till U och M...
Jättetrevligt och välarrangerat förstås, det är det alltid när P & F ordnar fest..
Jag hatade ICA maxi en stund på eftermiddagen för jag trodde verkligen inte att Närkes största livsmedelsbutik inte skulle ha sex eller åtta svenska kräftor att sälja till mig, men så var det faktiskt. Kom därifrån med ett paket kinesiska jumbo för 59:- istället och det kändes väl... så upphetsande ungefär...
P & F förbarmade sig över mig och mitt halvtinade kinesiska paket förpassades till "sista akutreserven". Jag fick mig ett sexpack hjälmarkräftor i stället och de var goda!
På housewarmingen i onsdags fick jag av Ulla L malört att krydda brännvin med, det hade jag gjort enligt snabbrecept jag googlat fram, det smakade helt okej, men nog kommer det att bli bättre när det får stå någon vecka till.
Allt var så trevligt, herrarna fick skriva en kontaktannons som sedan blev avlämnad till lämplig dam och så blev vi bordsplacerade på det viset, på min stod det "förträfflig, fiffig, för fet för ett fuck" och en del andra f-ord, men också "människa, man, musiker". F/M anyone?
Så åt vi och hade jättetrevligt, uppdrag hade vi också fått, mitt bestod i att med jämna mellanrum droppa lite (mer eller mindre påhittade) citat, jag hade jättekul när jag kom på att Barack Obama hade sjungit "I´d rather be a Barack than a tent, my vicepresident is bent", eller hur jag nu fick till det...
Men sen vid tiohugget kom stora paranoian över mig, den stora killen från Mjölby tittade surt på mig varje gång jag avlevererade ett citat, jag tänkte "han tycker nog jag tar för stor plats och slår mig på käften snart", så var det en kvinna som - i all vänlighet - sade "det är så kul att du är här, snart blir det väl allsång eller..." och så fanns där till råga på allt en kvinna vars barn jag en gång haft hand om när jag jobbade i förskolan och hon drog sig inte för att skrika högt "du var mina barns bästa dagisfröken, det gör väl inget att jag kallar dig för fröken, men dom verkligen ÄLSKADE dig och du var så fantastisk..."
Jag vet inte vad det kom sig, för jag brukar uppskatta beröm och jag tyckte verkligen om hennes barn och det brukar faktiskt alltid bli allsång och det brukar vara jättekul och jag har verkligen inget emot det, men just där och just då kände jag mig som allas clown och det var inte alls angenämt. Jag fick lite panikångestkänning och ringde mamma och strax efter tio var jag hemma på Fylstagatan, nyktrare än efter någon annan kräftskiva de senaste 20 åren, men ändå med en märklig känsla i magen - typ "vad var det som hände egentligen"...
Jag kanske håller på att redefiniera mitt liv, eller äh, jag vet inte, kanske bara inte var på hugget...
2 kommentarer:
Kanske håller du äntligen på att bli vuxen bara. Tycker du verkar ha varit lite sen med det mesta, lite Peter Pan faktiskt.
Jag känner några stycken Karin, men bara två som som med sådan obeveklig beskäftighet kan konstatera att jag "varit lite sen med det mesta".
Jag har blogat i två år snart, det här är en av få kommentarer som jag faktiskt allvarligt övervägt att ta bort, men den som gett sig in i leken får leken tåla...
När jag betraktar mig själv brukar jag tänka tvärtom nästan, att jag alltid tagit ansvar för både mig själv och för andra och att det kanske hamnat lite för stora bördor i min ryggsäck emellanåt av den anledningen...
Det här med självbild och självidentifikation är emellertid inte alldeles enkelt och det är förstås möjligt att du har rätt Karin, jag kanske har "Peter-Panat" mig genom livet... Snacka om att vara fast i sin egen livslögn i så fall...
Jag funderar vidare på saken, men utan att bli sömnlös för den sakens skull. Kanske är du också nyseparerad och småförvirrad...
Skicka en kommentar