Amadeus 010

Amadeus får en ny chans.

Ilska och besvikelse över att saker och ting inte går som de ska tar ibland lång tid att komma över. Långsinta människor är ofta arga länge. Som tur var tillhörde inte Lena Molinowski den kategorin av masochistiska självplågare. När hon kastat ut Amadeus var hon visserligen (med all rätt) mycket upprörd. Hon hade trots allt satt sin personliga integritet i pant för att komma den unge mannen in på livet och eftersom det verkade som om hon förlorat den kändes det mesta bara nattsvart. Men redan efter någon timme började ilskans heta eld falna ned till glöd. Han var ju snäll ända till han klämde henne på tutten. Kanske menade han inte så illa i alla fall. Kanske var det rent av hon som var överkänslig vid vårtgårdarna. (Det sista trodde hon inte riktigt på men när hon funderat på möjligheten länge nog accepterade hon nästan tanken. Fast hon hade faktiskt fått ett rejält blåmärke.)
När hon gick och lade sig på kvällen var hon lugn igen. Det sista hon tänkte på innan hon föll i sömn var Amadeus skuldfyllda ansiktsuttryck. Så bestört han såg ut när det gick upp för honom hur illa han gjort henne. Jag kanske var lite för snabb med att kasta ut honom i alla fall, tänkte hon och kurade ihop sig under täcket.

När Lena efter en god natts sömn vaknade och steg upp visade sig solen som en stor glad ost på himlen så fort hon drog upp rullgardinen. Hon kände genast hur livsglädjen med full kraft blommade upp i henne. Hon gick in i köket där hon gjorde i ordning kaffebryggaren och tryckte på knappen. Medan bryggaren stod och puttrade ur sig sin mörkbruna vätska tog hon tillfället i akt att sköta om sina toalettbestyr. Hon var klar med duschandet i samma ögonblick som de sista dropparna kaffe rann ner i kannan. När hon hämtat morgontidningen ute i hallen slog hon upp en stor mugg med kaffe. Så tog hon på sig sina gosiga rosa tofflor och med en belåten suck slog hon sig sedan ner i soffan och började bläddra igenom tidningen. Hon var verkligen på ett strålande humör. Till och med den i och för sig mycket tragiska notis om den amerikanske man som dödat sin hustru eftersom hon hade lämnat sitt champagneglas obevakat samtidigt som makarnas kanariefågel var lös i rummet fick henne att fnittra okontrollerat. (Genom sitt slarv hade den äkta makan tagit livet av den lilla pippin som var alldeles för full av nyfikenhet och svaghet för champagne för att det skulle vara nyttigt för honom. Fågeln såg champagneglaset på bordet och ville smaka på innehållet - tog sig en slurk, fann att det var gott och tog en slurk till. Den lilla gula sångaren blev raskt berusad och föll ner i glaset och drunknade. När den amerikanske mannen - som älskade kanariefågeln över allt annat på jorden - kom hem och fick se vad som hänt, löpte han amok och borrade ihjäl sin hustru med en Black and Deckerborrmaskin - varpå han sköt sig själv i pannan med en dumdumkula.) Rövarhistorier har man ju hört förut tänkte Lena och fnittrade. Fast det där var nog en av de värsta.
Egentligen hade hon tänkt att stanna inne och lata sig hela dagen, nu när hon för en gångs skull var ledig, men den där solen som sken så vackert utanför hennes fönster fick henne att överväga sitt beslut en gång till. Det kanske inte skulle vara så dumt att lapa lite sol. Ta chansen att bli lite brunbränd. Tänk att cykla iväg till en badsjö med en lunchkorg fullpackad med godsaker. Och en flaska gott vin. Och lite trevligt sällskap. Det skulle vara så skönt. Jag skulle ju kunna bjuda med Amadeus, funderade hon vidare. Det slog henne att hon måhända varit en aning för burdus mot honom. Det var möjligt att hon var tvungen att vara mycket försiktig i sina försök att närma sig Amadeus. På sätt och vis verkade han så ung och oerfaren. Det kanske till och med var därför som han klämt till om hennes bröst - för att visa henne att saker och ting gick för fort, att han kände sig förvirrad och inte visste riktigt vad som höll på att hända. Men en picknick skulle kunna vara helt perfekt. De kunde kanske cykla upp till badbrottet. Där skulle de säkert få vara ifred. Och om hon badade topless så skulle hon kunna visa blåmärket för Amadeus. Om han såg vilket fult märke det hade blivit så skulle han säkert förstå varför hon hade blivit så arg. Så kunde de sola och äta lite mat och dricka lite vin och prata lite och... Lena rodnade för sig själv. Stopp nu, tänkte hon. En sak i taget om jag får be. Men på det hela taget var det ju en strålande idé. Lena bestämde sig för att göra slag i saken. Hon klädde snabbt på sig och gick ut till köket för att se vad som fanns i skafferiet. På hyllan längst upp i skafferiet tronade en flaska guldgul chablis. Egentligen hade hon tänkt spara den till sin tjugofemårsdag, men hon kunde ju lika gärna dricka den nu. Hon stoppade ner chablisen i en korg. Dessutom lade hon ner några päron och den bit camembertost hon hittade i kylen. Så lade hon en rutig duk över maten. Hon skulle behöva några andra småsaker också för att riktigt fullända picknickkorgen, men hon kunde ta vägen förbi Domus innan hon cyklade bort till Amadeus.
Hon tog också fram en sportbag i vilken hon lade ner sin nästan nya rosa baddräkt och en handduk. Hon lade dessutom också ner en flaska Hawaian Tropic, solskyddsfaktor fyra. (Om det blev läge för det så tänkte hon be Amadeus smörja in henne på ryggen.) Så cyklade hon iväg.

Det tog evigheter innan dörren öppnades. Lena skulle just till att gå igen när Amadeus stack ut huvudet. Han såg alldeles yrvaken ut, om man bortser från att han var klädd i ett Hellyhansenställ och ungefär lika smutsig i ansiktet som en sotare ser ut efter en lång arbetsdag. När han såg vem det var som kommit stängde han snabbt igen dörren och lämnade bara en liten springa på glänt. "Är det du", sade han inifrån springan.
"Hej Amadeus. Jag hoppas att jag inte stör. Du ser trött ut." Hon fylldes av en intuitiv känsla av att Amadeus inte var det minsta intresserad av att åka på picknick med henne.
"Det är ingen fara. Det är bara det att jag har jobbat i natt - så jag låg faktiskt och sov - men jag skulle ändå gå upp precis nu."
Lena anade ugglor i mossen. Det var något som inte stämde. Ingen normal människa gick och lade sig och sov i arbetskläderna. Och man gick absolut inte och lade sig utan att tvätta sig först. Av någon anledning ljög han för henne. Han kanske hade en kvinna hos sig. Han kanske just höll på att meka med en annan kvinnas bil. Hon höll nästan på att börja gråta men så bestämde hon sig för att försöka stålsätta sig och hålla god min i elakt spel. "Då är det väl bäst att jag går igen. Jag vet hur jobbigt det är att inte få sova ordentligt när man har arbetat på natten. Vad jobbar du med?"
Amadeus ville inte gärna berätta att han tvingats ta ett vanligt simpelt tidningsutkörarjobb, även fast han bara hade jobbat en natt och fast det egentligen inte var hans fel. På något sätt skulle det förstöra hans image. "Det är ett jobb i stan", sade han därför.
Han stod uppenbarligen och ljög henne rätt upp i ansiktet. Herregud - han kunde ju inte ens hitta på en bra lögn. Var han verkligen så förbannad att han inte ens ville prata med henne?
"Jag skulle gärna bjuda in dig på en kopp kaffe - men det är lite stökigt härinne just nu."
"Om du har jobbat hela natten så behöver du säkert sova. Förlåt mig igen. Vi kanske kan ses någon annan gång."
Amadeus kände sig lite förvirrad. Varför kom hon till honom om hon ändå skulle gå på en gång? "Du Lena... Vad ville... Jag menar varför... Öhum, vad, uh... Du ville något eller?" Så fick han syn på korgen som hängde på styret. En tvättkorg tänkte han. Hon skulle tvätta och nu ville hon såklart ha tillbaka sin morgonrock. "Du vill ha din morgonrock förstår jag. Jag hade faktiskt tänkt komma över med den. Om du väntar lite så ska jag hämta den." Amadeus stängde noga till dörren och gick iväg och hämtade morgonrocken och trosorna.
Så det var därför tänkte Lena när hon stod och väntade. Han var fortfarande arg på henne därför att hon tvingat honom att gå i trosor genom stan. Nu ville han påminna henne om det.
"Här är kläderna", sade Amadeus när han kom tillbaka. "Jag ber om ursäkt för att jag inte hunnit tvätta dem åt dig." Amadeus sträckte ut plaggen genom dörrspringan. "Ja", sade han sedan, när han märkte att Lena inte gjorde några ansatser att gå. "Om det inte var något mera så..."
"Nej - det var visst inte det", svarade hon.
"Då så. Hej då." Amadeus stängde dörren om sig. Han kastade sig omedelbart på sängen igen och somnade innan han ens för ett ögonblick hunnit tänka igenom vad som hänt.
Lena stod kvar en stund i trappuppgången. Hon kände sig tillintetgjord. Allt hade blivit så fel. Efter en stund samlade hon ihop sig och gick ut. Det hade precis mulnat på. Regnmolnen hopade sig vid horisonten.

När Lena kom hem igen så satte hon på en gnossieme av Satie. Därefter korkade hon upp chablisen och drack den alldeles ensam samtidigt som hon lyssnade på den melankoliska musiken. Det här var minsann sista gången som hon försökte sig på några egna initiativ i kärleksbranschen.

Rationalism. (En dryg vecka senare).

Det skulle ha varit bättre att ha tagit jobbet hos Onkel Arne i stället. Där hade han säkert kunnat sluta efter ett par dagar. Nu kände han riktigt i vilket klibbigt spindelnät han satt fast.
Amadeus låg i sängen och kliade sig i baken medan han funderade över sin tillvaro. Egentligen var det inte mycket att tänka på, för när han kom hem från sitt arbete som tidningsbud så stupade han numera i säng. Så sov han ända fram till halvsju, då han gick upp och lagade lite mat. Om han hade tur så orkade han sedan titta på Rapport innan det var dags att gå och lägga sig igen om han skulle orka upp nästa natt.
Vad var det för liv han levde egentligen? Han orkade inte längre med något umgänge med sina kamrater, hans filosofiböcker låg på arbetsbänken och dammade igen, alla kloka tankar han kunnat tänka förr var numera som bort­blåsta. Det enda positiva han kunde komma på i allt eländet var att han slapp se sin mamma så mycket som förr. (Han insåg snart att till och med det var en sanning med modifikation för procentuellt sett hade hans vakna tids samvaro med mamma ökat betydligt. Hon brukade komma hem till honom strax efter klockan sju för att höra hur det hade gått på jobbet. Så stannade hon till Pohlman läst upp väderleksrapporten. Vid den tidpunkten brukade Amadeus gäspa högljutt för att ge sin mor en vink om att det nog var dags för henne att gå hem.)
Och skäll fick han av Håkansson nästan varje dag. För hur han än försökte så var det omöjligt för honom att bli klar med tidningsutbärningen i tid. Han cyklade så fort han orkade och han sprang upp och ner för alla de trappor som utgjorde hans arbetsplats, men det hjälpte ändå inte. Han var mellan en och två timmar försenad varje morgon. (En morgon hade han bara varit fyrtio minuter försenad, men då ringde Håkansson till honom senare på dagen och var argare än någonsin. Amadeus hade glömt bort en bra bit av sitt villaområde och Håkansson hade fått åka runt med alla tidningarna. Amadeus insåg sitt misstag på en gång. Han hade faktiskt fått ovanligt mycket tidningar över den dagen.)
Och Beatrice hade han inte sett till. Och hur var det egentligen med den där Lena Molinowski? Ju mer han tänkte på det, desto underligare tyckte han att det var att hon hade tagit med sig tvättkorgen hem till honom när hon skulle hämta morgonrocken. Men hon kanske inte hade någon tvättstuga hemma hos sig. Hon kanske åkte hem till sina föräldrar och tvättade. Nå - strunt i det. Något måste göras om han skulle överleva det här jobbet. Så mycket stod fullständigt klart. Om han ändå inte hade försökt vara så helig och ädel. Då hade allt det här säkert aldrig hänt. Ett första frö av tvivel på att Gud och Mormon verkligen stod på hans sida såddes i det ögonblicket i hans hjärta. Han kunde riktigt känna hur det slog rot, men eftersom han inte ville att det skulle ske satte han genast in det tankens ogräsbekämpningsmedel som går under namnet sublimering. Självklart fanns Gud. Och visst var Mormon hans profet. Eller?
Vik hädan blasfemiska tanke!, tänkte Amadeus upprört. Han hade bara sig själv att skylla. Bara han själv kunde reda upp den här situationen. Gud bekymrade sig inte om sådana petitesser som att Amadeus fick jobba mer än han ville. Men det måste ju gå att rationalisera jobbet på något sätt. Om han till exempel lärde sig alla abonnenter utantill - då skulle det gå fortare. Men det var nog för svårt. Om han först delade ut alla Örebrokuriren och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet då - och sedan åkte och hämtade Nerikestidningarna. Nja, visserligen slapp han i så fall fundera på vilka prenumeranter som skulle ha vilken tidning (och det borde ju innebära en tidsbesparing) men å andra sidan så skulle han få cykla dubbelt så långt och att cykla tog redan alldeles för lång tid. Han hade ju så dålig kondition. Han skulle kunna avskaffa själva transporten om han kunde förmå abonnenter­na att själva komma och hämta sina tidningar på ett visst bestämt ställe, men det kanske de inte skulle ha någon lust med.
Så dök den genialiska idén upp. Självklart! Heureka! Han kunde inte somna. I stället gick han upp och satte sig vid skrivmaskinen. Det här var vad han fick ihop;

"Kära tidningsläsare.

På grund av en akut brist på råvarumaterial, ser vi oss från och med nu nödsakade att övergå till varannandagsutgivning av landets alla morgontidningar. Vi beklagar djupt det obehag detta kan medföra för eder, men å andra sidan står det ju ändå inte särskilt mycket av värde i tidningen nu för tiden, så vi törs nästan lova eder att ni inte kommer att märka något av förändringen.

För att ni inte ska behöva bryta edra rutiner vid kaffedrickandet på morgonen, föreslår vi att ni själv genomför en frivillig morgontidningsransonering en så kallad FMTR. Ni kan till exempel när eder tidning anländer på måndagsmorgonen bestämma eder för att spara sportsidorna till dagen därpå.På så sätt räcker eder morgontidning dubbelt så länge som förut och edert obehag är minimerat.

Eftersom vi inte vill att andra länder skall få veta något om vår prekära belägenhet vad gäller pappersproduktionen, beder vi eder att iakttaga största möjliga sekretess i ämnet.

Till och med eder närmaste granne kan vara en Warsawapaktsspion. Var därför noga med att inte med någon diskutera edra förändrade läsvanor.

Så fort något drastiskt förändras i ämnet kommer vi omedelbart att höra av oss.

Till dess - var solidarisk. Och kom ihåg, en Svensk Tiger!"

Gud vad bra tänkte Amadeus andäktigt, när han förtjust studerade sitt alster. Han funderade på hur han skulle underteckna det. Ett kort ögonblick övervägde han att plita dit ett mångtydigt "En som vill er väl" men så insåg han att det kanske skulle ge ett ambivalent intryck i förhållande till den strikt officiella hållningen i resten av brevet. I stället kladdade han dit två komplett oläsbara kråkor. Under den ena skrev han "VD för pappersråvarubranschen", och under den andra drog han till med "Ordförande i överstyrelsen för psykologiskt försvar". Det skulle nog göra susen!
Men han kunde ju inte sitta och skriva flera hundra personliga brev, även om han i och för sig var ganska flyhänt vad gällde pekfingervals på skrivmaskin. Han måste helt enkelt ha tag på en kopieringsmaskin. För länge sedan hade han extraknäckt som studiecirkelledare i ämnet modern samisk litteratur hos ett av studieförbunden i stan. Om han inte missminde sig totalt så fanns där ett gammalt åbäke till kopieringsapparat inne på kontoret. Han tittade efter i den byrålåda där han förvarade sina nycklar och där låg faktiskt nyckeln till studieförbundet kvar. Äntligen började saker och ting gå som de skulle. Turen hade tydligen vänt, och det var sannerligen på tiden.

Det var alldeles mörkt i studieförbundets kontorslokal och det var kanske inte så konstigt eftersom klockan hade hunnit bli en bra bit efter midnatt. Amadeus smög likt en inbrottstjuv efter husväggen och uppför trappan på husets kortsida. (Han var väl medveten om att det var precis vad han var också. En inbrottstjuv - fast med egen nyckel.) Han öppnade dörren och smet in så fort han kunde. Naturligtvis vågade han inte tända ljuset, så det första som hände var att han snavade handlöst över den vävstol som stod uppställd i hallen och raserade porslinsmålningskursens arbetsmaterial som låg i en kartong vid sidan av vävstolen.
"Jävlar!!!" väste han innan han besinnade sig, sparkade undan porslinsskärvorna och fortsatte in.
Längst bort i lokalerna fanns själva kontoret. Studieförbundet huserade i en gammal ombyggd livsmedelsaffär. Vad Amadeus inte kommit ihåg var att kontoret låg i den del av fastigheten som tidigare varit ingången till affären. Han var med andra ord inte speciellt skyddad för upptäckt där han stod och övervakade kopieringen. Var femte sekund gled den rörliga delen av apparaten fram över glasskivan och spred ett spöklikt ljus omkring sig och var femte sekund syntes Amadeus långsmala silhuett mycket tydligt genom de gamla glasdörrarna.
I samma stund som Amadeus kommit igenom hälften av kopierandet kom studiekonsulent Britt-Marie Nilsson - en kvinna som dessvärre inte precis var känd för sitt rörliga och snabba intellekt - körande längs Kungsvägen i sin kopparmetallicfärgade Wolkswagen Golf. Britt-Marie såg en skymt av något som liknade en mansgestalt stå lutad över kopieringsmaskinen och bromsade in. För en liten stund trodde hon att hon hade misstagit sig - att hennes trötta ögon hade lurat henne - men så kom ljuset tillbaka igen och gestalten stod fortfarande kvar. Hon förstod genast vad det var. ETT SPÖKE!!!
Britt-marie bröt nästan av tändningsnyckeln när hon paniskt försökte få in den i låset. Som tur var fick hon igång bilen innan demonen vid kopieringsmaskinen fick syn på henne och tog hennes kropp i besittning. Så fort hon kunde körde hon hem till sin styrelseordförande Alois Du Porc.
"Alois!", skrek hon upprört när han öppnade dörren. "Alois..."
"Britt-Marie? Fat menar tu met att komma hem till mig pfå tenna synnerligen sena titpunkt på tygnet?"
"Det spökar uppe på kontoret!!!"
"Fad pratar tu? Pritt-Marie, svara mig erlikt no. Har to trockit pananliköret till den kaffen no ikväll?"
"Nej det har jag inte. Och jag såg det själv. Alldeles nyss!!! En ljusgestalt i skyltfönstret som kom och försvann igen med jämna mellanrum."
"To irrar. To har telirium."
"Vad säger du?"
"Telirium tremens. Och jag tänker inte pråta mer met tig no. Jag tillönskar tig ten gode natten." Han stängde dörren.
Britt-Marie Nilsson fick alltså inget bistånd från sin styrelseordförande och själv vågade hon inte åka tillbaka och undersöka saken närmare. Eftersom hon hyste stor respekt för Alois auktoritet bestämde hon sig för att han nog hade rätt i alla fall. Hon hade nog sett fel. Och hennes mor hade också haft anlag för hysteri. Men hon tänkte inte gå i närheten av den där kopieringsmackapären i fortsättningen.

Totalt omedveten om att han just hade ökat kontorsslaven Lisbeth Bäcks redan förut tunga arbetsbörda till att från morgonen därpå också innefatta all kopiering på kontoret, buntade Amadeus ihop de sista hundra papperen och smög sig ut från studieförbundet.
Den natten gick det alldeles utmärkt att köra ut tidningarna. Amadeus var till och med på ett så gott humör att han visslade när han cyklade fram genom Kumlas folktomma gator. Han visste att det här var den sista långa natt som han behövde genomlida. Från och med morgondagen skulle hans arbetsbörda minska med hälften.

Det gjorde den. Alltihop fungerade planenligt. Varannan dag fick Örebrokurirenabonnenterna och de fåtaliga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladetprenumeranterna sin tidning och varannan dag delade han ut Nerikes Allehanda. De svenska tigrarna teg som muren om pappersbristen och Amadeus kunde också märka en klar attitydförändring hos de abonnenter som någon gång var vakna när han kom. De tycktes plötsligen ha blivit medvetna om vilket ansvarsfullt arbete Amadeus hade - och de visade honom all den respekt som tillhör en man som bevakar en statshemlighet. En gammal tant började sätta ut kakor i trappuppgången och på flera ställen kunde han då och då hitta kuvert med icke alls oansenliga summor i. Amadeus övervägde ett tag att helt ställa in tidningsutbärningen och bara åka runt och mottaga folkets hedersbetygelser och gåvor, men när han tänkt över saken tillräckligt avstod han. Det vore kanske att utmana ödet lite för mycket.

Åååhhh, helvete, vad gör du med oss Ulf Lundell???

Nu har den kommit, mastodontboxen, och jag är drabbad av ett svårartat "habegär", jag menar 14 cd med outgivet, 2 dvd:er, en snygg bok, klart en gammal Lundelldyrkare som jag vill ha!!!

Men jag ska inte köpa. Det får finnas gränser. Och tvåtusen spänn är för mycket pengar, för jag tror att guldkornen - även om de naturligtvis kommer att finnas där - skulle ha rymts på betydligt färre plattor. Att höra Lundell "demomummla" med akustisk gitarr gör mig inte direkt extatisk till exempel.

Det känns lite som en rip off faktiskt - "ni som troget följt mig genom åren, här kommer det ultimata släppet, ni kan väl inte motstå", men det finns ju faktiskt något som heter fri vilja. Och ekonomisk verklighet. Så jag passar, i alla fall för nu. Det kanske kommer en "best of längre fram.

Fan Uffe, varför ska du alltid vara så storvulet grandios för???

Åh jag är så fruktansvärt supertrött i hela kroppen

(och i huvudet). Jag orkar inte tänka en dag framåt ens en gång. Vofför? Är det vintern som slagit klorna i mig???

Dessa fantastiska tekniska landvinningar

Jag har blivit med ny mobil. Den är fantastisk. Jag kan ringa med den. Och surfa på internet. Och skicka och ta emot e-post. Och lyssna på musik. Och ta kort. Och spela in video. Och almanackan är synkroniserad med outlookalmanackan i datorn. Min nya mobiltelefon kan med största sannolikhet i princip allt utom att blanda drinkar och borsta tänderna på mig. (Det kan bara Linda.)

Men det finns ett problem. Knappsatsen är så liten så jag trycker fel hela tiden. När jag ska kolla i almanackan så börjar den spela Eagles "busy beeing fabulous", när jag ska skicka sms så tar den kort, när jag försöker låsa knapparna så slår jag på larmet.

What to do?

E.L fick med mig på sykkoterapiföreläsning...

sluta stressa, lär känna dig själv, få ett bättre liv, typ. Lät ju jättespännande. Dessutom anordnat av en sådan fantastisk kvalitetsgarant som "Svenska institutet för integral psykoanalys", så jag var rätt säker på att det skulle finnas något gott att bita i under eftermiddagen.

Ack vad jag bedrog mig. Vi fick lyssna till en man med ordtics, han kunde inte låta bli att börja varje mening han sade med "det här är faktiskt väldigt intressant", som visste att berätta att vi människor i grunden är goda, att vi emellertid också har vissa mindre förtjusande sidor och att det över hela vårt kaotiska inre finns en tunn yta av maskhållning som vi inte mår bra av. Genom att bejaka våra sanna jag istället, genom att acceptera våra ilskor, vår avundsjuka och vår ångest kan vi slippa ifrån så besvärliga sjukdomstillstånd som prostatacancer, astma och ja, you name it...

Han hade case storys också:

"Vad associerar du den där hostan med?"
"Slem."
"Vad associerar du slem med?"
"Seghet..."
"Du tror att du är förkyld men egentligen är du arg. Erkänn det för dig själv så slutar du hosta."

Jag kan villigt erkänna att jag satt där och lackade till riktigt ordentligt. 550 dyra fortbildningspengar för sånt mumbo-jumbo. Förbannad blev jag och jag visste varför och bejakade min ilska, men likt förbannat sitter jag här och hostar idag. Det är faktiskt väldigt intressant.

Amadeus 009

Ett arbete för Amadeus.

Efter sitt skändliga misslyckande hos Lena Molinowski tänkte Amadeus verkligen försöka leva sitt liv så som de två mormonerna Wilbert och Graham lärt honom. Det var bara det att det var så himla svårt. Enligt reglerna så skulle han gå upp tidigt - gärna före klockan tio - och äta frukost. Tänk bara - äta före klockan tio! Därefter skulle han städa lägenheten med såpa varje morgon och diska upp allt porslin direkt efter användandet. (Mormoner var tydligen väldigt noga med renligheten.) För Amadeus, som var van vid att diska bara när han inte längre hade några kaffemuggar kvar och städa endast när han väntade kvinnligt besök var det här en oerhört svår omställning. Minst ett par timmar om dagen var han också tvungen att ägna åt kontemplation och studier av mormons bok. Men det värsta var ändå inte de reglerade reglerna om renlighet och bokstudier. Det värsta var att han var tvungen att låta bli att bli arg. I stället gällde det att visa sig hjälpsam och vänlig mot alla människor - hur de än behandlade honom.
Det normala dagliga livet som rättrogen mormon, var alltså inget lätt liv - men å andra sidan var det heller inget lätt liv han eftersträvade. Snarare fann han svårigheterna som en prövning som skulle övervinnas. Han ville bilda en aura av godhet runt sig själv. Han ville att alla skulle se att Amadeus B. Nilsdotter-Stenström var en alltigenom ädel människa. Han eftersträvade heligheten.
När Amadeus satte sig ned vid sitt skrivbord för att studera en apokryfisk skrift som intresserade honom slogs han av en tanke. Ögon. Heliga ögon, tänkte han.
Ju mer Amadeus tänkte på sina mormonvänner och på andra religiösa människor, desto tydligare framstod vikten av att ha glada och lysande ögon. Amadeus kom plötsligt att tänka på en flicka han kände - hon som sjöng i Betaniakyrkans kör - Lena Hushagen. Vilka vackra ljusa ögon hon hade. De skimrade som stjärnor i hennes milda ansikte. Ett sådant skimmer går nog att träna upp tänkte Amadeus ivrigt. Han beslutade sig för att inte kasta bort ett ögonblick till. Alldeles omedelbart skulle han börja träna upp lystern i ögonen. Med en duns slog han igen den heliga skrift han studerat och gick in i badrummet.
Var inte spegeln lite fläckig? Trots att han hade tvättat den dagen före? Han hade ju klämt en del finnar på kvällen. Det måste vara förklaringen. Han torkade av den varfläckiga spegeln med lite vatten och toalettpapper och när den skimrade lika klart som den unga körsångerskan vars ögon han kommit att tänka på började han träna sig.
"Få se nu", sade han. "Först skall ögonen se glada ut och sedan rena och lysande."
Glada ögon var inte så svåra att åstadkomma. Det gällde bara att rynka ögonbrynens yttre kant och på samma gång gärna lyfta kinderna lite utan att få glad mun. Men rena och lysande - hur fick man sina ögon rena och lysande? Amadeus ögon var lika rödsprängda som de alltid varit. År av festande hade satt sina tydliga spår. Kanske kunde han pröva med att skölja ögonen i kallt vatten.
Amadeus gick verkligen in för uppgiften att göra sina ögon vackra. Det kändes som om han skulle se världen i ett nytt klart ljus om han bara lyckades med det han förutsatt sig. Men vilket trauma, de blev varken renare eller klarare även fast han gnuggade så hårt han kunde. Snarare antog de en svagt grisskär nyans. Så det räcker inte med vatten tänkte Amadeus nedslaget. Vad ska jag göra då? Kanske kan jag ha i lite rengöringsmedel eller tvål. Fast det får ju inte svida. Det kanske går att använda lite av det där medlet som Thomas använder för att göra rent sina kontaktlinser. Det var ingen perfekt idé så han fortsatte att tänka ett tag till, men när han inte kom på något bättre så beslöt han sig ändå för att gå hem till Thomas. Thomas var en hedersknyffel. Han skulle nog gärna ge bort lite ögonmedel om det tjänade ett gott syfte.

Medan han promenerade det dryga hundratal meter som förde honom till vännen Thomas som också bodde på Solhemsgatan, funderade han på hur han skulle kunna få lysande ögon. Kanske genom att titta på solen eller in i en stark lampa? Han ställde sig utanför tant Waldenborgs lilla kvartersbutik och försökte ge sina ögon lyster genom att i en dryg halvminut titta rakt in i solen. Resultatet blev mediokert. Han blev halvt om halvt förblindad av alla gröna fläckar som snurrade runt i blickfånget - men inte kunde han lägga märke till någon större förändring i ljusstyrka när han försökte spegla sig i tant Waldenborgs skyltfönster. Han såg bara en massa gröna fläckar och att det fanns en solblekt burk med Mjau kattmat i skyltfönstret. Vilken tur, då hade han inte blivit blind i alla fall.
Han irrade vidare och gick vilse. I stället för att ta in på den första tvärgatan så passerade han förbi utan att ens se den. När de gröna fläckarna började försvinna insåg han att han inte var på väg till Thomas utan snarare rakt mot en stundande katastrof. Hans temporära blindhet hade fört honom ut i vägrenen vid den hårt trafikerade väg som passerade den lilla stad där han hade sitt hem. En lastbil med fullpackat släp kom körande i en vådlig hastighet och höll hart när på att köra över vår hjälte. Lastbilen tutade med sitt skarphorn och Amadeus kastade sig undan i sista sekunden. Han klarade sig som genom ett under från att bli lika platt som en CD-skiva. "Jädrans trafikdåre!!!", skrek Amadeus efter den bortjagande lastbilen och hötte häftigt med ena handen. Så kom han ihåg att han numera var en from mormon och sänkte sin hand igen. Han slank iväg åt rätt håll.

Efter det hastiga besöket hos Thomas - som lyckligtvis nog både var inne och kunde tänka sig att ställa upp med lite oxysept - ställde sig Amadeus mot väggen utanför sitt fönster och tittade mot solen ännu en gång. När det gällde helighet var han nämligen lika envis som synden. Det är i sanning svårt att uthärda men blir det bara bra så, tänkte Amadeus. Jag vill ha ögonlyster!!! Men fy vad det rann i ögonen efter ett tag - och så kom de där gröna fläckarna igen. Nu fanns det dessutom en del röda fält som blandade sig med de gröna och som gjorde det ännu svårare att se klart. Det kanske var bättre att gå och göra rent ögonen med linsvätskan han fått.
Han gick in i lägenheten och hämtade två nubbeglas, hällde upp lite oxysept i glasen och tryckte upp dem mot ögonen.
"AAAIY!!!" Amadeus skrek rakt ut och stampade i golvet. "AAAIIYY!!!" Snabbt kände han efter var vattenkranen fanns och vred på kallvattnet. Sedan stod Amadeus länge böjd över vasken och blaskade vatten i ögonen. Efter ungefär tio minuter avtog svedan en aning och Amadeus kunde torka bort vattnet från ansiktet. Han gick ut i hallen och såg sig i spegeln. En värre syn hade han aldrig skådat. Ögonen hade krympt ihop till små springor och det som fortfarande syntes av dem var alldeles rött och blodsprängt. En sådan olycka! Amadeus som hade tänkt få lysande ögon.
I samma stund som Amadeus sorgmodigt betraktade sin miserabla anblick i spegeln ringde det på dörren. Han torkade bort det sista av vattnet och öppnade.
Det var mamma som kom. "Hej Amadeus", sade hon glatt och klev in. "Jag tänkte komma med lite mat till dig." Så märkte hon att något hade hänt och blev alldeles tyst. "Men käre pojk" fortfor hon när hon efter en stund samlat ihop sig. "Vad är det med dig - du är ju alldeles rödgråten."
Amadeus orkade inte förklara vad som hade hänt. Inte så snart efter misslyckandet. "Jag fick lite skräp i ögonen bara - det är inget farligt."
"Amadeus! Lyssna på mamma nu. Du ser alldeles urfallen ut. Har du inte pengar till mat? Käre lille pojke - inte skall du gå här och gråta av hunger. Du vet ju att det bara är att komma till mig. Du är så välkommen. Det vet du, eller hur?
"Jag vet mamma. Men jag gråter inte. Jag fick bara lite tandkräm i ögat, och när jag skulle torka bort den så råkade det komma lite i det andra ögat också och när jag skulle torka bort det så råkade jag peta in handduken i ögat och när..."
"Du behöver inte ljuga för mig Amadeus. Jag förstår nog att du är hungrig. Men om du skäms för att be din mamma om mat så ska jag tala med Onkel Arne i stället. Du kan nog få jobba på hans gård så att du kan tjäna ihop till din egen mat.
Amadeus blev med ens alldeles kallsvettig. Onkel Arne var med all sannolikhet den värsta slavdrivare som fanns i hela världen. När Amadeus som tonåring lurats ut på gården för att som det hette "få pröva på att köra lite traktor" - så fick han i stället slita hund i en hel vecka. Och Onkel Arne bara skrek åt honom hela tiden; "Lyft det där!", "tag bort det där", "hugg upp veden", "bröschla i skogen" och så vidare. Amadeus var ledbruten i flera veckor efter dagarna hos Onkel Arne och inte fick han köra traktor en endaste gång.
Vår unge hjälte beslöt sig alltså för att ännu en gång ljuga för sin mamma trots att han allt för väl kom ihåg hur det gick förra gången. "Onkel Arne behöver du absolut inte ringa till. Jag har ett jobb på gång redan."
Mamma såg med ens mycket glad ut. "Jaså. Vad då?"
Nu var goda råd dyra. Vad i hela friden skulle han dra till med? Men vänta nu - hade han inte läst i tidningen att distributionstjänst sökte tidningsbud. "Jag tänkte bära ut tidningar. Det stod en annons i kuriren om ett tidningsbudsjobb."
"Den såg jag också", sade mamma. "Det är nog ett bra arbete. Och så kan du nästan hinna med att sköta ett vanligt jobb också. Det verkar jättebra. Fick du platsen då?"
"Jag har faktiskt inte ringt än. Men jag ska göra det snart."
"Du får inte vänta med att ringa! Tänk om någon annan hinner före. Det är nog bäst att jag hjälper dig." Mamma gick mot telefonen.
Amadeus började känna igen mönstret. Det var inte alls otroligt att han just gjort bort sig igen. Han ville inte åka till sjukhuset en gång till.
"Mamma vänta. Mamma ring inte. Jag gör det själv!"
Det var försent. Mamma hade redan hunnit ringa upp. Amadeus hörde hur hon kom överens med någon om att Amadeus redan samma eftermiddag skulle få följa med ut och titta på sitt distrikt. Eländes elände. Amadeus borde vetat bättre än att ljuga för sin mamma. Det trasslade bara till allting.
"Du fick jobbet Amadeus!" Mamma strålade av lycka. "Klockan tre i skall du träffa Sören Håkansson borta vid gamla pressbyråkiosken för att titta på distriktet. Du skulle ha cykeln med dig sade han."
"Ja jag hörde att ni kom överens om det men..."
"Jag tror förresten att jag följer med dig. Tycker inte du att det är en jättebra idé? Det kan vara roligt för mig att se var min lilla pojksinojkski ska jobba."
"Det behövs nog inte mamma. Jag klarar mig bra själv."
"Men jag vill ju följa med dig. Det är så fint väder och det skulle faktiskt vara riktigt skönt med en cykeltur. Men nu tycker jag att du ska ta och äta lite. Jag har tagit med mig hackkorv."
Hackkorv var den enda maträtt Amadeus kände till som smakade sämre än blodpudding. Det visste hon, tänkte han. Jag kan ge mig fan på att hon visste det. Varför plågar hon mig så här? Ställde jag till med en plågsam förlossning? Eller skrek jag för mycket när jag var liten? Vad som helst - men inte hackkorv! "Jag har redan ätit mamma", försökte han. "Men jag kanske kan spara den till i morgon."
"Du pratar. Pojkar som du blir aldrig mätta. Sätt dig i soffan så ska jag steka upp hackkorven åt dig. Det går fort ska du se."

Amadeus fick plåga i sig korven. Den gryniga konsistensen på den blekgrå korvstumpen fick honom att vilja kräkas varje gång han tog en tugga. Han funderade på att drabbas av akut anorexi, men innan han hunnit sätta sin plan i verket såg han sin chans att slippa äta upp maten. När mamma gav sig av på inspektionsrunda i lägenheten hivade Amadeus snabbt ut hackkorven genom det öppna fönstret. En katt kom utfarande från ett buskage och nosade på korven, men när den anat vilken smak som kunde dölja sig bakom doften gav den till ett gnälligt jamande och försvann med svansen mellan benen.
Mamma kom tillbaka. "Vad fint du har det. Har det hänt något särskilt eftersom du hållit så god ordning i din tvårumslägenhet?"
"Nä det vet jag inte."
"Jag tycker i alla fall att det är väldigt fint städat. Det är bra att du håller i ordning. Har du redan ätit upp all korven? Vill du att jag ska steka upp lite mer?"
"Nej tack. Det är så bra ändå."
Mamma stannade hos Amadeus och pratade ända till det blev dags att cykla ner till pressbyrån. Ingen chans att komma undan alltså.

Det blev inte ett dugg bättre när de kom fram. Sören Håkansson visade sig vara den numera pensionerade SYO-konsulent som Amadeus under sin skoltid allvarligt kommit ihop sig med när han försovit sig sex dagar i rad under sin tvåveckors pryotid i köket på Star hotel Närke.
"Nej men se där. Är det inte Amadeus. Goddag på dig. Det var länge sedan." Håkansson sträckte fram handen. "Så du tänkte börja köra ut tidningar."
Amadeus besvarade handslaget, och skulle precis säga att han nog hade ändrat sig, när mamma tittade strängt på honom. "Ja, jag tänkte det."

Amadeus, mamma och Håkansson cyklade runt i nästan två timmar. Håkansson talade hela tiden om hur viktigt det var att man aldrig försov sig. Tidningen SKULLE vara hos abonnenten före klockan sex på morgonen. Man fick ALDRIG försova sig eller vara sjuk. Blev man sjuk så var man inget RIKTIGT tidningsbud.
Är det här också ett syndernas straff för att jag har ljugit tänkte Amadeus deprimerat. I så fall måste det bli ett slut på lögnerna. Jag orkar inte med mer elände.
"Tror du att du kommer ihåg den här rundan nu då?", frågade Håkansson när de återvänt till kiosken.
"Jo då det tror jag nog", svarade Amadeus. "Fast riktigt säker kan man aldrig vara."
"Du måste vara säker. Missar du en abonnent så ringer han hem till mig, och då får jag åka ut med tidningen, och om jag måste åka ut med tidningen så får du fan för det sen. Alltså ska du passa dig för att missa någon abonnent. Är det förstått?"
"Hur lång tid tar det att cykla den här rundan?", avbröt mamma.
"Tja", svarade Håkansson, "när man är van så går det väl på ett par timmar. Knappast mer i alla fall."
"Amadeus", sade mamma. "Om det går så fort så skulle du ju kunna ta två distrikt."
"Jag vet inte om det är någon särskilt god idé." Amadeus lät mycket skeptisk. "Jag kan väl börja med ett distrikt i alla fall så jag får känna på hur det är. Sen om jag märker att jag orkar med så kanske jag skulle kunna ta ett distrikt till."
"Jag tycker nog ändå att du ska ta två distrikt. Det tar inte mer än fyra timmar och sedan har du ändå hela dagen kvar."
Hela dagen kvar tänkte Amadeus förtvivlat. Antagligen är jag så utarbetad att jag måste sova fram till klockan halvfyra och sedan måste jag väl gå och lägga mig klockan sju för att orka upp nästa morgon. Mitt privatliv kommer att raseras.
"Om du tar två distrikt så kanske du kan tjäna så pass mycket pengar att jag slipper lägga ut flera tusen kronor i månaden på dig." Mamma gav sig inte.
"Ja jag saknar en kille till just nu", sade Håkansson. "Så för min del skulle jag också tycka att det vore bra."
"Ja men då tycker jag att vi bestämmer det då", sade Amadeus mamma ivrigt. "Ska vi åka och titta på det andra distriktet på en gång?"
"Jag hinner inte just nu", sade Håkansson. "Men det är inget svårt distrikt. Om jag ger Amadeus en karta så klarar han det säkert."
Jag vill inte!, tänkte Amadeus. Gud vad jag inte vill!!!
"Det är bara några hyreshus" sade Håkansson uppmuntrande när han såg Amadeus bedrövade min.
Jaha. Jamen då så... Då kanske det inte var så farligt. Amadeus återfick genast tron på livet.
"Det gäller Kjellingatan och Prästgårdsskogen bara."
"Vad säger du!? Det måste röra sig om flera hundra tidningar till."
"Något i den stilen. Men det går fort att köra hyresdistrikt."
"Men nu har jag ju ett stort villaområde också. Nej jag tror jag struntar i Kjellingatan och Prästgårdsskogen."
"AMADEUS!", sade mamma och stampade upprört i marken.
Han gav upp. "Ja ja", sade han. "Okej - jag ger mig. Visst. Vill ni att jag ska slita ut mig vid tjugotvå års ålder så inte mig emot. Men det skulle vara intressant att höra vad facket har för synpunkter på att man kör två distrikt samtidigt."
"Det kan jag tala om för dig" sade Håkansson. "Facket säger inte ett dugg. För det är jag som är fackombud här i stan."
"Jaså på det viset", sade Amadeus.

Klockan ringde halvtre på natten. Amadeus gick upp och kokade sig lite kaffe - och spetsade drycken med en försvarlig dos Grönstedts eau de vie för att stärka sig inför den kommande prövningen. Två muggar kaffekask fick honom att känna sig lite bättre till mods. Återstoden av kaffepannans innehåll slog han upp i en termos. För säkerhets skull hällde han också lite eau de vie i termosen. (Det var kallt ute nattetid.) Han tog på sig dubbla långkalsonger och sitt nyinköpta Hellyhansenställ och så var han redo för avfärd.

En packe tidningar som såg ut att väga drygt ett ton låg och väntade på honom. Ändlösa högar med Örebrokuriren, Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skulle inom loppet av bara några få timmar transporteras ut till sina ivrigt väntande läsare som på så sätt skulle få ta del av det ständiga nyhetsflödets senaste editioner. För den som fascinerades av tidningen som media var det alltså en fantastisk sak som skulle ske. Amadeus brukade konsumera tre eller fyra tidningar om dagen för egen del så egentligen borde han rimligtvis ha varit stolt och glad över att själv få delta i processen. Det var han inte. Han hade med ens tappat all entusiasm för nyhetsläsning. Den exaltation han brukade känna inför att få slå upp en nytryckt tidning som fortfarande doftade av blåsvart trycksvärta var totalt försvunnen.
"Folk kan väl lyssna på radio istället", väste han.
"Knappast", replikerade en tant i blå träningsoverall som just kommit in i rummet. "Folk vill säkert hellre ha sin tidning. Det är väl därför de prenumererar."
Träningsoverallstanten packade vant ner sina tidningar i de blå packväskor som satt fastspända vid sidorna av hennes cykel. Så vinkade hon till Amadeus och gav sig iväg. Amadeus stod villrådig kvar.
Så småningom insåg han emellertid att hans nyutkvitterade cykelväskor knappast skulle packa sig själva och att det nog var bäst att sätta fart om han skulle kunna vara hemma igen innan solen hade hunnit gå både upp och ner.
Han stuvade och stuvade - men hur han än bar sig åt så fick tidningarna ändå inte plats. Det var helt enkelt omöjligt att få ner alla dessa myriader av morgontidningar i två futtiga packväskor. Han fick försöka lägga den sista bunten på pakethållaren och sätta fast den med stålklämmorna. Det gick. Wow!
Men så lätt skulle det inte gå. För när han skulle lägga benet över stången och hoppa upp på cykeln så välte den. Lika majestätiskt som Titanic år 1912 försvann i djupet, vickade Amadeus fordon över åt högerhållet och dråsade i marken. Smällen var fruktansvärd och Amadeus skrek högt där han låg - illa klämd mellan cykeln och ungefär tvåhundra Nerikes Allehanda. Till råga på allt gick termosen sönder och den värmande dryck han så väl skulle behövt just då sipprade ut och blötte ner baken på hans Hellyhansenställ. Amadeus insåg att han stank av kaffe och billig cognac. "JÄVLAR!!!", skrek han. "JÄVLA SKIT!!! JAG HATAR DIG MORSAN!!! OCH JAG HATAR DOM HÄR JÄVLA TIDNINGARNA!!! JAG HATAR ALLTING!!!"
Han trasslade loss sig från cykeln och lade sig ned på alla fyra på asfalten. Så dunkade han händerna mot marken med sådan intensitet att knogarna till slut började blöda. När han märkte vad han höll på med gled han ur sitt maniska tillstånd. Tidningarna blev inte mer utkörda för att han låg där och skrek. Plötsligt insåg han vad han var tvungen att göra. Han fick helt enkelt lämna kvar en hel del tidningar vid pressbyråkiosken - och sedan åka tillbaka och hämta dem när den första bunten var slut. Det var omständigt och krångligt - men det var nödvändigt. En titt på klockan fick honom att blekna. Hjälp - var klockan redan kvart i fyra?! Hur hade det här gått till? Och hur skulle han kunna hinna köra ut alla tidningar före klockan sex? Han rafsade ner så många tidningar han kunde i väskorna och skyndade sig iväg.

Efter att ha sprungit upp och ned för ett tiotal trappuppgångar i Prästgårdsskogen var han genomsvettig och dödstrött. Det hade nog räckt med ett par långkalsonger tänkte han utpumpat. Nu var det i alla fall dags för en rökpaus. Det hade han ärligt förtjänat. Han tog upp sitt John Silverpaket som tydligen blivit ganska illa åtgånget när cykeln välte. En enda cigarett som inte blivit mer än halvmosad lyckades han hitta. Med fumliga händer fiskade han upp sin tändare ur bröstfickan. Han tände cigaretten och drog in det första njutbara blosset och drabbades av en hostattack som inte var av denna världen. "Fy fan", sade han och kastade med avsmak bort cigaretten så långt han kunde. I samma sekund önskade han att han inte hade slängt bort den trasiga termosen. Om han haft den kvar skulle han kunnat slicka på en trasig glasbit och på det sättet i alla fall fått i sig en liten gnutta av den cognac han nu så intensivt längtade efter.

Han var färdig med hyreshusen klockan tio i sex. Under den sista halvtimman hann han knappt stoppa ned tidningarna i brevinkasten innan de med ilskna snäpp rycktes ur från andra sidan. Hundar skällde argt på honom och ett gammalt fyllo hotade honom med stryk om han inte fick det exemplar av Svenska Dagbladet som han krävde. Det här var inget jobb - det var psykisk och fysisk tortyr.
När han varit iväg till kiosken och hämtat tidningarna som skulle delas ut i det gamla villaområdet vid Idrottsparken och Mossbanegatan - för övrigt just det område som Amadeus kände sämst i hela staden - var klockan över sex. Fortsättningen av morgonen utvecklades till ett veritabelt gatlopp. Villaägare stod i var och varannan trädgård och väntade på att få läsa sin tidning innan det var dags för dem att bege sig av till arbetet. Somliga svor över hans sena ankomst och somliga ironiserade över hans numera inte allt för linjeräta sätt att cykla. Det var hemskt. Svetten porlade över hela hans välinbyltade kropp och klibbade på ett mycket obehagligt sätt fast långkalsongerna mot benen. Hans vanligtvis välskötta hår dinglade i stripiga flottiga testar. Händerna var svarta av svettupplöst trycksvärta. Fyra personer hade hotat med att ringa distributionstjänst och klaga därför att de inte fått sin tidning i tid.

Allt har emellertid ett slut och så även smärta. Klockan tio över tio överlämnade han den sista allehandan till en kvinna som lyckligtvis verkade hysa viss sympati för hans alltigenom uttröttade person.
"Jag vet att jag är sen", stönade han fram. "Förlåt mig... Det är första dagen på jobbet."
"Det är okej", svarade kvinnan vänligt. "Jag hade i alla fall inte hunnit läsa tidningen. Dottern har magsjuka så jag har haft fullt upp med att springa på toaletten med henne."
Amadeus klev av cykeln och gick fram till den unga kvinnan. "Tack!", sade han. "Tack för vänligheten..." Så kysste han henne på kinden. Hans läppar lämnade trycksvärtssvarta avtryck efter sig. Utan att veta att han just initierat en äktenskaplig kris, cyklade Amadeus sedan hemåt. (Krisen utbröt när kvinnans make kom hem från sitt arbete som slaktarbas och fick syn på kyssavtrycken som varit omöjliga att få bort. Maken trodde att hon hade en affär med sotaren - och var länge omöjlig att övertyga om att så inte alls var fallet. En granne som klippt gräset samtidigt som den oskyldiga kyssen delades ut kunde emellertid vittna till kvinnans fördel och vad författarna vet lever de fortfarande som kvinna och man, förenade under äktenskapets heliga band.)

Amadeus orkade inte duscha när han kom hem. Utan att ens ta av sig sina svettdrypande kläder lade han sig på sängen. Tankarna virvlade runt i hans huvud men efter fyra minuter hade han ändå somnat. En arbetsnatt var över.

Chickenheads...

Fel på maten igen skriver Aftonbladet och visar upp bilder på en förskräckt liten kille som fått med ytterligare en styckningsdetalj i de chickenwings han köpt.

Kanske kan vara nyttigt att påminna sig om var vår mat har sitt ursprung egentligen. Min mamma slutade äta sylta när hon fick se mormor skala ett grishuvud och skicka ner det i hackmaskinen, med ögon och allt. Men egentligen är det här väl ett verkligt välfärdsproblem.

De godaste kycklingvingar jag ätit i mitt liv serverades på ett hak i Atlanta, Georgia, riktigt rökigt barbequeade, med blåmögelostdip och selleristavar till. Det var mumma det.

Johan Ryno på väg hem till Sverige igen,

står det på Aftonbladets web ikväll. Inte så lätt att ta steget från Kumla till Detroit red wings kanske, dom har trots allt en och annan klasslirare. Men nu är det Djurgården han kommer till och snart har han väl spelat i de flesta av Elitserieklubbarna. Eller, näh, inte riktigt, men tre stycken i alla fall. Inte så illa det.

Äckligt ställe att förvara soppor på...

Vore mycket bättre att ha dem i köket...

Kulturskymning x 2

Var tvungen att åka en snabbis till Örebro, passade på att slinka in på McDonalds Västhaga för att få i mig lite lunch. På mindre än tre små minuter inträffade två kulturskymningar.

Jag kommer fram till kassan och beställer min McFeast med sallad och light cola, står där i godan ro och hör hur det börjar prata Stockholmska bredvid mig. Tittar till höger men ser ingen alls. Tittar snett långt ner till höger och ser ett stort hår och ett par solglasögon och inser att det är Magnus Uggla som håller på att utnyttja sitt stammiskort på McDonalds. Han handlar visst till sig och hela bandet. Eftersom ingen till vänster om mig kan se honom alls när jag är i vägen inträffar kulturskymning 1. Funderar på om jag ska hälsa och säga "Tjenare Magnus, såg att du börjat blogga i Aftonbladet från och med idag, nu kanske du har en realistisk chans att komma upp i samma mängd läsare som jag". Struntar i det. Det är synd att slå någon som är så kort att han ser ut som han ligger fast han står.

Kulturskymning nummer två inträffar när jag rycker med mig ett nummer av den eminenta gratispublikationen nollnitton och slår upp sidan med bokrecensioner.

Ett pucko vid namn Johan Nyman skriver följande (ordagrant citerat) i en recension av en bok om Hasse&Tage;

"Den nya, aningen lightare, upplagan är precis lika färgsprakande, välformulerad och genomarbetad som komikerparet själva. Och för oss postsextiotalister är det givetvis underbart att få se en annan sida av Hasse än hans Kvinnaböskeår (jag måste faktiskt erkänna att jag gillade får man ta hunden med sig in i himmeln? som barn men jag var också väldigt fäst vid min cocker spaniel Sammy)."

Jag kan knappt inte äta upp hamburgaren för jag blir så förvirrad. Är han ironisk, skämtar han, är det någon utflippad hyllning till Crazy-humor? Men nej, i sitt kontext känns det bara som om Johan Nyman har kommit fullständigt fel.

Egentligen blir det ju ännu roligare på det sättet, och ett otvetydigt bevis på hur mycket tilltro man ska sätta till skriverier i gratispress, men nog är det kulturskymning ändå. Kunde ingen ha korrekturläst och berättat för honom att han blandat ihop två skåningar och gjort dem till en? Och vad säger Hasse A?

Har jag drabbats av nyandlighet?

Eller försöker jag besvärja en höstdepression?

Något måste det handla om i alla fall, när jag kommer på mig själv med att tänka "det är mörkt nu, men snart kommer ljuset igen, det finns en regelbundenhet och en lagbundenhet i det som är trösterik, om en timme kommer ljuset att ha gjort grenarna synliga, ser jag dem inte nu så finns de ändå där".

Dessa floskligt existensiella tankar kom till mig när jag stod på verandan och hackade i mig morgonciggen för en timme sen. Och nu är det mycket riktigt ljusare ute, I think I´ve got it now Robbie, som Neil Young sade i ett ögonblick av klarhet under "the last waltz".

Den som behöver kontemplera en stund klickar här.

En riktig konstnär har porträtterat mig

Med barnets obönhörliga känsla för perspektiv och detaljer har Tuva porträtterat sin far i hans favoritposition, behagfullt vilande i tevefåtöljen, fötterna på fotpallen, katten Elsa väntande på få komma upp i knät, sidobordet, en bortsuddad gitarr (det blev lite för många strängar), skinnsoffan.

Vackert så. Vad månde bliva?

Och Peter Forsbergs häst skadades allvarligt

när han skulle lämna sperma, kan vi läsa i Aftonbladet. Fast det var visst benet han fick ont i.

Det blev tyst ett tag. Tappade orken och lusten. Det blir så ibland.

Men säg det missmod som varar för evigt. En dag i taget. Det är så man får ta det. Endast genom nåd.

Amadeus 008

Skepp som mötas i gryningen. (Segla sakta bort igen...)

En kvart senare klev Lena av tåget och gick upp för gångtunneln vid järnvägsstationen. När hon passerade pressbyråkiosken fick hon som av en händelse syn på mjölkchokladreklamen som satt på kioskens kortsida och kände ett starkt sug efter en chokladkaka. Lena ändrade riktning och några sekunder senare stod hon i kö till kiosken. Den äldre herre som stod framför henne skulle just be att få en aktuell rapport, men eftersom han kände sig mycket generad över Lenas närvaro avtågade han istället med senaste numret av stridsropet. Samtidigt som Lena betalade sin mjölkchoklad såg hon ett tåg bromsa in och stanna. Av ren nyfikenhet kikade hon på de avklivande passagerarna. Hjärtat slog ett dubbelslag när hon tyckte sig känna igen en av tågresenärerna. Var det inte? Jo det var det. Det måste vara han. En ödets nyck hade fört dem samman första gången och nu tolkade hon Amadeus plötsliga uppdykande, bara sjuttiofem meter ifrån henne, som ett tecken från ovan. Ett sådant tecken fick inte förspillas. Hon var helt enkelt tvungen att försöka ta kontakt. Lena smög sig ner i tunneln och ställde sig vid uppgången till spåren. Strax kom Amadeus gående nerför trappan. Han såg blek och hålögd ut och passerade Lena utan att lägga märke till henne. Lena hade emellertid inte för avsikt att ge sig så lätt utan följde honom hack i häl. Så tog hon mod till sig och gled upp jämsides."Hej. Kommer du ihåg mig?", frågade hon och log sitt allra vackraste leende.
Amadeus höjde förbryllat på ögonbrynen, och visade på så sätt sin tveksamhet. Dessutom visade han sina blodsprängda ögonvitor. "Va? Kommer ihåg? Nja."
"På sjukhuset - för någon vecka sedan." Herregud, tänk om han inte kom ihåg henne. "Jag tog ett prov på dig" fortsatte hon ivrigt.
Amadeus lös upp. "Ja, nu kommer jag ihåg. Det var du som var så snäll mot mig."
Lena rodnade. "Jag tyckte så synd om dig bara. De där elaka poliserna. Och doktor Albrektsson - han är inte riktigt klok."
"Jag tänkte faktiskt ringa dig", sade Amadeus. "Jag har bara inte hunnit än. Det kom en del emellan. Men jag har tänkt på dig. Det har jag."
"Jag har tänkt på dig också", sade Lena och himlade med ögonen.
Amadeus tyckte att det var trevligt att träffa Lena igen. Dessvärre kände han att han skulle kräkas vilket ögonblick som helst. "Du", sade han. "Jag måste sticka. Men vi kanske ses på lasarettet någon dag. Jag ska tillbaka och ta bort stygnen."
Lena kände att det gyllene tillfället höll på att glida henne ur händerna. Och vem visste när hon skulle våga vara så här framfusig nästa gång? Det var nog bäst att löpa linan ut. "Jag kan hjälpa dig med det. Inte nog med att jag är stygnexpert - du sparar en del pengar också. Jag har grejor hemma och jag bor bara ett stenkast härifrån."
Amadeus rodnade. Följa med henne hem? Den söta sköterskan. Hur skulle det se ut? Och så var han ju så fruktansvärt bakis.
"Jag kan nog inte göra det. Du ser trött ut och jag är trött och det blir nog bättre om vi tar det någon annan dag."
"Sova kan vi göra sen. Jag kan bjuda på frukost när behandlingen är klar."
Frukost. Det var ett ord som Amadeus inte gärna ville höra. "URSÄKTA MIG!!!" brölade han och älgade med enorma kliv iväg mot blomsterrabatten utanför tunneln.
Vad sade jag för galet nu undrade Lena och sprang efter. När hon hittade Amadeus stod han på ett ben. Med det andra benet försökte han pliktskyldigast krafsa lite jord över de artificiellt röda korvrester som han kastat upp.
"Jag mår lite dåligt", sade han urskuldande. "Jag är lite sjuk. Jag ska nog gå hem och kurera mig."
"Det ska du inte. Nu går vi hem till mig istället. Det är närmare dit och jag är sjukvårdsutbildad och vad mer kan du egentligen begära?" Lena tog Amadeus i armen och drog honom med sig mot cykeln. Hans motståndskraft var för tillfället starkt begränsad så han följde lydigt med.

Lena bodde i en liten tvåa på Kvarngatan. En mörkbrun skinnsoffa dominerade vardagsrummet och en ensam Monetreproduktion hängde som prydnad över soffan. Amadeus tyckte också om Monet. Han konstaterade bakrusigt att hon kanske inte var så tokig i alla fall. Amadeus visste inte riktigt vad han skulle säga men bestämde sig ändå för att försöka inleda en konversation. "Jag måste faktiskt erkänna att jag inte ens kommer ihåg vad du heter."
"Lena. Lena Molinowski."
"Jag heter Amadeus. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
De skakade hand under stort allvar.
"Jag tänkte fråga om jag fick låna din dusch. Det blev sent i natt, och jag känner mig lite snuskig."
"Visst. Jag ska ta fram en handduk åt dig. Duschen är där borta." Hon pekade.
Amadeus gick iväg. Han klädde av sig sina fyllesvettiga kläder och lade dem i en hög på toalettstolen. Så steg han in i duschkabinen. Vilken ljuvlig känsla. Han vred på varmvattenkranen så mycket han kunde utan att skålla sig och lät den varma duschstrålen svepa över sin sargade kropp. Det kändes som en lisa för både kropp och själ.
Lena öppnade dörren till det ångande badrummet. "Jag lägger en handduk vid handfatet", sade hon. Så fick hon syn på hans smutsiga klädhög. Hon tvekade en sekund innan hon bestämde hon sig. Det går ju fort att tvätta dem tänkte hon. Och han blir säkert glad om jag gör det. Alltså rafsade hon åt sig de illaluktande klädesplaggen och lade dem i tvättkorgen. Hon tog korgen och bar ner den i tvättstugan och se - där fanns faktiskt en maskin ledig.

När hon kom upp igen var Amadeus färdigduschad. Han torkade sig samtidigt som han visslade en munter liten visa - tydligt upplivad av det renande vattnet. Så märkte han att hans kläder var borta. "Lena", ropade han. "Har du tagit mina kläder?"
"Jag stoppade dom i tvättmaskinen."
"Men vad ska jag ta på mig nu då?"
"Jag ska se om jag kan hitta något i garderoben. Vänta där." Hon trodde att Stanislaw hade lämnat kvar något i alla fall - men ack vad hon bedrog sig. Det enda som fanns kvar från hans tid var en läderkorsett och en gummidito och hon kunde inte gärna erbjuda sin gäst någondera. Nå, han kunde ta hennes morgonrock så länge. Det spelade väl inte så stor roll. Fast han kanske ville ha på sig något mer. Hon letade snabbt igenom sin garderob men det enda hon hittade som han skulle kunna få plats i var en laxrosa spetstrosa i boxershortsmodell. Den var faktiskt alldeles förskräckligt ryschig och pyschig men å andra sidan var den i alla fall rymlig. Hon var lite tveksam först men så bestämde hon sig. Det gäller ju bara en timme tänkte hon. Hon tog morgonrocken och trosorna och gick iväg till badrummet.
"Här", sade hon och kastade in kläderna innanför badrumsdörren.
"Vad är det här?" Amadeus blev nästan stum.
"Jag hittade inget annat. Men det spelar väl ingen roll. Det är ingen annan än jag som ser dig och förresten tar det inte mer än en timme innan dina egna kläder är klara."
"Ja men skära trosor och nylonmorgonrock med puffärm och spetskrage..."
"Trosorna är faktiskt laxrosa och jag är säker på att du kommer att bli jättesöt. Men du gör som du vill."
Amadeus övervägde blixtsnabbt alternativen. Naken hade han ingen lust att gå och att svepa en handduk runt höfterna verkade inte särskilt komfortabelt. Återstod alltså bara att svälja den bistra medicinen. Han drog på sig de laxrosa trosorna och kände omedelbart att de inte var tillskurna för att passa en man, eftersom de klämde åt ordentligt just där män inte vill att det ska klämma. Jesus, tänkte Amadeus. Jag kommer att få pungbråck. Han stönade till.
"Vad är det?", ropade Lena utifrån.
"Ingenting. Ingenting alls." Med en djup suck såg han sig själv i spegeln. Han hade aldrig känt någon längtan efter att förlora sig in i afterdarkgrabbarnas värld - men det var precis vad han såg ut att ha gjort just nu. "Det här var inte min idé", mumlade han och öppnade dörren.
Lena kunde inte hålla sig för skratt. "Du ser ut som ett luder", fnittrade hon fram.
Amadeus bevärdigade henne inte med en blick. I stället skred han likt en drottning genom rummet. "Pfhrumph", fnös han föraktfullt. "Pfhrumph..."
"Det var inte illa menat", sade Lena förläget. "Du såg bara så rolig ut."
"Och vems förtjänst är det då?", svarade Amadeus sårat.
"Ja jag vet. Jag ska inte säga något mer. Vill du ha kaffe?"
"Ja tack."

De drack sitt kaffe under tystnad. Amadeus därför att han kände sig förorättad och Lena därför att hon funderade på sin fortsatta strategi.
"Varför har du ett så konstigt namn?", frågade hon när hon serverade påtåren.
"Det är en lång historia - och ingen särskilt rolig sådan. Är du verkligen säker på att du vill höra?"
"Visst..."
"Ja alltså morsan - henne har du ju träffat - hon är lite konstig ibland."
"Jag tycker mig ha förstått det. Lite överspänd om man säger."
"Precis. Hon hette i vilket fall som helst egentligen Pettersson från början, för mormor hette Pettersson i efternamn och hon var inte gift med morfar. Mormor alltså, inte mamma..."
"Det förstod jag. Fortsätt."
"Mamma och mormor blev osams någon gång för tusen år sedan, och då ville mamma markera sin samhörighet med morfar bara för att reta mormor. Morfars efternamn kunde hon inte ta för han hette Von Silverpitt eller något sådant där och kom från någon knapadelfamilj och vad jag kan förstå så erkände han egentligen aldrig faderskapet. Men att använda hans förnamn gick bra. Då blev det Nilsdotter."
"Stenström då?"
"Jo sedan gifte hon sig till namnet Stenström och dubbelnamn är ju fint och tjusigt på alla sätt och vis och då tog hon så klart det då. Jag har alltid kämpat för att slippa heta Nilsdotter men hon är obönhörlig. Du anar inte hur trakasserad man kan bli om man har ett tjejnamn när man är kille. Skoltiden var ett helvete."
"Jag tror dig. Hur är det med Amadeus då? Gillar hon opera?"
"Nej för fan, hon lyssnar bara på Vikingarna och Ingemar Nordströms. Men det låter ju pampigt. Och det är ändå bara början. Tänk om du visste vad jag har för andra namn - du skulle dö." Han rös till vid blotta tanken.
"Det tror jag inte. Berätta så får vi se."
"Okej då. Jag heter John Napoleon Cesar Jesus Amadeus B. Nilsdotter-Stenström..."
Lena trillade ner på golvet där hon blev liggande, vridande sig i skrattkramper. "Det där B:et efter Amadeus då", kämpade hon fram mellan skrattattackerna. "Vad står det för?!"
"Bertil, efter pappa."
Hon trodde inte att hon kunde skratta mer men det kunde hon uppenbarligen. "Heter du - åh Gud jag tror jag dör - heter du Jesus Amadeus Bertil?"
"Och lite till som du hörde. Men jag tycker inte att det är så lustigt faktiskt."
"Vi pratar om något annat, jag klarar inte av det här. Om du lägger dig på soffan så ska jag hämta pincetten."
Amadeus gjorde som hon sade. Lena gick och hämtade fram en pincett och en liten skalpell. Därefter skar vant hon av trådarna och drog bort stygnen. Hela proceduren tog bara trettio sekunder men var aningen smärtsam. Amadeus fick tårar i ögonen.
"Var modig lilla vän, det är snart klart", sade Lena ömt. "Kan du truta med läpparna?", frågade hon sedan.
Amadeus trutade lydigt och Lena böjde sig snabbt fram över honom och kysste honom lätt. "Det gick ju bra", sade hon. "En gång till."
Amadeus kunde plötsligt knappast andas. Hur hade det här gått till egentligen? Han hade ju bara klivit av tåget i all oskyldighet. Så hade han först blivit hembjuden till Lena, sedan blivit av med sina kläder och fått dem ersatta med flicktrosor och en fjollig morgonrock, sedan blivit kysst och nu uppträdde hon kelsjukt i största allmänhet. Amadeus visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Han brukade visserligen skryta vitt och brett om alla sina flickor men egentligen var hans tidigare erfarenheter starkt begränsade. När han nu för första gången i sitt tjugotvååriga liv träffat en kvinna som helt och hållet tagit initiativet från honom så blev han både stel och nervös.
"Kan jag sätta mig upp nu?", frågade han oroligt.
"Åh Amadeus", svarade hon. "Håll om mig snälla du. Jag behöver känna någon nära. Det var så länge sen."
Han lade försiktigt armarna om henne och försökte nästan sluta andas för att inte göra henne uppmärksam på vad hon höll på med och kanske slutade med vad det nu var hon gjorde. Närheten till Lena gjorde Amadeus alldeles konstig i bröstet. Han kände något mjukt vidröra läpparna och tog försiktigt bort den upphetsat svettiga hårlock som fastnat i hans mun. Lena stönade till och vred sig tillrätta. Amadeus kände hur hjärtat började dunka allt hårdare. Nu fanns bara en sak att göra. Amadeus fick ta till det förförarknep han sett Kramer utföra i filmen Kramer mot Kramer. Han kysste Lena på ögonbrynen. Lena lade omedelbart ansiktet mot Amadeus hals och hennes fingrar snuddade lätt och nästan oplanerat mot hans spetsbeklädda kropp. Wow, tänkte han, det fungerade. Vad hade han mer sett på bio? Brian i Lovestory. Hur var det han hade gjort? Jo visst; sakta smög Amadeus sin fria hand uppåt och kupade den runt Lenas vänstra bröst. Så mjukt det var. Och litet. Som en välmogen persika. Han klämde åt lite hårdare. Kanske glömde han sedan bort vad det egentligen var han höll i för plötsligt nöp han till med all sin kraft.
"AJ!!! VAD FAN GÖR DU??!!.." Lena satte sig upp med ett skrik. "Ditt svin! Vad tror du att du håller på med?"
"Ursäkta mig, ursäkta..." Amadeus stammade fram sin bön om förlåtelse.
"Fy fan. Nu har du förstört allting." Lena stirrade hatiskt på Amadeus och fräste mot honom. "Jag trodde faktiskt att du var okej men du är tydligen inte ett dugg bättre än alla andra."
"Men jag menade inget illa, jag skulle bara..."
"HÅLL KÄFTEN! Inte ett ord till..."
"Men..."
"Tyst! Jag vill inte höra mer. Försvinn härifrån..."
"Men Lena."
"Jag orkar inte höra några ursäkter. Du svek mitt förtroende. Gå!"
"Men mina kläder..."
"Dom ger jag fan i! Har du en aning om vilket blåmärke jag kommer att få på tutten?"
"Nej men..."
"Stick nu. Jag måste tänka över det här."
"Men snälla Lena - jag vill helst inte gå härifrån så här."
"Det är inte mitt problem. Hade du skött dig snyggt så hade det här aldrig hänt. Nu går du omedelbart innan jag sparkar ut dig."
Amadeus förstod att loppet var kört och försvann skamsen ut från Lenas lägenhet. Den rosa morgonrocken fladdrade flortunt runt hans ben när han kröp efter husväggarna i ett desperat försök att hålla sig ur blickfånget för andra människor. Bara han inte mötte någon han kände. Vad skulle de tro om de fick se honom i den här kostymeringen.
Han smög sig fram i de buskage och trädgrupperingar han kunde hitta och som genom ett under klarade han sig så gott som helskinnad hem. Bara en gång blev han avslöjad - när han passerade ett dagis och ett litet barn skrek ut sin häpnad över hans uppenbarelse. "Kolla hör ni! Fröken, fröken... En kille som ser ut som en tjej!"
Det hela var mycket förödmjukande och han hade allvarligt börjat överväga om han skulle ha mod nog att begå harakiri när han plötsligt förstod sammanhanget. Det handlade naturligtvis om en tillrättavisning från ovan. De vandrande mormonerna hamnade säkert aldrig i sådana här situationer och det skulle inte han heller göra i fortsättningen. Han skulle bli dygdig. Men ändå var det något hos Lena som fick hans kinder att blossa och gjorde honom kåt som en katt i mars. Han kunde inte låta bli att tänka på henne - ens när han verkligen försökte. Så härligt det hade varit att känna på hennes bröst. Mjukt och runt hade det varit och inte alls så hängigt och slängigt som mammas. Han kanske kunde blidka henne med blommor. En azalea kanske skulle göra susen - eller en blodröd ros. Möjligheten att hennes uppträdande bara hade varit en del av ett komplicerat spel kom också för honom. Hon kanske tyckte om att leka lite som en slags första uppvärmning till det som komma skulle. Han ville gärna tro att det var så men han lyckades inte riktigt.

På eftermiddagen satt Amadeus apatisk på sin säng och fingrade förstrött på gitarren. Fan, fan, fan, tänkte han. Varför gjorde jag så där? Varför låg jag inte stilla och njöt av henne? Hur kunde jag vara så klumpig att jag inte tog det lite lugnt när jag hade en sådan chans.
Känslan av att ha misslyckats totalt var faktiskt vidrig. Amadeus kände sig mer och mer modfälld och bedrövad. Slutligen fann han ingen annan råd än att ta fram en flaska hemgjort krusbärsvin som han fått av en granne en gång för länge sedan. Det smakade överjäst och illa men han kände att han verkligen behövde något som dövade smärtorna i bröstet. Slutligen somnade Amadeus ovanpå sängen. "Lena, min Lena", grymtade han i sin oroliga sömn och kramade gitarren så hårt att han fick djupa strängavtryck i ansiktet.

xlnt xlnt - partytime partytime

Vem gjorde den? Jag minns inte. Då kan det inte ha varit någon superlåt...

I vilket fall som helst, Katrin A tog ett initiativ till "after-work-träff" på sportbar i Örebro och det ville jag ju inte missa... I början var det nog så att hela förvaltningen skulle dit men det slutade med tolv fördömda män (och kvinnor). Någon blev trött och behövde gå och lägga sig, någon hade feber, någon kom på att den fyllde år. (Oh, shit, is this really happening to me???? Denna dagen???)

Det finns många goda anledningar att inte gå på en festivitet. Det finns lika många anledningar att gå.

Vi som var där hade det i alla fall mycket trevligt. Av en blivande direktör fick jag lära mig en spännande historia om hur djur gör och själv fick jag tillfälle att dra en fräckis som inte skulle ha godkänts av diskrimineringsombudsmannen. (Bara det faktum att jag ännu kan stava till diskrimineringsombudsmannen gör mig lite glad och stolt. Det är inte det lättaste.)

Jättekul. Jag är glad och nöjd. Upprymd rentav. J sade att han uppskattade Amadeus och min humor. Det har aldrig någon sagt förut. Sen sade han att "vemsomhelst kan bli kär i någon av samma kön närsomhelst". Då rodnade jag klädsamt och sade "ibland känner jag mig som en målning av Goya." Då sade han "Ja du ser ju möjligtvis ut som en sån där kerub." Sen sade jag inget mer. God natt kära dagbok.

Kanontrevlig kväll. Tack för initiativet K.A.

Agnes och Astrid delar födelsedag.

Fast det var 90 år emellan dem. Astrid skulle ha blivit hundra år idag. Det betyder med största sannolikhet ingenting alls egentligen, men sämre födelsedagskompis kan man ju ha.

För mig som regelbundet använt barnbokslitteratur i min profession framstår hon som ett unikum. Jag tror att jag högläst "Bröderna Lejonhjärta" för fem- och sexåringar minst tio gånger och jag vet att jag känt magen snörpa ihop sig varenda gång jag närmat mig avslutningen och vetat om att jag snart varit tvungen att ta mig igenom detta infernaliska känslocrescendo. Jag har verkligen stålsatt mig men jag har gråtit krokodiltårar varenda gång. Jag menar "Ja Jonathan, ja, jag ser ljuset!!! Jag ser ljuset!!!" Det är ju bara för mycket. Det är svulstigt, storvulet, en patetisk frälsningsallegori och 100% rätt anslag på mina känslosträngar. Omöjligt att inte gråta till.

I dag fyller Agnes tio år.

Tvåsiffrigt. Det är stort det. Bäst att gå och lägga sig nu så jag orkar upp för att ge henne fika på sängen i morgon.

Ann-Sofie och jag packade in oss i Skodan

och drog till Karlstad för att delta i nätverksarbete om kvalitetsarbete i förskolan. Det låter tjusigt det. Anordnat av myndigheten för skolutveckling. Två timmar dit och två timmar dit för att genomlida något så meningslöst. Det är ju för bedrövligt. Det var vi och två damer från Storfors där. Resten struntade i att komma. Damerna från Storfors var inte med förra gången så vi var inte heller i fas med varann. Att avveckla myndigheten för skolutveckling kanske är regeringen Reinfeldts första vettiga drag när det gäller utbildningsfrågor, i alla fall om man ska värdera kvaliteten i det här eländet.

Nå, bortsett från hagel och packis så hade vi i alla fall en trevlig bilresa tillsammans. Det är ju inte det sämsta.

20 år sen Cornelis tog ner skylten.

Time flies when you´re having fun. Det känns inte så länge sen. Men det är klart, riktigt levande i mitt och många andra svenskars medvetande blev han nog paradoxalt inte förrän han dött. Det var först i och med de där postuma utgåvorna - Mäster Cees memoarer - som jag borrade djupare i hans musik.

Ett verbalt geni, en genuint svartröstad bluesman men också i många avseenden en social katastrof om man ska tro något av det det som skrivits och sagts om honom.

Han var bara 50 år när han dog. Jag minns honom spelande vid Kumlasjön året innan, Cornelis och en kompgitarrist bara, han var gul i ansiktet och avmagrad och såg ut som en mycket gammal människa, men han gjorde ett fantastiskt uppträdande, antagligen rätt väl medveten om att det var "sista resan" han var ute på, körde mycket från "till Fatumeh". Jag är glad att jag fick se den konserten.

Fars dag

Kaffe och macka på sängen, presentkort på hundra kramar och pussar, man får vara nöjd. Och presenten sen, så välfunnen. En Lagavulin. Inte. En Kubansk cigarr. Inte. En näshårsklippare...

Jag visste inte ens att jag hade vanprydande näshår...

Amadeus 007

Syster Lena genomgår en personlighetsförändring.

Samtidigt som Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i en hafsigt möblerad lägenhet på Lövstagatan i Örebro höll på att få upp sina inälvor till beskådan, var Lena Molinowski på väg in till en patient för att höra vad som stod på. En trettiosjuårig kvinna vid namn Asta Kristensson som officiellt var inlagd för diffusa magbesvär (även fast man från läkarhåll i journalerna avfärdat henne som en "sveda och brännvärkkärring" för länge sedan) hade ringt på klockan oavbrutet under de sista trettio minuterna. Lena hade varit på väg in till Asta flera gånger, men diverse olika saker kom emellan innan hon äntligen fick tid att gå dit. Hennes fotriktiga birkenstocksandaler klapprade intensivt när hon susade fram genom korridoren. Denna underbemanning, hann hon tänka innan hon öppnade dörren till Astas rum.
"Hej", sade Lena mjukt. "Vad ville du?"
Asta Kristensson såg ut som ett åskmoln. "Jag vill ha ett glas saft."
"Jaha. Men kunde du inte ha tagit det själv? Det finns saft i pentryt vet du."
"Så nu ska man behöva springa upp mitt i natten för att få ett glas saft." Rösten fullkomligt dröp av självömkan. "När man ligger här och nästan dör. Är detta svensk sjukvård av idag? Snart får väl patienterna utföra sina egna operationer också. En slurk i narkosmasken bara och så in i hjärtat och karva, sjung hej och hå för en flaska med rom."
Lena kände sig plötsligt oerhört trött. Trött på att jobba häcken av sig utan att få så mycket som ett tack för det, trött på att vara snäll och vänlig mot elaka kärringar som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för henne, trött på att få dåligt betalt, trött på att komma hem och inte ens orka bära ut de illaluktande soporna eller tömma kattburken. Hon var trött på det mesta. Men hon var också en plikttrogen människa. Hon lät inte sitt psykiska och fysiska utmattningstillstånd gå ut över en patient, inte ens en patient som just spytt sin galla över henne och förklarat hela den offentliga sektorn för katastrofområde. Lena Molinowski var en ängel. En av dessa människor som alltid uppoffrar sig för andra, utan att kräva något tillbaka. "Det sa jag ju inte precis", sade hon. "Det är ingen som begär att du ska sköta några operationer. Jag menade bara att du hade fått saften fortare om du hämtat den själv. Vi är bara några stycken som jobbar på natten och vi har väldigt mycket att göra så det tar lite tid innan vi kan komma när det ringer."
"Men tänk om det hade varit något livsviktigt då. Tänk om jag hade legat här och fått hjärtstillestånd och uppbjudit mina sista krafter för att trycka på knappen, och ni inte hade kommit. VAD SKULLE NI HA GJORT DÅ VA?" Det sista sade Asta nästan triumfatoriskt, som om hon äntligen hittat en blotta i vårdsystemets gard och nu slog in en riktig högerkrok mot dess vitklädda representant.
"Fast nu var det ju saft du skulle ha", svarade Lena trött.
"Den här gången ja!"
"Jag ska gå och hämta saft åt dig. Ett ögonblick bara."
"Skynda dig. Jag är torr i munnen."

Lena gick iväg. Det kändes faktiskt frestande att bara fortsätta ut genom dörren och lämna patienterna åt sitt öde, men det gjorde hon naturligtvis inte. Snällt och fogligt gick hon i stället till avdelningens pentry. Från en karaff i kylskåpet slog hon upp en mugg av den speciella körsbärssaft som generation efter generation av svenska sjukhuspatienter lärt sig att uppskatta så mycket för dess superba smak och fantastiska törstsläckande egenskaper. Hon halvsprang tillbaka för att inte göra patienten mer upprörd än hon redan var.
"Här", sade hon med andan i halsen. "Här har du saften."
Asta tog emot muggen och tittade föraktfullt på den. "Vad är det här?", frågade hon.
"Saften du ville ha."
"Jag vill ha gul saft. Jag får sura uppstötningar så fort jag tänker på körsbärssaft."
Någonting brast i Lena. Du är en stor sur uppstötning hela du tänkte hon. En känslostorm rasade i hennes inre, även om hon kämpade för att behålla sitt yttre lugn. "Du får nog ta den där i alla fall. Vi har ingen annan saft."
"Då vill jag ha vatten i stället."
Nej, tänkte Lena, nu orkar jag inte höra mer. "Gå då och hämta ditt vatten själv. Jag har annat att göra." Lena häpnade över sig själv. Vad hade hon gjort? Rutit åt en patient? För första gången i hela sitt vuxna liv hade hon svarat emot när någon burit sig illa åt mot henne. Det kändes inte helt fel.
"Vad sade du till mig?!"
"Att du kunde hämta ditt vatten själv. Sjukare är du inte."
Asta Kristensson rodnade över hela kroppen av ilska. "Jag ska - jag ska anmäla dig! För sjukvårdens ansvarsnämnd. Du ska prickas. Såna som du borde inte få arbeta med sjuka människor. Du är ju helt omänsklig."
So what, tänkte Lena. Det struntar jag i. Så slog det henne plötsligt att hämnden kanske kunde bli en aning mer raffinerad. Hon tog på sig en ångerfull min. "Okej då, jag ska se efter om det finns någon apelsinsaft på femtisjuan."
"Tack", svarade Asta Kristensson syrligt. "Jag visste väl att du skulle ångra dig. Men det är ju underligt att man inte ska kunna få en enkel tjänst utförd utan att behöva ta i på skarpen."
"Förlåt", sade Lena ödmjukt.
Asta nickade nådigt. "För den här gången", sade hon. "Seså, iväg nu." Hon viftade med handen för att understryka att audiensen var över.

Efter bara några sekunders rotande i medicinskåpet hittade Lena den flaska hon sökte. "UROFLEX SUPER - starkt urindrivande medel" stod det på etiketten. Hon funderade över hur mycket hon skulle våga ta. Ett par droppar kanske. "Äsch", sade hon sedan och hällde upp närmare en deciliter av den klara vätskan i pappmuggen. Det skulle nog räcka för att få fart på kärringens blåsa.

"Här är jag", sade hon när hon kom tillbaka. "Ursäkta att det tog lite tid men jag var tvungen att springa en bra bit för att hitta apelsinsaften."
"Ja ja, ge hit saften innan jag törstar ihjäl."
"Javisst." Med en underdånig gest överlämnade hon den preparerade saftmuggen till Asta Kristensson som girigt tog emot den och tömde den i ett enda drag. "Mer", morrade hon hotfullt och återlämnade muggen till Lena.
"Är du verkligen säker på det?", frågade Lena.
"MER!"
"Visst, jag ska gå."

Ännu en vända till medicinskåpet avverkades och den här gången tvekade Lena inte alls. Hon ersatte hela vattenmängden med Uroflex super. Hon fnittrade till för sig själv. Tänk att det kunde vara så roligt att vara elak.

"Varsågod, här kommer jag med mer saft. Jag skulle förresten vilja be om ursäkt en gång till för att jag var så dum förut. Jag kollade minnesanteckningarna ute på kontoret och där stod det att du skulle vila så mycket som möjligt. Om det är något annat du vill så är det bara att ringa på klockan. Jag lovar att skynda mig så mycket jag kan."
Asta intog en orolig min. Absolut vila? Det hade hon aldrig hört talas om. Vad var det nu för fel på henne? Hade läkarna upptäckt något farligt i hennes kropp? En dödlig tumör? En mystisk och hitintills okänd sjukdom? Hon drog efter andan och svalde en klunk saft i samma ögonblick. Resultatet blev en kallsup. "Host! Ska jag vila säger du?"
Lena fullföljde sin djävulska plan. "Ja. Du får inte resa dig ur sängen ens en gång. Men ring bara på klockan om du vill något."
"Men vad är det för fel på mig?"
"Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit prata med doktorn än. Men om du bara ligger still så är det nog inget överhängande livshotande."
Asta bleknade. Med darrande händer förde hon muggen till munnen och svalde den sista decilitern saft. "Oj oj oj. Heliga Sankt Anton - vad är det nu som har hänt? Förresten så smakade saften konstigt."
"Gjorde den?"
"Ja, starkt liksom..."
"Det kanske är något som hör till sjukdomsförloppet. Det finns en del medicinska tillstånd som medför förändringar i smakperceptionen. Men snälla Asta, jag måste gå och sköta om ett par omläggningar nu."
"Jaha. Fast jag måste ju säga att jag tycker att saften smakade väldigt konstigt."

Med ett stort och belåtet leende på läpparna satte sig Lena på soffan i personalrummet. Hon sträckte sig efter det halvt sönderlästa exemplar av Mitt Livs Novell som låg på bordet. Nu skulle hon bara avvakta och se om hennes plan gått i lås.
En av läsarnas sanna berättelser ur livet - betitlad "Jag fann min man på arbetsterapin" - satte fart på hennes fantasi. Hon kunde inte rå för det, hur hon än försökte avleda sig själv så riktades hennes tankar hela tiden mot den unge man som hon hjälpt till att rentvå från våldtäktsanklagelsen. Det fanns något skyggt och vänligt i hans uppenbarelse, det mindes hon bestämt. Ju mer hon tänkte på den magre ynglingen med sitt luggslitna solblekta hår, ju mer uppfylldes hon av trånande nyvaknad beskyddarinstinkt och vilja till ägande.
Lena Molinowski var inte van vid att ta initiativ till kontakt med män. Den polack som var den första och till dags dato enda stora kärleken i hennes liv (även fast han med ett leende på läpparna misshandlat henne i fyra års tid) hade hon mött under skolresan som klassen företagit strax före examinationen från sjuksköterskeskolan. I dansrestaurangen på finlandsbåten bjöd han upp henne och sedan var han både vänlig och servil under hela den gungande båtfärden. Lena trivdes gott i hans sällskap. De skildes åt efter en het natt på ett loppbitet hotell i Helsingfors och hon förväntade sig aldrig att höra ifrån honom igen. Hon for hem och började jobba som nattvak på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och han återvände till Gdansk, där han enligt vad han sade uppbar sitt uppehälle genom att steka blinier på en rysk restaurang. (Egentligen levde han gott på att ange solidaritetsanhängare för den polska säkerhetspolisen men det är en helt annan historia - om än måhända värd att nämna bara för att ge en uppfattning om hans lömska person och karaktär.) Ett par månader efter finlandsresan låg det ett brev och väntade på Lena när hon kom hem från sitt arbete. Det var författat på mycket knackig engelska men andemeningen var ändå helt klar; "Kom hit min älskade ty jag har icke för en minut kunnat låta bli att tänka på ditt underbart sköna ansikte sedan den dag vi for ifrån varandra." Hon avreste omedelbart och tre veckor senare gifte de sig i den lilla katolska kyrkan i Stanislaws hemby, inte allt för långt från Katowice. Brudgummens moder var den enda närvarande gästen. Modern grät en skvätt av rörelse och kastade tretton risgryn på brudparet när de trädde ut ur kyrkan. Mer hade den fattiga bondmoran inte råd med och när Lena och Stanislaw försvann bort i den inhyrda volgalimousinen skyndade hon sig att plocka upp risgrynen igen och stoppa dem i fickan. (De skulle ingå i nästa morgons frukost och hon blev förtörnad när hon bara hittade tolv av dem. "Gifta sig med en korrumperad imperialistisk västerlänning och lämna mig här att klara mig själv på ålderns höst" muttrade hon - fast på polska.)
Lena och Stanislaw reste till Sverige och bosatte sig där och efter bara några veckor började den slemme Stanislaws perverterade lustar att visa sig. Lena som uppriktigt trodde att hon funnit mannen i sitt liv stod tåligt ut med det mesta, men när han en dag för drygt två månader sedan köpte en skampåle i antikbehandlad mahogny - på hennes kontokort - gick det för långt. Hon bad honom fara och flyga, satte ut en annons på skampålen i gula tidningen (för att åtminstone hjälpligt restaurera sin ekonomi) och bytte lås i dörren. Sedan dess hade hon levt ensam. Hon trodde hon var bränd för livet. Men det var då det. Nu hade alltså sakernas tillstånd förändrats så mycket att hon själv var beredd att ta kontakt med en ung man som hon bara träffat en gång i hela sitt liv. Å andra sidan hade hon ju redan tidigare under den här natten initierat något som inte heller var likt henne - ett väl planerat illmarigt illdåd.
Vad har jag att förlora tänkte hon. Jag ringer honom. I samma stund ringde det på alarmklockan från Asta Kristenssons rum. Lena gjorde sig ingen brådska utan gick istället och plockade fram Amadeus patientjournal från vilken hon antecknade hans telefonnummer. Så satte hon sig ner vid telefonen och slog nollan. När hon kopplats ut på linjen petade hon med ett skakigt pekfinger fram Amadeus telefonnummer. Av skäl som var förborgade för Lena Molinowski - men som framstår som uppenbara för den initierade läsaren - svarade han inte. Hon försökte igen. Under tiden ringde alarmklockan frenetiskt. Lenas arbetskamrat Carina tittade in genom dörren.
"Är du upptagen så kan jag kolla vad som står på", sade hon.
"Det är ingen fara. Jag tar det." Lena lade på luren och vandrade iväg till SVBK:n Asta Kristenssons rum.
"Hej", sade hon, när hon kommit innanför dörren. "Du ringde visst. Är du mer törstig?"
Kvinnan i sängen såg mycket skamsen och generad ut. Hennes tidigare så aggressiva hållning hade krympt ihop högst betydligt. "Jag har kissat på mig viskade hon. "I sängen."
"Det var ju förargligt. Gör du det ofta?" Lena såg professionellt engagerad och bekymrad ut.
"Nej. Inte alls. Det bara kom."
Lena satte in stöten. "Du drack nog för mycket saft." Hon tog på sig sin argaste min. "Men du kunde väl i alla fall ha försökt att ta dig till toaletten."
"Men jag fick ju inte gå upp sade du", sade Asta och lät nästan gråtfärdig. "Jag skulle ju ligga och vila."
"Vem har sagt det? I anteckningarna står det att du är frisk som en nötkärna och att du ska skrivas ut idag."
"Men du sade ju att jag skulle vila. Du sade ju att jag hade en mystisk sjukdom som satte sig på smaklökarna. Du sade ju att jag..."
Lena skakade bestämt på huvudet. "Jag har inte sagt någonting som påminner om det du försöker slå i mig. Var skulle jag ha fått något sådant ifrån?"
"Ja men du sade ju..."
"Jag tror att du har haft en mardröm. Det är säkert därför du har kissat på dig också."
Asta visste varken ut eller in. Det var visserligen en lättnad att få höra att hon inte led av en cancersvulst i mjälten - eller någon annan otrevlig åkomma - men nu började hon istället att misstänka att hon blivit psykiskt sjuk. För inte kunde hon väl ha drömt alltihop?
"Res på dig och gå ut och duscha", sade Lena bestämt. "Jag ska byta lakan."
Asta reste på sig och slank iväg, tydligt förödmjukad.
Där fick du tänkte Lena. Nu kanske du inte tjatar så mycket om gul saft i fortsättningen. Med van hand rev hon upp de gulfläckiga lakanen från sängen och ersatte dem med nya. För säkerhets skull placerade hon också ett draglakan på ett strategiskt riktigt ställe. Hon var nämligen inte alls säker på att kisseriet var över än. "Så där", sade hon när den nyduschade och betydligt spakare tanten återvände. "Nu är det klart. Men nu hoppas jag att du kommer ihåg att gå på toaletten i fortsättningen."
"Jag ska försöka", svarade SVBK:n, och såg ut som en liten flicka som gjort något fult.
"Det är nog bäst det."
Lena gick tillbaka in i personalrummet. Hon var mycket nöjd med sin insats. Ännu en gång försökte hon ringa Amadeus - men det gav inget resultat nu heller. Var höll han hus om han inte låg hemma och sov vid den tid på dygnet då natten övergår i gryning? Lena rös till. Han kanske var tillsammans med någon annan. Han kanske låg i någon annans säng och viskade ömma ord i någon annans öra. Hon skulle i alla fall inte ge sig förrän hon verkligen visste att han inte var intresserad av henne - det bestämde hon sig för.
Alarmklockan från Astas rum ringde igen. Efter ett tag blev signalen annorlunda. Tre korta, tre långa, tre korta. Så upphörde den. Då var det dags att gå in och göra upp räkningen ordentligt. Att så att säga slå in sista spiken i likkistan.

"Vad vill du nu då?", sade hon uppfordrande och spände ögonen i Asta.
Den ännu en gång så våta damen kunde inte titta tillbaka. Hon stirrade intensivt ner mot täcket. "Det hände igen" sade hon, mycket tyst.
"Vad hände igen?"
"Det kom mera kiss."
"Men herregud", sade Lena upprört. "Jag sade ju att du fick gå på toaletten. Du behövde inte ligga ner."
"Jag försökte gå upp men jag hann inte. Det bara kom på en gång. Som en flod. Jag förstår inte."
"Jag tror inte att du gjorde dig någon större brådska."
"Det gjorde jag visst men det kom i alla fall."
"Vet du vad vi kallar sådana som dig?"
"Nej."
"Kisstanter."
SVBK:n satt tyst i sin blöta säng.
"Jag ska gå och hämta en blöja åt dig. Det blir nog bäst så för jag har faktiskt inte tid att springa här och byta lakan hela tiden."
"Men inte ska jag väl ha blöja på mig? Det behövs inte. Jag kan bara inte förstå..."
"Du kan visst ha blöja. Nu tar du och tvättar av dig kisset, och så tar du av lakanen till jag kommer tillbaka." Lena såg strängt på Asta. "Eller!?"
"Jo..." Asta sade det tyst och uppgivet.

Lena gick till hygienförrådet och tittade efter och längst inne i hörnet stod mycket riktigt ett paket med gamla och mycket tjocka maxiblöjor som var tillverkade på den tid då hygienindustrin ännu inte utvecklat de tunna och smidiga inkontinensskydd som numera fanns att tillgå. De kommer att passa alldeles utomordentligt bra tänkte Lena och log för sig själv. Hon hittade också en påse med enorma plastsnibbar. Mycket nöjd med sina fynd tog hon dem med sig in till Asta som hjälplöst och förtvivlat stod och slet i lakanen.
"Här har du", sade Lena, och lade blöjpaketet på den galonstol som stod bredvid sängen. "Kan du sätta på blöjan själv eller vill du att jag ska hjälpa dig?"
Asta såg ut som om hon ville sjunka genom jorden. "Jag vill inte ha blöja", sade hon i ett sista desperat försök till protest.
"Men du ska ha blöja på dig. Det vill jag och det vill säkert dagpersonalen också när dom kommer om en liten stund. Den som inte håller tätt får en stor stjärt, så är det bara"
Asta insåg att det var meningslöst att fortsätta protestera. Hon lämnade sängen och plockade upp en blöja och en snibb från stolen. Det var med avsmak hon såg på dem.
"Jag tror att du får ta två blöjor för säkerhets skull", sade Lena och såg uppfordrande på sin patient. Hon ångrade sig nästan när hon såg den förödmjukade min som kvinnan satte upp, men beslöt sig ändå för att fortsätta. Om inte annat så skulle det här säkert få Asta att dra sig för att fortsättningsvis i onödan lägga in sig på sjukhuset.
Medan Asta satte på sig blöjorna bäddade Lena rent i sängen. De blev klara ungefär samtidigt.
"Vad fint", sade Lena när hon med en sträng min inspekterat Astas plastinklädda blöjstjärt. "Nu får du gå och lägga dig igen."
SVBK:n tultade snyftande iväg till sängen.

Lenas arbetsnatt var i det närmaste slut. Hon lämnade den numera synnerligen inkontinenta Asta Kristensson åt sitt öde och gick ut till dagpersonalen som just börjat samlas. Historien om damen på rum trettiotvå som blivit så plötsligt otät framkallade många muntra skratt.
"Jag har också träffat den bitchen", fick Veronica Nilsson fram mellan skrattsalvorna. "Hon fick mig att väcka jourläkaren tre gånger på en och samma natt. Hon hade svårt att andas sade hon. Fy fan, han höll på att slå ihjäl mig sista gången. Det var bara rätt åt henne."
"Ja", instämde arbetskamraten Carina. "Men att du bara kunde komma på tanken."
"Jag vet inte hur det gick till", sade Lena. "Men hörni, ni kan väl göra mig en tjänst?"
"Visst. Vad då?"
"Spetsa hennes morgonkaffe också."
"Kan du vara lugn för."

Lena bytte om och gick ut från lasarettet. Morgonen var klar och vacker och fågeln som satt i den lilla björken bredvid cykelstället kvittrade en hälsning till henne när hon böjde sig fram och låste upp cykeln. "Kvitt kvitt på dig själv du", svarade Lena glatt. Så satte hon sig på den handmålade rosa tjugoåttatummaren och påbörjade färden mot stationen och tåget som skulle ta henne hem till den väntande sängen. Det skulle verkligen bli skönt att få gå och lägga sig. En snabb cykeltur på ännu folktomma gator förde henne till järnvägsstationen. Morgonpendeln stod redan inne och så fort hon klivit in och satt sig så avgick den.

Vad roligt det blev med photoshop plötsligen...

"Jag är i hatten"

"Färgklickar"

Norwich 1903 - eller 2003

Kolla in bildbehandla.se - en riktigt bra sida.