Amadeus 008

Skepp som mötas i gryningen. (Segla sakta bort igen...)

En kvart senare klev Lena av tåget och gick upp för gångtunneln vid järnvägsstationen. När hon passerade pressbyråkiosken fick hon som av en händelse syn på mjölkchokladreklamen som satt på kioskens kortsida och kände ett starkt sug efter en chokladkaka. Lena ändrade riktning och några sekunder senare stod hon i kö till kiosken. Den äldre herre som stod framför henne skulle just be att få en aktuell rapport, men eftersom han kände sig mycket generad över Lenas närvaro avtågade han istället med senaste numret av stridsropet. Samtidigt som Lena betalade sin mjölkchoklad såg hon ett tåg bromsa in och stanna. Av ren nyfikenhet kikade hon på de avklivande passagerarna. Hjärtat slog ett dubbelslag när hon tyckte sig känna igen en av tågresenärerna. Var det inte? Jo det var det. Det måste vara han. En ödets nyck hade fört dem samman första gången och nu tolkade hon Amadeus plötsliga uppdykande, bara sjuttiofem meter ifrån henne, som ett tecken från ovan. Ett sådant tecken fick inte förspillas. Hon var helt enkelt tvungen att försöka ta kontakt. Lena smög sig ner i tunneln och ställde sig vid uppgången till spåren. Strax kom Amadeus gående nerför trappan. Han såg blek och hålögd ut och passerade Lena utan att lägga märke till henne. Lena hade emellertid inte för avsikt att ge sig så lätt utan följde honom hack i häl. Så tog hon mod till sig och gled upp jämsides."Hej. Kommer du ihåg mig?", frågade hon och log sitt allra vackraste leende.
Amadeus höjde förbryllat på ögonbrynen, och visade på så sätt sin tveksamhet. Dessutom visade han sina blodsprängda ögonvitor. "Va? Kommer ihåg? Nja."
"På sjukhuset - för någon vecka sedan." Herregud, tänk om han inte kom ihåg henne. "Jag tog ett prov på dig" fortsatte hon ivrigt.
Amadeus lös upp. "Ja, nu kommer jag ihåg. Det var du som var så snäll mot mig."
Lena rodnade. "Jag tyckte så synd om dig bara. De där elaka poliserna. Och doktor Albrektsson - han är inte riktigt klok."
"Jag tänkte faktiskt ringa dig", sade Amadeus. "Jag har bara inte hunnit än. Det kom en del emellan. Men jag har tänkt på dig. Det har jag."
"Jag har tänkt på dig också", sade Lena och himlade med ögonen.
Amadeus tyckte att det var trevligt att träffa Lena igen. Dessvärre kände han att han skulle kräkas vilket ögonblick som helst. "Du", sade han. "Jag måste sticka. Men vi kanske ses på lasarettet någon dag. Jag ska tillbaka och ta bort stygnen."
Lena kände att det gyllene tillfället höll på att glida henne ur händerna. Och vem visste när hon skulle våga vara så här framfusig nästa gång? Det var nog bäst att löpa linan ut. "Jag kan hjälpa dig med det. Inte nog med att jag är stygnexpert - du sparar en del pengar också. Jag har grejor hemma och jag bor bara ett stenkast härifrån."
Amadeus rodnade. Följa med henne hem? Den söta sköterskan. Hur skulle det se ut? Och så var han ju så fruktansvärt bakis.
"Jag kan nog inte göra det. Du ser trött ut och jag är trött och det blir nog bättre om vi tar det någon annan dag."
"Sova kan vi göra sen. Jag kan bjuda på frukost när behandlingen är klar."
Frukost. Det var ett ord som Amadeus inte gärna ville höra. "URSÄKTA MIG!!!" brölade han och älgade med enorma kliv iväg mot blomsterrabatten utanför tunneln.
Vad sade jag för galet nu undrade Lena och sprang efter. När hon hittade Amadeus stod han på ett ben. Med det andra benet försökte han pliktskyldigast krafsa lite jord över de artificiellt röda korvrester som han kastat upp.
"Jag mår lite dåligt", sade han urskuldande. "Jag är lite sjuk. Jag ska nog gå hem och kurera mig."
"Det ska du inte. Nu går vi hem till mig istället. Det är närmare dit och jag är sjukvårdsutbildad och vad mer kan du egentligen begära?" Lena tog Amadeus i armen och drog honom med sig mot cykeln. Hans motståndskraft var för tillfället starkt begränsad så han följde lydigt med.

Lena bodde i en liten tvåa på Kvarngatan. En mörkbrun skinnsoffa dominerade vardagsrummet och en ensam Monetreproduktion hängde som prydnad över soffan. Amadeus tyckte också om Monet. Han konstaterade bakrusigt att hon kanske inte var så tokig i alla fall. Amadeus visste inte riktigt vad han skulle säga men bestämde sig ändå för att försöka inleda en konversation. "Jag måste faktiskt erkänna att jag inte ens kommer ihåg vad du heter."
"Lena. Lena Molinowski."
"Jag heter Amadeus. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
De skakade hand under stort allvar.
"Jag tänkte fråga om jag fick låna din dusch. Det blev sent i natt, och jag känner mig lite snuskig."
"Visst. Jag ska ta fram en handduk åt dig. Duschen är där borta." Hon pekade.
Amadeus gick iväg. Han klädde av sig sina fyllesvettiga kläder och lade dem i en hög på toalettstolen. Så steg han in i duschkabinen. Vilken ljuvlig känsla. Han vred på varmvattenkranen så mycket han kunde utan att skålla sig och lät den varma duschstrålen svepa över sin sargade kropp. Det kändes som en lisa för både kropp och själ.
Lena öppnade dörren till det ångande badrummet. "Jag lägger en handduk vid handfatet", sade hon. Så fick hon syn på hans smutsiga klädhög. Hon tvekade en sekund innan hon bestämde hon sig. Det går ju fort att tvätta dem tänkte hon. Och han blir säkert glad om jag gör det. Alltså rafsade hon åt sig de illaluktande klädesplaggen och lade dem i tvättkorgen. Hon tog korgen och bar ner den i tvättstugan och se - där fanns faktiskt en maskin ledig.

När hon kom upp igen var Amadeus färdigduschad. Han torkade sig samtidigt som han visslade en munter liten visa - tydligt upplivad av det renande vattnet. Så märkte han att hans kläder var borta. "Lena", ropade han. "Har du tagit mina kläder?"
"Jag stoppade dom i tvättmaskinen."
"Men vad ska jag ta på mig nu då?"
"Jag ska se om jag kan hitta något i garderoben. Vänta där." Hon trodde att Stanislaw hade lämnat kvar något i alla fall - men ack vad hon bedrog sig. Det enda som fanns kvar från hans tid var en läderkorsett och en gummidito och hon kunde inte gärna erbjuda sin gäst någondera. Nå, han kunde ta hennes morgonrock så länge. Det spelade väl inte så stor roll. Fast han kanske ville ha på sig något mer. Hon letade snabbt igenom sin garderob men det enda hon hittade som han skulle kunna få plats i var en laxrosa spetstrosa i boxershortsmodell. Den var faktiskt alldeles förskräckligt ryschig och pyschig men å andra sidan var den i alla fall rymlig. Hon var lite tveksam först men så bestämde hon sig. Det gäller ju bara en timme tänkte hon. Hon tog morgonrocken och trosorna och gick iväg till badrummet.
"Här", sade hon och kastade in kläderna innanför badrumsdörren.
"Vad är det här?" Amadeus blev nästan stum.
"Jag hittade inget annat. Men det spelar väl ingen roll. Det är ingen annan än jag som ser dig och förresten tar det inte mer än en timme innan dina egna kläder är klara."
"Ja men skära trosor och nylonmorgonrock med puffärm och spetskrage..."
"Trosorna är faktiskt laxrosa och jag är säker på att du kommer att bli jättesöt. Men du gör som du vill."
Amadeus övervägde blixtsnabbt alternativen. Naken hade han ingen lust att gå och att svepa en handduk runt höfterna verkade inte särskilt komfortabelt. Återstod alltså bara att svälja den bistra medicinen. Han drog på sig de laxrosa trosorna och kände omedelbart att de inte var tillskurna för att passa en man, eftersom de klämde åt ordentligt just där män inte vill att det ska klämma. Jesus, tänkte Amadeus. Jag kommer att få pungbråck. Han stönade till.
"Vad är det?", ropade Lena utifrån.
"Ingenting. Ingenting alls." Med en djup suck såg han sig själv i spegeln. Han hade aldrig känt någon längtan efter att förlora sig in i afterdarkgrabbarnas värld - men det var precis vad han såg ut att ha gjort just nu. "Det här var inte min idé", mumlade han och öppnade dörren.
Lena kunde inte hålla sig för skratt. "Du ser ut som ett luder", fnittrade hon fram.
Amadeus bevärdigade henne inte med en blick. I stället skred han likt en drottning genom rummet. "Pfhrumph", fnös han föraktfullt. "Pfhrumph..."
"Det var inte illa menat", sade Lena förläget. "Du såg bara så rolig ut."
"Och vems förtjänst är det då?", svarade Amadeus sårat.
"Ja jag vet. Jag ska inte säga något mer. Vill du ha kaffe?"
"Ja tack."

De drack sitt kaffe under tystnad. Amadeus därför att han kände sig förorättad och Lena därför att hon funderade på sin fortsatta strategi.
"Varför har du ett så konstigt namn?", frågade hon när hon serverade påtåren.
"Det är en lång historia - och ingen särskilt rolig sådan. Är du verkligen säker på att du vill höra?"
"Visst..."
"Ja alltså morsan - henne har du ju träffat - hon är lite konstig ibland."
"Jag tycker mig ha förstått det. Lite överspänd om man säger."
"Precis. Hon hette i vilket fall som helst egentligen Pettersson från början, för mormor hette Pettersson i efternamn och hon var inte gift med morfar. Mormor alltså, inte mamma..."
"Det förstod jag. Fortsätt."
"Mamma och mormor blev osams någon gång för tusen år sedan, och då ville mamma markera sin samhörighet med morfar bara för att reta mormor. Morfars efternamn kunde hon inte ta för han hette Von Silverpitt eller något sådant där och kom från någon knapadelfamilj och vad jag kan förstå så erkände han egentligen aldrig faderskapet. Men att använda hans förnamn gick bra. Då blev det Nilsdotter."
"Stenström då?"
"Jo sedan gifte hon sig till namnet Stenström och dubbelnamn är ju fint och tjusigt på alla sätt och vis och då tog hon så klart det då. Jag har alltid kämpat för att slippa heta Nilsdotter men hon är obönhörlig. Du anar inte hur trakasserad man kan bli om man har ett tjejnamn när man är kille. Skoltiden var ett helvete."
"Jag tror dig. Hur är det med Amadeus då? Gillar hon opera?"
"Nej för fan, hon lyssnar bara på Vikingarna och Ingemar Nordströms. Men det låter ju pampigt. Och det är ändå bara början. Tänk om du visste vad jag har för andra namn - du skulle dö." Han rös till vid blotta tanken.
"Det tror jag inte. Berätta så får vi se."
"Okej då. Jag heter John Napoleon Cesar Jesus Amadeus B. Nilsdotter-Stenström..."
Lena trillade ner på golvet där hon blev liggande, vridande sig i skrattkramper. "Det där B:et efter Amadeus då", kämpade hon fram mellan skrattattackerna. "Vad står det för?!"
"Bertil, efter pappa."
Hon trodde inte att hon kunde skratta mer men det kunde hon uppenbarligen. "Heter du - åh Gud jag tror jag dör - heter du Jesus Amadeus Bertil?"
"Och lite till som du hörde. Men jag tycker inte att det är så lustigt faktiskt."
"Vi pratar om något annat, jag klarar inte av det här. Om du lägger dig på soffan så ska jag hämta pincetten."
Amadeus gjorde som hon sade. Lena gick och hämtade fram en pincett och en liten skalpell. Därefter skar vant hon av trådarna och drog bort stygnen. Hela proceduren tog bara trettio sekunder men var aningen smärtsam. Amadeus fick tårar i ögonen.
"Var modig lilla vän, det är snart klart", sade Lena ömt. "Kan du truta med läpparna?", frågade hon sedan.
Amadeus trutade lydigt och Lena böjde sig snabbt fram över honom och kysste honom lätt. "Det gick ju bra", sade hon. "En gång till."
Amadeus kunde plötsligt knappast andas. Hur hade det här gått till egentligen? Han hade ju bara klivit av tåget i all oskyldighet. Så hade han först blivit hembjuden till Lena, sedan blivit av med sina kläder och fått dem ersatta med flicktrosor och en fjollig morgonrock, sedan blivit kysst och nu uppträdde hon kelsjukt i största allmänhet. Amadeus visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Han brukade visserligen skryta vitt och brett om alla sina flickor men egentligen var hans tidigare erfarenheter starkt begränsade. När han nu för första gången i sitt tjugotvååriga liv träffat en kvinna som helt och hållet tagit initiativet från honom så blev han både stel och nervös.
"Kan jag sätta mig upp nu?", frågade han oroligt.
"Åh Amadeus", svarade hon. "Håll om mig snälla du. Jag behöver känna någon nära. Det var så länge sen."
Han lade försiktigt armarna om henne och försökte nästan sluta andas för att inte göra henne uppmärksam på vad hon höll på med och kanske slutade med vad det nu var hon gjorde. Närheten till Lena gjorde Amadeus alldeles konstig i bröstet. Han kände något mjukt vidröra läpparna och tog försiktigt bort den upphetsat svettiga hårlock som fastnat i hans mun. Lena stönade till och vred sig tillrätta. Amadeus kände hur hjärtat började dunka allt hårdare. Nu fanns bara en sak att göra. Amadeus fick ta till det förförarknep han sett Kramer utföra i filmen Kramer mot Kramer. Han kysste Lena på ögonbrynen. Lena lade omedelbart ansiktet mot Amadeus hals och hennes fingrar snuddade lätt och nästan oplanerat mot hans spetsbeklädda kropp. Wow, tänkte han, det fungerade. Vad hade han mer sett på bio? Brian i Lovestory. Hur var det han hade gjort? Jo visst; sakta smög Amadeus sin fria hand uppåt och kupade den runt Lenas vänstra bröst. Så mjukt det var. Och litet. Som en välmogen persika. Han klämde åt lite hårdare. Kanske glömde han sedan bort vad det egentligen var han höll i för plötsligt nöp han till med all sin kraft.
"AJ!!! VAD FAN GÖR DU??!!.." Lena satte sig upp med ett skrik. "Ditt svin! Vad tror du att du håller på med?"
"Ursäkta mig, ursäkta..." Amadeus stammade fram sin bön om förlåtelse.
"Fy fan. Nu har du förstört allting." Lena stirrade hatiskt på Amadeus och fräste mot honom. "Jag trodde faktiskt att du var okej men du är tydligen inte ett dugg bättre än alla andra."
"Men jag menade inget illa, jag skulle bara..."
"HÅLL KÄFTEN! Inte ett ord till..."
"Men..."
"Tyst! Jag vill inte höra mer. Försvinn härifrån..."
"Men Lena."
"Jag orkar inte höra några ursäkter. Du svek mitt förtroende. Gå!"
"Men mina kläder..."
"Dom ger jag fan i! Har du en aning om vilket blåmärke jag kommer att få på tutten?"
"Nej men..."
"Stick nu. Jag måste tänka över det här."
"Men snälla Lena - jag vill helst inte gå härifrån så här."
"Det är inte mitt problem. Hade du skött dig snyggt så hade det här aldrig hänt. Nu går du omedelbart innan jag sparkar ut dig."
Amadeus förstod att loppet var kört och försvann skamsen ut från Lenas lägenhet. Den rosa morgonrocken fladdrade flortunt runt hans ben när han kröp efter husväggarna i ett desperat försök att hålla sig ur blickfånget för andra människor. Bara han inte mötte någon han kände. Vad skulle de tro om de fick se honom i den här kostymeringen.
Han smög sig fram i de buskage och trädgrupperingar han kunde hitta och som genom ett under klarade han sig så gott som helskinnad hem. Bara en gång blev han avslöjad - när han passerade ett dagis och ett litet barn skrek ut sin häpnad över hans uppenbarelse. "Kolla hör ni! Fröken, fröken... En kille som ser ut som en tjej!"
Det hela var mycket förödmjukande och han hade allvarligt börjat överväga om han skulle ha mod nog att begå harakiri när han plötsligt förstod sammanhanget. Det handlade naturligtvis om en tillrättavisning från ovan. De vandrande mormonerna hamnade säkert aldrig i sådana här situationer och det skulle inte han heller göra i fortsättningen. Han skulle bli dygdig. Men ändå var det något hos Lena som fick hans kinder att blossa och gjorde honom kåt som en katt i mars. Han kunde inte låta bli att tänka på henne - ens när han verkligen försökte. Så härligt det hade varit att känna på hennes bröst. Mjukt och runt hade det varit och inte alls så hängigt och slängigt som mammas. Han kanske kunde blidka henne med blommor. En azalea kanske skulle göra susen - eller en blodröd ros. Möjligheten att hennes uppträdande bara hade varit en del av ett komplicerat spel kom också för honom. Hon kanske tyckte om att leka lite som en slags första uppvärmning till det som komma skulle. Han ville gärna tro att det var så men han lyckades inte riktigt.

På eftermiddagen satt Amadeus apatisk på sin säng och fingrade förstrött på gitarren. Fan, fan, fan, tänkte han. Varför gjorde jag så där? Varför låg jag inte stilla och njöt av henne? Hur kunde jag vara så klumpig att jag inte tog det lite lugnt när jag hade en sådan chans.
Känslan av att ha misslyckats totalt var faktiskt vidrig. Amadeus kände sig mer och mer modfälld och bedrövad. Slutligen fann han ingen annan råd än att ta fram en flaska hemgjort krusbärsvin som han fått av en granne en gång för länge sedan. Det smakade överjäst och illa men han kände att han verkligen behövde något som dövade smärtorna i bröstet. Slutligen somnade Amadeus ovanpå sängen. "Lena, min Lena", grymtade han i sin oroliga sömn och kramade gitarren så hårt att han fick djupa strängavtryck i ansiktet.