Amadeus 027

Ett allmänt umgänge.

ÖB informerade personligen Kenneth Kvist om Cochroachs snöpliga misslyckande. (ÖB var också upprörd eftersom även han fanns med i adressboken, dels med sitt rätta namn och dels med smeknamnet Lavemanggunnar.)
"Vad fan ska vi göra?", grät Kenneth Kvist hysteriskt.
"Vi har inget grövre artilleri att sätta in, så jag antar att vi måste krypa till korset. Säg åt Karin att omedelbart lämna tillbaka lägenheten och be om ursäkt för sitt beteende gentemot honom. I samband med det kanske hon kan be om att få tillbaka adressboken."
"Tänk om han vägrar då?"
"Vi får be till gudarna att han inte gör det. Om adressboken kommer till allmänhetens kännedom så måste regeringen avgå."

Messer och Schmidt såg Lena stötta Amadeus under den korta promenaden från stranden till husbilen.
"Efter den vurpan lär han inte hitta på något fult på ett tag", sade Schmidt. "Vi lägger oss och vilar en stund."
"Jag vet faktiskt inte om jag vill ligga i det där tältet tillsammans med dig igen. Du pruttade hela natten."
"Det är väl inte mitt fel att vi fick ärtsoppa till lunch."
"Sen snarkade du och pratade i sömnen och var nästan på väg att pussa mig också. Jag tror att jag stannar här utanför."
"Skyll dig själv då." Schmidt kröp förorättat in i tältet.

Amadeus var alldeles färdig efter sitt vattenskidäventyr. Hela dagen fick han ligga och vila på britsen i campingbilen. Han stönade och grymtade och verkade allmänt ynklig och fick på det sättet Lena att bry sig om honom ordentligt. Hela tiden fick hon springa och blöta handdukar som hon sedan lade på hans panna. När hon gick upp till toalettbaracken för ungefär tionde gången fick hon syn på ett par små barn som badade nakna nere vid bryggan. Det fick henne att tänka på en sak. Hon skyndade sig tillbaka.
"Du Amadeus, jag kom på något."
"Vad då?" Han himlade lite med ögonen för att visa att han visserligen var intresserad av det hon hade att säga men trots det inte orkade lyssna hur länge som helst eftersom han var så svag och eländig.
"Sade du att det där paret som skjutsade dig från Stockholm till Osby var med i en nakenbadarklubb som hette Sunrise?"
"Bertram och Magdalena menar du? Ja, jag har för mig att den hette så."
"Det verkar lite skumt tycker jag. Stanislaw var också med i Sunrise, men det var inte alls någon naturistförening."
"Vad var det då?"
"En S/M-klubb."
"Ässänämm? Vad är det för nåt?"
"Piskochsmisk kan man väl säga på svenska."
"Åh fan. Då var det nog därför."
"Vad?
"Det var inget. Kan du smeka mig över vänstra pannloben är du snäll? Jag har så ont..."

Kvällsmörkret började sänka sig över Osby camping. I skydd av detta mörker smög sig Beatrice Eriksson och Susanna Lindström försiktigt fram mot den lilla husbilen. Susanna var beväpnad med en slaktarkniv av den största modellen, laserslipad och mycket vass. Med hjälp av denna kniv skulle de inom en snar framtid skära snoppen av en av de värsta sexualförbrytare som någonsin fötts i Sverige; Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Susanna hade alldeles nyss läst en bok av Gary Jennings som handlade om Marco Polos äventyr i bortre Asien. Särskilt noga hade hon studerat det avsnitt som handlade om när Marco Polo kom till Kha-khanens hov och fick stifta bekantskap med Kublai Khans överbödel Smekaren. Smekaren framstod som fullständigt utan motstycke i sin utstuderade ondska - han hade hittat på en avrättningsmetod som kallades "de tusens död" som var så oerhört vidrig att hon nästan mådde illa när hon tänkte på den - men en del inspiration till den kommande behandlingen av Amadeus hade hon ändå kunnat hitta där.
"Ska vi ta livet av henne också?", viskade Beatrice när de kikat in genom bakrutan i campingvagnen och sett Lena sitta vid Amadeus sjuksäng och läsa högt ur "Totte dammsuger" för honom.
"Det ska vi så klart inte" viskade Susanna tillbaka. "Hon är en av våra medsystrar. Henne måste vi vara rädd om. Han har säkert duperat eller hypnotiserat henne. Vi ska rädda henne ur hans vidriga klor. Vi väntar till hon går ut nästa gång."
"Okej."

Asta Kristensson var också ute och smög i mörkret. Hon höll en yxa i sina händer och var redo att gå bärsärk så fort hon fick syn på Lena Molinowski. Hennes raseri blev större för varje steg hon tog eftersom blöjan hamnat snett i stjärten och skavde obehagligt hela tiden. Hon kände efter i fickan för att vara säker på att hon hade hämndmaterielet redo när det rätta tillfället kom. Det låg där. "Snart min sköna", morrade hon. "Snart är det dags."

"Snälla Lena kan inte du gå och köpa Expressen åt mig? Jag skulle gärna göra det själv men jag vet faktiskt inte om jag orkar." Amadeus gjorde en liten ansats att försöka resa sig upp men sjönk omgående ner på britsen igen. "Jag kanske klarar det om jag anstränger mig."
"Ligg kvar älskling. Jag ska ändå gå och borsta tänderna så jag kan köpa tidningen på samma gång." Lena drog på sig en tröja och smet ut från husbilen.
Amadeus slöt ögonen och försvann bort i drömmarnas värld. Tänk så bra allting blivit ändå. Lena var så snäll och söt och sexig och erfaren. Tänk att hon visste det där om Sunrise. Amadeus rös lite när han tänkte på det. Att människor kunde tycka om att göra varandra illa, det var rätt märkligt faktiskt. Fast han kunde faktiskt förstå att det fanns de som uppskattade lite sexuellt rollspel. Inte hårt och otäckt alltså, utan mjukt och försiktigt. Om Lena till exempel skulle sätta en ögonbindel på honom och binda fast honom i sängstolparna och sedan smeka hans sargade kropp mjukt och erotiskt medan han låg där och kände sig maktlös men ändå säker - det skulle inte vara så dumt. Han kände att han blev lite upphetsad när han tänkte på det.

"Nu!", viskade Susanna till Beatrice.
Tysta som två katter öppnade de sedan dörren till husbilen och smög sig in. Deras plan var uttänkt in i minsta detalj. De låste dörren om sig och sedan satte Beatrice en ögonbindel på Amadeus samtidigt som Susanna knöt ihop hans händer med ett rep och fäste det i handtaget till överskåpet i husbilen. Så tog de tag i varsitt ben och band fast dem också, på ett sätt som kom Amadeus att ligga bredbent och synnerligen sårbar.
Det är för bra för att vara sant tänkte Amadeus lyckligt. Lena måste vara tankeläsare! Hur kunde hon veta att det här var precis det han låg och fantiserade om? "Gör mig inte illa bara", viskade han med ett saligt leende på läpparna.

Lena handlade den kvällstidning Amadeus bett om och gick sedan iväg till toaletten för att kissa och borsta tänderna. Hon var också mycket nöjd med sin tillvaro just nu. Det var som om hela världen log emot henne, och hon ville gärna kunna le vackert tillbaka. Det var därför som hon gapade så stort och verkligen var noga med att komma åt även de bakersta tänderna i munnen.
Anfallet kom fullständigt överraskande. Lena hann inte förstå ett dugg av skeendet. I ena sekunden stod hon och borstade sina tänder i lugn och ro och i nästa sekund hade hon munnen full med plast. Hon försökte ropa på hjälp, men den blöjsnibb med tillhörande blöja som fästs som munkavle på henne förhindrade att ett enda ljud kom över hennes läppar. Hon vände sig om för att försöka försvara sig mot överfallet och hennes ögon spärrades upp av desperation när hon såg vem som stod framför henne.
"Hej Lena!" Asta Kristensson log ett bistert leende och smekte yxans egg med sitt vänstra pekfinger. "Jag har en present åt dig!"

Amadeus kände hur Lena drog ner hans pyjamasbyxor och kalsonger till knäna. Vad otäckt härligt det var att ligga där och inte veta ett dugg om vad som skulle hända sedan. Han kände sin penis svälla och bli stor och känslig och grymtade fram ett "var försiktig". Så kände han något kallt och lite vasst snudda vid den. Kallt och lite vasst? Vad i hela friden kunde det vara? Det var väl inte så kul? Han hade nog förväntat sig att få känna Lenas läppar sluta sig om hans blottade ollon istället. "Vad är det där?", frågade han lite oroligt. "Snälla Lena ta av mig ögonbindeln."
Det verkade som om hon gjorde som han sade. Vilken tur. Han kände ögonbindeln glida upp över pannan och öppnade sina ögon för att kunna beskåda Lenas sensuella ansiktsdrag.
"AYYIAH!" Det var inte alls Lena som satt lutad över honom. Det var Beatrice Eriksson. Och bakom henne kunde han se en skymt av ytterligare en kvinna, Susanna Lindström trodde han att det var. Hur i hela friden hade det här gått till? "Fy fan vad ni skrämde mig", sade han. "Släpp loss mig omedelbart. Vad är det här för dumheter?"
"Vi tänkte göra Sveriges kvinnor en välgärning", sade Beatrice och klev av Amadeus.
"Vad menar du?" Amadeus förstod absolut ingenting.
"Du gav dig på fel kvinna när du hoppade på Beatrice din lömska våldtäktare." Susanna log mot honom, men det fanns inget varmt i det leendet. Inget alls. "Det borde du ha tänkt på innan du överföll henne på Gartzvägen."
"Men jag har inte överfallit Beatrice, varför skulle jag göra det? Jag som nästan älskar henne." Amadeus hade fått syn på slaktarkniven i Susannas hand och pladdrade desperat för att försöka vinna lite tid så att Lena skulle kunna hinna tillbaka och rädda honom från de här hemskheterna. "Om det inte varit för att jag just har gått och blivit kär i Lena Molinowski så skulle jag inte tveka det minsta över att till och med omedelbart gifta mig med Beatrice. Hon är jättesöt och fin och det skulle aldrig falla mig in att försöka våldtäkta henne. Vad ska du ha den där kniven till förresten?" Han svalde hårt när han sade den sista meningen.
"Inget särskilt. Jag ska se till att du inte våldtar fler kvinnor bara."
"Törs man fråga vad du menar med det? Inte för att jag har våldtagit någon och har något att oroa mig för, men som ren kuriosa alltså."
"Jag ska strimla din lilla våltäktspitt till pytt i panna. Först i skivor och sedan i kuber."
Åh fy fan! Amadeus fick en fruktansvärd kastrationsångest och försökte slita sig från sina bojor. Det var lönlöst. Repen var alldeles för effektivt bundna om hans hand- och fotleder för att det skulle finnas den allra minsta lilla chans att komma loss. Hans penis som för bara någon minut sedan stått så rak och frimodig krympte ihop och skrumpnade till ett litet penisrussin som nästan kunde dölja sig i pubishåren.
"Ska vi börja då?", frågade Beatrice och såg på Susanna som nickade. "Vet du Amadeus, det här gör lika ont för mig som det kommer att göra för dig. Jag litade faktiskt på dig och så svek du mig på det här fruktansvärda sättet. Du har förtjänat ditt straff."
Amadeus satte igång att gallskrika av skräck. Han kunde redan föreställa sig hur det skulle kännas när kniven nuddade hans förhud och börja skära in i den. "AHHH! HJÄLP!!! JESUS JESUS JESUS! GODE GUD HJÄLP MIG!!! AYYIAHH! JAG HAR INTE GJORT DET! LENA KOM OCH HJÄLP MIG!"

Messer och Schmidt hörde skriken från husbilen och reagerade blixtsnabbt.
"Nu tar vi honom", skrek Messer. "Fort som fan innan han hinner göra henne mer illa."
De rusade mot husbilen och försökte storma dörren, bara för att finna att den var låst. Den infernaliske banditen hade alltså till och med sådan sinnesnärvaro att han kom ihåg att låsa om sig när han skulle till att våldta sin kvinna, trots att han visste att ingen på campingen skulle våga titta åt det hållet på grund av det hemska uppträde som förevarit dagen före.
"Skjut upp dörren med pistolen Messer!", skrek Schmidt. Jag slår sönder framrutan och tar mig in den vägen."

Lena förstod att hennes sista stund var kommen om hon inte lyckades hitta på något snabbt. Asta stod beredd att ge sig på henne med yxan omgående och den verkade vass nog att kunna klyva hennes huvud på mitten med ett enda hugg. Utan att tänka över sitt handlande knuffade hon till Asta så att hon trillade och satte sig på stjärten på golvet och sprang sedan in i ett av toalettbåsen och låste om sig.
Astas vadderade stjärt gav henne en bra studs uppåt igen, så det tog inte mer än ett par sekunder innan hon kunde börja bearbeta toalettdörren med yxan. "SÅ FORT JAG FÅTT UPP DÖRREN SKA JAG YXMÖRDA DIG DIN JÄVLA URINFÖRGIFTERSKA!!!" skrek hon.
Lena slet av sig snibben och blöjan som satt fast över munnen. Hon förstod att hon var en dödens lammunge om hon inte lyckades lugna ner den vettvilling som med kraftiga hugg kämpade för att komma igenom dörren och längtade efter att få skilja hennes huvud från hennes kropp. "Asta", sade hon så lugnt hon kunde fastän hjärtat slog dubbelslag inne i bröstet på henne. "Asta lugna ner dig lite grann."
"I HELVETE HELLER! DU HAR GJORT MIG INKONTINENT PÅ PIN KIV! JAG SKA DÖDA DIG DÖDA DIG DÖDA DIG!"
Lena tittade sig omkring för att se om hon på något sätt skulle kunna fly men det var omöjligt. Det fanns inget fönster i det lilla bås hon befann sig i. Vilken fälla. Hon började gråta.

Äntligen var Amadeus mamma framme vid campingen. Det var långt att gå för en gammal tant som henne. Hon kände att hon var svettig i pannan och att det nog var bäst att hon gick och tvättade av sig innan hon sökte upp Amadeus och hans fästmö. Det var viktigt att göra ett gott intryck på sin svärdotter in spe. Om hon inte gjorde det så skulle det säkert bli svårare att behålla kontakten med Amadeus.
Mamma såg toalettbaracken ett hundratal meter framför sig och hörde klart och tydligt att någon höll på att snickra därinne. Det är klart att man behöver reparera toaletterna ibland tänkte hon. De måste ju bli hårt åtgångna på ett sådant här ställe. Hon travade på så fort hon kunde och när hon kom fram så knuffade hon till dörren ganska hårt. Döm om hennes förvåning när den formligen vräktes upp på vid gavel. Vad i hela friden? Fanns det ingen fjäder eller dörrstopp i den? Hon tog steget innanför tröskeln och fann att hon tydligen lyckats förorsaka en olycka. Det verkade som om hon med sin olycksaliga dörrpuff lyckats träffa den kvinnliga snickaren hårt i ryggen eftersom snickaren låg avsvimmad på golvet.
"Oj oj oj", sade mamma. "Vad har jag nu ställt till med?" Hon böjde sig ner för att försöka se om snickaren var allvarligt skadad och det var först då som hon kunde höra ett dämpat snyftande från ett av toalettbåsen. Hon reste sig upp och knackade på lite försiktigt. "Kan jag hjälpa till med någonting?"
"Är det över?", hördes det från toaletten. "Är det verkligen över?"
"Jag vet inte? Har du diarré eller vad då?"
Dörren öppnades och Lena kom ut och kastade sig i Amadeus mammas famn. "Tack snälla du!", sade hon och pussade mamma på bägge kinderna. "Du har räddat mitt liv."
"Har jag?" Mamma lät förvånad.
"Den här galningen skulle just hugga ihjäl mig när du kom och räddade mig. Vilket mod du visade!"
"Det var så lite så", sade mamma förvirrat.
"Jag är alldeles skakis. Kan du följa med mig bort till husbilen tror du?"
"Det är klart, men vad ska vi göra med den där då?" Mamma pekade på Asta.
"Menar du att hon lever?" Lena gick ner på knä och kände efter om Asta hade någon puls. "Jo hon lever. Vi binder henne så länge, så ringer vi efter polisen och låter dom ta hand om henne."
De hjälptes åt att fästa en tvättlina om Astas händer och fötter och lade sedan yxan på behörigt avstånd ifrån henne.
Lena lade armen om axlarna på sin räddarinna. Så gick de ut från toaletten och ner mot husbilen. "Vänta bara till Amadeus får reda på det här", sade Lena.
"Amadeus?", svarade mamma och drog öronen åt sig.
"Min kille. Han kommer aldrig att tro mig."

Stormningen av husbilen gick helt planenligt. Messer drog sitt tjänstevapen och fyrade av en ordentlig salva i låset på husbilsdörren och i samma stund kastade Schmidt in en av campingstolarna genom framrutan och började klättra in därigenom. De blev mycket förvånade när de insåg att det inte var deras potentielle våldtäktsman som höll på att lägra en kvinna med tvång, utan att situationen snarare verkade vara den omvända. Amadeus såg otroligt lycklig ut när han insåg vem det var som kommit för att hälsa på honom.
"Det här är första gången i hela mitt liv som jag är tacksam för att se två poliser", sade han och log mot dem från sin fastspända position i sängen.
"Vad i helvete?", sade Messer till Schmidt. "Vad är det här?"
"Dessa två kvinnor har överfallit mig i min svärfars husbil för att göra slarvsylta av min penis", sade Amadeus. "Anhåll dem genast för kidnappning och skrämselhot.
"Varför skulle de skära pitten av dig då?", frågade Schmidt.
"Det är helt vanvettigt. De påstår att jag har försökt våldta Beatrice här men jag har faktiskt till för bara en liten stund sedan varit kär i henne, fast inte nu längre förstås.
Messer och Schmidt lutade sina huvuden mot varann och konfererade viskande en liten stund. "Är det som han säger?", frågade Schmidt sedan.
"Mmm", svarade Susanna surmulet.
"För en gångs skull ska vi låta rätt gå före nåd", sade Messer. Den här stormningen har aldrig inträffat. Vi har aldrig sett er. Ni kan fortsätta med vad det nu är ni håller på med som inte vi har sett."
"VAD FAN MENAR NI?", skrek Amadeus hysteriskt. "Se till att ta fast dem nu innan de gör hackkorv av min korv."
"Vi förstår er tjejer", sade Schmidt. "För män av den här typen är inget straff för grymt."
De båda poliserna lämnade Amadeus skrikande i campingbilen.

"Amadeus är min son." Mamma ville spela med öppna kort. "Jag har kommit för att hälsa på dig och honom. Jag ville se vem du var."
"Det är inte klokt. Menar du det?"
"Ja."
Lena skakade på huvudet. "Min svärmor räddar mitt liv på Osby camping. Utan att ens veta vem jag är. Det är ju inte klokt." Hon gav mamma en kram. "Jag står i evig tacksamhetsskuld till dig och det gör Amadeus också. Han kommer att bli stum när han får höra det här."
"Det tror jag säkert. Är vi framme snart?"
"Det är därborta."
Just som Lena pekade ner mot stranden hoppade en man klädd i blå fantomentrikåer och rödsvartrandiga kortkalsonger fram ur ett buskage vid sidan av dem. "No mina domer är er sesta stond kommen. Jog er soperhjeltemannen ock jog sko voldta er no."
Lena och mamma skrek ikapp.

Messer och Schmidt diskuterade som bäst den något oortodoxa upplösningen av deras svåraste kriminalfall någonsin när de hörde kvinnoskrik och sprang mot platsen. De kastade sig över den fantomenmaskerade mannen bakifrån och överrumplade honom totalt. Sekunden senare låg han handbojad och hjälplös med ansiktet tryckt mot asfalten.
"Jevvla fan i helvete!" skrek Fantomen.
"Jag tycker att jag känner igen rösten" sade Lena och drog huvan av huvudet på våldtäktsmannen. Trots att hon kände det på sig blev hon ändå chockad när hon såg att hon anat rätt. "Stanislaw!?"
"Den jevvla fetta!"
"Men", sade Messer till Schmidt, "om superhjältemannen ligger hjälplös vid våra fötter, har vi då inte begått ett fruktansvärt misstag?"
"Jo jag tror det."
De sprang så fort de kunde bort till husvagnen och stormade den igen i samma ögonblick som Susanna skulle utföra det första rituella snittet mot Amadeus penis.
"VÄNTA!" Messer skrek förtvivlat. "Det är ett misstag. Vi har fångat den rätte superhjältemannen. Skär inte! Den här killen är oskyldig."
Susanna och Beatrice såg förvirrat på varann. Hur kunde Amadeus vara oskyldig? Han som nästan våldtagit Beatrice? När Beatrice insåg att hon nästan snöpt en man som faktiskt inte gjort henne illa bröt hon ihop och började gråta.
Amadeus hörde ingenting av detta. Han hade svimmat i samma ögonblick som kniven började närma sig hans ädlaste och mest ömtåliga kroppsdel.
De lösgjorde honom försiktigt från repen och lade honom bekvämt tillrätta i sängen. Lena satte sig ner på sängen och lade hans huvud i sitt knä. "Det är över nu min älskade", viskade hon och smekte hans svettiga panna.
En stund senare vaknade han till liv igen. Hans händer for omedelbart ner under täcket för att förvissa sig om att han fortfarande hade kotten kvar. "Är jag i himmelen?" frågade han. "Har jag kommit till himmelen? Ligger jag i en säng vid Jesus sida, kroppsligen helbrädgagjord igen? Har jag lidit martyrdöden?"
"Nej min kära Amadeus", sade Lena ömt. "Du lever och är hel och du är hos mig." Hon gav honom en kyss på munnen.
"Men? Hur gick det till? Jag trodde det var kört när poliserna lämnade mig åt mitt öde."
"Det var inte långt ifrån faktiskt", sade Nils Messer. "Kan du förlåta oss vårt oförlåtliga misstag som så när höll på att kosta dig din manlighet?"
"Kan du förlåta oss också?", frågade Beatrice och såg vädjande ut. "Vi trodde att vi gjorde någonting gott men nu har vi insett hur dumt vi bar oss åt."
"Snälla Amadeus, förlåt mig också", sade mamma ödmjukt. "Jag har förstått att jag har förpestat ditt liv de sista åren, men jag har inte gjort det för att vara elak. Jag har bara varit så förtvivlat ensam." Hon bröt ihop och började snyfta.
"Gråt inte mamma. Jag förlåter dig gärna. Jag förlåter er förresten allihop om ni bara lovar mig att den här mardrömmen är över nu."
Alla lovade. Så kände Amadeus att han var i starkt behov av lite frisk luft och bad att få gå ut ur husbilen en stund. Omgiven av ångerfulla människor vandrade han ut i den mörka kvällen. Så härligt det var att leva!

Polisbilarna lämnade campingen med blåljusen påslagna. I den första satt Asta Kristensson och morrade. Den otäcke Stanislaw Molinowski var handbojad enligt konstens alla regler där han tillsammans med Messer och Schmidt satt i baksätet på polisbilen som färdades i mitten av karavanen.
"Säg mig Stanislaw, varför gjorde du det egentligen?"
"Jog velle hemnas po den jevla fettan ner hon overgov meg. Men om jåg håde jort det po en gong so skolle alla veta ått det vor jog. Derfor vor jog tvongen att maskera min hämnd. Om de jevla fettan var ett ov hondra voldtektsoffer so skolle ingen misstenka meg."
"En sådan djävulsk plan", konstaterade Messer. "Och det värsta av allt var att du nästan lyckades. Du hade kunnat få en oskyldig människa att hamna i fängelse för resten av hans liv. Vi trodde faktiskt att det var Amadeus som var den skyldige."
"Grr! Det vore rett ot hon i so foll. Hon stjelade min fro."
"Nu är du i alla fall fast din lömska våldtäktsman. Du ska inte kunna ge dig på fler kvinnor på mycket länge."

Ett medelålders par kom promenerande mot den lilla folksamling som stod utanför den ramponerade husbilen.
"Men det är ju Karin", sade Amadeus när han såg vem det var. "Vad gör du här i Osby? Och vem är det du har med dig?"
"Det här är Kenneth Kvist, min nye fästman. Du förstår Amadeus, jag skulle vilja om ursäkt för allt elände jag ställt till. Jag var i desperat behov av en lägenhet just då, så jag brydde mig inte om att du hamnade i trubbel på grund av mig. Men nu har jag ångrat mig å det bittersta. Här får du ditt lägenhetskontrakt tillbaka."
Karin lämnade över ett kuvert till Amadeus. Han öppnade det och tog ut hyreskontraktet och tittade på det. "Tack så mycket", sade han. "Men det ligger visst något mer här." Han fiskade upp en liten lapp till ur kuvertet. Det var en check. "Du måste ha stoppat ner en check av misstag. Vilken tur att jag hittade den." Han försökte lämna tillbaka checken till Karin.
"Nej nej." Hon skakade avvärjande på huvudet. "Den är till dig. Som lite plåster på såren."
Amadeus tittade på checken och höll på att svimma när han såg vilken summa den var utställd på. "Men det måste vara något fel", stammade han. "Det står ju femhundratusen kronor på den." Han blev alldeles blek i ansiktet.
"Det är inte fel. Jag vill att du ska ha pengarna." Hon log. "Jag skulle förresten vilja be dig om en liten tjänst."
"Visst. Jag gör vad som helst för en halv miljon."
"Jag undrar om du av misstag råkat få med dig min adressbok från lägenheten?"
"Din adressbok? Det vet jag inte."
"Du kan väl titta efter", sade Kenneth Kvist ivrigt. "Karin har telefonnumret till sin mamma i den och nu har hon inte kunnat ringa till henne på ett bra tag."
"Jag ska gå och kolla." Amadeus gick in i husbilen och tog fram sin ryggsäck och i botten av den låg adressboken. Så konstigt. Hur hade den hamnat där? Hon skulle naturligtvis få tillbaka den omedelbart. Han gick tillbaka. "Är det den här?", frågade han och höll upp boken.
"Det är den! Tack så jättemycket!" Karin kastade sig över Amadeus och omfamnade honom.
Kenneth Kvist ville inte göra något så omanligt, men han sträckte i alla fall fram sin hand och gav Amadeus ett kärvt och manligt handslag. "Tack grabben", sade han med barsk stämma. "Nu ska Karin åka och ringa till sin mamma på en gång."
"Det tycker jag också", sade Amadeus mamma. "Hon är säkert väldigt orolig för Karin om hon inte hört ifrån henne på så länge."
Det var med lättade steg som Karin och Kenneth vandrade bort från Campingen. Bortom första kröken på huvudvägen väntade ÖB och försvarsministern i en limousine.
"Fick ni tag i den?", frågade försvarsminister Gran oroligt.
"Jo."
"Då åkev vi och bvännev den. Omedelbavt."
Limousinen rullade iväg. Senare den natten utgick ett meddelande till samtliga i adressboken omnämnda personer; "HOTET ÄR AVVÄRJT!" Äntligen kunde stora delar av det svenska etablissemanget andas ut.

"Vad ska vi göra med alla pengarna Amadeus?", frågade Lena.
"Vi lär väl få köpa en ny husbil åt din pappa i alla fall. Sen får vi se."
Ut på havet vida ska vi glida i en grönmålad båt...

"Mina kära vänner, tag plats i båten". Med sin vänstra fot höll Amadeus ett stadigt tag i den lilla ekan samtidigt som han gjorde en inbjudande gest med den högra handen. "Kom min älskade" fortsatte han, varpå han elegant beledsagade Lena ombord. "Kom Beatrice min kära," sade han sedan och ledde även henne över relingen. Efter några sekunders tvekan beslöt han sig för att också Susanna kunde få följa med. Så kände han att tiden var mogen för att hålla ett litet kort tal. Han knäppte händerna framför sig och såg ut över den lilla insjön, som för att hämta kraft i den omgivande naturen. Så nickade han för sig själv och började; "Nu seglar vi ut mot nya okända mål. Vi far rätt mot solnedgången och måhända även längre än så för att se vad ödet har att erbjuda oss. Det kan hända att vår färd blir lång och mödosam men det kan också hända att den ger oss många nya erfarenheter och möjligheter. Vi får inte misströsta inför det okända. Nej. Istället ska vi se på framtiden som en ännu icke uppäten tournedos med bearnaisesås, precis lagom röd inuti, och med antingen pommes frites eller gratäng till. Med vitlök"
Medan innebörden av dessa ord ännu ringde i åhörarnas öron, petade Amadeus ut båten från stranden och började ro iväg.
"Men Amadeus", ropade mamma inifrån stranden när den lilla ekan just såg ut att försvinna in i solnedgången. "Hur ska det gå? Tre kvinnor... DET ÄR JU FÖRBJUDET!!!"
"Ingen fara", kluckade Amadeus förnöjt. "Man är väl mormon..."