Hittade en nyskriven kommentar på ett inlägg jag skrev i våras, så här stod det:
"Hej där, ere möjligen så att någon av er (kanske Håkan?) har jobbat på tybble fritids eller något sådant... minns när ja va liten å vi va till kumla me nån fritidsledare som spela i nåt band.. vi fick en LP å ja lyssna på den jämt, men den e borta (senaste 14 åren) kom på namnet häromnatten när ja sov tror jag, å e rätt säker de va just tom bombadill så ja sökte på de på google :) tacksam för svar /David"
Det var ju jag, och det hade jag ju, och David kom jag ihåg och visst är det fantastiskt att man kan googla ett bandnamn och hitta en blog och få kontakt med någon man inte träffat på över 20 år. Händelser av den karaktären har inträffat ett par gånger, jag tycker det är häftigt...
tisdag, september 16, 2008
Någonstans på nätet
hittade jag konsertfilmen från hyllningskonserten till Bob Dylan när han firade 30 år som "recording artist", det var 1992 och nu skriver vi 2008 så om fyra år är det 50-årsjubileum, månntro vad de hittar på då?
Jag hade den här konserten på någon gammal vhs-kasett en gång i tiden, men jag vet inte vart den tagit vägen, jag har inte ens en vhs längre så det spelar förresten ingen roll.
Kunde hursomhelst inte låta bli att sätta mig ner och titta en stund och det finns några magiska musikaliska ögonblick på filmen. Richie Havens - mannen som invigde woodstockfestivalen - ensam med akustisk gitarr, ackordstämd sådan, hans version av "Just like a woman" är så vacker att jag får gåshud bara jag tänker på den, rösten, gitarrspelet, fullkomligt hänförande. Så i slutet, när en supergrupp formerar sig och tillsammans med Dylan framför "My back pages"...
Tom Petty, Roger McGuinn, George Harrison, Eric Clapton, Neil Young, Bob Dylan, ingen dålig lineup det inte. Klockren stämsång och fint gitarrspel av både Clapton och Neil Young (som kommer i trance och börjar gunga fram och tillbaka så som bara Neil Young kan göra, ingen törs komma i hans närhet).
Jag har sett Dylan live ett par gånger och det har varit okej men inte så mycket mer. (Han är i alla fall min store hjälte.) Den här konserten bevisar i alla fall hans sångers storhet.
Jag hade den här konserten på någon gammal vhs-kasett en gång i tiden, men jag vet inte vart den tagit vägen, jag har inte ens en vhs längre så det spelar förresten ingen roll.
Kunde hursomhelst inte låta bli att sätta mig ner och titta en stund och det finns några magiska musikaliska ögonblick på filmen. Richie Havens - mannen som invigde woodstockfestivalen - ensam med akustisk gitarr, ackordstämd sådan, hans version av "Just like a woman" är så vacker att jag får gåshud bara jag tänker på den, rösten, gitarrspelet, fullkomligt hänförande. Så i slutet, när en supergrupp formerar sig och tillsammans med Dylan framför "My back pages"...
Tom Petty, Roger McGuinn, George Harrison, Eric Clapton, Neil Young, Bob Dylan, ingen dålig lineup det inte. Klockren stämsång och fint gitarrspel av både Clapton och Neil Young (som kommer i trance och börjar gunga fram och tillbaka så som bara Neil Young kan göra, ingen törs komma i hans närhet).
Jag har sett Dylan live ett par gånger och det har varit okej men inte så mycket mer. (Han är i alla fall min store hjälte.) Den här konserten bevisar i alla fall hans sångers storhet.
lördag, september 13, 2008
Lördag vid lunch...
...och jag är lite nyvaken... Körde barnen till Lise igår, det kändes som om veckan gått så fort, jag hade liksom inte riktigt fått nog av dem än. Man vänjer sig väl, hoppas jag.
Väl hemma kände jag hur trött jag var, tänkte, "sätter jag mig framför teven så somnar jag, bäst att göra något annat i stället..." Tappade upp ett bad, öppnade en öl, lade mig i badet och höll på att somna där i stället. Fullkomligt livsfarligt?!
Somnade tidigt och vaknade klockan elva!!! på förmiddagen. Brukar inte hända nuförtiden, annat var det när jag var ung, då sov jag till två om jag kunde och fick... Men det kanske behövdes.
Nu sitter jag här och dricker svart kaffe och käkar en rostad macka med prästost och apelsinmarmelad, läser lite i andras blogar och funderar på om jag ska ge mig ut till stugan idag. Det är ju i alla fall fint väder... Men det är inte jätteroligt att åka dit själv, det känns bara som om man åker dit för att kolla läget, klippa gräs, röja undan. Vi får se hur det blir.
Väl hemma kände jag hur trött jag var, tänkte, "sätter jag mig framför teven så somnar jag, bäst att göra något annat i stället..." Tappade upp ett bad, öppnade en öl, lade mig i badet och höll på att somna där i stället. Fullkomligt livsfarligt?!
Somnade tidigt och vaknade klockan elva!!! på förmiddagen. Brukar inte hända nuförtiden, annat var det när jag var ung, då sov jag till två om jag kunde och fick... Men det kanske behövdes.
Nu sitter jag här och dricker svart kaffe och käkar en rostad macka med prästost och apelsinmarmelad, läser lite i andras blogar och funderar på om jag ska ge mig ut till stugan idag. Det är ju i alla fall fint väder... Men det är inte jätteroligt att åka dit själv, det känns bara som om man åker dit för att kolla läget, klippa gräs, röja undan. Vi får se hur det blir.
Vad var det jag sa...
Hann knappt skriva föregående spindelinlägg innan jag läser följande i Aftonbladet:
Svarta änkan etablerad i Sverige
Den fruktade giftspindeln svarta änkan har etablerat sig i Sverige, uppger Naturhistoriska riksmuseet.
Dit har drygt 10 spindlar skickats – bara i år. Svarta änkans gift är ett av de starkaste kända gifterna.
– I år har jag fått runt 10 svarta änkor skickade till mig, men jag får ju bara reda på en mycket liten del av dem som upptäcks. Och många av dem som kommer in via transporter upptäcks aldrig, säger intendent Bert Gustavsson på Naturhistoriska riksmuseet, till TT.
Enligt Gustavsson är det inte en fråga om, eller när, svarta änkan kommer att etablera sig i Sverige, den är redan här.
– Ett exempel är en kille i Värmland som importerat en bil från USA. Bilen stod i ett garage i tre år. När han skulle flytta på bilen kröp det fram spindlar. De hade alltså under tre år förökat sig.
Enligt Bert Gustavsson klarar arten det svenska klimatet bra. Den är vanlig i inlandet i Kanada och norra USA, där klimatet är kallare på vintern och varmare på sommaren.
– Dessutom är Svarta änkan ett rovdjur och behöver ingen specifik växt för att överleva.
Är den svarta änkan här för att stanna?
– Ja, det tror jag.
Hädanefter kommer jag (precis som jag alltid har gjort) att betrakta varje åttafotat äckel med största misstänksamhet.
Svarta änkan etablerad i Sverige
Den fruktade giftspindeln svarta änkan har etablerat sig i Sverige, uppger Naturhistoriska riksmuseet.
Dit har drygt 10 spindlar skickats – bara i år. Svarta änkans gift är ett av de starkaste kända gifterna.
– I år har jag fått runt 10 svarta änkor skickade till mig, men jag får ju bara reda på en mycket liten del av dem som upptäcks. Och många av dem som kommer in via transporter upptäcks aldrig, säger intendent Bert Gustavsson på Naturhistoriska riksmuseet, till TT.
Enligt Gustavsson är det inte en fråga om, eller när, svarta änkan kommer att etablera sig i Sverige, den är redan här.
– Ett exempel är en kille i Värmland som importerat en bil från USA. Bilen stod i ett garage i tre år. När han skulle flytta på bilen kröp det fram spindlar. De hade alltså under tre år förökat sig.
Enligt Bert Gustavsson klarar arten det svenska klimatet bra. Den är vanlig i inlandet i Kanada och norra USA, där klimatet är kallare på vintern och varmare på sommaren.
– Dessutom är Svarta änkan ett rovdjur och behöver ingen specifik växt för att överleva.
Är den svarta änkan här för att stanna?
– Ja, det tror jag.
Hädanefter kommer jag (precis som jag alltid har gjort) att betrakta varje åttafotat äckel med största misstänksamhet.
fredag, september 12, 2008
Läs här bara, är det inte det jag alltid har sagt
spindlar är livsfarliga... Kolla här bara, vad Aftonbladet har att berätta om spindelattacken mot Biltema... Notera särskilt vad experten från Skansenakvariet säger:
De här spindlarna uppges ha varit stora som 50-öringar. Har storleken någon betydelse?
– Nej, det vet du väl att den inte har. Storleken har ingen betydelse. Svarta änkan är stor som en 50-öring men har ändå ett otroligt starkt gift.
Hur ska man kunna veta om en femtioöresspindel är en Änka eller inte? Nä, bäst att undvika dem allihop!
De här spindlarna uppges ha varit stora som 50-öringar. Har storleken någon betydelse?
– Nej, det vet du väl att den inte har. Storleken har ingen betydelse. Svarta änkan är stor som en 50-öring men har ändå ett otroligt starkt gift.
Hur ska man kunna veta om en femtioöresspindel är en Änka eller inte? Nä, bäst att undvika dem allihop!
Några rader om jordens eventuella undergång...
Den skulle kunna vara nära förestående hävdar en forskare, eftersom man i ett laboratorium i Bern försöker återskapa universums födelse?!.. Struntprat förstås, men tillräckligt uppmärksammat i media för att Agnes ska komma hem från skolan och berätta att flera av hennes klasskompisar (som ändå går i femman) gråtit och varit rädda och ledsna hela dagen. Skämmes Expressen och Aftonbladet. Det är dumt att skrämma barn för att sälja lösnummer.
onsdag, september 10, 2008
Mama mia i går kväll,
gick dit lite nödbedd, mest som sällskapsdam åt Agnes, men det var ju en riktig höjdarfilm, lite verklighetsflykt och bra musik kan aldrig skada en regntung tisdagskväll. Mycket bättre än jag trodde.
Så dumt att det bara kan beskrivas som...
...dumt...
Vilken förskräcklig morgon. Alarmet på telefonen funkar inte, så jag vaknar till strax före sju och inser genast att det kommer att bli bråttom, Agnes har bett om att bli väckt halvsju för att hinna duscha och Tuva ska ha fika med sig för sin skogsvandring och, ja, det blir bråttom helt enkelt. Men med gemensamma krafter och med ett gott humör så ska det väl gå.
Väcker Agnes och förklarar läget och hon går upp och iväg till duschen. Sätter sedan på kaffe och går för att skaka liv i Tuva, något som visar sig vara nästan mission impossible, jag får bli riktigt sur och muttra något om att "då får väl du vara kvar här hemma så åker Agnes och jag iväg" innan hon till slut tar sig upp. Minuten senare hittar jag henne under en filt i soffan.
"Ska du sitta här så får du baske mig äta samtidigt som du kollar på tv:n, jag har inte tid att tjata på dig."
"Ja ja."
Citronyoghurt och macka serveras och jag byter av Agnes i duschen. När jag kommer ut har Tuva inte rört sin frukost. Jag blir sur igen och morrar "Nä nu stänger jag av tv:n"...
"Okej okej, jag ska äta."
Jag är vansinngt stressad och när jag sedan måste tvinga ut henne på toan för tvättning, hårborstning och tandborstning så brister tålamodet och jag skriker åt henne, alldeles för högt känner jag. "Vi måste ju för f-n komma iväg, vill du att vi ska komma för sent alla tre?" Hon får tårar i ögonen och det dåliga samvetet gör sig gällande. Hon har ju ändå varit så sjuk, det är väl därför hon är trött. "Ursäkta att jag skrek åt dig men vi har faktiskt jättebråttom."
På med jackor och skor och ut i bilen. 4 minuter över åtta. Skönt, vi kommer att hinna...
Ser grannens bil stå parkerad så att jag inte kan backa ut och hittar bara en lösning, jag får köra in i gömda parken och vända där. In går bra, men så fort jag lägger i backen och ska vända runt så känner jag hur bilen sjunker, hela parken är alldeles vattensjuk efter den senaste veckans regnande och efter att ha slirat i någon halvminut inser jag att vi sitter fast. Jättefast. Går ur för att kolla förödelsen och det är värre än jag trott, hjulen står halvvägs ner i marken och hela fronten är full av uppsprutad lera.
"Kom ut ur bilen Agnes, vi måste ha tag på en bräda eller något att lägga under"...
Med gemensamma krafter släpar vi dit den gamla köksskivan och lägger den under bilen. Hjälper icke. Glappet blir för stort och vi kommer inte upp. Återstår bara en sak att göra; Ringa på hos grannen.
Benny har jobbat natt och är yrvaken när han öppnar, men snäll som han är kommer han ut på ett par minuter. Kollar läget och säger, "vi måste dra loss den".
Dit med bil, dit med bogserlina, Agnes skickas in för att ringa till Skogstorp och förklara att vi sitter fast men att vi kommer så fort vi kan, Benny drar och håller på att fastna han också men till sist lyckas vi ändå. Jag är så tokstressad att jag har ont i magen, men givetvis ändå tacksam för hjälpen vi fått. Så iväg till Skogstorp, vi är där strax före nio, Agnes missar idrotten men Tuva hinner till skogen. Jag är alldeles slut, undrar vad jag gjort för att förtjäna det här.
Antagligen inget alls, det är väl så livet är antar jag, ibland roligt, ibland mindre roligt. Eller också är det Karma...
Vilken förskräcklig morgon. Alarmet på telefonen funkar inte, så jag vaknar till strax före sju och inser genast att det kommer att bli bråttom, Agnes har bett om att bli väckt halvsju för att hinna duscha och Tuva ska ha fika med sig för sin skogsvandring och, ja, det blir bråttom helt enkelt. Men med gemensamma krafter och med ett gott humör så ska det väl gå.
Väcker Agnes och förklarar läget och hon går upp och iväg till duschen. Sätter sedan på kaffe och går för att skaka liv i Tuva, något som visar sig vara nästan mission impossible, jag får bli riktigt sur och muttra något om att "då får väl du vara kvar här hemma så åker Agnes och jag iväg" innan hon till slut tar sig upp. Minuten senare hittar jag henne under en filt i soffan.
"Ska du sitta här så får du baske mig äta samtidigt som du kollar på tv:n, jag har inte tid att tjata på dig."
"Ja ja."
Citronyoghurt och macka serveras och jag byter av Agnes i duschen. När jag kommer ut har Tuva inte rört sin frukost. Jag blir sur igen och morrar "Nä nu stänger jag av tv:n"...
"Okej okej, jag ska äta."
Jag är vansinngt stressad och när jag sedan måste tvinga ut henne på toan för tvättning, hårborstning och tandborstning så brister tålamodet och jag skriker åt henne, alldeles för högt känner jag. "Vi måste ju för f-n komma iväg, vill du att vi ska komma för sent alla tre?" Hon får tårar i ögonen och det dåliga samvetet gör sig gällande. Hon har ju ändå varit så sjuk, det är väl därför hon är trött. "Ursäkta att jag skrek åt dig men vi har faktiskt jättebråttom."
På med jackor och skor och ut i bilen. 4 minuter över åtta. Skönt, vi kommer att hinna...
Ser grannens bil stå parkerad så att jag inte kan backa ut och hittar bara en lösning, jag får köra in i gömda parken och vända där. In går bra, men så fort jag lägger i backen och ska vända runt så känner jag hur bilen sjunker, hela parken är alldeles vattensjuk efter den senaste veckans regnande och efter att ha slirat i någon halvminut inser jag att vi sitter fast. Jättefast. Går ur för att kolla förödelsen och det är värre än jag trott, hjulen står halvvägs ner i marken och hela fronten är full av uppsprutad lera.
"Kom ut ur bilen Agnes, vi måste ha tag på en bräda eller något att lägga under"...
Med gemensamma krafter släpar vi dit den gamla köksskivan och lägger den under bilen. Hjälper icke. Glappet blir för stort och vi kommer inte upp. Återstår bara en sak att göra; Ringa på hos grannen.
Benny har jobbat natt och är yrvaken när han öppnar, men snäll som han är kommer han ut på ett par minuter. Kollar läget och säger, "vi måste dra loss den".
Dit med bil, dit med bogserlina, Agnes skickas in för att ringa till Skogstorp och förklara att vi sitter fast men att vi kommer så fort vi kan, Benny drar och håller på att fastna han också men till sist lyckas vi ändå. Jag är så tokstressad att jag har ont i magen, men givetvis ändå tacksam för hjälpen vi fått. Så iväg till Skogstorp, vi är där strax före nio, Agnes missar idrotten men Tuva hinner till skogen. Jag är alldeles slut, undrar vad jag gjort för att förtjäna det här.
Antagligen inget alls, det är väl så livet är antar jag, ibland roligt, ibland mindre roligt. Eller också är det Karma...
söndag, september 07, 2008
Kräftskiva i går kväll, hos F och P, fast utlokaliserad
till U och M...
Jättetrevligt och välarrangerat förstås, det är det alltid när P & F ordnar fest..
Jag hatade ICA maxi en stund på eftermiddagen för jag trodde verkligen inte att Närkes största livsmedelsbutik inte skulle ha sex eller åtta svenska kräftor att sälja till mig, men så var det faktiskt. Kom därifrån med ett paket kinesiska jumbo för 59:- istället och det kändes väl... så upphetsande ungefär...
P & F förbarmade sig över mig och mitt halvtinade kinesiska paket förpassades till "sista akutreserven". Jag fick mig ett sexpack hjälmarkräftor i stället och de var goda!
På housewarmingen i onsdags fick jag av Ulla L malört att krydda brännvin med, det hade jag gjort enligt snabbrecept jag googlat fram, det smakade helt okej, men nog kommer det att bli bättre när det får stå någon vecka till.
Allt var så trevligt, herrarna fick skriva en kontaktannons som sedan blev avlämnad till lämplig dam och så blev vi bordsplacerade på det viset, på min stod det "förträfflig, fiffig, för fet för ett fuck" och en del andra f-ord, men också "människa, man, musiker". F/M anyone?
Så åt vi och hade jättetrevligt, uppdrag hade vi också fått, mitt bestod i att med jämna mellanrum droppa lite (mer eller mindre påhittade) citat, jag hade jättekul när jag kom på att Barack Obama hade sjungit "I´d rather be a Barack than a tent, my vicepresident is bent", eller hur jag nu fick till det...
Men sen vid tiohugget kom stora paranoian över mig, den stora killen från Mjölby tittade surt på mig varje gång jag avlevererade ett citat, jag tänkte "han tycker nog jag tar för stor plats och slår mig på käften snart", så var det en kvinna som - i all vänlighet - sade "det är så kul att du är här, snart blir det väl allsång eller..." och så fanns där till råga på allt en kvinna vars barn jag en gång haft hand om när jag jobbade i förskolan och hon drog sig inte för att skrika högt "du var mina barns bästa dagisfröken, det gör väl inget att jag kallar dig för fröken, men dom verkligen ÄLSKADE dig och du var så fantastisk..."
Jag vet inte vad det kom sig, för jag brukar uppskatta beröm och jag tyckte verkligen om hennes barn och det brukar faktiskt alltid bli allsång och det brukar vara jättekul och jag har verkligen inget emot det, men just där och just då kände jag mig som allas clown och det var inte alls angenämt. Jag fick lite panikångestkänning och ringde mamma och strax efter tio var jag hemma på Fylstagatan, nyktrare än efter någon annan kräftskiva de senaste 20 åren, men ändå med en märklig känsla i magen - typ "vad var det som hände egentligen"...
Jag kanske håller på att redefiniera mitt liv, eller äh, jag vet inte, kanske bara inte var på hugget...
Jättetrevligt och välarrangerat förstås, det är det alltid när P & F ordnar fest..
Jag hatade ICA maxi en stund på eftermiddagen för jag trodde verkligen inte att Närkes största livsmedelsbutik inte skulle ha sex eller åtta svenska kräftor att sälja till mig, men så var det faktiskt. Kom därifrån med ett paket kinesiska jumbo för 59:- istället och det kändes väl... så upphetsande ungefär...
P & F förbarmade sig över mig och mitt halvtinade kinesiska paket förpassades till "sista akutreserven". Jag fick mig ett sexpack hjälmarkräftor i stället och de var goda!
På housewarmingen i onsdags fick jag av Ulla L malört att krydda brännvin med, det hade jag gjort enligt snabbrecept jag googlat fram, det smakade helt okej, men nog kommer det att bli bättre när det får stå någon vecka till.
Allt var så trevligt, herrarna fick skriva en kontaktannons som sedan blev avlämnad till lämplig dam och så blev vi bordsplacerade på det viset, på min stod det "förträfflig, fiffig, för fet för ett fuck" och en del andra f-ord, men också "människa, man, musiker". F/M anyone?
Så åt vi och hade jättetrevligt, uppdrag hade vi också fått, mitt bestod i att med jämna mellanrum droppa lite (mer eller mindre påhittade) citat, jag hade jättekul när jag kom på att Barack Obama hade sjungit "I´d rather be a Barack than a tent, my vicepresident is bent", eller hur jag nu fick till det...
Men sen vid tiohugget kom stora paranoian över mig, den stora killen från Mjölby tittade surt på mig varje gång jag avlevererade ett citat, jag tänkte "han tycker nog jag tar för stor plats och slår mig på käften snart", så var det en kvinna som - i all vänlighet - sade "det är så kul att du är här, snart blir det väl allsång eller..." och så fanns där till råga på allt en kvinna vars barn jag en gång haft hand om när jag jobbade i förskolan och hon drog sig inte för att skrika högt "du var mina barns bästa dagisfröken, det gör väl inget att jag kallar dig för fröken, men dom verkligen ÄLSKADE dig och du var så fantastisk..."
Jag vet inte vad det kom sig, för jag brukar uppskatta beröm och jag tyckte verkligen om hennes barn och det brukar faktiskt alltid bli allsång och det brukar vara jättekul och jag har verkligen inget emot det, men just där och just då kände jag mig som allas clown och det var inte alls angenämt. Jag fick lite panikångestkänning och ringde mamma och strax efter tio var jag hemma på Fylstagatan, nyktrare än efter någon annan kräftskiva de senaste 20 åren, men ändå med en märklig känsla i magen - typ "vad var det som hände egentligen"...
Jag kanske håller på att redefiniera mitt liv, eller äh, jag vet inte, kanske bara inte var på hugget...
lördag, september 06, 2008
Men mamma,
...jag kan inte använda den här ask-koppen, det är ju knarkpropaganda..."
"Nej nej, den har jag fått av Tant Rut, det är Mallorcas landskapsblomma..."
"Cannabis??!!.."
"Nä det är nog en Aster..."
Säkert mamma...
Gränsdragningsproblematik
Vi hade lunchmöte vid skafferiet vid Multek och vad ni än tror så arbetades det en del, Annika Dickens och det västra områdets satsning på "livsviktigtmaterialet" och social-emotionell-träning pratade vi om, exempelvis...
Sen tänkte jag; (Det händer faktiskt, emellanåt, att jag gör det... )
"Jag kommer att spendera mesta delen av eftermiddagen i telefon, jag ska ringa S.D om Hardemo, jag ska ringa H.H i H, jag ska prata med A.R om hennes kurs, ringa upp den där föräldern och säga att hon inte betalt räkningen e.t.c... Jag kan lika gärna sitta hemma på verandan och genomföra dessa samtal..."
Åker därför hem och hinner lagom sparka av mig byxorna och ta på mig "mjukisbrallor" när jag plötsligt ser två vithåriga huvuden utanför, på min veranda. Den ena har en stor näsa och det är såklart min pappa, den andre mannen har jag ingen aning om vem det är. Jag blir liksom, JÄTTEARG...
Jag har försökt säga det så fint flera gånger förut; du är välkommen hit, när du vill, men du kan väl slå en signal före, annars kanske jag lagom har kommit i gummikorsetten och det har du inte ett dugg med att göra, eller jag har inte ens haft toadörr förrän förra veckan, varje människa har rätt till ett privatliv, kom gärna men ring innan du kommer, jag har betalt pengar för det här huset och nu bor du inte här längre....
Ändå har han kommit hit, sitter där och pokulerar med denne okände man, så här kan vi inte ha det...
"Kan jag få prata med dig en stund..."
"Oj det låter allvarligt, ska jag komma in eller...."
"Jag skiter i vilket men jag vill prata med dig nu..."
Den andre mannen inser att det inte är läge att stanna och tackar för sig. Min pappa kommer in och får sin förmaning enligt ovan...
"Ja men det var ju J.S. Han bor ju här..."
"Det skiter jag i, jag känner honom inte...
"Men han har ju fått prostatan..."
"Det har väl B.P också, han sitter inte på min veranda i alla fall..."
"Nämen förlåt då..."
"Ja men gör inte om det igen..."
Sen tänkte jag; (Det händer faktiskt, emellanåt, att jag gör det... )
"Jag kommer att spendera mesta delen av eftermiddagen i telefon, jag ska ringa S.D om Hardemo, jag ska ringa H.H i H, jag ska prata med A.R om hennes kurs, ringa upp den där föräldern och säga att hon inte betalt räkningen e.t.c... Jag kan lika gärna sitta hemma på verandan och genomföra dessa samtal..."
Åker därför hem och hinner lagom sparka av mig byxorna och ta på mig "mjukisbrallor" när jag plötsligt ser två vithåriga huvuden utanför, på min veranda. Den ena har en stor näsa och det är såklart min pappa, den andre mannen har jag ingen aning om vem det är. Jag blir liksom, JÄTTEARG...
Jag har försökt säga det så fint flera gånger förut; du är välkommen hit, när du vill, men du kan väl slå en signal före, annars kanske jag lagom har kommit i gummikorsetten och det har du inte ett dugg med att göra, eller jag har inte ens haft toadörr förrän förra veckan, varje människa har rätt till ett privatliv, kom gärna men ring innan du kommer, jag har betalt pengar för det här huset och nu bor du inte här längre....
Ändå har han kommit hit, sitter där och pokulerar med denne okände man, så här kan vi inte ha det...
"Kan jag få prata med dig en stund..."
"Oj det låter allvarligt, ska jag komma in eller...."
"Jag skiter i vilket men jag vill prata med dig nu..."
Den andre mannen inser att det inte är läge att stanna och tackar för sig. Min pappa kommer in och får sin förmaning enligt ovan...
"Ja men det var ju J.S. Han bor ju här..."
"Det skiter jag i, jag känner honom inte...
"Men han har ju fått prostatan..."
"Det har väl B.P också, han sitter inte på min veranda i alla fall..."
"Nämen förlåt då..."
"Ja men gör inte om det igen..."
fredag, september 05, 2008
Mmm rap do-bop-she-do-wop mmm rap...
...eller hur det nu var de sjöng, the Hanson brothers, någon gång där i slutet av nittiotalet...
Sitter här och lallar för mig själv, mätt, nöjd och glad, efter att ha avnjutit en "Formaggio" från nya pizzahaket "Valentino", stoltserandes med epitetet "Kumlas enda vedugnsbakade pizzor".
Riktigt gott var det, jag vet inte om jag bara inbillade mig, men det kändes lite mer "genuine italiano", kanske var det olivoljesköljningen pizzan fick genomgå innan den lades i kartong kanske var det tomatsåsen som var lite mer hemlagad, jag vet inte...
Träffade Elias K, kocken från Sjösidan, han ville också ha en vedugnseldad pizza på fredagskvällen.
Han berättade att han googlat på "Sjösidan" och hittat min blog, som trogna läsare vet har jag berömt dem förut och gör det gärna igen. Elias och Lena har gjort Sjösidan till en riktigt mysig restaurang, ett sånt där ställe där krögarmamman plötsligt kan bestämma sig för att kvällens vin nog ändå inte är "franskt lantvin" utan istället en Chateu Musar eller någon annan Beekadals-läckerhet. (Stavas det så? Beekahdalsläckerhet kanske...) Ostpirogerna!!! Kycklingvingarna!!! Hursomhelst, det fnns många anledningar att besöka Sjösidan.
Emellertid var det Pizzeria Valentino vi skulle prata om. Riktigt god pizza alltså, dessutom lagom stor, jag orkade faktiskt med hela, nu hoppas jag att de håller standarden. I den knivskarpa konkurrens som råder i pizzabranschen i dag kan man antingen hävda sig med pris eller med smak. De här pizzorna kostar en selma mer och då gäller det att de är prisvärda... I kväll var de det definitivt!
mmm-rap-parmesan-do-wop-mmm-rap....
Sitter här och lallar för mig själv, mätt, nöjd och glad, efter att ha avnjutit en "Formaggio" från nya pizzahaket "Valentino", stoltserandes med epitetet "Kumlas enda vedugnsbakade pizzor".
Riktigt gott var det, jag vet inte om jag bara inbillade mig, men det kändes lite mer "genuine italiano", kanske var det olivoljesköljningen pizzan fick genomgå innan den lades i kartong kanske var det tomatsåsen som var lite mer hemlagad, jag vet inte...
Träffade Elias K, kocken från Sjösidan, han ville också ha en vedugnseldad pizza på fredagskvällen.
Han berättade att han googlat på "Sjösidan" och hittat min blog, som trogna läsare vet har jag berömt dem förut och gör det gärna igen. Elias och Lena har gjort Sjösidan till en riktigt mysig restaurang, ett sånt där ställe där krögarmamman plötsligt kan bestämma sig för att kvällens vin nog ändå inte är "franskt lantvin" utan istället en Chateu Musar eller någon annan Beekadals-läckerhet. (Stavas det så? Beekahdalsläckerhet kanske...) Ostpirogerna!!! Kycklingvingarna!!! Hursomhelst, det fnns många anledningar att besöka Sjösidan.
Emellertid var det Pizzeria Valentino vi skulle prata om. Riktigt god pizza alltså, dessutom lagom stor, jag orkade faktiskt med hela, nu hoppas jag att de håller standarden. I den knivskarpa konkurrens som råder i pizzabranschen i dag kan man antingen hävda sig med pris eller med smak. De här pizzorna kostar en selma mer och då gäller det att de är prisvärda... I kväll var de det definitivt!
mmm-rap-parmesan-do-wop-mmm-rap....
torsdag, september 04, 2008
Träningsmatcher är träningsmatcher...
...och inget annat. Jag bara hoppas att mönstret från förra året inte upprepas, där vi flera gånger gjorde mer än vad som förväntades på bortais men däremot gång efter annan underpresterade på hemmaplan. Det måste vinnas en del matcher hemma, annars kommer det inte mer än 215 personer och då är det inte kul att gå på hockey i Kumla. Nå, vi vinner nog på söndag?
Nah, lika bra att jag inte var där. Jag menar, 2-6 mot Enköping??? Sveriges närmaste stad brukade min rektorsutbildningskollega Mats stoltsera med, men det betyder inte att de har ett bra hockeylag.
Nah, lika bra att jag inte var där. Jag menar, 2-6 mot Enköping??? Sveriges närmaste stad brukade min rektorsutbildningskollega Mats stoltsera med, men det betyder inte att de har ett bra hockeylag.
De kom, sågs, åt, drack och segrade...
Jag vet inte om mina intryck av kvällen är implicerbara på de andra, men jag hade i alla fall jättetrevligt.
Till min enkla boning kom (utan särskild ordning alls...) Linda, Maud, Viktoria, Maj-Britt, Per, Mats Ö, Mathz L, Ulla, Gunnel, Ann-Sofie, Leif, Elisabeth, Rolf, Lise-Lott, Hasse, Jörgen, Anders A...
Jag skulle såklart haft mingelkameran framme, jag har ju alltid kameran med mig. Blev kanske tagen av stundens allvar för inte ett enda kort blev taget.
Vi käkade pizza och drack varierande drycker och de flesta såg nöjda och glada ut när de gick hem.
Jag blev fascinerad av alla "hemodlade" presenter; malört till brännvinskryddning och färska chilifrukter från Ulla (kanske också tomater, annars var de från någon annan, goda var de i varje fall), charlottenlök från egen täppa från Mathz, hemslungad honung från Maud, hembakt bröd, mycket roligare än den obligatoriska vinflaskan, jag är mycket tacksam.
Så kom det goda böcker att läsa under barnfria veckor, smarriga chokladklubbor från Venus-choklad i Askersund, porslinsblommor och andra blommor i fina krukor, en ljuvlig lavendel att ha på verandan eller sätta ut i trädgården...
Jag är mycket tacksam och glad för att ni kom, allihop. Utan människor i sin närhet är man blott intet.
M.K, K.A, L.B, G.H och G.A missade festiviteten av olika anledningar och får bjudas hit vid senare tillfälle...
Surmutten Roland valde att gå på hockey i stället. Synd om honom, mest.
Till min enkla boning kom (utan särskild ordning alls...) Linda, Maud, Viktoria, Maj-Britt, Per, Mats Ö, Mathz L, Ulla, Gunnel, Ann-Sofie, Leif, Elisabeth, Rolf, Lise-Lott, Hasse, Jörgen, Anders A...
Jag skulle såklart haft mingelkameran framme, jag har ju alltid kameran med mig. Blev kanske tagen av stundens allvar för inte ett enda kort blev taget.
Vi käkade pizza och drack varierande drycker och de flesta såg nöjda och glada ut när de gick hem.
Jag blev fascinerad av alla "hemodlade" presenter; malört till brännvinskryddning och färska chilifrukter från Ulla (kanske också tomater, annars var de från någon annan, goda var de i varje fall), charlottenlök från egen täppa från Mathz, hemslungad honung från Maud, hembakt bröd, mycket roligare än den obligatoriska vinflaskan, jag är mycket tacksam.
Så kom det goda böcker att läsa under barnfria veckor, smarriga chokladklubbor från Venus-choklad i Askersund, porslinsblommor och andra blommor i fina krukor, en ljuvlig lavendel att ha på verandan eller sätta ut i trädgården...
Jag är mycket tacksam och glad för att ni kom, allihop. Utan människor i sin närhet är man blott intet.
M.K, K.A, L.B, G.H och G.A missade festiviteten av olika anledningar och får bjudas hit vid senare tillfälle...
Surmutten Roland valde att gå på hockey i stället. Synd om honom, mest.
onsdag, september 03, 2008
I kväll kommer det gäster till Fylstagatan,
jag har bjudit in lite kollegor och annat löst folk på "housewarming". (Tänk så anglifierade vi är, husuppvärmning skulle jag kanske skriva.) Får nog åka hem och skita ner lite så det inte är så där kliniskt rent som jag alltid har det annars...
tisdag, september 02, 2008
Redan september...
Fick ett "resebrev" från Contour air igår, lite uppdateringar om resan och "what to wear" och sånt. Bara sex veckor kvar inser jag. Längtar redan lite dit. Skulle så gärna ha med mig en riktig systemkamera, men jag tror inte jag har råd med det. Får väl nöja mig med "gamla bettan", hon tar rätt bra bilder i alla fall...
söndag, augusti 31, 2008
Nah, det gick ju inte så bra...
1-3 mot Mjölby hockey, nykomlingar från division två, kändes väl sådär... Men som tur var bara en träningsmatch...
Andres Esteché och Pernilla Wahlgren
hjälpte oss kumlingar att fira att vi krupit över 20.000-strecket i går kväll.
Om Tomas Ledin var medioker förra veckan så var det här än värre, men Agnes ville dit och kolla och när Lise var tvungen att ta hand om Tuva (som hade en kraftig UVI men ändå fick följa med hem igen) så kände jag plikten kalla...
Inte mycket att klaga över egentligen, P, F och W var där, många andra människor också och vi fick ju höra både Piccadilly Circus, Olé Olé och en mäktig (??!!..) duett med Pernilla och Andres, "It takes two baby", var det Marwin Gaye som sjöng den i orginal? Småsurt var det i alla fall och inte särskilt välrepeterat...
Edit: Hasse M tipsade om PW:s blog, i vilken hon förtjust kryper runt på Kumlasjöns förskolas golv och leker med byggklossar. Hon kanske bär en oförlöst dröm att få vara liten igen.
http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/
Om Tomas Ledin var medioker förra veckan så var det här än värre, men Agnes ville dit och kolla och när Lise var tvungen att ta hand om Tuva (som hade en kraftig UVI men ändå fick följa med hem igen) så kände jag plikten kalla...
Inte mycket att klaga över egentligen, P, F och W var där, många andra människor också och vi fick ju höra både Piccadilly Circus, Olé Olé och en mäktig (??!!..) duett med Pernilla och Andres, "It takes two baby", var det Marwin Gaye som sjöng den i orginal? Småsurt var det i alla fall och inte särskilt välrepeterat...
Edit: Hasse M tipsade om PW:s blog, i vilken hon förtjust kryper runt på Kumlasjöns förskolas golv och leker med byggklossar. Hon kanske bär en oförlöst dröm att få vara liten igen.
http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/
Årets första hemmamatch
I eftermiddag tänker jag gå ner till MOAB-hallen för att se hur våra svarta tjurar står upp mot så kvalificerat motstånd som Mjölby hockey!!??..
Det ska bli kul att se de nya killarna, de är rätt många i år, i fjol så här års kollade jag in Petter Sandberg och tänkte "han kommer att bli nyttig". Hoppas det finns någon i hans klass i år också. Jag tänker som alltid; "i år kan det nog bli riktigt kul att gå och kolla på hockey"...
Vi får se...
Det ska bli kul att se de nya killarna, de är rätt många i år, i fjol så här års kollade jag in Petter Sandberg och tänkte "han kommer att bli nyttig". Hoppas det finns någon i hans klass i år också. Jag tänker som alltid; "i år kan det nog bli riktigt kul att gå och kolla på hockey"...
Vi får se...
lördag, augusti 30, 2008
Skitnervös...
Lise ringde, hon hade åkt in med Tuva till akutvårdcentralen där de konstaterat att hon hade någon slags infektion och skyhög sänka. 40 graders feber på fjärde dygnet...
Nu var de på väg till akuten och jag hoppas de hör av sig snart.
Nu var de på väg till akuten och jag hoppas de hör av sig snart.
Barnbyte...
Agnes var jätteledsen i går morse, inte för att hon skulle tillbaka till Baldergatan utan för att det är släktträff i Danmark nästa helg, en släktträff som jag inte ska med på eftersom jag liksom "inte tillhör släkten" längre...
"Då får vi ju inte träffas på jättelänge.."
"Men Lise ska ju på utbildning på torsdag och då sover ju ni hos mig i stället, då får vi passa på att ha det bra... Sen kan du ju föja med mig på hockey på söndag...
Inte samma sak förstås men hon köpte det i alla fall
"Då får vi ju inte träffas på jättelänge.."
"Men Lise ska ju på utbildning på torsdag och då sover ju ni hos mig i stället, då får vi passa på att ha det bra... Sen kan du ju föja med mig på hockey på söndag...
Inte samma sak förstås men hon köpte det i alla fall
torsdag, augusti 28, 2008
Fick hämta hem Tuva-kraken från Förskoleklassen i går
Hon hade ont i magen och hade somnat i soffan när jag kom dit. Kollade tempen när vi kom hem och då hade hon 39.8. Fick för mig att det kunde vara blindtarmen och blev orolig men sen gav magvärken med sig. Febern steg emellertid till 40.2 på kvällen och mattare barn har jag sällan sett. Stackars liten. Hon är nästan aldrig sjuk, men för två veckor sedan var det halsfluss. Det kanske är mötet med alla barn och smittkällor på stora Skogstorpsskolan som gör det. Hoppas det är av övergående karaktär bara, för så här kan vi ju inte hålla på...
Läser Håkan Laghers "Den vassa eggen - om Ulf Lundells kreativa kaos"
Nästan omöjligt att inte jämföra med Måns Ivarssons Lundellbiografi "Vill du ha din frihet får du ta den" som ju också kom ut i år.
Ivarssons var ordrikare, men betydligt mer allmänt hållen och mycket "snällare". Lagher har gjort en djupdykning in i processerna kring skapandet av "den vassa eggen" och det är ingen särskilt uppbygglig läsning utan snarare nattsvart och fullt av mänskligt armod.
DVE är ett mästerverk, det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande, men frågan är väl ändå hur man kan se en medmänniska gå under och nästan dö och "inte våga säga något".
Jag får intrycket att det är en fråga som många av människorna i Lundells närhet fortfarande grubblar på och bearbetar, 23 år efteråt. Lagher har fört samtal med de flesta och det är uppenbart att de fortfarande inte riktigt är på det klara över vad de varit med om.
God rock´n roll-läsning i vilket fall som helst. Rekommenderas. Flera gånger fick den mig att att tänka på Johan Cullbergs "Skaparkriser".
Ivarssons var ordrikare, men betydligt mer allmänt hållen och mycket "snällare". Lagher har gjort en djupdykning in i processerna kring skapandet av "den vassa eggen" och det är ingen särskilt uppbygglig läsning utan snarare nattsvart och fullt av mänskligt armod.
DVE är ett mästerverk, det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande, men frågan är väl ändå hur man kan se en medmänniska gå under och nästan dö och "inte våga säga något".
Jag får intrycket att det är en fråga som många av människorna i Lundells närhet fortfarande grubblar på och bearbetar, 23 år efteråt. Lagher har fört samtal med de flesta och det är uppenbart att de fortfarande inte riktigt är på det klara över vad de varit med om.
God rock´n roll-läsning i vilket fall som helst. Rekommenderas. Flera gånger fick den mig att att tänka på Johan Cullbergs "Skaparkriser".
onsdag, augusti 27, 2008
Äntligen!!!
I´m in heaven, jag har badat... Jag är avslappnad i hela kroppen, sömnig, trött, varm, allt känns bara alldeles alldeles underbart...
Bubbelbadet har varit den tråkigaste följetongen på hela ombyggnationen. Först gick det inte att få in utan att göra våld på nyligen restaurerade delar av huset, det var två centimeter för brett för att gå in helt enkelt. Det blev till att riva bort dörrfoder för att kunna bereda väg för härligheten.
När karet väl stod på plats och var inkopplat visade det sig att dess jordfelsbrytare kom i konflikt med husets jordfelsbrytare, så fort jag försökte bubbla så bröts strömmen. Inte kul.
Så småningom kom en kille från PM-hem och åtgärdade felet och redan vid premiärbadet insåg jag att varmvattenberedaren var alldeles för liten för att kunna värma upp de 300 liter vatten som går åt för att fylla karet. Att bubbla i 22-gradigt vatten är inte alls skönt. Det blev till att ringa Åsenlunds vvs och beställa en ny varmvattenberedare med större kapacitetet. I dag installerades den och när barnen somnat kröp jag ner i badkaret och bara... ...njöt.
Det mesta jag gjort i den här kåken har varit "nödvändig rustning". Badrummet är väl det enda projekt som kan kallas för "mer än så" eller "lite lyxigt" eller vad man nu kan säga. Det kändes nästan som "I´m not worthy, är det här verkligen mitt?" när jag låg där och plaskade och blötte mig och frustade som en sältjur...
Vet jag inte om jag är, men skönt var det i alla fall. Äntligen!!!
Bubbelbadet har varit den tråkigaste följetongen på hela ombyggnationen. Först gick det inte att få in utan att göra våld på nyligen restaurerade delar av huset, det var två centimeter för brett för att gå in helt enkelt. Det blev till att riva bort dörrfoder för att kunna bereda väg för härligheten.
När karet väl stod på plats och var inkopplat visade det sig att dess jordfelsbrytare kom i konflikt med husets jordfelsbrytare, så fort jag försökte bubbla så bröts strömmen. Inte kul.
Så småningom kom en kille från PM-hem och åtgärdade felet och redan vid premiärbadet insåg jag att varmvattenberedaren var alldeles för liten för att kunna värma upp de 300 liter vatten som går åt för att fylla karet. Att bubbla i 22-gradigt vatten är inte alls skönt. Det blev till att ringa Åsenlunds vvs och beställa en ny varmvattenberedare med större kapacitetet. I dag installerades den och när barnen somnat kröp jag ner i badkaret och bara... ...njöt.
Det mesta jag gjort i den här kåken har varit "nödvändig rustning". Badrummet är väl det enda projekt som kan kallas för "mer än så" eller "lite lyxigt" eller vad man nu kan säga. Det kändes nästan som "I´m not worthy, är det här verkligen mitt?" när jag låg där och plaskade och blötte mig och frustade som en sältjur...
Vet jag inte om jag är, men skönt var det i alla fall. Äntligen!!!
söndag, augusti 24, 2008
Tog med barnen på konsert i går kväll...
Gratisvariant, stortorget Örebro. Länsförsäkringar fyllde år och bjöd på Veronica Dimaggio, Vincent och... ...Tomas Ledin
Jag hade inte sett Ledin sen rocktåget -92 eller så. Märkligt. Det lät precis likadant. Samma låtar var det också... Och samma intelligenta mellansnack. "Komigennudå!!!" "Visst är det skönt med sommar???"
Naah, sådär. Men Vincent var riktigt bra, det tyckte vi alla tre. Gungande rocksteadyreggae a´la Police, ett bra band, sköna refränger och en riktigt bra sångare i Vincent Pontare. (Jo, han är sin fars son...)
Rekommenderas!
Jag hade inte sett Ledin sen rocktåget -92 eller så. Märkligt. Det lät precis likadant. Samma låtar var det också... Och samma intelligenta mellansnack. "Komigennudå!!!" "Visst är det skönt med sommar???"
Naah, sådär. Men Vincent var riktigt bra, det tyckte vi alla tre. Gungande rocksteadyreggae a´la Police, ett bra band, sköna refränger och en riktigt bra sångare i Vincent Pontare. (Jo, han är sin fars son...)
Rekommenderas!
fredag, augusti 22, 2008
Agnes och jag har varit på Arn-2-premiär
Precis hemkomna, A var lätt rosig om kinderna efteråt och tyckte filmen var jättebra. Jag tyckte den var mycket bättre än ettan, betydligt mer tempo och flyt den här gången, men det kan ändå inte bli mer än knappt godkänt... Det är som om själva genren i sig sätter gränserna. Korsriddare och danska kungar ska inte prata stockholmska, Stellan S kan passera som bootstrap Bill i Pirates of the caribbean, men som Birger Brosa? Naee...
Äh, sprolla som man säger på msn (spelar roll da...) Om ettan blev en succe så blir tvåan det än mer. Alla ska se hur det slutar. Och det gör det ju. Abrupt.
Äh, sprolla som man säger på msn (spelar roll da...) Om ettan blev en succe så blir tvåan det än mer. Alla ska se hur det slutar. Och det gör det ju. Abrupt.
Oj är det redan fredag?
Vart tog den här veckan vägen? Time flies when you´re having fun... Och ikväll kommer Agnes och Tuva. Det ser jag fram emot.
onsdag, augusti 20, 2008
Pingpongkingen
PPK såg jag igår kväll. Blev berörd på många sätt, vill gärna rekommendera. En välgjord svensk film som har något att säga om livet, lite "Roy-Anderssonsk" i format och uttal, men inte så att det störde... (Mig i alla fall.) Stolt och glad är jag också över att känna herr manusförfattaren Gunnarsson. Det här var mycket bättre än Arn!
tisdag, augusti 19, 2008
Dyspraxi
Läser på Aftonbladets webbsida att Daniel Radcliffe (Harry-Potter-skådisen ni vet) inte kan knyta sina egna skor och har diagnostiserats med något som kallas "dyspraxi", sjuklig klumpighet.
Äntligen har jag hittat en klinisk beteckning för mitt eget tillstånd. Jag klarar visserligen skosnören, men mycket mer är det inte. Igår skulle jag skruva ihop en klädhängare från IKEA. Det var jätteenkelt. 28 skruv och förborrade hål, bara att tuta och köra. NOT.
Jag höll på i två timmar, skrek rakt ut emellanåt, grät, svor, lyckades få in en passbit i själva grundkonstruktionen och fick fiska efter den i en halvtimma innan den behagade komma ut, fick skruva isär det jag hittills åstadkommit och börja om igen...
Dyspraxi. Undrar var man kan få behandling för det?
Äntligen har jag hittat en klinisk beteckning för mitt eget tillstånd. Jag klarar visserligen skosnören, men mycket mer är det inte. Igår skulle jag skruva ihop en klädhängare från IKEA. Det var jätteenkelt. 28 skruv och förborrade hål, bara att tuta och köra. NOT.
Jag höll på i två timmar, skrek rakt ut emellanåt, grät, svor, lyckades få in en passbit i själva grundkonstruktionen och fick fiska efter den i en halvtimma innan den behagade komma ut, fick skruva isär det jag hittills åstadkommit och börja om igen...
Dyspraxi. Undrar var man kan få behandling för det?
måndag, augusti 18, 2008
I kväll hände det...
Här har mest varit småspindlar och "haräcklar" som Tuva kallar harkrankar förut, men när jag skulle gå och lägga mig fick jag syn på en stor fet husspindel i taket i mitt sovrum. Först kom flyktmekanismerna - "jag kan ju sova i Agnes rum..." Sen blev jag förbannad. Skulle det där äckliga krypet tvinga ut mig ur mitt eget sovrum? No way!
Strategin lades upp; dunka den med en nerikes allehanda och sen plocka upp the remainings med hjälp av en rulle hushållspapper.
Jag slog till hårt som bara den, men missade... Den for ner på golvet av vinddraget och eftersom jag inte kunde lokalisera den var jag redo att ta till reträtt igen. Agnes rum kanske inte var ett så dåligt alternativ i alla fall...
Lyckligtvis var den så dum i huvudet att den en timma senare krupit tillbaka upp i taket och den här gången utrustade jag mig med dammsugare. Det funkade skitbra och jag hoppas det gjorde riktigt ont att ockupera mitt sovrum. Let the word be known, this is my turf muttafuckas!!!
Det enda jag funderar på nu är om den kan överleva en sådan behandling, krypa ut ur dammsugarpåsen och utkräva hämnd?
Annars såg jag "Hellboy 2" i går kväll. Guillermo Del Toro hoppar skickligt mellan genrerna. Någon ny "Pans labyrint" var det förstås inte, men däremot en riktigt bra skräck-action-scifi-komedi om man är upplagd för sånt...
Strategin lades upp; dunka den med en nerikes allehanda och sen plocka upp the remainings med hjälp av en rulle hushållspapper.
Jag slog till hårt som bara den, men missade... Den for ner på golvet av vinddraget och eftersom jag inte kunde lokalisera den var jag redo att ta till reträtt igen. Agnes rum kanske inte var ett så dåligt alternativ i alla fall...
Lyckligtvis var den så dum i huvudet att den en timma senare krupit tillbaka upp i taket och den här gången utrustade jag mig med dammsugare. Det funkade skitbra och jag hoppas det gjorde riktigt ont att ockupera mitt sovrum. Let the word be known, this is my turf muttafuckas!!!
Det enda jag funderar på nu är om den kan överleva en sådan behandling, krypa ut ur dammsugarpåsen och utkräva hämnd?
Annars såg jag "Hellboy 2" i går kväll. Guillermo Del Toro hoppar skickligt mellan genrerna. Någon ny "Pans labyrint" var det förstås inte, men däremot en riktigt bra skräck-action-scifi-komedi om man är upplagd för sånt...
lördag, augusti 16, 2008
Long time no see
Jag antar att man kan säga att jag vilat i mig själv... Det har varit rätt tröttsamt ett tag, jag har känt mig risig i flera veckor, bägge ungarna åkte på halsfluss och ja, det har väl inte hänt så mycket skrivansvärt helt enkelt. Nu känns det lite bättre emellertid, skönt det.
Jag ska ge mig ut och handla lite grann, för Morfar Bruno och Connie (och resten av familjen)kommer på lunch klockan 14.00. Det ska bli trevligt att träffa dem. Tänkte göra en pasta som går under öknamnet "artärdödaren". Bacon, sockerärtor, gorgonzola, tjock fet grädde, vitlök, parmesan. Det blir gottegottigt det.
Jag ska ge mig ut och handla lite grann, för Morfar Bruno och Connie (och resten av familjen)kommer på lunch klockan 14.00. Det ska bli trevligt att träffa dem. Tänkte göra en pasta som går under öknamnet "artärdödaren". Bacon, sockerärtor, gorgonzola, tjock fet grädde, vitlök, parmesan. Det blir gottegottigt det.
fredag, augusti 08, 2008
Jag är inte bara curlingpappa - jag är prylbög också....
För att ingen ska ta illa upp vill jag gärna redan här skriva att det är helt okej att vara homosexuell. Flera av mina bästa vänner e.t.c. e.t.c... Det eventuellt nedsättande i ordet prylbög ligger i så fall i det där med "pryl"
Men inte ens det kan vara ett skällsord när man sitter på verandan och njuter av sitt trådlösa nätverk och av den ASUS EE PC 900 som man ska ge bort till sin dotter ikväll...
ASUS EE PC 900 är den minsta bärbara dator jag sett, den väger mindre än ett kilo, har en niotumsskärm och trådlöst nätverkskort (såklart). Den funkar klockrent och kostar strax under 3000:-
Nu kan Agnes få msn:a och jag ägna mig åt mitt och det här blir hur bra som helst och när jag åker till Sydafrika kan jag ta med den här lilla sötnosen som blogdator...
Men inte ens det kan vara ett skällsord när man sitter på verandan och njuter av sitt trådlösa nätverk och av den ASUS EE PC 900 som man ska ge bort till sin dotter ikväll...
ASUS EE PC 900 är den minsta bärbara dator jag sett, den väger mindre än ett kilo, har en niotumsskärm och trådlöst nätverkskort (såklart). Den funkar klockrent och kostar strax under 3000:-
Nu kan Agnes få msn:a och jag ägna mig åt mitt och det här blir hur bra som helst och när jag åker till Sydafrika kan jag ta med den här lilla sötnosen som blogdator...
onsdag, augusti 06, 2008
Kul med en ny dator...
...kunde man ju tycka förstås, men jag längtar efter den gamla på Baldergatan, den gamla väl inkörda på vilken jag kunde varje kommando och visste precis vilka program jag hade installerade och vad jag skulle göra om den tjurade.
Den här ultramoderna lilla saken har Windows Vista somoperativsystem och jag sitter här och kliar mig i huvudet hela tiden och undrar hur många tusen småfönster som ska poppa upp och hur gör man när skiten hängt sig för femtielfte gången?
Den här ultramoderna lilla saken har Windows Vista somoperativsystem och jag sitter här och kliar mig i huvudet hela tiden och undrar hur många tusen småfönster som ska poppa upp och hur gör man när skiten hängt sig för femtielfte gången?
söndag, augusti 03, 2008
Där ser man...
Jag tog till stora kniven och fick fram stolarna och skruvade ihop bordet och det blev riktigt trivsamt. Genast mycket nöjdare. Nu ska jag bara göra mig av med den här jäkla bihåleinflammationen också så är jag nog riktigt nöjd sedan...
lördag, augusti 02, 2008
Nu ska jag tillåta mig att vara personlig en stund.
(Och då tror jag att jag med personlig menar lite "självömkande".)
Jag känner mig så trött på det här med flyttandet och ombyggnationen och inköp av ett helt nytt hem att jag kräks snart.
Det betyder inte att jag tror att fel beslut blivit tagna, för jag är övertygad om att det är rätt för oss alla, men det har slitit mycket hårdare på mig än jag någonsin kunde tro när allt drog igång...
Tusentals beslut att fatta, miljoner saker man måste köpa - och PACKA UPP!!! Hjälp man ska be om från alla håll och kanter för att man inte kan själv, människor ska då ska ha tid och lust att hjälpa en, somliga har velat mycket och andra som varit nästan osynliga fast man trott de skulle hört av sig, andra har lovat runt och hållit tunt, logistik, kartonger, separationsångest hos barnen att hantera, så en "sista tripp med gänget" som visserligen funkade bra men som kanske inte gav så mycket ro och vila till själen som man skulle kunnat önska.
Nu är här beboeligt, barnen har varit här en vecka, de var ledsna när de skulle från Lise och ledsna när de skulle från mig, men det funkade ändå bra tycker jag, de behöver sin tid att sörja och sakna antar jag...
I dag var jag och gjorde ett - förhoppningsvis sista - större inköp, utemöbler till verandan, åkte till Tarsta möbler för jag kände "nä fy fan, inte IKEA en gång till", kom hem med fyra stolar och ett bord för 6.000 och började grina när jag packade upp första stolen och såg att den var helt vansinnigt inslagen i tejp och skyddsplast. Satt där och slet i tejpen och tyckte synd om mig själv.
Jag kommer att trivas jättebra här om ett tag, men oj vad mycket enklare det måste vara att vara den kvarstannande parten. Visst, en del saker försvinner och måste kompletteras, men det mesta är ändå fixt och färdigt och hopsamlat under en massa år och funkar och ser trevligt ut. Jag har ju själv sagt att jag inte ville ta med mig så mycket för att inte röra till det för barnen och Lise, men just nu känns det som jag bor i en IKEA-utställning, en jäkligt steril sådan eftersom det inte hunnit komma upp så mycket bilder, fönsterhyllor till blommor och sånt som gör ett hem lite personligare...
Gnäll, gnäll, gnäll. Det känns säkert bättre i morgon redan. Nu går jag och ser på tv en stund innan jag tar stol nummer två.
Jag känner mig så trött på det här med flyttandet och ombyggnationen och inköp av ett helt nytt hem att jag kräks snart.
Det betyder inte att jag tror att fel beslut blivit tagna, för jag är övertygad om att det är rätt för oss alla, men det har slitit mycket hårdare på mig än jag någonsin kunde tro när allt drog igång...
Tusentals beslut att fatta, miljoner saker man måste köpa - och PACKA UPP!!! Hjälp man ska be om från alla håll och kanter för att man inte kan själv, människor ska då ska ha tid och lust att hjälpa en, somliga har velat mycket och andra som varit nästan osynliga fast man trott de skulle hört av sig, andra har lovat runt och hållit tunt, logistik, kartonger, separationsångest hos barnen att hantera, så en "sista tripp med gänget" som visserligen funkade bra men som kanske inte gav så mycket ro och vila till själen som man skulle kunnat önska.
Nu är här beboeligt, barnen har varit här en vecka, de var ledsna när de skulle från Lise och ledsna när de skulle från mig, men det funkade ändå bra tycker jag, de behöver sin tid att sörja och sakna antar jag...
I dag var jag och gjorde ett - förhoppningsvis sista - större inköp, utemöbler till verandan, åkte till Tarsta möbler för jag kände "nä fy fan, inte IKEA en gång till", kom hem med fyra stolar och ett bord för 6.000 och började grina när jag packade upp första stolen och såg att den var helt vansinnigt inslagen i tejp och skyddsplast. Satt där och slet i tejpen och tyckte synd om mig själv.
Jag kommer att trivas jättebra här om ett tag, men oj vad mycket enklare det måste vara att vara den kvarstannande parten. Visst, en del saker försvinner och måste kompletteras, men det mesta är ändå fixt och färdigt och hopsamlat under en massa år och funkar och ser trevligt ut. Jag har ju själv sagt att jag inte ville ta med mig så mycket för att inte röra till det för barnen och Lise, men just nu känns det som jag bor i en IKEA-utställning, en jäkligt steril sådan eftersom det inte hunnit komma upp så mycket bilder, fönsterhyllor till blommor och sånt som gör ett hem lite personligare...
Gnäll, gnäll, gnäll. Det känns säkert bättre i morgon redan. Nu går jag och ser på tv en stund innan jag tar stol nummer två.
onsdag, juli 30, 2008
Jaha, så var man inflyttad då...
Efter månader av ombyggnationer och fixande. Får väl tillstå att det känns lite konstigt, men det ska säkert bli bra till sist. Idag fick jag igång datorn också... Det var värre än jag trodde med Windows Vista och trådlöst nätverk.
Barnen har sovit här sen i måndags, det har inte varit alldeles enkelt, men de måste ju också få vänja sig.
Barnen har sovit här sen i måndags, det har inte varit alldeles enkelt, men de måste ju också få vänja sig.
fredag, juli 25, 2008
Irland
Underbara land.. Färden gick till Giants causeway och Carrick-a-redes rope-bridge, till Donegal, till Westport och Clifden, Connemara. Vidare till Aran-öarna och sedan ner mot Cliffs of moher och Delfinjakt vid Shannons mynning. Jag tror att vi alla är nöjda. Jag är det definitivt!
söndag, juli 13, 2008
lördag, juli 12, 2008
Till Irland till Irland,
fara vi i övermorr´n...
Det ska bli så skönt att komma ifrån ett tag, tänka på inget... Och att mina barn kommer att gilla det där lilla ö-landet är jag helt övertygad om...
Connemara, Ring of Kerry, Glendalough, Meeting of the waters, Giants causeway, det är mycket jag vill visa dem...
Det ska bli så skönt att komma ifrån ett tag, tänka på inget... Och att mina barn kommer att gilla det där lilla ö-landet är jag helt övertygad om...
Connemara, Ring of Kerry, Glendalough, Meeting of the waters, Giants causeway, det är mycket jag vill visa dem...
Liten "bygga-bo-fest" på Fylstagatan 26 igår..
Bertil och Ylva var med och hjälpte till. Nu börjar det baske mig likna något riktigt bra. Jag är så nöjd med hur det ser ut.
torsdag, juli 10, 2008
Amadeus 028
Är det redan slut? Det kan det väl ändå inte vara? Vad hände sen då? Jag kräver omedelbart besked eller pengarna tillbaka!
Romanen är definitivt slut och författarna kommer inte under några som helst omständigheter att försöka göra en Amadeus 2. (Dåliga uppföljare till lysande förstaböcker och förstafilmer finns det redan allt för gott om. Vem minns inte med vämjelse sådana misslyckanden som Hajen 4 och Jurtjyrkogården 2 till exempel?) För de läsare som är lite tröga av naturen och inte har begåvats med fantasi nog att kunna föreställa sig vad som kan ha hänt med romankaraktärerna efter det sista kapitlet, gör vi trots allt ändå ett försök till kortfattad fortsatt levnadsteckning för de viktigaste huvudpersonerna. (Egentligen har inte vi heller den blekaste aning om vad som hände, men dessa öden är säkert lika sannolika som några andra.)
Amadeus B Nilsdotter-Stenström levde lycklig och glad under sitt fortsatta långa liv. Självklart gifte han sig med Lena Molinowski, som efter bröllopet kom att anta namnet Lena Molinowski-Nilsdotter-Stenström. Deras första kärleksstund på Osby camping resulterade efter nio månader i ett välskapt litet flickebarn. Väl medvetna om vilka oerhörda konsekvenser allt för många och högtravande namn kan innebära för ett barns psykiska utveckling, bestämde de sig för att döpa henne till My Amadeusdotter. Pengarna från BMW-kuppen och belöningen för den återfunna adressboken investerades i aktier och obligationer och Amadeus och hans familj blev med tiden tämligen välbärgade. Amadeus sökte in till Högskolan i Örebro och studerade sig till en fil kand i film- och litteraturvetenskap. Lena fortsatte också att studera och förkovra sig inom medicinen och blev senare vald till den populäraste och mest eftersökta läkaren i hela Örebro län. Hennes manliga kollegor muttrade bittert att det nog mest handlade om att hon var snyggare än de (och det var hon naturligtvis) men sanningen var egentligen att hennes vänliga och empatiska sätt att närma sig patienterna helt saknade motstycke bland kollegorna.
Mamma Nilsdotter-Stenström tvingades till slut att inse att hennes son blivit vuxen. I början var hon mycket nedstämd och förtvivlad och deprimerad och visste inte alls vad hon skulle göra med sitt liv när hon inte behövde sköta om Amadeus längre, men med tiden lyckades hon komma på fötter igen. Hon anmälde sig som frivilligledare vid Kyrkans barntimmar, tog hand om övergivna och vanvårdade kissemissar som hon hämtade hos Djurens vänner, spelade Bingolotto tillsammans med pensionärer som hon lärde känna genom Väntjänsten i Kumla och hade på det hela taget ganska fullt upp. Så småningom fick hon också förtroendet att emellanåt vara barnvakt till lilla My. Det uppdraget skötte hon med all heder.
Berit Ruske fortsatte oförtrutet att anmäla brott till polismyndigheten. För att hinna med något annat än att utreda Berit Ruskes många gånger helt obefogade anmälningar beslöt sig Örebropolisen för att inrätta ett 071-nummer kallat "Berits Hotline". Dit fick Berit ringa när hon hade något nytt att komma med. För 4 kronor och 55 öre i minuten fick hon höra följande; "Hej Berit, du har kommit till polisen. Du kan börja anmäla efter pipet. Tack för påringningen." På så sätt kunde Berit själv bestämma hur många anmälningar hon hade råd att göra.
Mormonerna Wilbert och Graham bör man fortfarande passa sig för. De är fortfarande ute på sina missionärsbedragarturneér och om det någonsin kommer två mormoner och knackar på er dörr bör ni allvarligt och nogsamt se till att inte skriva på några papper, hur lockande det än kan verka.
Asta Kristensson togs om hand för sluten psykiatrisk vård och tillbringade ett par år på Sidsjöns psykiatriska sjukhus. Hennes inkontinens visade sig vara kronisk, men som bekant finns det sällan något ont som inte har något gott med sig. Efter sin psykiska rehabilitering sökte hon och fick ett välbetalt arbete som inkontinenshjälpmedelsutprovare hos hygienproduktsföretaget Mölnlycke. Hon avancerade snart i företagshierarkin, eftersom hennes lyhörda och känsliga stjärt på ett sofistikerat sätt kunde känna av skillnader i kvalitet och komfort hos de olika kisseblöjorna. Snart nog började hon också aktivt att deltaga i designandet av nya hjälpmedel och hundratusentals inkontinenta män och kvinnor i Sverige står idag i stor tacksamhetsskuld till Asta Kristensson. Det är tack vare henne som Astablöjan blivit verklighet. "Inte tunn men säker" och "Ingen annan blöja håller dig torrare än Astas" är slogans som sitter inpräntade på varje svensk medborgares näthinna efter den påkostade reklamkampanj som Mölnlycke genomfört i såväl TV som veckopress.
Bertil Messer och Nils Schmidt befordrades till länspolismästare i Skåne respektive Örebro som tack för sina bländande polisinsatser i samband med gripandet av den ökände våldtäktsmannen Stanislaw Molinowski, som de för övrigt misstänkt redan från början.
"Vi visste att det var han, men vi var att gripa honom på bar gärning för att kunna säkra bevisningen", sade Nils Messer i den presskommuniké som kablades ut av TT.
Stanislaw Molinowski befanns skyldig till upprepade våldtäkter och våldtäktsförsök. Tingsrätten i Hallsberg lät honom välja mellan kemisk kastrering och livstids isolering på sexbunkern i Härnösand. Ett liv i frihet var trots allt att föredra tyckte Stanislaw, och därför lever han numera ett kemiskt snöpt men lyckligt liv i en liten stad i närheten av Landskrona. Han arbetar som butiksbiträde i en damunderklädesaffär och efter vad författarna erfar har han aldrig någonsin gjort några närmanden mot någon av sina kunder.
Karin Andersson och Kenneth Kvist blev också ett äkta par. Karin använde sina sparade inkomster från bordelltiden i Borås till att bygga sig en lyxvilla på Österlen. Där bodde de mycket bättre än de skulle ha kunna gjort i Amadeus trånga tvåa, så egentligen kan man säga att den här historien fick ett lyckligt slut också för henne och Kenneth.
Beatrice Ericsson och Susanna Lindström följde Amadeus och Lena på den första seglatsen över Osbysjön och till och med lite längre än så, men med tiden kände de att deras förtroende för manssamhället var så i grunden rubbat att de inte längre kunde känna någon tillit ens till Amadeus, som ju ändå var en så långt ifrån traditionell man det överhuvudtaget går att tänka sig. De bad därför Amadeus om en liten summa av BMW-pengarna till startkapital och utvandrade sedan till en liten matriarkalisk ö i södra Mikronesien där de grundade ett resurscentrum för misshandlade mikronesiska lesbianer.
Agent Cochroach är numera arbetsledare på BLIFA där han övervakar tillverkningen av julgransljus. Dessutom har han med framgång skrivit sina memoarer. "Ryssarna gjorde mig blind" blev den första bästseller som någonsin författats på blindskrift i Sverige.
19880825 - 19931205
Romanen är definitivt slut och författarna kommer inte under några som helst omständigheter att försöka göra en Amadeus 2. (Dåliga uppföljare till lysande förstaböcker och förstafilmer finns det redan allt för gott om. Vem minns inte med vämjelse sådana misslyckanden som Hajen 4 och Jurtjyrkogården 2 till exempel?) För de läsare som är lite tröga av naturen och inte har begåvats med fantasi nog att kunna föreställa sig vad som kan ha hänt med romankaraktärerna efter det sista kapitlet, gör vi trots allt ändå ett försök till kortfattad fortsatt levnadsteckning för de viktigaste huvudpersonerna. (Egentligen har inte vi heller den blekaste aning om vad som hände, men dessa öden är säkert lika sannolika som några andra.)
Amadeus B Nilsdotter-Stenström levde lycklig och glad under sitt fortsatta långa liv. Självklart gifte han sig med Lena Molinowski, som efter bröllopet kom att anta namnet Lena Molinowski-Nilsdotter-Stenström. Deras första kärleksstund på Osby camping resulterade efter nio månader i ett välskapt litet flickebarn. Väl medvetna om vilka oerhörda konsekvenser allt för många och högtravande namn kan innebära för ett barns psykiska utveckling, bestämde de sig för att döpa henne till My Amadeusdotter. Pengarna från BMW-kuppen och belöningen för den återfunna adressboken investerades i aktier och obligationer och Amadeus och hans familj blev med tiden tämligen välbärgade. Amadeus sökte in till Högskolan i Örebro och studerade sig till en fil kand i film- och litteraturvetenskap. Lena fortsatte också att studera och förkovra sig inom medicinen och blev senare vald till den populäraste och mest eftersökta läkaren i hela Örebro län. Hennes manliga kollegor muttrade bittert att det nog mest handlade om att hon var snyggare än de (och det var hon naturligtvis) men sanningen var egentligen att hennes vänliga och empatiska sätt att närma sig patienterna helt saknade motstycke bland kollegorna.
Mamma Nilsdotter-Stenström tvingades till slut att inse att hennes son blivit vuxen. I början var hon mycket nedstämd och förtvivlad och deprimerad och visste inte alls vad hon skulle göra med sitt liv när hon inte behövde sköta om Amadeus längre, men med tiden lyckades hon komma på fötter igen. Hon anmälde sig som frivilligledare vid Kyrkans barntimmar, tog hand om övergivna och vanvårdade kissemissar som hon hämtade hos Djurens vänner, spelade Bingolotto tillsammans med pensionärer som hon lärde känna genom Väntjänsten i Kumla och hade på det hela taget ganska fullt upp. Så småningom fick hon också förtroendet att emellanåt vara barnvakt till lilla My. Det uppdraget skötte hon med all heder.
Berit Ruske fortsatte oförtrutet att anmäla brott till polismyndigheten. För att hinna med något annat än att utreda Berit Ruskes många gånger helt obefogade anmälningar beslöt sig Örebropolisen för att inrätta ett 071-nummer kallat "Berits Hotline". Dit fick Berit ringa när hon hade något nytt att komma med. För 4 kronor och 55 öre i minuten fick hon höra följande; "Hej Berit, du har kommit till polisen. Du kan börja anmäla efter pipet. Tack för påringningen." På så sätt kunde Berit själv bestämma hur många anmälningar hon hade råd att göra.
Mormonerna Wilbert och Graham bör man fortfarande passa sig för. De är fortfarande ute på sina missionärsbedragarturneér och om det någonsin kommer två mormoner och knackar på er dörr bör ni allvarligt och nogsamt se till att inte skriva på några papper, hur lockande det än kan verka.
Asta Kristensson togs om hand för sluten psykiatrisk vård och tillbringade ett par år på Sidsjöns psykiatriska sjukhus. Hennes inkontinens visade sig vara kronisk, men som bekant finns det sällan något ont som inte har något gott med sig. Efter sin psykiska rehabilitering sökte hon och fick ett välbetalt arbete som inkontinenshjälpmedelsutprovare hos hygienproduktsföretaget Mölnlycke. Hon avancerade snart i företagshierarkin, eftersom hennes lyhörda och känsliga stjärt på ett sofistikerat sätt kunde känna av skillnader i kvalitet och komfort hos de olika kisseblöjorna. Snart nog började hon också aktivt att deltaga i designandet av nya hjälpmedel och hundratusentals inkontinenta män och kvinnor i Sverige står idag i stor tacksamhetsskuld till Asta Kristensson. Det är tack vare henne som Astablöjan blivit verklighet. "Inte tunn men säker" och "Ingen annan blöja håller dig torrare än Astas" är slogans som sitter inpräntade på varje svensk medborgares näthinna efter den påkostade reklamkampanj som Mölnlycke genomfört i såväl TV som veckopress.
Bertil Messer och Nils Schmidt befordrades till länspolismästare i Skåne respektive Örebro som tack för sina bländande polisinsatser i samband med gripandet av den ökände våldtäktsmannen Stanislaw Molinowski, som de för övrigt misstänkt redan från början.
"Vi visste att det var han, men vi var att gripa honom på bar gärning för att kunna säkra bevisningen", sade Nils Messer i den presskommuniké som kablades ut av TT.
Stanislaw Molinowski befanns skyldig till upprepade våldtäkter och våldtäktsförsök. Tingsrätten i Hallsberg lät honom välja mellan kemisk kastrering och livstids isolering på sexbunkern i Härnösand. Ett liv i frihet var trots allt att föredra tyckte Stanislaw, och därför lever han numera ett kemiskt snöpt men lyckligt liv i en liten stad i närheten av Landskrona. Han arbetar som butiksbiträde i en damunderklädesaffär och efter vad författarna erfar har han aldrig någonsin gjort några närmanden mot någon av sina kunder.
Karin Andersson och Kenneth Kvist blev också ett äkta par. Karin använde sina sparade inkomster från bordelltiden i Borås till att bygga sig en lyxvilla på Österlen. Där bodde de mycket bättre än de skulle ha kunna gjort i Amadeus trånga tvåa, så egentligen kan man säga att den här historien fick ett lyckligt slut också för henne och Kenneth.
Beatrice Ericsson och Susanna Lindström följde Amadeus och Lena på den första seglatsen över Osbysjön och till och med lite längre än så, men med tiden kände de att deras förtroende för manssamhället var så i grunden rubbat att de inte längre kunde känna någon tillit ens till Amadeus, som ju ändå var en så långt ifrån traditionell man det överhuvudtaget går att tänka sig. De bad därför Amadeus om en liten summa av BMW-pengarna till startkapital och utvandrade sedan till en liten matriarkalisk ö i södra Mikronesien där de grundade ett resurscentrum för misshandlade mikronesiska lesbianer.
Agent Cochroach är numera arbetsledare på BLIFA där han övervakar tillverkningen av julgransljus. Dessutom har han med framgång skrivit sina memoarer. "Ryssarna gjorde mig blind" blev den första bästseller som någonsin författats på blindskrift i Sverige.
19880825 - 19931205
Nu börjar det likna ett hem,
allt funkar om man säger, möbler börjar komma på plats och så där... Men det känns oerhört sterilt att bygga ett nytt hem från början. Lär väl ta ett par månader minst att få lite egnahemskänsla...
söndag, juli 06, 2008
Not much happening here
Lise och barnen är tillbaka, i går var det skyfall, det finns en miljon möbler som väntar på att skruvas ihop, jag känner att det måste få ta den tid det tar, sista veckorna har jag känt mig rätt slut på alltihop, det är väl någon reaktion som kommer kanske på det där "för mycket av allt".
torsdag, juli 03, 2008
Dubbel-bubbel-bokad...
Anders ska komma och sätta in vår nya duschkabin ikväll. Han skulle ha kommit i går men psyket satte stopp sade han, en kompis hade bjudit med honom på golf... Helt okej, men Berra kommer och hjälper mig att skruva saker på Fylstagatan samtidigt och nu vet jag inte riktigt vart jag ska vara och när. Men det ordnar sig...
Mina barn är borta på fjärde dygnet...
....Jag är säkert urfånig men jag saknar dem jättemycket... I går kväll kunde jag inte prata med Tuva för hon hade somnat sade Agnes, och gick inte att få liv i... 09.30 ska hon ringa, emellertid. Då känns det lite lugnare.
onsdag, juli 02, 2008
Hurusom går det med värvningarna, egentligen???
I brist på bättre och intellektuellare peroner att citera måste jag välja mig själv. (Bara det är såklart ett problem i sig, men en blog är en blog är en blog...)
Ronald är en kille som ibland skriver i forumen på Kumla hockeys hemsida. Hawkeye är petit moi.
Ronald:
"Vad pysslar Kumla med? Låter Jovander och Johnsson sticka? Istället tar man in en NHL 99 spelare som hade 68 i Overall. Visserligen kan man ju ha utvecklats..."
Hawkeye:
"Vem tänker du på Ronald??? Vem har 68 på NHL 99??? Själv har jag aldrig lärt mig åka skridskor (men jag hejar jättebra...) men jag har i alla fall 82 i average. Aj aj aj, inte bra..."
Ronald:
"Jag såg att Mattias Ferm hade det! och 55 i speed och 98 i aggressivitet?? Såg dessumtom detta på Arbogas sida: IFK Arboga Hockey behöver utbilda minst 4 personer som kan ställa upp under lördag söndag. Utbildningen kommer att ske tillsammans med kommunens ansvariga vecka 33 i huvudsak. Detta är ett led i vår strävan att minska de totala kostnaderna för föreningen. Därför är detta arbeta av största vikt. Varför tar inte kumla efter?? då kan man köpa in Jens Nielsen och Janne Huokko (Stavning) om man spar in må de små utgifterna. Kan vi inte skaffa två ismaskiner som man har i NHL???!!!!!"
Hawkeye:
"Då gör jag det bättre själv.
*Dribblar genom anfallszonen, kommer fri, gör en superpassning snett bak tilll back, slagskott, ingen offrar sig i i slottet, vänster kryss!!!MÅÅÅLLL!!!*
Om jag bara kunde åka skridskor så skulle jag rädda hela laget och omedelbart ta oss till Elitserien... Fan att den lilla detaljen ska stoppa oss...
I efterhand tänker jag: "dessumtom"... Ronald, du är Kung!
Ronald är en kille som ibland skriver i forumen på Kumla hockeys hemsida. Hawkeye är petit moi.
Ronald:
"Vad pysslar Kumla med? Låter Jovander och Johnsson sticka? Istället tar man in en NHL 99 spelare som hade 68 i Overall. Visserligen kan man ju ha utvecklats..."
Hawkeye:
"Vem tänker du på Ronald??? Vem har 68 på NHL 99??? Själv har jag aldrig lärt mig åka skridskor (men jag hejar jättebra...) men jag har i alla fall 82 i average. Aj aj aj, inte bra..."
Ronald:
"Jag såg att Mattias Ferm hade det! och 55 i speed och 98 i aggressivitet?? Såg dessumtom detta på Arbogas sida: IFK Arboga Hockey behöver utbilda minst 4 personer som kan ställa upp under lördag söndag. Utbildningen kommer att ske tillsammans med kommunens ansvariga vecka 33 i huvudsak. Detta är ett led i vår strävan att minska de totala kostnaderna för föreningen. Därför är detta arbeta av största vikt. Varför tar inte kumla efter?? då kan man köpa in Jens Nielsen och Janne Huokko (Stavning) om man spar in må de små utgifterna. Kan vi inte skaffa två ismaskiner som man har i NHL???!!!!!"
Hawkeye:
"Då gör jag det bättre själv.
*Dribblar genom anfallszonen, kommer fri, gör en superpassning snett bak tilll back, slagskott, ingen offrar sig i i slottet, vänster kryss!!!MÅÅÅLLL!!!*
Om jag bara kunde åka skridskor så skulle jag rädda hela laget och omedelbart ta oss till Elitserien... Fan att den lilla detaljen ska stoppa oss...
I efterhand tänker jag: "dessumtom"... Ronald, du är Kung!
tisdag, juli 01, 2008
Amadeus 027
Ett allmänt umgänge.
ÖB informerade personligen Kenneth Kvist om Cochroachs snöpliga misslyckande. (ÖB var också upprörd eftersom även han fanns med i adressboken, dels med sitt rätta namn och dels med smeknamnet Lavemanggunnar.)
"Vad fan ska vi göra?", grät Kenneth Kvist hysteriskt.
"Vi har inget grövre artilleri att sätta in, så jag antar att vi måste krypa till korset. Säg åt Karin att omedelbart lämna tillbaka lägenheten och be om ursäkt för sitt beteende gentemot honom. I samband med det kanske hon kan be om att få tillbaka adressboken."
"Tänk om han vägrar då?"
"Vi får be till gudarna att han inte gör det. Om adressboken kommer till allmänhetens kännedom så måste regeringen avgå."
Messer och Schmidt såg Lena stötta Amadeus under den korta promenaden från stranden till husbilen.
"Efter den vurpan lär han inte hitta på något fult på ett tag", sade Schmidt. "Vi lägger oss och vilar en stund."
"Jag vet faktiskt inte om jag vill ligga i det där tältet tillsammans med dig igen. Du pruttade hela natten."
"Det är väl inte mitt fel att vi fick ärtsoppa till lunch."
"Sen snarkade du och pratade i sömnen och var nästan på väg att pussa mig också. Jag tror att jag stannar här utanför."
"Skyll dig själv då." Schmidt kröp förorättat in i tältet.
Amadeus var alldeles färdig efter sitt vattenskidäventyr. Hela dagen fick han ligga och vila på britsen i campingbilen. Han stönade och grymtade och verkade allmänt ynklig och fick på det sättet Lena att bry sig om honom ordentligt. Hela tiden fick hon springa och blöta handdukar som hon sedan lade på hans panna. När hon gick upp till toalettbaracken för ungefär tionde gången fick hon syn på ett par små barn som badade nakna nere vid bryggan. Det fick henne att tänka på en sak. Hon skyndade sig tillbaka.
"Du Amadeus, jag kom på något."
"Vad då?" Han himlade lite med ögonen för att visa att han visserligen var intresserad av det hon hade att säga men trots det inte orkade lyssna hur länge som helst eftersom han var så svag och eländig.
"Sade du att det där paret som skjutsade dig från Stockholm till Osby var med i en nakenbadarklubb som hette Sunrise?"
"Bertram och Magdalena menar du? Ja, jag har för mig att den hette så."
"Det verkar lite skumt tycker jag. Stanislaw var också med i Sunrise, men det var inte alls någon naturistförening."
"Vad var det då?"
"En S/M-klubb."
"Ässänämm? Vad är det för nåt?"
"Piskochsmisk kan man väl säga på svenska."
"Åh fan. Då var det nog därför."
"Vad?
"Det var inget. Kan du smeka mig över vänstra pannloben är du snäll? Jag har så ont..."
Kvällsmörkret började sänka sig över Osby camping. I skydd av detta mörker smög sig Beatrice Eriksson och Susanna Lindström försiktigt fram mot den lilla husbilen. Susanna var beväpnad med en slaktarkniv av den största modellen, laserslipad och mycket vass. Med hjälp av denna kniv skulle de inom en snar framtid skära snoppen av en av de värsta sexualförbrytare som någonsin fötts i Sverige; Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Susanna hade alldeles nyss läst en bok av Gary Jennings som handlade om Marco Polos äventyr i bortre Asien. Särskilt noga hade hon studerat det avsnitt som handlade om när Marco Polo kom till Kha-khanens hov och fick stifta bekantskap med Kublai Khans överbödel Smekaren. Smekaren framstod som fullständigt utan motstycke i sin utstuderade ondska - han hade hittat på en avrättningsmetod som kallades "de tusens död" som var så oerhört vidrig att hon nästan mådde illa när hon tänkte på den - men en del inspiration till den kommande behandlingen av Amadeus hade hon ändå kunnat hitta där.
"Ska vi ta livet av henne också?", viskade Beatrice när de kikat in genom bakrutan i campingvagnen och sett Lena sitta vid Amadeus sjuksäng och läsa högt ur "Totte dammsuger" för honom.
"Det ska vi så klart inte" viskade Susanna tillbaka. "Hon är en av våra medsystrar. Henne måste vi vara rädd om. Han har säkert duperat eller hypnotiserat henne. Vi ska rädda henne ur hans vidriga klor. Vi väntar till hon går ut nästa gång."
"Okej."
Asta Kristensson var också ute och smög i mörkret. Hon höll en yxa i sina händer och var redo att gå bärsärk så fort hon fick syn på Lena Molinowski. Hennes raseri blev större för varje steg hon tog eftersom blöjan hamnat snett i stjärten och skavde obehagligt hela tiden. Hon kände efter i fickan för att vara säker på att hon hade hämndmaterielet redo när det rätta tillfället kom. Det låg där. "Snart min sköna", morrade hon. "Snart är det dags."
"Snälla Lena kan inte du gå och köpa Expressen åt mig? Jag skulle gärna göra det själv men jag vet faktiskt inte om jag orkar." Amadeus gjorde en liten ansats att försöka resa sig upp men sjönk omgående ner på britsen igen. "Jag kanske klarar det om jag anstränger mig."
"Ligg kvar älskling. Jag ska ändå gå och borsta tänderna så jag kan köpa tidningen på samma gång." Lena drog på sig en tröja och smet ut från husbilen.
Amadeus slöt ögonen och försvann bort i drömmarnas värld. Tänk så bra allting blivit ändå. Lena var så snäll och söt och sexig och erfaren. Tänk att hon visste det där om Sunrise. Amadeus rös lite när han tänkte på det. Att människor kunde tycka om att göra varandra illa, det var rätt märkligt faktiskt. Fast han kunde faktiskt förstå att det fanns de som uppskattade lite sexuellt rollspel. Inte hårt och otäckt alltså, utan mjukt och försiktigt. Om Lena till exempel skulle sätta en ögonbindel på honom och binda fast honom i sängstolparna och sedan smeka hans sargade kropp mjukt och erotiskt medan han låg där och kände sig maktlös men ändå säker - det skulle inte vara så dumt. Han kände att han blev lite upphetsad när han tänkte på det.
"Nu!", viskade Susanna till Beatrice.
Tysta som två katter öppnade de sedan dörren till husbilen och smög sig in. Deras plan var uttänkt in i minsta detalj. De låste dörren om sig och sedan satte Beatrice en ögonbindel på Amadeus samtidigt som Susanna knöt ihop hans händer med ett rep och fäste det i handtaget till överskåpet i husbilen. Så tog de tag i varsitt ben och band fast dem också, på ett sätt som kom Amadeus att ligga bredbent och synnerligen sårbar.
Det är för bra för att vara sant tänkte Amadeus lyckligt. Lena måste vara tankeläsare! Hur kunde hon veta att det här var precis det han låg och fantiserade om? "Gör mig inte illa bara", viskade han med ett saligt leende på läpparna.
Lena handlade den kvällstidning Amadeus bett om och gick sedan iväg till toaletten för att kissa och borsta tänderna. Hon var också mycket nöjd med sin tillvaro just nu. Det var som om hela världen log emot henne, och hon ville gärna kunna le vackert tillbaka. Det var därför som hon gapade så stort och verkligen var noga med att komma åt även de bakersta tänderna i munnen.
Anfallet kom fullständigt överraskande. Lena hann inte förstå ett dugg av skeendet. I ena sekunden stod hon och borstade sina tänder i lugn och ro och i nästa sekund hade hon munnen full med plast. Hon försökte ropa på hjälp, men den blöjsnibb med tillhörande blöja som fästs som munkavle på henne förhindrade att ett enda ljud kom över hennes läppar. Hon vände sig om för att försöka försvara sig mot överfallet och hennes ögon spärrades upp av desperation när hon såg vem som stod framför henne.
"Hej Lena!" Asta Kristensson log ett bistert leende och smekte yxans egg med sitt vänstra pekfinger. "Jag har en present åt dig!"
Amadeus kände hur Lena drog ner hans pyjamasbyxor och kalsonger till knäna. Vad otäckt härligt det var att ligga där och inte veta ett dugg om vad som skulle hända sedan. Han kände sin penis svälla och bli stor och känslig och grymtade fram ett "var försiktig". Så kände han något kallt och lite vasst snudda vid den. Kallt och lite vasst? Vad i hela friden kunde det vara? Det var väl inte så kul? Han hade nog förväntat sig att få känna Lenas läppar sluta sig om hans blottade ollon istället. "Vad är det där?", frågade han lite oroligt. "Snälla Lena ta av mig ögonbindeln."
Det verkade som om hon gjorde som han sade. Vilken tur. Han kände ögonbindeln glida upp över pannan och öppnade sina ögon för att kunna beskåda Lenas sensuella ansiktsdrag.
"AYYIAH!" Det var inte alls Lena som satt lutad över honom. Det var Beatrice Eriksson. Och bakom henne kunde han se en skymt av ytterligare en kvinna, Susanna Lindström trodde han att det var. Hur i hela friden hade det här gått till? "Fy fan vad ni skrämde mig", sade han. "Släpp loss mig omedelbart. Vad är det här för dumheter?"
"Vi tänkte göra Sveriges kvinnor en välgärning", sade Beatrice och klev av Amadeus.
"Vad menar du?" Amadeus förstod absolut ingenting.
"Du gav dig på fel kvinna när du hoppade på Beatrice din lömska våldtäktare." Susanna log mot honom, men det fanns inget varmt i det leendet. Inget alls. "Det borde du ha tänkt på innan du överföll henne på Gartzvägen."
"Men jag har inte överfallit Beatrice, varför skulle jag göra det? Jag som nästan älskar henne." Amadeus hade fått syn på slaktarkniven i Susannas hand och pladdrade desperat för att försöka vinna lite tid så att Lena skulle kunna hinna tillbaka och rädda honom från de här hemskheterna. "Om det inte varit för att jag just har gått och blivit kär i Lena Molinowski så skulle jag inte tveka det minsta över att till och med omedelbart gifta mig med Beatrice. Hon är jättesöt och fin och det skulle aldrig falla mig in att försöka våldtäkta henne. Vad ska du ha den där kniven till förresten?" Han svalde hårt när han sade den sista meningen.
"Inget särskilt. Jag ska se till att du inte våldtar fler kvinnor bara."
"Törs man fråga vad du menar med det? Inte för att jag har våldtagit någon och har något att oroa mig för, men som ren kuriosa alltså."
"Jag ska strimla din lilla våltäktspitt till pytt i panna. Först i skivor och sedan i kuber."
Åh fy fan! Amadeus fick en fruktansvärd kastrationsångest och försökte slita sig från sina bojor. Det var lönlöst. Repen var alldeles för effektivt bundna om hans hand- och fotleder för att det skulle finnas den allra minsta lilla chans att komma loss. Hans penis som för bara någon minut sedan stått så rak och frimodig krympte ihop och skrumpnade till ett litet penisrussin som nästan kunde dölja sig i pubishåren.
"Ska vi börja då?", frågade Beatrice och såg på Susanna som nickade. "Vet du Amadeus, det här gör lika ont för mig som det kommer att göra för dig. Jag litade faktiskt på dig och så svek du mig på det här fruktansvärda sättet. Du har förtjänat ditt straff."
Amadeus satte igång att gallskrika av skräck. Han kunde redan föreställa sig hur det skulle kännas när kniven nuddade hans förhud och börja skära in i den. "AHHH! HJÄLP!!! JESUS JESUS JESUS! GODE GUD HJÄLP MIG!!! AYYIAHH! JAG HAR INTE GJORT DET! LENA KOM OCH HJÄLP MIG!"
Messer och Schmidt hörde skriken från husbilen och reagerade blixtsnabbt.
"Nu tar vi honom", skrek Messer. "Fort som fan innan han hinner göra henne mer illa."
De rusade mot husbilen och försökte storma dörren, bara för att finna att den var låst. Den infernaliske banditen hade alltså till och med sådan sinnesnärvaro att han kom ihåg att låsa om sig när han skulle till att våldta sin kvinna, trots att han visste att ingen på campingen skulle våga titta åt det hållet på grund av det hemska uppträde som förevarit dagen före.
"Skjut upp dörren med pistolen Messer!", skrek Schmidt. Jag slår sönder framrutan och tar mig in den vägen."
Lena förstod att hennes sista stund var kommen om hon inte lyckades hitta på något snabbt. Asta stod beredd att ge sig på henne med yxan omgående och den verkade vass nog att kunna klyva hennes huvud på mitten med ett enda hugg. Utan att tänka över sitt handlande knuffade hon till Asta så att hon trillade och satte sig på stjärten på golvet och sprang sedan in i ett av toalettbåsen och låste om sig.
Astas vadderade stjärt gav henne en bra studs uppåt igen, så det tog inte mer än ett par sekunder innan hon kunde börja bearbeta toalettdörren med yxan. "SÅ FORT JAG FÅTT UPP DÖRREN SKA JAG YXMÖRDA DIG DIN JÄVLA URINFÖRGIFTERSKA!!!" skrek hon.
Lena slet av sig snibben och blöjan som satt fast över munnen. Hon förstod att hon var en dödens lammunge om hon inte lyckades lugna ner den vettvilling som med kraftiga hugg kämpade för att komma igenom dörren och längtade efter att få skilja hennes huvud från hennes kropp. "Asta", sade hon så lugnt hon kunde fastän hjärtat slog dubbelslag inne i bröstet på henne. "Asta lugna ner dig lite grann."
"I HELVETE HELLER! DU HAR GJORT MIG INKONTINENT PÅ PIN KIV! JAG SKA DÖDA DIG DÖDA DIG DÖDA DIG!"
Lena tittade sig omkring för att se om hon på något sätt skulle kunna fly men det var omöjligt. Det fanns inget fönster i det lilla bås hon befann sig i. Vilken fälla. Hon började gråta.
Äntligen var Amadeus mamma framme vid campingen. Det var långt att gå för en gammal tant som henne. Hon kände att hon var svettig i pannan och att det nog var bäst att hon gick och tvättade av sig innan hon sökte upp Amadeus och hans fästmö. Det var viktigt att göra ett gott intryck på sin svärdotter in spe. Om hon inte gjorde det så skulle det säkert bli svårare att behålla kontakten med Amadeus.
Mamma såg toalettbaracken ett hundratal meter framför sig och hörde klart och tydligt att någon höll på att snickra därinne. Det är klart att man behöver reparera toaletterna ibland tänkte hon. De måste ju bli hårt åtgångna på ett sådant här ställe. Hon travade på så fort hon kunde och när hon kom fram så knuffade hon till dörren ganska hårt. Döm om hennes förvåning när den formligen vräktes upp på vid gavel. Vad i hela friden? Fanns det ingen fjäder eller dörrstopp i den? Hon tog steget innanför tröskeln och fann att hon tydligen lyckats förorsaka en olycka. Det verkade som om hon med sin olycksaliga dörrpuff lyckats träffa den kvinnliga snickaren hårt i ryggen eftersom snickaren låg avsvimmad på golvet.
"Oj oj oj", sade mamma. "Vad har jag nu ställt till med?" Hon böjde sig ner för att försöka se om snickaren var allvarligt skadad och det var först då som hon kunde höra ett dämpat snyftande från ett av toalettbåsen. Hon reste sig upp och knackade på lite försiktigt. "Kan jag hjälpa till med någonting?"
"Är det över?", hördes det från toaletten. "Är det verkligen över?"
"Jag vet inte? Har du diarré eller vad då?"
Dörren öppnades och Lena kom ut och kastade sig i Amadeus mammas famn. "Tack snälla du!", sade hon och pussade mamma på bägge kinderna. "Du har räddat mitt liv."
"Har jag?" Mamma lät förvånad.
"Den här galningen skulle just hugga ihjäl mig när du kom och räddade mig. Vilket mod du visade!"
"Det var så lite så", sade mamma förvirrat.
"Jag är alldeles skakis. Kan du följa med mig bort till husbilen tror du?"
"Det är klart, men vad ska vi göra med den där då?" Mamma pekade på Asta.
"Menar du att hon lever?" Lena gick ner på knä och kände efter om Asta hade någon puls. "Jo hon lever. Vi binder henne så länge, så ringer vi efter polisen och låter dom ta hand om henne."
De hjälptes åt att fästa en tvättlina om Astas händer och fötter och lade sedan yxan på behörigt avstånd ifrån henne.
Lena lade armen om axlarna på sin räddarinna. Så gick de ut från toaletten och ner mot husbilen. "Vänta bara till Amadeus får reda på det här", sade Lena.
"Amadeus?", svarade mamma och drog öronen åt sig.
"Min kille. Han kommer aldrig att tro mig."
Stormningen av husbilen gick helt planenligt. Messer drog sitt tjänstevapen och fyrade av en ordentlig salva i låset på husbilsdörren och i samma stund kastade Schmidt in en av campingstolarna genom framrutan och började klättra in därigenom. De blev mycket förvånade när de insåg att det inte var deras potentielle våldtäktsman som höll på att lägra en kvinna med tvång, utan att situationen snarare verkade vara den omvända. Amadeus såg otroligt lycklig ut när han insåg vem det var som kommit för att hälsa på honom.
"Det här är första gången i hela mitt liv som jag är tacksam för att se två poliser", sade han och log mot dem från sin fastspända position i sängen.
"Vad i helvete?", sade Messer till Schmidt. "Vad är det här?"
"Dessa två kvinnor har överfallit mig i min svärfars husbil för att göra slarvsylta av min penis", sade Amadeus. "Anhåll dem genast för kidnappning och skrämselhot.
"Varför skulle de skära pitten av dig då?", frågade Schmidt.
"Det är helt vanvettigt. De påstår att jag har försökt våldta Beatrice här men jag har faktiskt till för bara en liten stund sedan varit kär i henne, fast inte nu längre förstås.
Messer och Schmidt lutade sina huvuden mot varann och konfererade viskande en liten stund. "Är det som han säger?", frågade Schmidt sedan.
"Mmm", svarade Susanna surmulet.
"För en gångs skull ska vi låta rätt gå före nåd", sade Messer. Den här stormningen har aldrig inträffat. Vi har aldrig sett er. Ni kan fortsätta med vad det nu är ni håller på med som inte vi har sett."
"VAD FAN MENAR NI?", skrek Amadeus hysteriskt. "Se till att ta fast dem nu innan de gör hackkorv av min korv."
"Vi förstår er tjejer", sade Schmidt. "För män av den här typen är inget straff för grymt."
De båda poliserna lämnade Amadeus skrikande i campingbilen.
"Amadeus är min son." Mamma ville spela med öppna kort. "Jag har kommit för att hälsa på dig och honom. Jag ville se vem du var."
"Det är inte klokt. Menar du det?"
"Ja."
Lena skakade på huvudet. "Min svärmor räddar mitt liv på Osby camping. Utan att ens veta vem jag är. Det är ju inte klokt." Hon gav mamma en kram. "Jag står i evig tacksamhetsskuld till dig och det gör Amadeus också. Han kommer att bli stum när han får höra det här."
"Det tror jag säkert. Är vi framme snart?"
"Det är därborta."
Just som Lena pekade ner mot stranden hoppade en man klädd i blå fantomentrikåer och rödsvartrandiga kortkalsonger fram ur ett buskage vid sidan av dem. "No mina domer är er sesta stond kommen. Jog er soperhjeltemannen ock jog sko voldta er no."
Lena och mamma skrek ikapp.
Messer och Schmidt diskuterade som bäst den något oortodoxa upplösningen av deras svåraste kriminalfall någonsin när de hörde kvinnoskrik och sprang mot platsen. De kastade sig över den fantomenmaskerade mannen bakifrån och överrumplade honom totalt. Sekunden senare låg han handbojad och hjälplös med ansiktet tryckt mot asfalten.
"Jevvla fan i helvete!" skrek Fantomen.
"Jag tycker att jag känner igen rösten" sade Lena och drog huvan av huvudet på våldtäktsmannen. Trots att hon kände det på sig blev hon ändå chockad när hon såg att hon anat rätt. "Stanislaw!?"
"Den jevvla fetta!"
"Men", sade Messer till Schmidt, "om superhjältemannen ligger hjälplös vid våra fötter, har vi då inte begått ett fruktansvärt misstag?"
"Jo jag tror det."
De sprang så fort de kunde bort till husvagnen och stormade den igen i samma ögonblick som Susanna skulle utföra det första rituella snittet mot Amadeus penis.
"VÄNTA!" Messer skrek förtvivlat. "Det är ett misstag. Vi har fångat den rätte superhjältemannen. Skär inte! Den här killen är oskyldig."
Susanna och Beatrice såg förvirrat på varann. Hur kunde Amadeus vara oskyldig? Han som nästan våldtagit Beatrice? När Beatrice insåg att hon nästan snöpt en man som faktiskt inte gjort henne illa bröt hon ihop och började gråta.
Amadeus hörde ingenting av detta. Han hade svimmat i samma ögonblick som kniven började närma sig hans ädlaste och mest ömtåliga kroppsdel.
De lösgjorde honom försiktigt från repen och lade honom bekvämt tillrätta i sängen. Lena satte sig ner på sängen och lade hans huvud i sitt knä. "Det är över nu min älskade", viskade hon och smekte hans svettiga panna.
En stund senare vaknade han till liv igen. Hans händer for omedelbart ner under täcket för att förvissa sig om att han fortfarande hade kotten kvar. "Är jag i himmelen?" frågade han. "Har jag kommit till himmelen? Ligger jag i en säng vid Jesus sida, kroppsligen helbrädgagjord igen? Har jag lidit martyrdöden?"
"Nej min kära Amadeus", sade Lena ömt. "Du lever och är hel och du är hos mig." Hon gav honom en kyss på munnen.
"Men? Hur gick det till? Jag trodde det var kört när poliserna lämnade mig åt mitt öde."
"Det var inte långt ifrån faktiskt", sade Nils Messer. "Kan du förlåta oss vårt oförlåtliga misstag som så när höll på att kosta dig din manlighet?"
"Kan du förlåta oss också?", frågade Beatrice och såg vädjande ut. "Vi trodde att vi gjorde någonting gott men nu har vi insett hur dumt vi bar oss åt."
"Snälla Amadeus, förlåt mig också", sade mamma ödmjukt. "Jag har förstått att jag har förpestat ditt liv de sista åren, men jag har inte gjort det för att vara elak. Jag har bara varit så förtvivlat ensam." Hon bröt ihop och började snyfta.
"Gråt inte mamma. Jag förlåter dig gärna. Jag förlåter er förresten allihop om ni bara lovar mig att den här mardrömmen är över nu."
Alla lovade. Så kände Amadeus att han var i starkt behov av lite frisk luft och bad att få gå ut ur husbilen en stund. Omgiven av ångerfulla människor vandrade han ut i den mörka kvällen. Så härligt det var att leva!
Polisbilarna lämnade campingen med blåljusen påslagna. I den första satt Asta Kristensson och morrade. Den otäcke Stanislaw Molinowski var handbojad enligt konstens alla regler där han tillsammans med Messer och Schmidt satt i baksätet på polisbilen som färdades i mitten av karavanen.
"Säg mig Stanislaw, varför gjorde du det egentligen?"
"Jog velle hemnas po den jevla fettan ner hon overgov meg. Men om jåg håde jort det po en gong so skolle alla veta ått det vor jog. Derfor vor jog tvongen att maskera min hämnd. Om de jevla fettan var ett ov hondra voldtektsoffer so skolle ingen misstenka meg."
"En sådan djävulsk plan", konstaterade Messer. "Och det värsta av allt var att du nästan lyckades. Du hade kunnat få en oskyldig människa att hamna i fängelse för resten av hans liv. Vi trodde faktiskt att det var Amadeus som var den skyldige."
"Grr! Det vore rett ot hon i so foll. Hon stjelade min fro."
"Nu är du i alla fall fast din lömska våldtäktsman. Du ska inte kunna ge dig på fler kvinnor på mycket länge."
Ett medelålders par kom promenerande mot den lilla folksamling som stod utanför den ramponerade husbilen.
"Men det är ju Karin", sade Amadeus när han såg vem det var. "Vad gör du här i Osby? Och vem är det du har med dig?"
"Det här är Kenneth Kvist, min nye fästman. Du förstår Amadeus, jag skulle vilja om ursäkt för allt elände jag ställt till. Jag var i desperat behov av en lägenhet just då, så jag brydde mig inte om att du hamnade i trubbel på grund av mig. Men nu har jag ångrat mig å det bittersta. Här får du ditt lägenhetskontrakt tillbaka."
Karin lämnade över ett kuvert till Amadeus. Han öppnade det och tog ut hyreskontraktet och tittade på det. "Tack så mycket", sade han. "Men det ligger visst något mer här." Han fiskade upp en liten lapp till ur kuvertet. Det var en check. "Du måste ha stoppat ner en check av misstag. Vilken tur att jag hittade den." Han försökte lämna tillbaka checken till Karin.
"Nej nej." Hon skakade avvärjande på huvudet. "Den är till dig. Som lite plåster på såren."
Amadeus tittade på checken och höll på att svimma när han såg vilken summa den var utställd på. "Men det måste vara något fel", stammade han. "Det står ju femhundratusen kronor på den." Han blev alldeles blek i ansiktet.
"Det är inte fel. Jag vill att du ska ha pengarna." Hon log. "Jag skulle förresten vilja be dig om en liten tjänst."
"Visst. Jag gör vad som helst för en halv miljon."
"Jag undrar om du av misstag råkat få med dig min adressbok från lägenheten?"
"Din adressbok? Det vet jag inte."
"Du kan väl titta efter", sade Kenneth Kvist ivrigt. "Karin har telefonnumret till sin mamma i den och nu har hon inte kunnat ringa till henne på ett bra tag."
"Jag ska gå och kolla." Amadeus gick in i husbilen och tog fram sin ryggsäck och i botten av den låg adressboken. Så konstigt. Hur hade den hamnat där? Hon skulle naturligtvis få tillbaka den omedelbart. Han gick tillbaka. "Är det den här?", frågade han och höll upp boken.
"Det är den! Tack så jättemycket!" Karin kastade sig över Amadeus och omfamnade honom.
Kenneth Kvist ville inte göra något så omanligt, men han sträckte i alla fall fram sin hand och gav Amadeus ett kärvt och manligt handslag. "Tack grabben", sade han med barsk stämma. "Nu ska Karin åka och ringa till sin mamma på en gång."
"Det tycker jag också", sade Amadeus mamma. "Hon är säkert väldigt orolig för Karin om hon inte hört ifrån henne på så länge."
Det var med lättade steg som Karin och Kenneth vandrade bort från Campingen. Bortom första kröken på huvudvägen väntade ÖB och försvarsministern i en limousine.
"Fick ni tag i den?", frågade försvarsminister Gran oroligt.
"Jo."
"Då åkev vi och bvännev den. Omedelbavt."
Limousinen rullade iväg. Senare den natten utgick ett meddelande till samtliga i adressboken omnämnda personer; "HOTET ÄR AVVÄRJT!" Äntligen kunde stora delar av det svenska etablissemanget andas ut.
"Vad ska vi göra med alla pengarna Amadeus?", frågade Lena.
"Vi lär väl få köpa en ny husbil åt din pappa i alla fall. Sen får vi se."
Ut på havet vida ska vi glida i en grönmålad båt...
"Mina kära vänner, tag plats i båten". Med sin vänstra fot höll Amadeus ett stadigt tag i den lilla ekan samtidigt som han gjorde en inbjudande gest med den högra handen. "Kom min älskade" fortsatte han, varpå han elegant beledsagade Lena ombord. "Kom Beatrice min kära," sade han sedan och ledde även henne över relingen. Efter några sekunders tvekan beslöt han sig för att också Susanna kunde få följa med. Så kände han att tiden var mogen för att hålla ett litet kort tal. Han knäppte händerna framför sig och såg ut över den lilla insjön, som för att hämta kraft i den omgivande naturen. Så nickade han för sig själv och började; "Nu seglar vi ut mot nya okända mål. Vi far rätt mot solnedgången och måhända även längre än så för att se vad ödet har att erbjuda oss. Det kan hända att vår färd blir lång och mödosam men det kan också hända att den ger oss många nya erfarenheter och möjligheter. Vi får inte misströsta inför det okända. Nej. Istället ska vi se på framtiden som en ännu icke uppäten tournedos med bearnaisesås, precis lagom röd inuti, och med antingen pommes frites eller gratäng till. Med vitlök"
Medan innebörden av dessa ord ännu ringde i åhörarnas öron, petade Amadeus ut båten från stranden och började ro iväg.
"Men Amadeus", ropade mamma inifrån stranden när den lilla ekan just såg ut att försvinna in i solnedgången. "Hur ska det gå? Tre kvinnor... DET ÄR JU FÖRBJUDET!!!"
"Ingen fara", kluckade Amadeus förnöjt. "Man är väl mormon..."
ÖB informerade personligen Kenneth Kvist om Cochroachs snöpliga misslyckande. (ÖB var också upprörd eftersom även han fanns med i adressboken, dels med sitt rätta namn och dels med smeknamnet Lavemanggunnar.)
"Vad fan ska vi göra?", grät Kenneth Kvist hysteriskt.
"Vi har inget grövre artilleri att sätta in, så jag antar att vi måste krypa till korset. Säg åt Karin att omedelbart lämna tillbaka lägenheten och be om ursäkt för sitt beteende gentemot honom. I samband med det kanske hon kan be om att få tillbaka adressboken."
"Tänk om han vägrar då?"
"Vi får be till gudarna att han inte gör det. Om adressboken kommer till allmänhetens kännedom så måste regeringen avgå."
Messer och Schmidt såg Lena stötta Amadeus under den korta promenaden från stranden till husbilen.
"Efter den vurpan lär han inte hitta på något fult på ett tag", sade Schmidt. "Vi lägger oss och vilar en stund."
"Jag vet faktiskt inte om jag vill ligga i det där tältet tillsammans med dig igen. Du pruttade hela natten."
"Det är väl inte mitt fel att vi fick ärtsoppa till lunch."
"Sen snarkade du och pratade i sömnen och var nästan på väg att pussa mig också. Jag tror att jag stannar här utanför."
"Skyll dig själv då." Schmidt kröp förorättat in i tältet.
Amadeus var alldeles färdig efter sitt vattenskidäventyr. Hela dagen fick han ligga och vila på britsen i campingbilen. Han stönade och grymtade och verkade allmänt ynklig och fick på det sättet Lena att bry sig om honom ordentligt. Hela tiden fick hon springa och blöta handdukar som hon sedan lade på hans panna. När hon gick upp till toalettbaracken för ungefär tionde gången fick hon syn på ett par små barn som badade nakna nere vid bryggan. Det fick henne att tänka på en sak. Hon skyndade sig tillbaka.
"Du Amadeus, jag kom på något."
"Vad då?" Han himlade lite med ögonen för att visa att han visserligen var intresserad av det hon hade att säga men trots det inte orkade lyssna hur länge som helst eftersom han var så svag och eländig.
"Sade du att det där paret som skjutsade dig från Stockholm till Osby var med i en nakenbadarklubb som hette Sunrise?"
"Bertram och Magdalena menar du? Ja, jag har för mig att den hette så."
"Det verkar lite skumt tycker jag. Stanislaw var också med i Sunrise, men det var inte alls någon naturistförening."
"Vad var det då?"
"En S/M-klubb."
"Ässänämm? Vad är det för nåt?"
"Piskochsmisk kan man väl säga på svenska."
"Åh fan. Då var det nog därför."
"Vad?
"Det var inget. Kan du smeka mig över vänstra pannloben är du snäll? Jag har så ont..."
Kvällsmörkret började sänka sig över Osby camping. I skydd av detta mörker smög sig Beatrice Eriksson och Susanna Lindström försiktigt fram mot den lilla husbilen. Susanna var beväpnad med en slaktarkniv av den största modellen, laserslipad och mycket vass. Med hjälp av denna kniv skulle de inom en snar framtid skära snoppen av en av de värsta sexualförbrytare som någonsin fötts i Sverige; Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Susanna hade alldeles nyss läst en bok av Gary Jennings som handlade om Marco Polos äventyr i bortre Asien. Särskilt noga hade hon studerat det avsnitt som handlade om när Marco Polo kom till Kha-khanens hov och fick stifta bekantskap med Kublai Khans överbödel Smekaren. Smekaren framstod som fullständigt utan motstycke i sin utstuderade ondska - han hade hittat på en avrättningsmetod som kallades "de tusens död" som var så oerhört vidrig att hon nästan mådde illa när hon tänkte på den - men en del inspiration till den kommande behandlingen av Amadeus hade hon ändå kunnat hitta där.
"Ska vi ta livet av henne också?", viskade Beatrice när de kikat in genom bakrutan i campingvagnen och sett Lena sitta vid Amadeus sjuksäng och läsa högt ur "Totte dammsuger" för honom.
"Det ska vi så klart inte" viskade Susanna tillbaka. "Hon är en av våra medsystrar. Henne måste vi vara rädd om. Han har säkert duperat eller hypnotiserat henne. Vi ska rädda henne ur hans vidriga klor. Vi väntar till hon går ut nästa gång."
"Okej."
Asta Kristensson var också ute och smög i mörkret. Hon höll en yxa i sina händer och var redo att gå bärsärk så fort hon fick syn på Lena Molinowski. Hennes raseri blev större för varje steg hon tog eftersom blöjan hamnat snett i stjärten och skavde obehagligt hela tiden. Hon kände efter i fickan för att vara säker på att hon hade hämndmaterielet redo när det rätta tillfället kom. Det låg där. "Snart min sköna", morrade hon. "Snart är det dags."
"Snälla Lena kan inte du gå och köpa Expressen åt mig? Jag skulle gärna göra det själv men jag vet faktiskt inte om jag orkar." Amadeus gjorde en liten ansats att försöka resa sig upp men sjönk omgående ner på britsen igen. "Jag kanske klarar det om jag anstränger mig."
"Ligg kvar älskling. Jag ska ändå gå och borsta tänderna så jag kan köpa tidningen på samma gång." Lena drog på sig en tröja och smet ut från husbilen.
Amadeus slöt ögonen och försvann bort i drömmarnas värld. Tänk så bra allting blivit ändå. Lena var så snäll och söt och sexig och erfaren. Tänk att hon visste det där om Sunrise. Amadeus rös lite när han tänkte på det. Att människor kunde tycka om att göra varandra illa, det var rätt märkligt faktiskt. Fast han kunde faktiskt förstå att det fanns de som uppskattade lite sexuellt rollspel. Inte hårt och otäckt alltså, utan mjukt och försiktigt. Om Lena till exempel skulle sätta en ögonbindel på honom och binda fast honom i sängstolparna och sedan smeka hans sargade kropp mjukt och erotiskt medan han låg där och kände sig maktlös men ändå säker - det skulle inte vara så dumt. Han kände att han blev lite upphetsad när han tänkte på det.
"Nu!", viskade Susanna till Beatrice.
Tysta som två katter öppnade de sedan dörren till husbilen och smög sig in. Deras plan var uttänkt in i minsta detalj. De låste dörren om sig och sedan satte Beatrice en ögonbindel på Amadeus samtidigt som Susanna knöt ihop hans händer med ett rep och fäste det i handtaget till överskåpet i husbilen. Så tog de tag i varsitt ben och band fast dem också, på ett sätt som kom Amadeus att ligga bredbent och synnerligen sårbar.
Det är för bra för att vara sant tänkte Amadeus lyckligt. Lena måste vara tankeläsare! Hur kunde hon veta att det här var precis det han låg och fantiserade om? "Gör mig inte illa bara", viskade han med ett saligt leende på läpparna.
Lena handlade den kvällstidning Amadeus bett om och gick sedan iväg till toaletten för att kissa och borsta tänderna. Hon var också mycket nöjd med sin tillvaro just nu. Det var som om hela världen log emot henne, och hon ville gärna kunna le vackert tillbaka. Det var därför som hon gapade så stort och verkligen var noga med att komma åt även de bakersta tänderna i munnen.
Anfallet kom fullständigt överraskande. Lena hann inte förstå ett dugg av skeendet. I ena sekunden stod hon och borstade sina tänder i lugn och ro och i nästa sekund hade hon munnen full med plast. Hon försökte ropa på hjälp, men den blöjsnibb med tillhörande blöja som fästs som munkavle på henne förhindrade att ett enda ljud kom över hennes läppar. Hon vände sig om för att försöka försvara sig mot överfallet och hennes ögon spärrades upp av desperation när hon såg vem som stod framför henne.
"Hej Lena!" Asta Kristensson log ett bistert leende och smekte yxans egg med sitt vänstra pekfinger. "Jag har en present åt dig!"
Amadeus kände hur Lena drog ner hans pyjamasbyxor och kalsonger till knäna. Vad otäckt härligt det var att ligga där och inte veta ett dugg om vad som skulle hända sedan. Han kände sin penis svälla och bli stor och känslig och grymtade fram ett "var försiktig". Så kände han något kallt och lite vasst snudda vid den. Kallt och lite vasst? Vad i hela friden kunde det vara? Det var väl inte så kul? Han hade nog förväntat sig att få känna Lenas läppar sluta sig om hans blottade ollon istället. "Vad är det där?", frågade han lite oroligt. "Snälla Lena ta av mig ögonbindeln."
Det verkade som om hon gjorde som han sade. Vilken tur. Han kände ögonbindeln glida upp över pannan och öppnade sina ögon för att kunna beskåda Lenas sensuella ansiktsdrag.
"AYYIAH!" Det var inte alls Lena som satt lutad över honom. Det var Beatrice Eriksson. Och bakom henne kunde han se en skymt av ytterligare en kvinna, Susanna Lindström trodde han att det var. Hur i hela friden hade det här gått till? "Fy fan vad ni skrämde mig", sade han. "Släpp loss mig omedelbart. Vad är det här för dumheter?"
"Vi tänkte göra Sveriges kvinnor en välgärning", sade Beatrice och klev av Amadeus.
"Vad menar du?" Amadeus förstod absolut ingenting.
"Du gav dig på fel kvinna när du hoppade på Beatrice din lömska våldtäktare." Susanna log mot honom, men det fanns inget varmt i det leendet. Inget alls. "Det borde du ha tänkt på innan du överföll henne på Gartzvägen."
"Men jag har inte överfallit Beatrice, varför skulle jag göra det? Jag som nästan älskar henne." Amadeus hade fått syn på slaktarkniven i Susannas hand och pladdrade desperat för att försöka vinna lite tid så att Lena skulle kunna hinna tillbaka och rädda honom från de här hemskheterna. "Om det inte varit för att jag just har gått och blivit kär i Lena Molinowski så skulle jag inte tveka det minsta över att till och med omedelbart gifta mig med Beatrice. Hon är jättesöt och fin och det skulle aldrig falla mig in att försöka våldtäkta henne. Vad ska du ha den där kniven till förresten?" Han svalde hårt när han sade den sista meningen.
"Inget särskilt. Jag ska se till att du inte våldtar fler kvinnor bara."
"Törs man fråga vad du menar med det? Inte för att jag har våldtagit någon och har något att oroa mig för, men som ren kuriosa alltså."
"Jag ska strimla din lilla våltäktspitt till pytt i panna. Först i skivor och sedan i kuber."
Åh fy fan! Amadeus fick en fruktansvärd kastrationsångest och försökte slita sig från sina bojor. Det var lönlöst. Repen var alldeles för effektivt bundna om hans hand- och fotleder för att det skulle finnas den allra minsta lilla chans att komma loss. Hans penis som för bara någon minut sedan stått så rak och frimodig krympte ihop och skrumpnade till ett litet penisrussin som nästan kunde dölja sig i pubishåren.
"Ska vi börja då?", frågade Beatrice och såg på Susanna som nickade. "Vet du Amadeus, det här gör lika ont för mig som det kommer att göra för dig. Jag litade faktiskt på dig och så svek du mig på det här fruktansvärda sättet. Du har förtjänat ditt straff."
Amadeus satte igång att gallskrika av skräck. Han kunde redan föreställa sig hur det skulle kännas när kniven nuddade hans förhud och börja skära in i den. "AHHH! HJÄLP!!! JESUS JESUS JESUS! GODE GUD HJÄLP MIG!!! AYYIAHH! JAG HAR INTE GJORT DET! LENA KOM OCH HJÄLP MIG!"
Messer och Schmidt hörde skriken från husbilen och reagerade blixtsnabbt.
"Nu tar vi honom", skrek Messer. "Fort som fan innan han hinner göra henne mer illa."
De rusade mot husbilen och försökte storma dörren, bara för att finna att den var låst. Den infernaliske banditen hade alltså till och med sådan sinnesnärvaro att han kom ihåg att låsa om sig när han skulle till att våldta sin kvinna, trots att han visste att ingen på campingen skulle våga titta åt det hållet på grund av det hemska uppträde som förevarit dagen före.
"Skjut upp dörren med pistolen Messer!", skrek Schmidt. Jag slår sönder framrutan och tar mig in den vägen."
Lena förstod att hennes sista stund var kommen om hon inte lyckades hitta på något snabbt. Asta stod beredd att ge sig på henne med yxan omgående och den verkade vass nog att kunna klyva hennes huvud på mitten med ett enda hugg. Utan att tänka över sitt handlande knuffade hon till Asta så att hon trillade och satte sig på stjärten på golvet och sprang sedan in i ett av toalettbåsen och låste om sig.
Astas vadderade stjärt gav henne en bra studs uppåt igen, så det tog inte mer än ett par sekunder innan hon kunde börja bearbeta toalettdörren med yxan. "SÅ FORT JAG FÅTT UPP DÖRREN SKA JAG YXMÖRDA DIG DIN JÄVLA URINFÖRGIFTERSKA!!!" skrek hon.
Lena slet av sig snibben och blöjan som satt fast över munnen. Hon förstod att hon var en dödens lammunge om hon inte lyckades lugna ner den vettvilling som med kraftiga hugg kämpade för att komma igenom dörren och längtade efter att få skilja hennes huvud från hennes kropp. "Asta", sade hon så lugnt hon kunde fastän hjärtat slog dubbelslag inne i bröstet på henne. "Asta lugna ner dig lite grann."
"I HELVETE HELLER! DU HAR GJORT MIG INKONTINENT PÅ PIN KIV! JAG SKA DÖDA DIG DÖDA DIG DÖDA DIG!"
Lena tittade sig omkring för att se om hon på något sätt skulle kunna fly men det var omöjligt. Det fanns inget fönster i det lilla bås hon befann sig i. Vilken fälla. Hon började gråta.
Äntligen var Amadeus mamma framme vid campingen. Det var långt att gå för en gammal tant som henne. Hon kände att hon var svettig i pannan och att det nog var bäst att hon gick och tvättade av sig innan hon sökte upp Amadeus och hans fästmö. Det var viktigt att göra ett gott intryck på sin svärdotter in spe. Om hon inte gjorde det så skulle det säkert bli svårare att behålla kontakten med Amadeus.
Mamma såg toalettbaracken ett hundratal meter framför sig och hörde klart och tydligt att någon höll på att snickra därinne. Det är klart att man behöver reparera toaletterna ibland tänkte hon. De måste ju bli hårt åtgångna på ett sådant här ställe. Hon travade på så fort hon kunde och när hon kom fram så knuffade hon till dörren ganska hårt. Döm om hennes förvåning när den formligen vräktes upp på vid gavel. Vad i hela friden? Fanns det ingen fjäder eller dörrstopp i den? Hon tog steget innanför tröskeln och fann att hon tydligen lyckats förorsaka en olycka. Det verkade som om hon med sin olycksaliga dörrpuff lyckats träffa den kvinnliga snickaren hårt i ryggen eftersom snickaren låg avsvimmad på golvet.
"Oj oj oj", sade mamma. "Vad har jag nu ställt till med?" Hon böjde sig ner för att försöka se om snickaren var allvarligt skadad och det var först då som hon kunde höra ett dämpat snyftande från ett av toalettbåsen. Hon reste sig upp och knackade på lite försiktigt. "Kan jag hjälpa till med någonting?"
"Är det över?", hördes det från toaletten. "Är det verkligen över?"
"Jag vet inte? Har du diarré eller vad då?"
Dörren öppnades och Lena kom ut och kastade sig i Amadeus mammas famn. "Tack snälla du!", sade hon och pussade mamma på bägge kinderna. "Du har räddat mitt liv."
"Har jag?" Mamma lät förvånad.
"Den här galningen skulle just hugga ihjäl mig när du kom och räddade mig. Vilket mod du visade!"
"Det var så lite så", sade mamma förvirrat.
"Jag är alldeles skakis. Kan du följa med mig bort till husbilen tror du?"
"Det är klart, men vad ska vi göra med den där då?" Mamma pekade på Asta.
"Menar du att hon lever?" Lena gick ner på knä och kände efter om Asta hade någon puls. "Jo hon lever. Vi binder henne så länge, så ringer vi efter polisen och låter dom ta hand om henne."
De hjälptes åt att fästa en tvättlina om Astas händer och fötter och lade sedan yxan på behörigt avstånd ifrån henne.
Lena lade armen om axlarna på sin räddarinna. Så gick de ut från toaletten och ner mot husbilen. "Vänta bara till Amadeus får reda på det här", sade Lena.
"Amadeus?", svarade mamma och drog öronen åt sig.
"Min kille. Han kommer aldrig att tro mig."
Stormningen av husbilen gick helt planenligt. Messer drog sitt tjänstevapen och fyrade av en ordentlig salva i låset på husbilsdörren och i samma stund kastade Schmidt in en av campingstolarna genom framrutan och började klättra in därigenom. De blev mycket förvånade när de insåg att det inte var deras potentielle våldtäktsman som höll på att lägra en kvinna med tvång, utan att situationen snarare verkade vara den omvända. Amadeus såg otroligt lycklig ut när han insåg vem det var som kommit för att hälsa på honom.
"Det här är första gången i hela mitt liv som jag är tacksam för att se två poliser", sade han och log mot dem från sin fastspända position i sängen.
"Vad i helvete?", sade Messer till Schmidt. "Vad är det här?"
"Dessa två kvinnor har överfallit mig i min svärfars husbil för att göra slarvsylta av min penis", sade Amadeus. "Anhåll dem genast för kidnappning och skrämselhot.
"Varför skulle de skära pitten av dig då?", frågade Schmidt.
"Det är helt vanvettigt. De påstår att jag har försökt våldta Beatrice här men jag har faktiskt till för bara en liten stund sedan varit kär i henne, fast inte nu längre förstås.
Messer och Schmidt lutade sina huvuden mot varann och konfererade viskande en liten stund. "Är det som han säger?", frågade Schmidt sedan.
"Mmm", svarade Susanna surmulet.
"För en gångs skull ska vi låta rätt gå före nåd", sade Messer. Den här stormningen har aldrig inträffat. Vi har aldrig sett er. Ni kan fortsätta med vad det nu är ni håller på med som inte vi har sett."
"VAD FAN MENAR NI?", skrek Amadeus hysteriskt. "Se till att ta fast dem nu innan de gör hackkorv av min korv."
"Vi förstår er tjejer", sade Schmidt. "För män av den här typen är inget straff för grymt."
De båda poliserna lämnade Amadeus skrikande i campingbilen.
"Amadeus är min son." Mamma ville spela med öppna kort. "Jag har kommit för att hälsa på dig och honom. Jag ville se vem du var."
"Det är inte klokt. Menar du det?"
"Ja."
Lena skakade på huvudet. "Min svärmor räddar mitt liv på Osby camping. Utan att ens veta vem jag är. Det är ju inte klokt." Hon gav mamma en kram. "Jag står i evig tacksamhetsskuld till dig och det gör Amadeus också. Han kommer att bli stum när han får höra det här."
"Det tror jag säkert. Är vi framme snart?"
"Det är därborta."
Just som Lena pekade ner mot stranden hoppade en man klädd i blå fantomentrikåer och rödsvartrandiga kortkalsonger fram ur ett buskage vid sidan av dem. "No mina domer är er sesta stond kommen. Jog er soperhjeltemannen ock jog sko voldta er no."
Lena och mamma skrek ikapp.
Messer och Schmidt diskuterade som bäst den något oortodoxa upplösningen av deras svåraste kriminalfall någonsin när de hörde kvinnoskrik och sprang mot platsen. De kastade sig över den fantomenmaskerade mannen bakifrån och överrumplade honom totalt. Sekunden senare låg han handbojad och hjälplös med ansiktet tryckt mot asfalten.
"Jevvla fan i helvete!" skrek Fantomen.
"Jag tycker att jag känner igen rösten" sade Lena och drog huvan av huvudet på våldtäktsmannen. Trots att hon kände det på sig blev hon ändå chockad när hon såg att hon anat rätt. "Stanislaw!?"
"Den jevvla fetta!"
"Men", sade Messer till Schmidt, "om superhjältemannen ligger hjälplös vid våra fötter, har vi då inte begått ett fruktansvärt misstag?"
"Jo jag tror det."
De sprang så fort de kunde bort till husvagnen och stormade den igen i samma ögonblick som Susanna skulle utföra det första rituella snittet mot Amadeus penis.
"VÄNTA!" Messer skrek förtvivlat. "Det är ett misstag. Vi har fångat den rätte superhjältemannen. Skär inte! Den här killen är oskyldig."
Susanna och Beatrice såg förvirrat på varann. Hur kunde Amadeus vara oskyldig? Han som nästan våldtagit Beatrice? När Beatrice insåg att hon nästan snöpt en man som faktiskt inte gjort henne illa bröt hon ihop och började gråta.
Amadeus hörde ingenting av detta. Han hade svimmat i samma ögonblick som kniven började närma sig hans ädlaste och mest ömtåliga kroppsdel.
De lösgjorde honom försiktigt från repen och lade honom bekvämt tillrätta i sängen. Lena satte sig ner på sängen och lade hans huvud i sitt knä. "Det är över nu min älskade", viskade hon och smekte hans svettiga panna.
En stund senare vaknade han till liv igen. Hans händer for omedelbart ner under täcket för att förvissa sig om att han fortfarande hade kotten kvar. "Är jag i himmelen?" frågade han. "Har jag kommit till himmelen? Ligger jag i en säng vid Jesus sida, kroppsligen helbrädgagjord igen? Har jag lidit martyrdöden?"
"Nej min kära Amadeus", sade Lena ömt. "Du lever och är hel och du är hos mig." Hon gav honom en kyss på munnen.
"Men? Hur gick det till? Jag trodde det var kört när poliserna lämnade mig åt mitt öde."
"Det var inte långt ifrån faktiskt", sade Nils Messer. "Kan du förlåta oss vårt oförlåtliga misstag som så när höll på att kosta dig din manlighet?"
"Kan du förlåta oss också?", frågade Beatrice och såg vädjande ut. "Vi trodde att vi gjorde någonting gott men nu har vi insett hur dumt vi bar oss åt."
"Snälla Amadeus, förlåt mig också", sade mamma ödmjukt. "Jag har förstått att jag har förpestat ditt liv de sista åren, men jag har inte gjort det för att vara elak. Jag har bara varit så förtvivlat ensam." Hon bröt ihop och började snyfta.
"Gråt inte mamma. Jag förlåter dig gärna. Jag förlåter er förresten allihop om ni bara lovar mig att den här mardrömmen är över nu."
Alla lovade. Så kände Amadeus att han var i starkt behov av lite frisk luft och bad att få gå ut ur husbilen en stund. Omgiven av ångerfulla människor vandrade han ut i den mörka kvällen. Så härligt det var att leva!
Polisbilarna lämnade campingen med blåljusen påslagna. I den första satt Asta Kristensson och morrade. Den otäcke Stanislaw Molinowski var handbojad enligt konstens alla regler där han tillsammans med Messer och Schmidt satt i baksätet på polisbilen som färdades i mitten av karavanen.
"Säg mig Stanislaw, varför gjorde du det egentligen?"
"Jog velle hemnas po den jevla fettan ner hon overgov meg. Men om jåg håde jort det po en gong so skolle alla veta ått det vor jog. Derfor vor jog tvongen att maskera min hämnd. Om de jevla fettan var ett ov hondra voldtektsoffer so skolle ingen misstenka meg."
"En sådan djävulsk plan", konstaterade Messer. "Och det värsta av allt var att du nästan lyckades. Du hade kunnat få en oskyldig människa att hamna i fängelse för resten av hans liv. Vi trodde faktiskt att det var Amadeus som var den skyldige."
"Grr! Det vore rett ot hon i so foll. Hon stjelade min fro."
"Nu är du i alla fall fast din lömska våldtäktsman. Du ska inte kunna ge dig på fler kvinnor på mycket länge."
Ett medelålders par kom promenerande mot den lilla folksamling som stod utanför den ramponerade husbilen.
"Men det är ju Karin", sade Amadeus när han såg vem det var. "Vad gör du här i Osby? Och vem är det du har med dig?"
"Det här är Kenneth Kvist, min nye fästman. Du förstår Amadeus, jag skulle vilja om ursäkt för allt elände jag ställt till. Jag var i desperat behov av en lägenhet just då, så jag brydde mig inte om att du hamnade i trubbel på grund av mig. Men nu har jag ångrat mig å det bittersta. Här får du ditt lägenhetskontrakt tillbaka."
Karin lämnade över ett kuvert till Amadeus. Han öppnade det och tog ut hyreskontraktet och tittade på det. "Tack så mycket", sade han. "Men det ligger visst något mer här." Han fiskade upp en liten lapp till ur kuvertet. Det var en check. "Du måste ha stoppat ner en check av misstag. Vilken tur att jag hittade den." Han försökte lämna tillbaka checken till Karin.
"Nej nej." Hon skakade avvärjande på huvudet. "Den är till dig. Som lite plåster på såren."
Amadeus tittade på checken och höll på att svimma när han såg vilken summa den var utställd på. "Men det måste vara något fel", stammade han. "Det står ju femhundratusen kronor på den." Han blev alldeles blek i ansiktet.
"Det är inte fel. Jag vill att du ska ha pengarna." Hon log. "Jag skulle förresten vilja be dig om en liten tjänst."
"Visst. Jag gör vad som helst för en halv miljon."
"Jag undrar om du av misstag råkat få med dig min adressbok från lägenheten?"
"Din adressbok? Det vet jag inte."
"Du kan väl titta efter", sade Kenneth Kvist ivrigt. "Karin har telefonnumret till sin mamma i den och nu har hon inte kunnat ringa till henne på ett bra tag."
"Jag ska gå och kolla." Amadeus gick in i husbilen och tog fram sin ryggsäck och i botten av den låg adressboken. Så konstigt. Hur hade den hamnat där? Hon skulle naturligtvis få tillbaka den omedelbart. Han gick tillbaka. "Är det den här?", frågade han och höll upp boken.
"Det är den! Tack så jättemycket!" Karin kastade sig över Amadeus och omfamnade honom.
Kenneth Kvist ville inte göra något så omanligt, men han sträckte i alla fall fram sin hand och gav Amadeus ett kärvt och manligt handslag. "Tack grabben", sade han med barsk stämma. "Nu ska Karin åka och ringa till sin mamma på en gång."
"Det tycker jag också", sade Amadeus mamma. "Hon är säkert väldigt orolig för Karin om hon inte hört ifrån henne på så länge."
Det var med lättade steg som Karin och Kenneth vandrade bort från Campingen. Bortom första kröken på huvudvägen väntade ÖB och försvarsministern i en limousine.
"Fick ni tag i den?", frågade försvarsminister Gran oroligt.
"Jo."
"Då åkev vi och bvännev den. Omedelbavt."
Limousinen rullade iväg. Senare den natten utgick ett meddelande till samtliga i adressboken omnämnda personer; "HOTET ÄR AVVÄRJT!" Äntligen kunde stora delar av det svenska etablissemanget andas ut.
"Vad ska vi göra med alla pengarna Amadeus?", frågade Lena.
"Vi lär väl få köpa en ny husbil åt din pappa i alla fall. Sen får vi se."
Ut på havet vida ska vi glida i en grönmålad båt...
"Mina kära vänner, tag plats i båten". Med sin vänstra fot höll Amadeus ett stadigt tag i den lilla ekan samtidigt som han gjorde en inbjudande gest med den högra handen. "Kom min älskade" fortsatte han, varpå han elegant beledsagade Lena ombord. "Kom Beatrice min kära," sade han sedan och ledde även henne över relingen. Efter några sekunders tvekan beslöt han sig för att också Susanna kunde få följa med. Så kände han att tiden var mogen för att hålla ett litet kort tal. Han knäppte händerna framför sig och såg ut över den lilla insjön, som för att hämta kraft i den omgivande naturen. Så nickade han för sig själv och började; "Nu seglar vi ut mot nya okända mål. Vi far rätt mot solnedgången och måhända även längre än så för att se vad ödet har att erbjuda oss. Det kan hända att vår färd blir lång och mödosam men det kan också hända att den ger oss många nya erfarenheter och möjligheter. Vi får inte misströsta inför det okända. Nej. Istället ska vi se på framtiden som en ännu icke uppäten tournedos med bearnaisesås, precis lagom röd inuti, och med antingen pommes frites eller gratäng till. Med vitlök"
Medan innebörden av dessa ord ännu ringde i åhörarnas öron, petade Amadeus ut båten från stranden och började ro iväg.
"Men Amadeus", ropade mamma inifrån stranden när den lilla ekan just såg ut att försvinna in i solnedgången. "Hur ska det gå? Tre kvinnor... DET ÄR JU FÖRBJUDET!!!"
"Ingen fara", kluckade Amadeus förnöjt. "Man är väl mormon..."
Det kommer möbler också...
...Det är nästan som "the Sims..." I dag ska Bertil, Ylva, Pethra och Fredrik hjälpa till med en tokkörning från IKEA också. Får vi se vad vi får med oss...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)