torftigt språkbruk så berodde det på hans unika förmåga att anpassa sig till andra människors vokabulär. Denna kameleontiska förmåga hade han innehaft ända sedan spröda barndomsår och det hände att han själv förvånades över sin förmåga att tala med visa män på de visas språk och med idioter på idioters tungomål. Nu var Berra visserligen inte alls någon idiot men hans verbala uttrycksförmåga var minst sagt en aning begränsad. Med tanke på att Berra mer eller mindre blivit utslängd från skolan redan efter sjunde klass, när han i ett svagt ögonblick nypt sin tyskfröken i stjärten och kallat henne för "mein liebling", var det heller ingenting att undra på. Det brutala svenska skolsystemet hade för evigt dömt Berra till en tillvaro i halvanalfabeternas värld.
"Ska hämta en bärs", sade Amadeus. "Vill du ha?"
"Sure man."
Amadeus gick ut i köket. Han vispade ner gräddfilen och paprikadipen i en tupperwareskål och ställde in den i kylskåpet. Så plockade han ut två elefantölsflaskor som han ställde på ett silverfat.
Någon öppnare hittade han inte men det lilla problemet löste Berra galant när Amadeus burit in ölen. Han tog en av flaskorna och placerade den i sin vänstra ögonhåla, knep till med ögonbrynet och slog till på flaskans bakre kant. Med ett förväntansfullt pluppande öppnades flaskan och dess gyllengula maltinnehåll var omedelbart redo för konsumtion. Berra gav flaskan till Amadeus och genomförde så samma procedur med den andra flaskan.
Amadeus var mycket imponerad. "Wow! Hur gjorde du det där?", frågade han.
"Träning grabben. Massor med träning. Fast det räcker inte med träningsvilja. Man måste ha talang också."
Amadeus ville också kunna öppna ölflaskor med ögat och han trodde nog att han hade den talang som krävdes.
"Och ett ögonbryn som pallar", fortsatte Berra. "Har man inte det så kan man lika gärna låta bli. Jag har sett de som försökt sig på det här knepet och blivit av med ena ögat. Gosse, det här är ingenting för amatörer." Berra viftade ivrigt med sitt vänstra ögonbryn för att understryka vad han just hade sagt.
Amadeus teg och begrundade visdomsorden. Så bestämde han sig för att det nog fick räcka med att kunna öppna ölflaskor med cigarrettändare. Han reste sig upp och gick fram till stereobänken. Efter en stunds plockande med skivorna hittade han vad han sökte; "Oh bondage, up yours", med Poly Styrene och X-ray specs. Han lade plattan på skivtallriken och placerade pickupen på rätt spår. När saxofonintrot bölade igång drog han upp volymen till max och gick tillbaka till soffan.
"Jobbar du fortfarande på Eriksson?" brölade Amadeus när han kommit tillbaka. Han ville så snabbt som möjligt leda in samtalet på rätt vägar.
"Jobba? Jag?" Berra såg närmast förnärmad ut. "Näru. Jag har jobbat som städare på SCB till för en vecka sedan. Jag var förresten iväg till arbetsförmedlingen i torsdags. Alltså kärringen var helt slut. Kan du ta vilket jobb som helst frågade hon mig. I princip svarade jag. Vad då i princip frågade hon då. Jag tar i princip vilket jobb som helst menar jag svarade jag då. Så länge det bara är jävligt bra betalt och man inte behöver jobba mer än två timmar om dan. Är du en sån där dagdrivare frågade hon mig då och då svarade jag att ja i princip är jag nog det och då tog det hus i helsike och hon sade att hon i princip skulle se till att jag miste mitt arbetslöshetsunderstöd omedelbart om jag inte höll käften och tog det jobb som hon gav mig. Vilken tjurig kärring den där, och inte hade hon nån humor heller. Jag ska börja på Evaldssons grafiska på måndag." Berra skakade på huvudet för att visa hur oförstående hon hade varit.
Amadeus kände sig mycket lättad när han hörde Berras berättelse. Möjligheten att han ändå inte varit något andrahandsval för Beatrice kvarstod alltså fortfarande. Det kunde fortfarande hända att hon velat vara tillsammans med Amadeus av egen fri vilja. Även fast det var jobbigt för honom tog han till sist mod till sig och ställde frågan rätt ut. "Beatrice då? Är du tillsammans med henne?"
"Nä inte polar jag med henne. Hon är ju stans groupie!"
"Va?"
"Ja hon knullar ju med varenda musiker i stan."
"Beatrice?" Amadeus såg bestört ut. "Men hon har ju varit tillsammans med Krister Svensson i flera år."
"När han varit hemma ja. Men dessemellan har hon glatt och villigt särat på benen för alla som har kunnat ta ett ackord på gitarr."
Vad var det här för illasinnade rykten? Amadeus trodde knappt sina öron. Det måste helt enkelt vara fel annars skulle hela hans tillvaro rasa samman. "Har jag aldrig hört" sade Amadeus sammanbitet.
"Larva dig inte nu. Alla vet det ju. Till och med din morsa skulle jag tro. Hon kommer säkert att se till att du inte kommer i närheten av Beatrice. Hon är ju mån om sin sons rykte."
Gurra, som precis kommit in i rummet, nyduschat väldoftande och vattenkammad som den värste charmör, flinade till. "Haha. Lägg av nu Berra. Du får inte trakassera Amadeus. Han kan väl inte rå för att hans mamma tycker så mycket om honom."
Amadeus fann det för gott att byta samtalsämne. "Det var inte dumt med en elefantöl. Vad gjorde ni i Danmark förresten?"
"Söp som små svin", svarade Gurra. "Vidare gick vi på ströget, köpte brass i Christiania, käkade Pepes pizza med mozzarellaost, knullade danskor - allt det där man ska göra i Danmark. Vi hade semester helt enkelt. Fast jag är tröttare nu än jag var när vi åkte."
"Jag kan tänka mig det.
"Jag kanske ska purra lite käk förresten", sade Gurra. "Vad önskas?"
"En röd med bröd", sade Berra. "Och en bärs tack."
"Sammalunda", sade Amadeus.
"Vill ni inte ha en lille till?"
"Självklart", svarade Amadeus, som nu var så uppbragt över de vidriga ryktena om Beatrice Ericsson att han totalt glömt bort sina mormonska nykterhetslöften. "Eller kanske rent av en store. Vad har ni för märke?"
"Vad sägs om en gammeldansk bitter dram som gör gott efter dagens dont?"
"Det blir alldeles utmärkt det. Ge mig en bamse är du snäll."

En timme senare hade festen kommit igång ordentligt. Gurra berättade med stor inlevelse om hur de lyckats lura tullen och smugglat in tjugo burkar elefantöl var.
"Han frågade vems resväskorna som stod i bagageutrymmet var och då var vi tysta som i graven och när han skulle gå och hämta polisen för att genomföra konfiskation så greppade vi varsin väska och sprang som satan ut mot Helsingborg. Sen tog vi pågatåget till Landskrona och åkte vidare därifrån. Det finns ingen tull i Landskrona."
"Det är helt rätt grabbar", skrockade Amadeus som efter ytterligare tre elefantöl och ett par dricksglas fyllda till bredden med gammeldansk kommit över det mesta av det motstånd han från början känt mot att dricka sprit. "Vill man smuggla öl så måste man vara driftig. Från det ena till det andra, kan man få se bilderna nu?"
"Vilka bilder?"
"Dom på Bea."
"Nähädu. Du är alldeles för ung för att få se sådana bilder."
"Larva er inte. Får jag titta."
"Det finns inga bilder" svarade Gurra med ett leende. "Vi bara drev med dig. Du lät så tveksam till att komma hit att jag blev tvungen att köra med en fint. Alla vet ju att du är kåt på Beatrice så jag tänkte att ett par fiktiva bilder skulle kunna få dig att ändra dig."
Han hade blivit lurad! Han hade blivit utsatt för infama lögner! Han hade blivit sviken av sina bästa vänner! Amadeus blev arg. Han blev rent av förbannad. En vild och okontrollerad tjurrusning av bästa proffsfotbollsmodell förde honom ut till köket. I kylskåpets sidofack stod en flaska Ballantines. Utan att för ett ögonblick tänka sig för tog han fram den. Med en hysterisk gest slog han av flaskhalsen mot diskbänkskanten och satte den splittervassa mynningen till munnen. Med djupa klunkar försökte han döva sin ångest - och till viss del så lyckades han faktiskt. Hjärtverksamheten sjönk till det nästan normala och hyperventilationen gick ner. Han tog den halvdruckna flaskan med sig och återvände in till de förbryllade vännerna.
"Vad var det som hände?", frågade Gurra bestört. "Fick du något i halsen?"
Amadeus kunde inte hålla tårarna tillbaka. Med hackande och snörvlande röst började han berätta om de föregående dagarnas händelser; från arbetsförmedlaren Bluckerts elakheter över besöket hos doktorn fram till mysteriet med de försvunna Mormonerna och den fruktansvärda besvikelse han känt när han fått höra talas om Beatrices svekfullhet och falskhet. Han avbröt sig då och då för att ta en klunk ur whiskyflaskan och blev allt ostadigare på rösten ju längre berättelsen fortskred. Till sin obeskrivliga fasa insåg han snart att hans två vänner inte förstod det traumatiska och tragiska i det han hade att förtälja. De satt och flinade åt honom istället. Leendena blev bredare och bredare och förbyttes så småningom mot öppna gapskratt.
"Du är ju tammefan inte klok", vräkte Gurra ur sig. "Jag tror jag dör. Jag har aldrig hört något roligare."
"Lätt för dej å schäja..." Amadeus reste sig upp och vinglade till. "Hoppschan. Jag tror vischt att det är lite halkigt på golvet" fortsatte han sluddrande. "Men du Gurra... Jag tror att jag måschte åka hem nu. Jag mår lite dååligt. Jag.. ÅÅÅ!!!"
Amadeus rusade mot toaletten. Berra och Gurra studerade hans vingliga färd över rumsgolvet och lyssnade sedan intresserat till de vådliga hulkanden som hördes från toaletten.
"Han är för rolig den där", sade Gurra.
"Mmm. Far out alltså."
Gurra reste sig upp och gick fram till hemlighusets dörr. "Hörru Amadeus", ropade han. "Hur är det med dig?"
"HHHUUUULLLKKK!!!"
"Ropar du på Ulrik?"
"Jag dööörrr!"

Det gjorde han visserligen inte men att han verkligen kände sig som om hans bortgång var nära förestående var helt klart. Det var svårt att andas när de konvulsiska uppkastningarna kom med så periodisk regelbundenhet. Det blev en mycket lång och svår natt.