Vi hade lunchmöte vid skafferiet vid Multek och vad ni än tror så arbetades det en del, Annika Dickens och det västra områdets satsning på "livsviktigtmaterialet" och social-emotionell-träning pratade vi om, exempelvis...
Sen tänkte jag; (Det händer faktiskt, emellanåt, att jag gör det... )
"Jag kommer att spendera mesta delen av eftermiddagen i telefon, jag ska ringa S.D om Hardemo, jag ska ringa H.H i H, jag ska prata med A.R om hennes kurs, ringa upp den där föräldern och säga att hon inte betalt räkningen e.t.c... Jag kan lika gärna sitta hemma på verandan och genomföra dessa samtal..."
Åker därför hem och hinner lagom sparka av mig byxorna och ta på mig "mjukisbrallor" när jag plötsligt ser två vithåriga huvuden utanför, på min veranda. Den ena har en stor näsa och det är såklart min pappa, den andre mannen har jag ingen aning om vem det är. Jag blir liksom, JÄTTEARG...
Jag har försökt säga det så fint flera gånger förut; du är välkommen hit, när du vill, men du kan väl slå en signal före, annars kanske jag lagom har kommit i gummikorsetten och det har du inte ett dugg med att göra, eller jag har inte ens haft toadörr förrän förra veckan, varje människa har rätt till ett privatliv, kom gärna men ring innan du kommer, jag har betalt pengar för det här huset och nu bor du inte här längre....
Ändå har han kommit hit, sitter där och pokulerar med denne okände man, så här kan vi inte ha det...
"Kan jag få prata med dig en stund..."
"Oj det låter allvarligt, ska jag komma in eller...."
"Jag skiter i vilket men jag vill prata med dig nu..."
Den andre mannen inser att det inte är läge att stanna och tackar för sig. Min pappa kommer in och får sin förmaning enligt ovan...
"Ja men det var ju J.S. Han bor ju här..."
"Det skiter jag i, jag känner honom inte...
"Men han har ju fått prostatan..."
"Det har väl B.P också, han sitter inte på min veranda i alla fall..."
"Nämen förlåt då..."
"Ja men gör inte om det igen..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar