Så dumt att det bara kan beskrivas som...

...dumt...

Vilken förskräcklig morgon. Alarmet på telefonen funkar inte, så jag vaknar till strax före sju och inser genast att det kommer att bli bråttom, Agnes har bett om att bli väckt halvsju för att hinna duscha och Tuva ska ha fika med sig för sin skogsvandring och, ja, det blir bråttom helt enkelt. Men med gemensamma krafter och med ett gott humör så ska det väl gå.

Väcker Agnes och förklarar läget och hon går upp och iväg till duschen. Sätter sedan på kaffe och går för att skaka liv i Tuva, något som visar sig vara nästan mission impossible, jag får bli riktigt sur och muttra något om att "då får väl du vara kvar här hemma så åker Agnes och jag iväg" innan hon till slut tar sig upp. Minuten senare hittar jag henne under en filt i soffan.

"Ska du sitta här så får du baske mig äta samtidigt som du kollar på tv:n, jag har inte tid att tjata på dig."
"Ja ja."

Citronyoghurt och macka serveras och jag byter av Agnes i duschen. När jag kommer ut har Tuva inte rört sin frukost. Jag blir sur igen och morrar "Nä nu stänger jag av tv:n"...
"Okej okej, jag ska äta."

Jag är vansinngt stressad och när jag sedan måste tvinga ut henne på toan för tvättning, hårborstning och tandborstning så brister tålamodet och jag skriker åt henne, alldeles för högt känner jag. "Vi måste ju för f-n komma iväg, vill du att vi ska komma för sent alla tre?" Hon får tårar i ögonen och det dåliga samvetet gör sig gällande. Hon har ju ändå varit så sjuk, det är väl därför hon är trött. "Ursäkta att jag skrek åt dig men vi har faktiskt jättebråttom."

På med jackor och skor och ut i bilen. 4 minuter över åtta. Skönt, vi kommer att hinna...

Ser grannens bil stå parkerad så att jag inte kan backa ut och hittar bara en lösning, jag får köra in i gömda parken och vända där. In går bra, men så fort jag lägger i backen och ska vända runt så känner jag hur bilen sjunker, hela parken är alldeles vattensjuk efter den senaste veckans regnande och efter att ha slirat i någon halvminut inser jag att vi sitter fast. Jättefast. Går ur för att kolla förödelsen och det är värre än jag trott, hjulen står halvvägs ner i marken och hela fronten är full av uppsprutad lera.

"Kom ut ur bilen Agnes, vi måste ha tag på en bräda eller något att lägga under"...

Med gemensamma krafter släpar vi dit den gamla köksskivan och lägger den under bilen. Hjälper icke. Glappet blir för stort och vi kommer inte upp. Återstår bara en sak att göra; Ringa på hos grannen.

Benny har jobbat natt och är yrvaken när han öppnar, men snäll som han är kommer han ut på ett par minuter. Kollar läget och säger, "vi måste dra loss den".

Dit med bil, dit med bogserlina, Agnes skickas in för att ringa till Skogstorp och förklara att vi sitter fast men att vi kommer så fort vi kan, Benny drar och håller på att fastna han också men till sist lyckas vi ändå. Jag är så tokstressad att jag har ont i magen, men givetvis ändå tacksam för hjälpen vi fått. Så iväg till Skogstorp, vi är där strax före nio, Agnes missar idrotten men Tuva hinner till skogen. Jag är alldeles slut, undrar vad jag gjort för att förtjäna det här.

Antagligen inget alls, det är väl så livet är antar jag, ibland roligt, ibland mindre roligt. Eller också är det Karma...