hittade jag konsertfilmen från hyllningskonserten till Bob Dylan när han firade 30 år som "recording artist", det var 1992 och nu skriver vi 2008 så om fyra år är det 50-årsjubileum, månntro vad de hittar på då?
Jag hade den här konserten på någon gammal vhs-kasett en gång i tiden, men jag vet inte vart den tagit vägen, jag har inte ens en vhs längre så det spelar förresten ingen roll.
Kunde hursomhelst inte låta bli att sätta mig ner och titta en stund och det finns några magiska musikaliska ögonblick på filmen. Richie Havens - mannen som invigde woodstockfestivalen - ensam med akustisk gitarr, ackordstämd sådan, hans version av "Just like a woman" är så vacker att jag får gåshud bara jag tänker på den, rösten, gitarrspelet, fullkomligt hänförande. Så i slutet, när en supergrupp formerar sig och tillsammans med Dylan framför "My back pages"...
Tom Petty, Roger McGuinn, George Harrison, Eric Clapton, Neil Young, Bob Dylan, ingen dålig lineup det inte. Klockren stämsång och fint gitarrspel av både Clapton och Neil Young (som kommer i trance och börjar gunga fram och tillbaka så som bara Neil Young kan göra, ingen törs komma i hans närhet).
Jag har sett Dylan live ett par gånger och det har varit okej men inte så mycket mer. (Han är i alla fall min store hjälte.) Den här konserten bevisar i alla fall hans sångers storhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar