det var första gången jag kunde göra det efter din begravning och efteråt visste jag inte om jag varit plump eller inte. Men så tänkte jag: "du tålde det alltid när du levde"... Då kan det väl inte vara fel nu heller... Man måste tillåta sig de glada minnena också, eller hur...
En indiot i vår rektorsgrupp föreslog att vi skulle träffas varje vecka och utöva idrottsliga aktiviteter, det var allt från "mans-spinning" till "4-manna-badminton i blandade lag" till regelrätt styrketräning... När den kom på tal var frågan såklart inte långt ifrån; "hur gick det med din styrketräning Håkan?", "ni var väl på gång ett tag?"
Vad svarar man på sånt? "Nej men det gick åt skogen. Men det var inte mitt fel, det var Percys, vi tränade ju i lag innan han gick och dog..."
Jag saknar dig så jäkla mycket emellanåt så du vet inte... Men det är rätt skönt att kunna komma ihåg de roliga sakerna också...
1 kommentar:
sent om sider läste jag om Percy.Tänk att jag kunde gråta och skratta samtidigt.Du är en god vän.
Charlotte
Skicka en kommentar