Amadeus 005

Möte med missionärer.

Amadeus försökte verkligen att så snabbt som möjligt förtränga hela den olycksaliga dag då han tvingats förödmjuka sig själv inför en streber till statstjänsteman. (En streber med klart sadistiska tendenser.) Han försökte också glömma att hans mor skämt ut honom inför ett helt sjukhus och att han utsatts för en kränkande och smärtsam behandling av en inkompetent mytoman till läkare, liksom han också försökte sublimera handfängslen och den vanvettiga anklagelse om våldtäkt som riktats emot honom. (Tragiskt nog hade han bara diffusa minnen av det enda han egentligen inte ville glömma bort, den medicinska undersökning som den söta sjuksköterskan genomfört med sådan precision.)
Han tog en kall avrivning i duschen, men den förstärkte bara de obehagliga minnena så han stängde snabbt av vattnet igen, torkade sig på en inte allt för ren handduk och satte på en platta med meditativ musik i stället.
Det gick inte bra att meditera heller. Han lyckades inte ens uppnå det första stadiet av koncentration eftersom mantrarabblandet ideligen avbröts av små envetna tankar av typen "kärringjävel", "fascistiska snutsvin" och "nu får det fanimej vara nog".
I ren desperation lade han sig ner på sängen och försökte smeka sig själv till stillhet, men det psykiska och fysiska utmattningstillstånd han befann sig i omöjliggjorde till och med det, eftersom han helt enkelt inte kunde få erektion.
Likt en osalig ande började han i stället att vanka runt inne i lägenheten. En kort sekund övervägde han möjligheten att låta sig drabbas av en reaktiv psykos - och på det sättet sjunka in i glömskans behagliga ickevärld - men när det slog honom att något sådant säkert skulle medföra ytterligare ett sjukhusbesök förkastade han tanken. Han kunde förstås ta livet av sig, men hans panikartade rädsla för smärta skulle definitivt vålla problem. Möjligtvis skulle han kunna ta livet av sig lite grann - kanske låta bli att andas en liten stund eller äta en dubbel dos treo - men där någonstans skulle gränsen gå. "Finns det då inget jag kan göra för att slippa ifrån denna skam?!", gnällde han i sitt ångestladdade tillstånd.
Hans vankande hade fört honom ut till badrummet. Han tände badrumslampan och lät dess obarmhärtiga sken avslöja hans såriga ansiktes motbjudande anblick i den tandkrämsbefläckade spegeln. Just som han stod där och stirrade på sig själv drabbades han av ett tillstånd av insikt och förståelse. Så är det ändå mitt fel tänkte han nyktert. Om jag inte hade försökt lura min egen mamma på en del av hennes ynkliga lön så skulle det här aldrig ha hänt. Gud har sänt sin straffdom över mig. Jag är för evigt förtappad. En utstött spetälsk i det moderna Sverige. Ja! Jag har förtjänat allt.
Hans svullna ansikte fick något fridfullt över sig. Han höll på att försona sig med sitt öde.
Det var då det ringde på dörren. Amadeus kände en obehaglig ilning krypa efter ryggraden. Vem kunde det vara? Var det polisen som kom för att hämta honom till ännu ett brutalt förhör? Var det mamma som kom med en påse nybakade bullar till tröst? Eller var det någon av hans bekanta som ville få honom med ut på en ölrunda? I så fall skulle denne någon snart få sig ett gott skratt på Amadeus bekostnad. Han skulle nog inte öppna. Han klarade inte av att se en annan människa i ögonen denna dag. Det var bara det att dörrklockan ringde gång efter annan med en mycket ilsken och enveten signal och att den okände marodören inte nöjde sig med att ringa på klockan utan snart nog också började banka på dörren. Det lät som om någon stod och hamrade med en slägga mot hans fina och nästan nymålade ytterdörr.
Det var hamrandet som fick honom att ompröva sitt beslut. Han skulle se efter vem det var och om det visade sig vara nödvändigt så skulle han nog öppna i alla fall. Försiktigt smög han sig ut i hallen och kikade genom dörrögat.
Två helt främmande ynglingar stod utanför dörren. Amadeus hade inte sett någon av dem förut. Förutom de prydliga svarta kostymer de bar hade de vita skjortor med långa kragsnibbar på sig och svartvitrandiga matchande slipsar. Det var definitivt inga poliser som stod därute, det insåg Amadeus redan vid första ögonkastet och dessutom blev han lite nyfiken över vad dessa unga män kunde vilja honom. Han hakade av säkerhetskedjan och öppnade dörren.
"Ja tack", sade den längre av de två blonda ynglingarna och satte sin bruna mockasko i dörrspringan. "Vi stiger gärna in. Gud vare med er i tiden, här kommer vi med frälsning och friden."
Amadeus lade omedelbart märke till den underliga dialekt som den finnige unge mannen talade med. Det lät ungefär som när moster Gullan från Karlstad bräkte på fast ändå lite annorlunda. Hur Amadeus än försökte så kunde han ändå inte riktigt placera dialekten.
"Jag heter Graham", sade den långe blonde mannen, "och detta är min gode vän Wilbert. Han pekade på sin följeslagare. "Vi kommer från den vandrande Mormonkyrkan. Känner du till oss?"
Amadeus blev lite förbryllad. "Mormoner har jag förstås hört talas om men jag kan inte säga att jag är så där oerhört familjär med den vandrande Mormonkyrkan. Men det är väl ni som får gifta er med flera kvinnor utan att skilja er mellan varven?"
"Mycket roligt, ha ha", svarade Graham fastän han inte såg det minsta road ut. "Men du har fel. Den vandrande mormonkyrkan är den enda rättrogna Mormonsekten i världen. Vi har daglig kontakt med vår profet Joseph Smith som bor i himmelen. Vi tror på honom och på Mormons bok som den nedtecknades på guldplåtarna som hittades i Utahöknen. Det är utifrån vår grupp som de andra Mormonsekterna har bildats men de är inte rättroende."
"Jaså inte", svarade Amadeus, aningen uttråkat. (Han hade redan börjat tappa intresset för sina gäster.) "Det låter i och för sig oerhört intressant men jag måste nog ändå be er gå. Jag bekänner mig till Hare Krishna och dessutom är jag på väg till ett bönemöte i vårt tempel så ni får nog försöka värva någon annan är jag rädd. Min granne till exempel. Han skulle behöva lite andlig spis." (Det påståendet var en ren lögn och inte ens en vit sådan. Amadeus granne var en fet och allmänt elak skohandlare som brukade bulta i väggen så fort Amadeus ens andades högre än normalt. Att skicka två Mormonmissionärer till honom var bara en liten och anspråkslös hämndaktion men allt som kunde reta den tjocke grisen var av godo tyckte Amadeus.)
"Vad hette han sade du? Harry Krister? Vem är det?"
"Hare Krishna. Inte Harry Krister. Han är jättebra och om man tror på honom så får man klippa sig som en punkare och ha en röd fin klänning på sig."
"Men du har ju ingen klänning - och icke heller är du punkklippt."
"Jag ska klippa mig i morgon. Gå nu!" Amadeus försökte fösa de båda unga männen mot dörren men tyvärr hade de redan hunnit ganska långt in i rummet och verkade inte alls angelägna att ge sig av.
"Vi väntar gärna här tills du kommer tillbaka från ditt bönemöte." Det var Wilbert som äntligen öppnade munnen. "Vi har ändå inte sovit något på hela natten så det kan vara skönt för oss att få vila lite grann."
Amadeus började misstänka att missionärerna i själva verket inte alls var så fromma som de utgav sig för att vara. Kanske det var ett par brutala våldsbrottslingar han hade framför sig. Kanske de skulle binda honom vid en stol och utsätta honom för vådlig och smärtsam tortyr. Kanske skulle de komma att stjäla allt han hade i lägenheten.
"Nej, det går nog inte" försökte han. "Jag menar - vi känner ju inte ens varann." Amadeus tänkte febrilt. Kunde han måhända hälla hett kaffe över deras könsorgan och ringa polisen medan de skrek ut sin smärta? Vore det en tillämplig metod att kunna undgå att bli mördad?
"Vad har du gjort med läppen?", frågade Graham plötsligt. "Har du varit med om en bilolycka?"
"Anförtro dig till oss. Vi är ljusets tjänare", fyllde Wilbert i. "Vi är utsända för att hjälpa dig i ditt armod."
"Vi är här som dina vänner och vi stannar här till också du har fått skåda ljuset. Gud skyddar de sina från bilolyckor." Graham grep tag i Amadeus arm och puttade honom mot soffan i vardagsrummet.
Amadeus insåg att det där med kaffet och polisen nog inte var någon vidare bra idé. Polisen ville han absolut inte träffa igen.
"Du behöver uppenbarligen vår ledning", sade Wilbert och pekade mot soffbordet. "En yngling som du bör inte läsa tidningar av den typ som ligger där."
Amadeus kände hur skammens rodnad spred sig över ansiktet på honom. Hans inbundna årgångar av aktuell rapport låg utspridda över bordet och avslöjade obarmhärtigt att han trots sin väna uppenbarelse och sitt oskyldiga änglaansikte egentligen inte var något annat än en simpel porrnyttjare och onanist. Om Gud fick reda på det här så skulle hans snopp skrumpna ihop och bli svart och falla av.
"Sitt nu ner och lyssna på oss", sade Wilbert och pressade ner Amadeus i soffan.
Där blev han sedan sittande.

Amadeus ryckte till och tittade på klockan. Var det verkligen redan mer än tre timmar sedan de vandrande Mormonerna börjat redogöra för sin livsåskådning? Hur fort hade inte tiden gått? Vilket fantastiskt budskap avlevererade de inte? Varför hade han inte fått höra det här för flera år sedan? Hur skulle han kunna visa att han verkligen sympatiserade med dem? Han tänkte efter en lång stund. Så kom han på det. Han kunde bjuda dem på mat. "Hör ni grabbar är ni hungriga?", frågade han. "Skall jag sätta på lite mat? Jag har potatismos och fiskpinnar eller vita bönor och prinskorv."
"Tag vadhelst du har. Vi lever huvudsakligen på andlig spis och icke allena på lekamligt intag, men potatismos och fiskpinnar är helt okej även om det förmodligen inte är himmelens produkt."
"Ja blodpudding är kanske nyttigare och andligare men det är sannerligen också otäckare." (Detta desorienterade uttalande som knappast var relevant för samtalet var ett resultat av den förvirring som uppstått i Amadeus hjärna. Han kände sig lycklig och fri och andligen upplyst, men gårdagens trauma påverkade honom fortfarande på många olika sätt.)
Wilbert tittade konstigt på Amadeus men gjorde inget påpekande om saken. "Så är det nog" sade han bara. "Prisa Herren för blodpuddingens nyttighet men visst hade det varit bra om han gjort så att blodpudding smakade fiskpinnar och fiskpinnar smakade blodpudding."
"Ja, och tänk om blodpudding smakade tournedos med bearnaisesås." Amadeus såg extatisk ut vid blotta tanken.

För varje timme som förflöt visade sedan de vandrande mormonerna allt tydligare hur fattigt Amadeus tidigare liv hade varit. Amadeus kände hur han ville gå ut i världen och berätta för alla människor han mötte hur fint man kunde leva om man bara gick med i den vandrande Mormonkyrkan.
"Wilbert", sade han därför ivrigt. "Jag vill hjälpa er i ert arbete. Jag vill också gå ut och omvända människor. Hur kan jag få den möjligheten?"
Wilbert log stort och slöt Amadeus till sig i en varm omfamning. "Jag har väntat på den frågan. Först och främst måste du utbilda dig och det kan du bara göra på vårt träningsläger i Utah."
"Utah?" Amadeus såg bekymrad ut. "Kostar det mycket att komma dit?"
"Inte alls. Kyrkan betalar både biljetter och uppehälle. Det enda du måste göra är att helt ge dig hän åt kyrkan."
"Va?"
"Om du bara lovar att ägna dig helt åt missionerande så hjälper vi dig att komma till vår utbildning", förtydligade sig Wilbert.
"Du kan lita på oss", sade Graham. "Vi ordnar allt. Och på träningslägret serverar man tournedos varje dag."
Det argumentet bet på Amadeus. "Visst", sade han utan minsta tvekan. "Jag åker. Jag vill gärna missionera och för tournedos gör jag i stort sett vad som helst."
"Låtom oss då hämta de kontraktspapper som behövs i vårt rullande kontor som finns strax här utanför", sade Graham samtidigt som han blinkade åt Wilbert.
"Ja! Låtom oss göra det", svarade Wilbert och blinkade tillbaka.
De två Mormonerna reste sig som på ett givet tecken. Under ömsesidiga blinkningar och åtbörder försvann de ut. Amadeus lade visserligen märke till de försåtliga blinkningarna men ifrågasatte inte alls de två vandrande Mormonernas ärlighet. Han undrade bara om de drabbats av tics.
Nej, Amadeus misstänkte ingenting. Han kände sig bara lycklig och salig. Nu skulle han börja ett nytt liv! Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, vandrande mormon i religionens tjänst. Han kände sig som en korsriddare på väg mot det heliga landet. "Fuck you Harry Krister", utropade han extatiskt i samma ögonblick som Graham och Wilbert kom tillbaka in i rummet.
"Bra Amadeus!", kommenterade Graham. "Äntligen har du insett att vägen till frälsning inte går genom mystiska österländska religioner. Skriv bara på här så ska du se att din eviga och himmelska lycka är gjord." Han räckte över ett sextiotresidigt finstilt kontrakt.
Amadeus - som var till den milda grad indoktrinerad att han inte för ett ögonblick ens övervägde att läsa igenom innehållet - tog emot gulddoublépennan som Wilbert höll fram. Med ett heligt uttryck i ansiktet skrev han under.
"Halleluja!", utropade Wilbert. "Halleluja!"
"Men bäste broder" sade Graham snabbt. "Fick vi inte helt plötsligt väldigt bråttom?"
"Jo, vi måste gå på en gång. Vi ska ju träffa översteprästen i Tabernaklet i Fjugesta om fem minuter. Men var inte orolig Amadeus, vi hör av oss snart."
"Får jag papperet", sade Wilbert girigt och slet kontraktet ur Amadeus hand.
"Men", sade Amadeus hjälplöst, "men..."
"See you later alligator."
De vandrande mormonerna rusade ut ur Amadeus lägenhet. Vår unge hjälte stod kvar och kände förvirringen tillta. Jag vill också träffa översteprästen, tänkte han. Han kände sig plötsligt alldeles väldigt övergiven.