Jag är en hänsynslös arbetsgivare...

"The world according to barnarbetarslaven Tuva". På väg till jobbet.

Även de exploaterade behöver näring.

"Rensa stuprännan fortare!!!"

Jo så är det. Jag utnyttjar både barn och gamlingar. Men vi hade det ganska bra där i stugan. Jag fick städa efter vintern och Arne räfsade löv och Agnes rensade stuprännor. Det kändes bra.

Stort tillfälle för Tuva i helgen

Att få ha en kompis sovande över för första gången. Och att denna kompis var Hedvig.

För att travestera Uggla: "pam-pam, var fan é mitt kök?"

Det är ju liksom bara - borta??!! Och nu måste jag ha ett nytt kök och det är supermegasvårt att välja för alla kök är ju så snygga...

I dag kommer Skolverket på besök,

i morgon också... Vi ska nagelfaras in i minsta lilla hörn för att se om vi håller en godtagbar kvalitet på undervisningen i våra skolor. Det är självklart bra att bli granskad med "ogrumlade" ögon och jag är säker på att det finns saker vi kan göra bättre, men det känns ungefär som att gå iväg till en tentamen, hyfsat allroundkunnig men inte riktigt säker på vilka frågor som ska komma. Nå, come as it may...

I natt dog Percy

Det känns så orättvist och ledsamt, även om det var väntat. Jag har förlorat en god vän och världen har blivit lite fattigare och torftigare. Vi hann med hur många timslånga samtal som helst under resorna till och från rektorsutbildningen, med Percy var det aldrig svårt att tala, han älskade att diskutera och få formulera sig, det riktigt kluckade i honom när han fick till en lyckad ordvändning. Percy var stor och glad och lite bullrig, men också en lyssnande och varm humanist. Det är precis så jag ska minnas honom, som en mycket varm och levande människa.

The times they are a changing Percy. Nu går inte Rotmosexpressen från torget mer. Du fattas oss.

Var på Wobbler med vännerna från Hardemo förskola och skola,

åt örtmarinerad lammfilé med chevrémousse, grillad zuccini och palsternacksgratäng, drack ett portugisiskt rödvin till det, hette det Meia Pippa kanske? Vinet var okej (lite syltigt gummiaktigt och antagligen i huvudsak en cabernet sauvignon ) och maten mycket god. Wobbler är en sån där trevlig restaurang som leverererar vad den lovar, snyggt och inte allt för tillkrånglat, inte superbilligt men plånboken ångestskriker i allafall inte. Trevligt hade vi också, så här sitter jag nu, lagom bukstinn och vitlöksdoftande.

Hey! You! You´re touching my närgräns!

Slowly slowly It´s rollin´

Målaremästare M jobbar för fullt, i dag hade jag en snickare hos mig för att titta på köket, golven i smårummen blir förhoppningsvis lagda nästa vecka, Johnny "Cash" Åsenlund kommer på tisdag för att räkna på badrummet. Det blir nog ett hem så småningom, men fy vad mycket att tänka på. Och mamma såg besviken ut i dag när hon insåg att till och med köksluckorna skulle bytas.

"Men dom var nu nästan nya..."
"Jag vet, och jättefina, men skåpen under håller ju på att vittra bort."
"Ja men i alla fall..."
"Men jag kanske kan sälja dem på blocket..."
"Ja för dom var ju nästan nya..."

Svårt att visa hänsyn till "det dög ju när vi bodde där" samtidigt som man håller på att rensa rent. Men det är ju som det är.

Amadeus 023

Mamma och Antonsson.

Lanseringen av Mormor MaMaMia blev ett totalt fiasko. I stället för att som Antonsson och Chreutzenstierna trott appellera till skilda samhällsgrupperingar lyckades Mormor MaMaMia genom sin blotta uppenbarelse skapa ett totalt kaos. Hon upplevdes som direkt frånstötande. Försäljningen av de produkter som Mormor MaMaMia satts att lansera sjönk katastrofalt.
Anton Antonsson och Victoria Creutzenstierna kände snålblåsten vina omkring öronen. De riskerade att med bli med sina arbeten om inget drastiskt inträffade. Anton Antonsson och Victoria Chreutzenstierna satt därför i många och långa nattliga krismöten och manglingar för att försöka enas om en hållbar strategi. Vad de till sist kom fram till var följande; De var tvungna att lägga skulden på någon annan. Vidare kände de sig tvingade att så långt det överhuvudtaget var möjligt förneka allt samröre med Mormor MaMaMia. Chreutzenstierna och Antonsson kom slutligen överens om att Antonsson inte för en dag till kunde stanna kvar under samma tak som Mormor MaMaMia.

Antonsson försökte göra avskedet så skonsamt som möjligt. De satt hemma hos mamma och tittade på Falcon Crest när han med så saklig röst han kunde, förklarade för henne att den passion han en gång känt hade flytt sin kos och att han inte ville att de skulle träffas mer. (I alla fall inte just nu.) "Ibland blir det så här", sade han och strök henne över den morotsfärgade tuppkammen. "Men vi är väl vuxna människor. Vi måste väl kunna skiljas som vänner? Eller vad säger du? Det kan vi väl?"
"BUU-HUU-UU... Skiljas som vänner... SNYFT! Hur kan du säga något så dumt? JAG ÄLSKAR DIG JU! BUU-HUU-HUU!!!"
"Ja men snälla lilla du, du måste väl respektera det faktum att jag inte kan känna någonting som liknar kärlek för dig längre. Förälskelsen är slut. Det måste du förstå."
"JAG HATAR DIG!!! BUU-HUU-HUU! DIN ATTANS SOL-OCH-VÅRARE!"
"Fast nu är det ju faktiskt jag som har försörjt dig och inte tvärt om."
"DET SPELAR INGEN ROLL! JAG HATAR DIG I ALLA FALL. DU HAR SPELAT MED MINA KÄNSLOR. DU HAR GJORT SÅ JAG HAR FÖRLORAT KONTAKTEN MED MIN ENDE SON! BUU-HUU-HUU!!! DU HAR FÅTT MIG ATT SKÄMMA UT MIG OFFENTLIGT! JAG SKA TAMMEFAN MÖRDA DIG DIN JÄVLA JÄVEL!" Mamma förlorade plötsligt all verklighetsförankring. Hon lösgjorde sig från Antonssons grepp och sprang med hysteriska steg ut i köket för att hämta den laserslipade förskäraren.
Antonsson tog det säkra före det osäkra och smet. Innan han försvann passade gan påå att snappa åt sig det kontrakt som han en gång i tidernas begynnelse upprättat med Amadeus mor. Ytterdörren slog igen i samma ögonblick som mamma kom tillbaka med en förskärare som i rumsbelysningens sken glittrade kallt av stål. "AIYEAO!", utropade hon. "VAR ÄR DU DIN LÖMSKA SKIT?" I samma stund hörde hon Anton Antonssons Mercedez starta och när hon sprang fram till fönstret kunde hon se de klarröda bakljusen försvinna bort i mörkret.
Hon stod ensam i världen. Vem kunde hjälpa henne? Det fanns bara en och denne någon var Amadeus. Fast inte just nu. Först skulle hon slicka sina sår, och skrika ut sin plåga likt en gråterska från Mellanöstern.

Amadeus och polisen.

Efter ett par dagar kände sig Amadeus så trygg och säker att han så smått började fundera på om han skulle åka upp och hämta pengarna hos Susanne Welin. Men tänkte han, det skadar nog inte att de blir kvar där uppe ett tag till. Ju längre jag har kvar dem, desto längre räcker de. Det är svårt att slösa bort pengar som man inte har. Kanske ska jag köpa mig ett litet hus. Det är ett bra sätt att förränta kapitalet på - eller om jag kanske ska köpa aktier. Det tål att tänka på, det gör det.
Amadeus bestämde sig för att göra någonting roligt. Han hade lite svårt för att komma på vad han skulle hitta på, men så slog det honom att det var väldigt länge sedan han besökte systembolaget och startade en kö.

När han stegade in på systemet märkte han direkt att det var en perfekt dag för att starta en kö eftersom det bara fanns två kassörskor i hela butiken. Amadeus ställde sig vid sidan av ett tag för att iaktta expediterna och ganska snart såg han att den äldre damen var klart snabbast. Det var självklart därför som han valde hennes kö. När han kom fram till kassan bad han kassörskan ta fram varunytt. Han bläddrade i broschyren en liten stund och började sedan förhöra sig om diverse viner. Han ville ha reda på vilka som var torra och vilka som var mindre torra och om kassörskan måhända kunde rekommendera några såsom varande särskilt prisvärda. Efter femton minuter var kön redan halvvägs framme vid dörren. Då passerade den andra kassörskan bakom ryggen på kassörskan som Amadeus talade med.
"Du", ropade Amadeus ljudligt och vinkade till sig den yngre kassörskan. "Vänta. Var det inte du som hjälpte mig att köpa ett vitt vin till gravlaxkrustader och ett rött vin till köttbullar för inte så länge sedan?"
Kassörskan såg frågande ut men verkade ändå lite stolt över att vara ihågkommen. "Nja", svarade hon. "Jag vet inte..."
"Jo", sade Amadeus ivrigt. "Jag minns mycket väl att det var du. Du talade så varmt om hur bra just de vinerna passade för att binda hop en kväll och du hade så rätt. Det blev en mycket lyckad afton och flickan som jag bjudit in på middag blev förälskad i mig omedelbart. Det sade bara klick. Nu ska min flickvän komma till mig ikväll, och vi ska förlova oss. Kan inte du hjälpa mig att hitta rätt bland vinets vindliga irrgångar en gång till? Så lovar jag att bjuda dig på bröllopet."
Tänk att hon - en vanlig oansenlig systembolagskassörska - varit så behjälplig i kärleken. Hon ville gärna erbjuda sitt kunnande ännu en gång. "Jovisst, gärna. Vad ska du ha servera för mat?"
"Jag tänkte mig en laxpaté till förrätt och sedan en cognacsflamberad oxfilé med rödvinssås som huvudrätt och friterad camembert efteråt. Så jag behöver ett vitt vin till patén och ett rött till köttet och så kanske ett dessertvin till efterrätten och möjligtvis också en apertif."
Amadeus såg belåtet hur de båda kassörskorna började diskutera olika alternativ. Efter en stund var de djupt inne i en högljudd argumentation om diverse viners respektive förträfflighet. Köerna till de båda kassorna ökade hela tiden.
Efter ungefär tjugo minuter satte han in stöten. "Jag har lite bråttom förresten. Kan jag få en Diamant och en Parador och en liten flaska Körsbärsvin."
När han betalat och var på väg ut passade han på att se sig omkring. Butiken var full av irriterat mumlande människor. Amadeus flinade elakt och vandrade hem till sin källare.

När han kom hem smög han upp till Karin för att hämta ett vinglas. Han såg att det låg en lapp på köksbordet och kunde inte låta bli att kasta ett öga på den.

Amadeus!

Jag vet nog att du är här och smyger ibland. (Dessutom vet jag att du har stulit min adressbok och att du ligger förskräckligt risigt till om du inte genast lämnar tillbaka den. Jag har vänner i hög polisiär ställning.) I vilket fall som helst så ska du ringa 119700 och fråga efter Åkesson. Det är bråttom.

Karin

Amadeus skyndade sig att slå telefonnumret och när han hörde vem som svarade besannades genast hans värsta mardrömmar.
"Polisen, godmiddag."
Amadeus blev väldigt torr i halsen men till slut fick han ändå fram följande; "Hrm, god middag. Kan jag få tala med Åkesson."
"Det går bra det. Ett ögonblick bara."
Samtalet kopplades vidare. Amadeus tyckte att det dröjde en evighet innan Åkesson svarade. Så småningom hördes ändå en barsk stämma; "Kriminalinspektör Åkesson."
"Goddag. Hej. Jag heter Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Jag fick ett meddelande om att jag skulle ringa det här numret, men nu förstår jag att det måste vara ett skämt. Hej då."
"Inte så bråttom om jag får be. Det var bra att du ringde och det här är inget skämt. Jag skulle vilja prata med dig. Kan du komma hit i morgon vid ettsnåret?"
"Ja det kan jag väl antar jag. Vad gäller det?"
"Det kan vi tala om när vi ses. Ska vi säga i klockan ett i morgon då?"
"Ja. Adjö då."
"Hej."
Amadeus kände sig mycket sjuk. Hade den där förskräckliga Ruske verkligen anmält honom till polisen? Livet kändes hårdare än det gjort på mycket länge. Om han bara vågade ta livet av sig. Det skulle vara den bästa utvägen. Amadeus försökte fördjupa sig i en bok om japanska seppukumetoder för att förtränga det stundande sammanbrottet men det visade sig vara omöjligt. Han fick inget sammanhang i meningarna. Amadeus tyckte egentligen inte att han hade gjort något fel. Han kunde inte rå för att folk skickade pengar till honom. Och han skrev ju faktiskt i annonsen att han bara önskade ett svar. Inte kunde han rå för att folk inte brydde sig om vad han skrev. Förresten så hade han ju inte ens läst några brev utan bara tagit ett kuvert ur högen. Han tänkte minsann inte hamna i fängelse för att folk inte kunde läsa hans annons på rätt sätt. Amadeus lade pannan i djupa veck, för att försöka komma fram till en lösning.
"Ja", utropade han plötsligt. Nu visste han hur han skulle kunna lösa problemet. Att han inte tänkte på det på en gång. Det var ju så Dudley Moore gjorde i filmen "En fru för mycket".
Amadeus försökte lista ut hur förhöret skulle komma att framskrida. Först frågar han nog vad jag heter och sedan kommer han att tala om varför jag är polisanmäld tänkte han. Sen då? Sen kommer han att fråga vad jag gjort med alla annonssvar och hur många svar jag fått och sedan...
Hela kvällen tränade Amadeus på vad han skulle svara. Så väl förberedd hade han aldrig varit förr. Inte ens när han hade skrivningar i skolan. Han kände sig trygg när han gick och lade sig.

Morgonen därpå hade nervositeten infunnit sig igen. För att lugna magen köpte han sig en frukostbulle på Sveas konditori, innan han tog tåget till Örebro. Det kändes lite bättre när han fått något i sig.
När han anlände till Örebro hade han fortfarande en bra stund på sig innan han skulle möta sitt öde så han tog tillfället i akt att gå in i Nikolaikyrkan och meditera. Samtidigt som han mediterade upprepade han potentiella frågor och svar för sig själv. Genomgången gjorde honom bara mer skärrad, så det var med mycket darriga ben han 13.00 klev in genom dörren till polishögkvarteret vid stortorget.
Han blev visad vägen till andra våningen och med en stor tjock klump i halsen knackade han på dörren till Åkessons rum.
"Kom in", hördes det där inifrån.
"Goddag, jag sku..."
"Goddag på dig, var så god och sitt."
Amadeus noterade att Åkesson var i femtiofemårsåldern och att han gav intryck av att vara en bestämd och tillknäppt person. Amadeus kände att han egentligen behövde gå på toaletten men för att inte visa sig allt för nervös bestämde han sig ändå för att stanna kvar och hålla sig så länge det gick.
"Jaha", sade Åkesson. "Vet du varför du är här?"
"Amadeus B. Nilsdotter-Stenström", svarade Amadeus, precis som han planerat. Det tog en liten stund innan det gick upp för honom att han visserligen svarat helt rätt fast på fel fråga.
"Jag tänkte just komma till det." Kriminalinspektör Åkesson log lite snett. "Fast nu ville jag höra om du visste varför jag ville prata med dig."
"Jag har bränt dom." Nej! Angst! Gott im himmel. Det här stämde inte alls. Vad i hela friden skulle han svara nu? Amadeus blundade hårt, för att försöka bringa lite ordning i tankeverksamheten. När han en kort stund senare tittade upp, såg han att Åkesson under tiden hunnit sätta på sig ett par metallbågade glasögon. Iförd dessa brillor såg han precis ut som Amadeus gamla svensklärare; Niklas Ekentoft. (Ekentoft var en mästare på att avslöja fusk. Mer än en gång hade Amadeus med skammens rodnad blossande på kinderna fått lämna klassrummet efter att ha blivit ertappad med att försöka lura till sig ett bättre betyg i svenska.) All lust att ljuga rann av Amadeus. Han bestämde sig i stället för att försöka ge ett undvikande svar. "Jag vet inte om det möjligtvis kan vara för den annons jag satt in i tidningen om att jag hade en BMW att skänka bort." Oops, tänkte han. Nu svarade jag fel.
"Det stämmer", svarade Åkesson. "Kan du börja från början."
Med tårar i ögonen och med magen i uppror började han sin historia. Han var så ärlig han kunde även om han kanske omedvetet lade in en del färgningar i sin framställning. I sin berättelse var han en rättrogen mormon och han berättade hur bilen hjälpt honom att komma till insikt om vilken mening hans liv hade. "Genom att se på bilen och genom den påminna mig om hur förgängliga de materiella tingen var, blev jag till en ny människa. Vad skulle jag med den gamla bilen? Jag bestämde mig helt enkelt för att skänka bort den för att vinna lite andlighet istället."
Åkesson nickade då och då, men han sade ingenting.
"Det var då alltihop spårade ur, när jag fick massor med svar istället för bara ett. Jag fick panik och brände upp alla svaren utom ett som jag drog på måfå."
Kriminalinspektör Åkesson öppnade äntligen munnen. "Men hur kan det komma sig att du satte in en annons på en bil som du inte ägde? Du har ju aldrig haft någon bil."
"Jag har visst haft en bil", svarade Amadeus förnärmat. "Men den har jag skickat iväg för länge sen. Den är redan bortskänkt."
"Ljug inte för mig. Du har aldrig ägt någon bil. Jag har kollat det med bilregistret, och de är säkra på sin sak."
"Men jag har faktiskt skänkt bort bilen. Jag skickade den med posten i förra veckan."
Åkesson såg förbryllad ut. Han tog upp en cigarrcigarill ur skrivbordslådan och började intensivt att tugga på densamma medan han försökte analysera vad Amadeus sagt. "Skickade du den med posten?"
"Javisst. Och bilen har jag lagligen köpt. Titta här, jag har till och med kvittot med mig." Amadeus räckte över inköpsnotan från leksaksaffären till Åkesson som betraktade den en lång stund. "Menar du att det var en leksaksbil du skänkte bort?"
"Men det är väl självklart. Har jag någonsin påstått något annat?"
"Men i annonsen står det inget om att det inte skulle vara en riktig bil."
"Det förstår väl alla. Ingen är väl så dum att han skänker bort en riktig bil."
Åkesson tog fram en pärm från hyllan. Den var märkt med texten Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Bedrägeri. 12 NB 7865 YK 28 B. "Vi ska se på annonsen", sade han dystert och bläddrade i akten. "Få se nu, BMW 3.0 TI, inköpt 1986, bortskänkes..."
"Där ser du", skrek Amadeus triumfatoriskt. "Om det hade varit en riktig bil så borde det ha stått årsmodell i stället för inköpt. Jag har inte försökt lura någon!"
"Jag kan inte bevisa något. Men nog verkar det lite konstigt. Anmälaren påstår hur som helst att du medvetet försökt lura till dig pengar."
Amadeus såg förorättad ut. "Det har jag inte!", sade han mycket bestämt.
"Hon är i och för sig känd hos polisen sedan tidigare eftersom hon brukar anmäla allt och alla så jag antar att jag kan lägga ner fallet. Det var i alla fall bra att du tog dig tid att komma hit och klara upp alltihop. Har du tid att ta en kopp kaffe innan du går?"
"Tackar som frågar." (Amadeus hade bestämt sig för att ge ett så hederligt intryck som möjligt och att dricka kaffe tillsammans med kriminalinspektören var att ge ett gott och hederligt intryck.)
Dessvärre hade inspektören bara sladdrigt automatkaffe att bjuda på. Det smakade otäckt och Amadeus mage kom i olag igen.
När han tackat för sig och sagt adjö till Åkesson fick han skyndsamt ila till toaletten. Det var ändå med en känsla av lättnad inom sig han vandrade ut från polishuset. Allt hade slutat bättre än han från början kunnat föreställa sig.

Den japanska hämnden.

Ju mer vår unge hjälte tänkte på den obehagliga situation han hamnat i på grund av Berit Ruskes illasinnade sinne, desto mer övertygad blev han om att hon gjort sig förtjänt av en gruvlig hämnd. Om det stämde som polisen sade - och det gjorde det säkert - så var hon redan före sitt ingripande mot Amadeus välkänd på polisstationen och det innebar alltså att hon redan tidigare utfört liknande nidingsdåd mot andra oskyldiga individer.
Tänk om han kunde få tag på alla dessa förfördelade människor. Då kunde de bilda en hemlig sammanslutning vars främsta och enda mål skulle vara att radera ut Ruskes gestalt från jordens yta.
Det skulle vara mumma det men Amadeus insåg att det kanske skulle bli svårt att genomföra. Det var nämligen inte alls omöjligt att flera av dessa oskyldiga människor inte hade någon lust att ge sig tillkänna. I likhet med honom själv kanske de utfört någon aktivitet som visserligen inte var olaglig, men måhända lite ljusskygg.
Han fick nog utföra sin hämnd ensam. En japansk hämnd som inte bara slog till mot Ruske själv utan också mot hennes avkommor och deras avkommor intill fjärde led, om det nu fanns några sådana. (Amadeus var en passionerad läsare av all slags litteratur som på det ena eller andra sättet berörde kinesiskt och japanskt levnadssätt. Med förtjusning drog han sig till minnes hur familjen Struan i James Clavells roman "Tai Pan" utförde hemska dåd mot familjen Brock och hur hämnden fortsatte flera generationer senare i boken "Noble House" av samme författare.)
Så skulle hämnden mot Ruske bli. En försiktig början riktad mot Ruske själv och sedan ett slag mot hennes säkert minst lika lömska avkomma utdelat antingen av Amadeus själv eller av Amadeus arvinge. Det fanns ett litet problem med den delen av planen, nämligen det faktum att Amadeus för tillfället inte hade någon arvinge, men det skulle säkert ordna sig så småningom. Om inte annat så kunde han alltid importera ett barn från något fattigt land i sydamerika.
Amadeus tänkte börja sin hämnd genom att ringa upp Ruske och skrämma henne. Hotsamtal per telefon var riktigt otäcka, det visst han av egen erfarenhet eftersom han väl kom ihåg alla de gånger som Bo Bluckert ringt och hotat honom med jobb. Hot skulle det alltså bli, han tänkte terrorisera henne med telefonsamtal dygnet runt och förställa rösten så att Ruske skulle tro att det var massor med olika människor som ringde och ville hämnas. Sedan, efter alla telefonsamtalen, var det lämpligt att börja skicka saker till henne. Olika former av hemska brev med bombatrapper och halvruttna råttor och avskurna öron. Överhuvudtaget allt som kunde räknas som normalt i en japansk hämnd. Efter det skulle hon säkert vara mör. Egentligen var Amadeus så pass arg att han nästan ville ta livet av kärringen omedelbart, men för att hämnden skulle bli riktigt bra skulle hon först få lida i ett tiotal år allraminst. Sedan kunde han göra slut på henne. Det var bara rätt åt henne. Hon hade säkert själv skrämt livet ur många äldre med sina gemena polisanmälningar.
Amadeus njöt av den tillfredsställande känsla som dessa tankar gav honom. Det var skönt att sitta med trumfkort på hand, det var skönt att han visste att Berit Ruske snart skulle vara en blöt manet, illa klämd mellan hans hårda japanska hämndnypor.
Den hårdhänte Amadeus gick till telefonkiosken och ringde. Han letade fram Ruskes telefonnummer i katalogen och petade sedan med stenhårda fingrar fram hennes nummer. Det tog flera signaler innan hon svarade.
"Ruske."
"Du ska få lida Ruske, oj vad du ska få lida. Ha!" Han sade det med sin mörkaste och mest maskulina stämma och han var säker på att den lilla enkla inledningen halvt om halvt skrämde livet ur henne.
"Du ska dö en plågsam död, din jävla kärring!"
"Jag förstår att det är Amadeus B. Nilsdotter-Stenström som jag har äran att prata med", vräkte Ruske ur sig helt utan förvarning.
Amadeus blev dödsförskräckt.
"En sak ska du veta", fortsatte Ruske.
Amadeus kastade på luren. Han flämtade hysteriskt och var tvungen att nypa sig hårt i armen för att kunna lugna ner sig. Hur kunde hon veta att det var han? Av alla de myriader människor hon anmält genom århundradena? Tänk om hon skulle anmäla honom en gång till för olaga telefonhot. En gång kunde han klara av att dupera polisen men det skulle ALDRIG gå två gånger. Amadeus knäskålar klapprade mot varann.
En sån jävla kärring. Det gick inte att hämnas på en sådan. Det var nog bäst att låta hämnden vila för tillfället. Men någon gång i framtiden skulle han minsann låta den japanska hämnden drabba Ruske och hennes avkomma, intill nittonde led. Med den tanken blev han lugn igen.

Ny dag, nya möjligheter...

Lade ni märke till den positiva vinklingen på rubriken. Man skulle kunna ana att jag gått en positivitetskurs. (Fast det har jag inte.)

Nå, låt mig nu för ett ögonblick vara fördomsfull mot vår grannland i väst:

Två norrmän möttes på stan och stod och pratade med varandra en stund.
"Vet du, igår köpte jag mig en toalettborste."
"Greit! Var den bra då?"
"Akkurat. Men jag tycker nog ändå att det är bättre med toalettpapper."

(Historien hämtad från Kamratposten. Jag prenumererar den åt Agnes, men ibland funderar jag på om det inte lika mycket är för min skull. Man lär sig mycket av den tidningen.)

Första dagen

Målarmästaren skrapar bort en mycket seg och motsträvig gammal strukturtapet i det som ska bli mitt sovrum.

Och här inne ska Agnes husera. Det ska bli "chock-rosa".

PRE

Ja, ungefär så då... Lite lagom suddigt så där.

Så är föräldrarna inflyttade...

...på Kvarngården.

Man är ju inte äldre än man gör sig såklart, och nuförtiden heter det väl snarare seniorboende eller +55-boende eller något annat fiffigt, inte servicehus eller ålderdomshem i alla fall. Jag hoppas verkligen det blir bra för dem, att de känner att det är rätt, att de inte behöver hålla på och fundera en massa över husmålningar och gräsklippningar och allt annat... Vi får väl se.

Tar med kameran i dag

J & T har ju efterfrågat lite "före och efter-bilder" på min extreme home makeover. Var sak har sin tid och i dag kan jag i alla fall ta förebilderna.

Tack gode Gud för Bertil!

Jag tror att det är ganska få förunnat att ha vänner som man känt i sisådär 35 år eller mer. Bertil och jag började i Fylsta skola samtidigt. Han kom från Lappland och var smal som en stör och lätt neurotisk, jag var ett litet intelligent fetto som skulle "flyttas upp" en klass. Vi blev bänkkompisar. Det måste ha varit 1971. Han är fortfarande min vän och nu ska vi åka och kolla på golv till nya huset och jag är så jäkla tacksam för att det finns en kille som Bertil som kan följa med och som också vet vad vi ska titta på.

Seklets nostalgikick

har just drabbat mig - rätt in i veka livet. Lade beslag på Carin Mannheimers kultförklarade tv-serie "Lära för livet" från 1976 och kom som i chock. Var vi sådana? Var det så där? Hade jag sådana kläder på mig? Prickade hon rätt? Jag tror tammesjutton det.

En del av mina äldsta vänner upphör aldrig att förvåna sig över att Håkan, som skoltrött och uttråkad slutade grundskolan med ett medelbetyg på 1,8, så småningom trasslade sig fram till ett rektorsjobb.

Jag har tänkt på det där många gånger. Jag HATADE skolan. Tror kanske att det finns ett drag av revanschlusta i hela resan efter det. Och sen brukar jag tänka "ingen unge ska behöva känna som jag gjorde då, att den inte passar in för att den är annorlunda". Vi ska se till att alla får plats...

Tänker jag på det viset är erfarenheterna jag gjorde kanske i alla fall mest av godo.

Nå, "Lära för livet" rekommenderas i alla fall till alla som upplevde den svenska grundskolan på sjuttiotalet. Ni kommer att skratta och gråta, lite av varje.

Ibland är det gott med skräpmat

särskilt om ett supermeal kostar 39:- Men fy vad jag känner mig bukstinn. Det hade räckt med hamburgaren känner jag, pommesfrittisarna skulle jag ha kunnat hoppa över.

I dag gjordes husaffären upp

"på riktigt" och nu har jag ett hus som ska rustas och ingenting kan jag. Tur att jag har goda vänner som förstår lite mer. Bertil kom och hjälpte mig att mäta golvyta och så får vi se vad Debora ska ha för att lägga parkett och lite annat. Det får väl bli som det kan antar jag... Det blir säkert bra.

Äntligen lite vackert väder

Det var så pass fint att vi kunde ta en tur till stugan och sätta upp studsmattan i alla fall. Gott. Fast det blåste kalla vindar i Tjugesta. Passerade Ikea på vägen hem, kikade på en soffa och handlade lite porslin.

Jag vet inte vad det är med mig

Jag måste ha en allvarlig psykisk åkomma. Nästan varje vecka får jag stora känsloutbrott när jag tittar på "Så ska det låta". I går till exempel, då satt jag och grät av rörelse. När Linda Bengtzing och Brolle sjöng "Glory Glory Halleluja". Det kan väl inte vara normalt? Frida från "Oh, Laura" var ju också kanonbra. Förra veckan var jag så arg att jag nästan grät då också, för att man släppt in Carola, som ju uppenbarligen inte hade koll på någonting. Det var förnedring på bästa sändningstid och sånt är ju direkt upprörande, i stil med "Du kan inte städa men det kan vi" på tv 4.

Nah, jag får väl leva med det, programmakarna (program-makarna???) kanske har lyckats helt enkelt, men Linda Bengtzing??? Elin på jobbet och jag var ju överens om att vi inte riktigt förstod hennes storhet. Jag får väl göra en megapudel...

Andra artister jag bölat till i the history of "Så ska det låta":

Helen Sjöholm

Tommy Körberg

Bröderna Rongedal

Sarah Dawn Finer

Mannen med den stora munnen

Ett gäng till

Jag får ringa akutpsyk på måndag...

Jag noterar till min förtjusning att HOFFA

är på väg in i blogvärlden igen. Han hade inte skrivit ett enda inlägg på den här sidan 2008, det har han förresten fortfarande inte, men en bild har han fått till i alla fall... En bild av en... ...stol... ...som heter Lindberg...

Skönt. Nu är snart tingens ordning återställda.

I dag skulle jag bli husägare

var det tänkt, men min bankkvinna Margareta var sjuk, så jag får förbli egendomslös över helgen. Får väl leva med det.

Jag skulle vilja skriva något om människans existensiella villkor

men jag kommer tillkorta, i alla fall när det gäller "coola formuleringar". Livet är vad livet är. Det kanske är så man måste se det. Hållpunkter du måste förbi. Födelse, uppväxt, det däremellan, åldrandet, döden...

Hälsade på P i går, hade inte sett honom på ett par veckor. Förundrades över hur mycket han fysiskt förändras från gång till annan, lite "ljusare", lite "genomskinligare", men ändå samma P som jag känt så länge...

Så har jag R att ta hand om. Hon ringde häromdagen, lätt euforisk, hade kommit på att hennes begravning skulle kunna sluta med att alla deltog i en hejaramsa för Leksand...

Jag kunde inte förmå mig till att säga att jag hoppas Mora blir kvar... Jag kunde inte ens skratta åt eländet.

Vad är väl en separation i jämförelse? Nothing. Intet. Och i slutändan är det kanske bara ett inte. Call me neggo...

Amadeus 022

Karin gör en upptäckt.

Karin tyckte att det var underligt att Amadeus inte kom tillbaka. Hon tyckte att hon hållit honom på sträckbänken länge nog, så pass länge att han rimligtvis bara borde ha en sak i huvudet vid det här laget. (Henne.) Något måste alltså ha gått fel i hennes planering. Inte kunde det väl vara hennes sexappeal som börjat avta? Hon trodde inte det eftersom han från början reagerat precis efter beräkningarna. Det måste alltså ligga någon okänd faktor bakom. Killen kanske hade haft någon svårartad sexuell upplevelse som låg som ett psykologiskt hinder i vägen. Kanske hade han någon gång blivit skrämd av en elak kvinna. Nå, om inte annat så skulle han väl komma tillbaka när han blev hungrig. Vad Karin kunde förstå hade han inte överdrivet gott om pengar. Till dess kunde hon väl ge sig till tåls.
Men det kliade lite grann i de nedre regionerna, det gjorde det faktiskt. Det kunde inte vara bra för en kvinna som haft ett så aktivt sexliv att plötsligt avhålla sig helt från dylika aktiviteter. Hon kanske skulle ta och titta efter i sin adressbok, kolla upp om det inte kunde finnas någon liten gullig sak som inte bodde allt för långt från Kumla. (Det borde det göra, hon hade ju faktiskt haft kunder från hela mellansverige.) För en gångs skull kanske hon till och med skulle göra det för sitt eget nöjes skull och alldeles gratis. Hon tände en cigarett medan hon funderade och så bestämde hon sig. Det kunde absolut inte skada att se efter vilka små gullpluttar som fanns att tillgå.

En timme senare hade Karin letat igenom lägenheten tre gånger. Hon blev mycket bestört när hon insåg att adressboken inte bara var förlagd utan definitivt försvunnen. Omedelbart kände hon paniken komma krypande. I den boken fanns ju telefonnumren både till den lokale säpochefen i Borås, han som brukade vilja bli upphängd i stortårna och killad med en fjäder tills han började stamma, och till förre hälso och sjukvårdsministern som mest var inne på gyttjebrottning och smisk och gurkor i stjärten. Dessutom fanns där en hel del lokala potentater med ännu mer speciella böjelser. Hon var alltså tvungen att få tillbaka adressboken. Det var nog bäst att Kenneth Kvist - den lokale Boråssäpon - fick reda på vad som hade hänt, så fort det överhuvudtaget var möjligt.

Upprensande.

Amadeus bestämde sig för att det var dags att ta en ny tur ut i skogen, en tur av ett betydligt ohederligare och mindre heligt slag än den han företog förra gången. Han tog fram sin ryggsäck och packade den proppfull med alla de kuvert han ända fram till för bara för bara någon dag sedan varit så glad över att få. (Nu var de bara ännu en av de många tunga bördor han tvingades bära). Men om han bara lyckades bära dem en liten bit till så skulle han kanske kunna undanröja bevisen på ett snyggt sätt. Han skulle nämligen elda upp breven. Med hjälp av ett gammaldags hedniskt eldsoffer skulle han låta de synbara tecknen på sin skuld gå upp i rök och därmed kroppsligen och andligen befria honom.
Han tog sin cykel och körde ner till Shellmacken vid E4:an där han införskaffade en flaska T-röd och ett ekonomipaket braständstickor. Så trampade han iväg på den lantligt idylliska grusväg som ledde upp till Åbytorp. En kvart senare svängde han in på Sillagatan och fortsatte köra mot skogen. Så körde han genom tunneln under motorvägen och fortsatte till det privata grustag som han tydligt kunde minnas att han vid ett flertal tillfällen besökt när han var liten pilt. (Mamma tyckte att det var så mysigt just där att hon ofta tog med honom dit. Varför hon gjorde det kunde han inte riktigt förstå. Han fick alltid så mycket sand i munnen när han lekte.)
Han fick lägga sig på marken och genomföra några avslappningsövningar när han kom fram eftersom cykelturen tagit så hårt på honom. Inom sig hörde han Lars-Eric Uneståhls lågmälda mässande; "Du känner dig helt lugn, lugn och fin, inom dig har du ett rum, försök att finna det rummet, möblera det som du vill, se till att du trivs..." Amadeus höll på att somna när hans inre rum plötsligt började brinna. Han gav till ett kort skri, vaknade till och ruskade på sig. Det måste vara ett omen. Bäst att sätta fart omedelbart.
Inne i skogen som låg bredvid grustaget började han att bryta torra grenar och kvistar. Han var noga med att bara ta smågrenar under stora skyddande grenar på fullvuxna granar för att hundraprocentigt gardera sig mot upptäckt. När han fått ihop många grenar av varierande tjocklek och beskaffenhet så gick han bort från skogen och ner i grusgropen. Där skrapade han undan sand så att han fick en stor frilagd yta. (Elden skulle minsann inte få en chans att sprida sig). Så grävde han ett dike rakt igenom den tilltänkta eldytan för att försäkra sig om ett bra luftdrag. Därefter lade han ner lite ris och några kraftigare grenar i gropen. Så alternerade han mellan kuvert och grenar ända tills han fått ihop en stor hög. Det var med en känsla av lycka och tillfredsställelse som han hällde på T-spriten och tände på.
Vilken härlig brasa det blev. Nästan som när han och en kamrat en gång stulit en cykel från cykelstället vid Vialundskolan och fjuttat på framdäcket bara för att se om det verkligen skulle ryka så mycket som de trodde. Det var allt bra trevligt med eld.
Men det blev inte tillräckligt mycket fart på brasan tyckte han. Det borde brinna mer. Han kanske skulle ta till det där cykeltricket ändå. Snabbt sprang han bort till cykeln och skruvade loss framdäcket. Så gillrade han upp det som ett grillgaller ovanför elden och skovlade upp de halvbrunna kuverten och granresterna på gallret. Genast blev det betydligt mycket mera fyr. Yippie! Amadeus satte sig belåtet ner och tittade på elden. Gud vad fint det brann. Men rök det inte lite väl mycket? Och luktade det inte konstigt? Nästan som... SOM GUMMI!!!
Med ens kom han ihåg fortsättningen på historien om cykeln vid Vialundskolan. Det rök som satan den gången också och skolans rektor kom omedelbart utrusande från sin expedition för att se vad som stod på. Han banade väg genom den pubertala massan med ungdomar och drabbades av vådlig hosta i samma stund som han skulle höra sig för om vad som pågick.
"Uh-huh uh-huh, skingra er, host-host", lät det om rektorn.
Ingen förstod vad han sade så han fick ropa om och om igen och dessutom handgripligen tvinga sig fram. När han nått de förkolnade resterna av cykeln avkrävde han omedelbart massan ett besked om de skyldigas namn. Ingen sade något just då men tydligen fanns det en Quisling bland eleverna eftersom Amadeus och hans kamrat blev någon timme senare uppkallade till rektorsexpeditionen och ställda till ansvar för nidingsdådet. Amadeus försökte hålla sig kall men hans kamrat bröt gråtande samman och erkände alltsammans och tvingade därigenom unge Nilsdotter-Stenström att göra detsamma. Rektorn ringde hem till Amadeus mamma som belade honom med utegångsförbud varje lördagskväll i tre veckor och dessutom konfiskerade hans fickpengar ända till cykeln var betald. Så hade det slutat då och nu hade han nästan gjort samma tabbe igen. Han måste skynda sig att släcka elden innan någon kände gummilukten och kallade dit brandkåren. Det värsta var att han inte hade något vatten. Ångesten gav honom emellertid oanade krafter och han kände hur det rann till i blåsan. Efter ett visst fumlande med gylfen fick han upp sin snopp och urinerade därefter med kraftig stråle på den rykande elden. När han inte kunde klämma fram en enda liten droppe till stoppade han in sin brandsläckare och rörde om i kolresterna. (Med en pinne.) Efter en timmes omväxlande omrörande och stampande var hela högen släckt och endast en spröd ljusgrå aska återstod. Amadeus kände sig lättare till mods men var ännu inte helt säker på att han lyckats förstöra bevisen. Han hade läst om att polisen kunde undersöka aska och med stor visshet dra slutsatser om vad askan varit innan den blev just aska. (I det här fallet alltså brev, granbitar, cykeldäck och kuvert.) För att säkert se till att ingen skulle kunna avslöja honom grävde han därför upp askan och hällde den i ryggsäcken. Så tog han sin lemlästade cykel och ledde den till Kumla igen. Väl hemma smög han in i den gemensamma duschen i källaren och spolade ner askan i toaletten. Eftermiddagen tillbringade Amadeus så med att febrilt försöka göra ren ryggsäcken.

SÄPO.

Kenneth Kvist var upprörd. Han var också förvirrad och uppbragt och generad och ledsen och rädd. Det enda negativa epitet som inte passade in på honom var handlingsförlamad. Han förde samman sina händer och bröt fingrarna mot varann så att ett ljudligt knäppande hördes. Så lutade han sig tillbaka i fåtöljen och ropade in sin sekreterare. "Ann-Inger, skynda dig in hit."
"Kommer." Ann-Inger Skoogh reste sig från sin plats vid skrivbordet och skyndade in i chefens rum. "Vad ville du Kenneth?"
"Var är agent Cochroach någonstans?"
"Jag tror att han är hemma och vilar sig. Han kom tillbaka från mellanöstern igår och vad jag kan förstå så var det visst rätt tufft där nere. Han fick eliminera ett fyrtiotal Israeler hörde jag. MOSSAD allihop."
"Jag måste träffa honom omedelbart. Du får ringa till honom."
"Är det så akut? Kan du inte lugna dig en dag eller två? Eller ta agent Butterfly istället?" (Ann-Inger Skoogh var i största hemlighet och på avstånd förälskad i agent Cochroach, som i hennes tycke var den modigaste och mest manlige man som vandrade på jordskorpans yta. Nu ville hon beskydda honom från ytterligare ett farligt uppdrag så tätt inpå det andra.)
"Agent Butterfly? Nej det går inte. Jag måste ha Cochroach. Ring nu." Agent Butterfly var Boråssäpos skickligaste kvinnliga agent. Hon kunde avrätta en fullvuxen muskelbyggare med en enkel knäpp på näsan och skulle i och för sig säkert duga till uppdraget. Det var bara det att Kvist inte ville blanda in henne i den här härvan. Han kunde helt enkelt inte förklara för henne att han genom vissa avvikande sexuella preferenser blivit indragen i något som kunde utvecklas till en utpressningssituation och att han ville att hon skulle ta hand om det hela. (Det vore bara för pinsamt. Dessutom skulle ett sådant avslöjande omintetgöra alla möjligheter till förlustelser med agent Butterfly på den årligt återkommande personalfest som snart skulle gå av stapeln.)

Agent Cochroach stapplade exakt femtio minuter senare in på Kenneth Kvists kontor. Han hade ena armen i band efter sitt möte med de specialtränade Israeliska agenterna och dessutom en sjörövarlapp över ena ögat. Den fick honom att likna Moshe Dayan. "Hej på dig Kvist", sade agent Cochroach med trött röst. "Vad ville du?"
"Tjenare Cochroach. Du ser lite tagen ut. Sätt dig."
"Tack." Agent Cochroach släntrade fram till och kastade sig ner i besöksstolen. "Nå, hur var det nu?"
Kenneth Kvist visste inte riktigt hur han skulle kunna föredra ärendet på ett för honom själv inte allt för komprometterande vis. Han började lite försiktigt. "Jo du förstår, jag har en god vän som har hamnat i lite av ett blåsväder."
"Jaha..."
"Ja, och nu tänkte jag att vi skulle hjälpa honom att reda ut det hela. Så här ligger det till..."
Kvist berättade om sin gode vän, som befann sig relativt högt upp på samhällsstegen och som i allt väsentligt var en mycket god människa, även fast han hade lite annorlunda smak när det handlade om sex. Agent Cochroach fick vidare höra att Kvists gode vän mer eller mindre av misstag, eller ska vi kanske säga av oförstånd, haft vissa kontakter med en prostituerad kvinna vid namn Karin Andersson, och att kvinnan ifråga gjort vissa anteckningar om dessa kontakter i en svart liten anteckningsbok som nu hade förkommit. Vännen hade frågat Kvist om han kunde hjälpa till med att återfinna den lilla svarta anteckningsboken och Kvist kunde inte se varför inte SÄPO skulle kunna hjälpa till med en sådan sak. Särskilt inte när den här vännen var en sådan nära vän till Kvist som han var och när han egentligen inte hade gjort något olagligt utan bara något dumt.
"Jag menar", sade Kvist slutligen och lade eftertryck bakom orden, "varför ska han behöva gå omkring och oroa sig för den här lilla petitessen? Han har viktigare saker för sig. Saker som rör Sveriges säkerhet."
Agent Cochroach hade situationen klar för sig. Han kliade sig bakom örat och tittade iskallt på Kenneth Kvist.
"Så nu ska jag leta rätt på den här boken alltså?"
"Jag tänkte liksom det", svarade Kvist förbindligt.
"Det ska väl gå bra antar jag." Agent Cochroach såg självsäker ut.
"Det gör det säkert", sade Kvist och log sitt allra vackraste leende. "Du får börja leta i Kumla. Mannen vi tror har lagt vantarna på anteckningsboken heter Stenström. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström för att vara exakt. Du ska få tillgång till närmare uppgifter så snart jag har kontaktat kollegorna i Örebro."
"Bra", sade agent Cochroach kort. "Vad ska jag göra med honom, när jag har funnit boken?"
"Det beror lite på omständigheterna. Först får du givetvis ta reda på huruvida han har förstått vilket brännbart stoff han sitter inne med. Har han det så kanske det är lika bra att eliminera honom. Har han det inte så kanske det räcker med en tillrättavisning. Du får använda ditt eget omdöme men jag ger dig alla befogenheter för det här uppdraget. Är det förstått? ALLA BEFOGENHETER!"
"Jo. Jag förstår." Agent Cochroach visade tänderna i ett grymt flin. "Alla befogenheter."
"Bra. Åk hem och vila dig nu. Det är möjligt att du kommer att behöva det."

Till storstaden.

Så var det dags att göra sig omaket att åka upp till Stockholm för att byta ut alla frimärken mot skönt prasslande kontanter. Där skulle ingen känna igen honom och i landets huvudstad växlades säkerligen icke oansenliga mängder frimärken varje dag in i reda pengar.
Tidigt på måndagsmorgonen packade Amadeus därför ner alla frimärken i en väska och tog tåget till den kungliga huvudstaden. Han åkte första klass, för det tyckte han att han hade råd med nu när han fått så många bidrag från skilda håll. Biljetten betalade han med tummade och väl använda tiokronorssedlar. Amadeus hade sammanlagt fått 6668 kuvert varav 963 stycken innehållit sedlar istället för frimärken. Han hade alltså fått ihop över 130.000 kronor, och när han räknade sedlarna i morse så hade han 19.260 kronor i kontanter. Livet kändes inte alls så hopplöst längre och Amadeus insåg att han nog kunde kosta på sig en kopp kaffe i restaurangvagnen.
När han gick iväg passerade han två äldre damer som satt längst fram i vagnen. Han tyckte sig känna igen vissa familjära drag hos de två kvinnorna och han fick också en känsla av att de på något sätt skärskådade honom. Det var kanske inte så mycket att bry sig om, antagligen var han lite paranoid nu när han gick omkring med så mycket sedlar och frimärken på sig.
När han nådde restaurangvagnen slog det honom att de två gråhåriga damerna hade vissa likheter med poliserna som jagat honom för den otrevliga våldtäkten. Det kanske var deras mammor. Han beställde en kopp kaffe och en tunnbrödsklämma med renkött och gick och satte sig i rökkupén. Samtidigt som han tuggade i sig den norrländska specialiteten och smuttade på sitt kaffe, funderade han över hur han skulle kunna omöjliggöra en polisiär upptäckt av sitt lilla bedrägeri. Han log i mjugg när han kom på lösningen. Vilken idé! På så sätt skulle polisen aldrig kunna säga något. Amadeus fick lite svårt att sitta still i sin bekväma förstaklassfåtölj. Han kände att han ville handla snabbt för att få sitt obehagliga lilla problem ur världen.
Stockholms central var lika ruschig som vanligt, det såg Amadeus så fort han klev av tåget. (Visserligen hade han bara varit i Stockholm en gång förut, men den gången var det också mycket folk där och han hade sett på teve flera gånger att det brukade vara människor på centralen för det mesta, så han tyckte ändå att han med ganska stor säkerhet kunde dra den slutsatsen.)
Han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen och såg sig därför om efter någon att fråga. Han ryckte flera gamla tanter i kapporna, men de såg bara förskräckta ut och försvann ifrån honom så fort de någonsin kunde. Så var det med storstadsmänniskorna, alltid lika stressade och jäktade. Amadeus längtade redan tillbaka till lilla Kumla. Men stod det inte en trevlig man i läderjacka vid det runda räcket och vinkade åt honom? Det måste vara en vänlig själ som lagt märke till Amadeus prekära belägenhet och som nu erbjöd sin hjälp. Med beslutsamma steg tågade Amadeus dit. "Hej", sade han när han kommit fram. "Jag heter Amadeus och kommer från..."
"Vem tror du är intresserad av din livshistoria lille vän?" Den skäggprydde mannen som såg ut att vara i medelåldern avbröt honom abrupt. "Ska du hänga med hem?"
Vilket konstigt bemötande. Amadeus kände sig förvirrad. Att först mer eller mindre bli avsnoppad när han försökte vara artig och presentera sig och ögonblicket därpå bli hembjuden till en man som han inte känt i mer än femton sekunder. Amadeus funderade över vad det betydde men bestämde sig till sist för att vara vänlig tillbaka. "Det är klart att jag kan följa med hem till dig", försökte han. "Men egentligen har jag faktiskt inte tid. Du förstår, jag är här i affärer."
"Jag förstår. Du ska ha betalt alltså." Den skinnklädde mönstrade Amadeus uppifrån och ner. Han verkade nöjd med vad han såg. "Suger du av den för tvåhundra spänn?"
Vad skulle han suga av? Amadeus blev än mer förvirrad. Hade människan glasspinnar hemma eller vad menade han? Det var nog bäst att schappa. "Jag måste sticka. Men tack för pratstunden."
Han lade benen på ryggen och sprang ut till de väntande taxibilarna. Kvar vid räcket stod den skinnklädde mannen och skakade sitt huvud. "Varför kom han hit då?", mumlade han för sig själv.
De närmaste fyra timmarna tillbringade Amadeus sedan antingen i en taxibil på väg till diverse postkontor eller inne i dessa postkontor, i full färd med att lösa in de frimärken han så hett åstundade att bli av med. Under resans gång hann han dessutom se det mesta av Stockholm och dess förorter och att hela kalaset gick på över tvåtusen kronor spelade ingen som helst roll. Vår unge hjälte var ju stadd i kassa.
När de sista frimärkshäftena förvandlats till reda pengar bad han att bli körd till något centralt beläget ställe. Han blev avsläppt vid kungsträdgården och betalade taxichauffören de tvåtusen som taxametern stod på. Dessutom gav han en femhundrakronorssedel i dricks till den häpne föraren.
Så vandrade han till synes planlöst omkring i city ett tag. (Planlöst var det egentligen minst av allt. Han hade visst en plan, det var bara det att han var så hemlig. Som James Bond nästan i filmen Octopussy. Han var på jakt efter en modellaffär.) Så småningom hittade han just en sådan butik uppe vid Norrmalmstorg och där slank han in och köpte en exakt kopia av en BMW 3.0 TI. Amadeus Bond Nilsdotter-Stenström bad expediten att skriva ett kvitto, bakdaterat till den 4/7, 1989 och för det kvittot betalade han tvåhundra kronor extra, så hela affären gick lös på 554 kronor.
Därefter sökte han upp en telefonkiosk och ringde till Asea Brown Boweris kontor i Stockholm. Om han inte missminde sig totalt arbetade hans gamla klasskamrat Susanne Welin där.
"ABB, godmiddag."
"Godmiddag. Susanne Welin tack."
"Ett ögonblick." Han hann precis fiska upp en cigarett innan hans samtal kopplades igenom.
"ABB, Susanne Welin."
"Hej Susanne. Det är Amadeus. Kommer du ihåg mig?"
"Hej Amadeus! Det var länge sen. Jag tror knappt att jag har hört ett ljud från dig sedan vi slutade skolan. Är du i Stockholm?"
"Ja, fast bara högst tillfälligt. Jag skall åka utomlands lite senare idag i affärer och jag en del grejor som jag inte hinner åka hem med innan, så nu undrar jag om jag kunde jag få lämna dem hos dig så länge?"
"Jamenvisst, självklart. Men vad är det för grejor då? Det är väl inget olagligt?"
"Nej då, det är bara lite papper, men det är onödigt att släpa på dem ända till Brasilien. Om du tar hand om dem så bjuder jag på krogen när jag kommer tillbaka."
"Okej. Det ska bli kul att se dig igen. När kommer du?"
"Om en halvtimme ungefär. Går det bra?"
"Javisst. Ska vi säga så?"
"Okej. Hej."
"Hej."

Amadeus fimpade sin cigarett mot den rosa delen av telefonkatalogen och gick ut i storstadsluften igen. Han kände att han började få flyt på tillvaron. Kuverten var borta, han hade en bil att skänka bort, pengarna var inlösta och snart förda i säkerhet. Han skyndade in på NK och köpte ett litet välgjort kassaskrin. Så smög han in pengarna i detsamma och bad expediten slå in skrinet i wellpapp och omslagspapper. När han betalat tog han en taxi till ABB:s kontor. Inne i taxin fäste han kassaskrinsnyckeln vid sin nyckelknippa.
Besöket hos Susanne tog bara två minuter. Amadeus kramade om henne och uttryckte sin belåtenhet med att se henne men ursäktade sig snart med att hans plan skulle gå ifrån honom, om han inte skyndade sig. Amadeus tog sig till centralen och hann precis med tretåget hem.
Nu hade han bara åttatusen kronor på sig - som han sparat för plötsliga utgifter - och det kunde ingen sätta dit honom för. På tåget författade han följande brev;

Kära medmänniska, jag måste säga att jag greps av ditt brev och av den berättelse du gav. Ditt liv verkar i mångt och mycket ha genomgått samma faser som mitt eget och jag tycker mig i det du skrivit kunna se konturerna av en varm och innerlig människa. En person som bryr sig om sina vänner men också om andra personer i sin omgivning. Jag har därför beslutat att skänka min bil till dig. Jag ber dig bara om en sak; använd bilen som jag har gjort. Placera den så att du alltid kan se den. Och lova mig att du varje gång du kastar ett öga på bilen tänker på att köttet är förgängligt och att det endast är anden som består. Tänk sedan på alla de människor i vår värld som lurar andra och som slåss och kämpar för att bygga upp en mur runt omkring sig, en mur av själlösa ting. Varför gör de detta? Jo, därför att de söker dölja sin rädsla och osäkerhet. De tror att de genom materiella ting kan få en bättre tillvaro och ett härligare liv. När du liksom jag efter tid inser ägandets fel och tingens förgänglighet - med andra ord; när du en dag finner att du kan leva i anden, ja då är du mogen att skänka bilen till nästa person som behöver omvändelse. Jag ber för att du ska få samma nytta av bilen som jag haft.

Med vänlig hälsning

Din broder AM.EN

Amadeus blev nästan lite rörd, när han läste igenom vad han skrivit. Han hade ingen aning om att han kunde få ihop någonting så vackert.

Hemma i Kumla igen gick han direkt till posten och tog en fotostatkopia på brevet. Dessutom köpte han en brun postpåse av den största storleken och packade ner bilen i den. Ett kuvert hade han sparat och brevets avsändares namn och adress skrev han på postpåsen som han sedan lämnade in den för frankering och avsändning. Efter väl förrättat värv vandrade Amadeus sedan hem till sin källare, både glad och nöjd.

Messer och Schmidt, som haft fullt upp med att försöka följa Amadeus alla manövrar under dagen släpade sig hem med trötta och svullna fötter. Inte hade de blivit klokare av det här. De hade egentligen inte förstått någonting, utom att polisfötter definitivt inte ska förpackas i pumps.

1/4, våren är här och man får luras...

Jag har inte lyckats så bra med mina små "lur" men blivit blåst ett par gånger. Det bjuder jag så gärna på. Jag kom lite som i chock när jag hittade en (lyckligtvis död och uppstoppad) mullvad inkilad i pappershögarna på kontoret men när jag väl konstaterat att det var ett däggdjur och ingen fågelspindel så gick pulsen ner igen. Lärarna vid Stene skola är så fiffiga...

Så skiner solen så man kommer ihåg att det är "gött att leva". Bara det...

Jag säger som Magnus...

"...åh-åh-åh, sommartid..."

Vad ska det vara bra för, egentligen? Jag och kossorna tycker att det är jättejobbigt...

Kände mig för en sekund lite elak

för mitt fonetiska påhopp på Höganäs vandrarhem och lågprishotell. Tänkte "hans gitarrspel hade ju faktiskt inget med rumsvärmen att göra". Men sen ändrade jag mig igen. Slipprigare fisk har jag sällan träffat. Det fanns sålunda en anledning till att Agnes kallade honom för "Ålen". Det finns visst ett vandrarhem i Jonstorp också. Ta det i stället.

Drömmar kostar ingenting...

...men särskilt mycket realism finns det inte i dem... 08.30 gick jag upp. Det känns inte som om det var länge sen...

I have a dream...

...that I shall sleep long time tomorrow...

Det finns människor som faktiskt gör skillnad...

Vid en morgonsamling vid rektorsutbildningen fick vi se och lyssna till MLK:s stora medborgarrättstal. (Som ett exempel på skicklig retorik alltså. Annars var han såklart bekant redan innan... Jag besökte dr King:s grav 1983 när jag hälsade på Ylva som jobbade som au pair i Atlanta GA.)

Jag hittade en transkription, se bara;

I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.

Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation. This momentous decree came as a great beacon light of hope to millions of Negro slaves who had been seared in the flames of withering injustice. It came as a joyous daybreak to end the long night of their captivity.

But one hundred years later, the Negro still is not free. One hundred years later, the life of the Negro is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination. One hundred years later, the Negro lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity. One hundred years later, the Negro is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land. So we have come here today to dramatize a shameful condition.

In a sense we have come to our nation's capital to cash a check. When the architects of our republic wrote the magnificent words of the Constitution and the Declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir. This note was a promise that all men, yes, black men as well as white men, would be guaranteed the unalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.

It is obvious today that America has defaulted on this promissory note insofar as her citizens of color are concerned. Instead of honoring this sacred obligation, America has given the Negro people a bad check, a check which has come back marked "insufficient funds." But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. So we have come to cash this check — a check that will give us upon demand the riches of freedom and the security of justice.

We have also come to this hallowed spot to remind America of the fierce urgency of now. This is no time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquilizing drug of gradualism. Now is the time to make real the promises of democracy. Now is the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice. Now is the time to lift our nation from the quick sands of racial injustice to the solid rock of brotherhood. Now is the time to make justice a reality for all of God's children.

It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment. This sweltering summer of the Negro's legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality. Nineteen sixty-three is not an end, but a beginning. Those who hope that the Negro needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual. There will be neither rest nor tranquility in America until the Negro is granted his citizenship rights. The whirlwinds of revolt will continue to shake the foundations of our nation until the bright day of justice emerges.

But there is something that I must say to my people who stand on the warm threshold which leads into the palace of justice. In the process of gaining our rightful place we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred.

We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force. The marvelous new militancy which has engulfed the Negro community must not lead us to a distrust of all white people, for many of our white brothers, as evidenced by their presence here today, have come to realize that their destiny is tied up with our destiny. They have come to realize that their freedom is inextricably bound to our freedom. We cannot walk alone.

As we walk, we must make the pledge that we shall always march ahead. We cannot turn back. There are those who are asking the devotees of civil rights, "When will you be satisfied?" We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. We can never be satisfied, as long as our bodies, heavy with the fatigue of travel, cannot gain lodging in the motels of the highways and the hotels of the cities. We cannot be satisfied as long as the Negro's basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one. We can never be satisfied as long as our children are stripped of their selfhood and robbed of their dignity by signs stating "For Whites Only". We cannot be satisfied as long as a Negro in Mississippi cannot vote and a Negro in New York believes he has nothing for which to vote. No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream.

I am not unmindful that some of you have come here out of great trials and tribulations. Some of you have come fresh from narrow jail cells. Some of you have come from areas where your quest for freedom left you battered by the storms of persecution and staggered by the winds of police brutality. You have been the veterans of creative suffering. Continue to work with the faith that unearned suffering is redemptive.

Go back to Mississippi, go back to Alabama, go back to South Carolina, go back to Georgia, go back to Louisiana, go back to the slums and ghettos of our northern cities, knowing that somehow this situation can and will be changed. Let us not wallow in the valley of despair.
I say to you today, my friends, so even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream. It is a dream deeply rooted in the American dream.

I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."

I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.

I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of injustice, sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

I have a dream today.

I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.

I have a dream today.

I have a dream that one day every valley shall be exalted, every hill and mountain shall be made low, the rough places will be made plain, and the crooked places will be made straight, and the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together.
This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to stand up for freedom together, knowing that we will be free one day.
This will be the day when all of God's children will be able to sing with a new meaning, "My country, 'tis of thee, sweet land of liberty, of thee I sing. Land where my fathers died, land of the pilgrim's pride, from every mountainside, let freedom ring."
And if America is to be a great nation this must become true. So let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire. Let freedom ring from the mighty mountains of New York. Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania!
Let freedom ring from the snowcapped Rockies of Colorado!
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California!
But not only that; let freedom ring from Stone Mountain of Georgia!
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee!
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi. From every mountainside, let freedom ring.

And when this happens, when we allow freedom to ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last!"

Ett par inlägg längre ner

lovade jag att skriva några rader om "Hotellet som Gud glömde". So be it.

Om ni närmar er Höganäs och behöver en säng för natten, vänd er absolut inte till "Höganäs Vandrarhem och Lågprishotell". Det är det skabbigaste, thrashigaste, "åligaste" ställe ni kan komma till. Norman Bates skulle älska att bo där. Hans mamma också.

Vi sov i 5 graders värme. Jag lovar. Eller 5 graders kyla, beroende på hur man ser det. Och när vi påpekade det dagen efter så hade man tusen ursäkter.

"Men nai skoulle jou ha vraidit pou termostauten..."

"Men det fanns ju ingen termostat?"

"Nae men det satt jou en slangklaemma daer."

"Och?"

"Ja men daet vaer jou baera att loussa påu den maed en skrouvmaejsel."

"Men det står ingenstans att man måste ha skruvmejsel med sig till Höganäs vandrarhem för att kunna få värme."

"Maen vi var jou haer till halvtrae. Nai skoule jou ha sagt te ouss."

"Men det stod ju på lappen i receptionen att ni bara var här mellan 17.00 och 19.00..."

"Jamen jag var ju troubadour."

"Jaså. Är det du som är trubaduren? Mannen som kostar 500:- i timmen och benämns som "fantastisk" i reklambladet?"

"Jaou, daet aer jaeg."

"Vore bättre om du koncentrerade dig på värme i hotellrum..."

"Jaeg kan Praud Marry utantill..."

"You bet. Man vi har frusit hela natten. Kan vi få kompensation?"

"Naee...."

Unt so weiter. Som sagt; åk inte dit!!!!

...snart så är det fredag då försöker vi igen...

Det är till och med fredag i dag.

Vi (Tom Bombadill) var förband till Ulf Dageby en gång i tiden, på Göranssonska gården i Lindesberg, vi drack lite öl efteråt, jag minns att jag frågade honom hur det kändes att vara national-ikon och påhittare av så många klatschiga fraser. Han var rätt nöjd med det vad jag kan minnas. Lite självgod till och med. Men det må vara honom ursäktat med tanke på vad han faktiskt åstadkommit.

"Det är nån som våldtar din mamma på storvaruhusets golv..."

"Vi fortsätter att spela rock´n roll men vi håller på att dö..."

"Ha-de-rattan-da-da-umpa-pa!!!"

"Om du letar efter röka när du är i Göteborg

upp vid Näckrosdammen, Vasaparken eller femmans torg

kom ihåg skvallerbytta bing bång sitter som på nålar

ett-tu-tre är bängen där och trålar

och torskar du finns ingen förmildrande omständighet..."

Vad ville jag ha sagt med detta nu då? Att livet är en fest såklart. Och att det är fredag. Mer kan ingen människa begära.

Håkan Hellström är tillbaka...

(Har han någonsin varit borta?)

"För sent för Edelweiss" får i alla fall mig på riktigt gott humör. Dig också säkert.

Lise och jag ska inte bo tillsammans längre

Det känns väl okej att skriva det här nu, när familj och vänner är informerade "personligen" sedan en tid tillbaka och när jag - dag för dag - inser att "ryktet redan spridit sig".

Vi har varit tillsammans sedan 1989, nästan 20 år... Det är klart att det finns mycket sorg och smärta i att inse att vi inte längre är riktigt bra för varann, men nu är det som det är och då får vi också förhålla oss till det.

Våra kloka och insiktsfulla barn kommer att bo hos oss "varannanveckovis" och vi förutsätter att det kommer att funka bra.

Lise bor kvar på Baldergatan. Jag köper mina föräldrars hus (och eftersom jag redan fått frågan ett par gånger; "Nej, jag har aldrig bott där...") och räknar med att flytta in "ordentligt" i mitten av maj eller så.

Jag ska nu byta roll,

ta på mig kavajkostymen, besöka personalkontoret och agera facklig förtroendeman för skolledarna. Undrar just vad de tycker vi är värda för löneökning i år. Ska bli riktigt spännande. En kvalificerad gissning är... *pampampampam* ...3,5%

Vi fick i alla fall en riktigt härlig vårdag i Skåne, innan vintern slog till med kraft igen,

tog oss en tur till Kullaberg, och till "Mölle by the sea". Det var jättefint må ni tro, vilket skulle bevisas av ovanstående bilder. Kul att träffa Connie och Bruno också, kändes som det var länge sedan. Det som inte var lika roligt var att tvingas bo på "Hotellet som Gud glömde", men det förtjänar ett alldeles eget inlägg tror jag, så att ni ska veta vad ni till varje pris ska undvika om ni ska bo i Höganäs.

Nu ska vi till Skåne

och Höganäs ett par dagar. Trevligt.

Kanal 9 - hallå...

Blev jag hembjuden till slutspelshockey av bästgrannen P.B. Sitter vi där med chips, popcorn och alkohol, väntar på att få se Emil Kåberg in action, och så kommer....

Fidel Castro...

I och för sig en schysst och rättvinklad dokumentär om en man med slutspelsskägg, men vart fasen tog Emil vägen????

Lovar runt och håller tunt den där kanalen. Vi fick på en dvd med "best of three crownor" och det var säkert lika bra underhållning, men hockey ärändå bäst "live".

Förgivettaganden...

Usch. Först går jag på barnplaceringsträff och förväntar mig att få påskgodis av K bara för att hon alltid brukar vara så duktig på att skämma bort oss med sådant... Sedan är jag så dum så jag benämner det och frågar om hon inte måste gå upp till kontoret en gång till och hämta godiset som saknas.

Jag ser direkt på blicken jag får till svar att det var hon som behövde godis den här gången. Inte blir det bättre av att två personer till snart väller in och frågar var godisskålarna tagit vägen.

Sorry K, jag lovar att dubbelbjuda nästa gång.

Sen läser jag på NA:s websida att pappan till de döda barnen i Arboga avförts från utredningen. Åh fy fan! Stackars man! Inte nog med att han har mist sina två barn, han har också (av mig och många andra) omedelbart betraktats som "den som gjorde det".

Hur lätt har vi människor inte för att skapa oss "sanningar"? Som lika ofta sedan avbekräftas...

5 minuter i rampljuset...

...och vips har man fått sparken.

Så kan det gå om man deltar i fyrans nya "realityunderhållning" "Rent hus" och visar upp sin totala oförmåga att ens klara de mest basala städningsbehov. Aftonbladet berättar att det hände Johanna Ekberg som var med i det första programmet med sin pojkvän Henrik.

Jag såg faktiskt det programmet, inte för att jag sökte upp det men för att jag satt vid tv:n och var så trött så jag inte ens orkade byta kanal. Jag blev illamående av det jag såg. Dels för att paret faktiskt hade det riktigt vidrigt hemma och inte verkade förstå det själva, men också därför att tv fyra gått över alla gränser i "vi-skiter-i-människors-integritet-om-de-är-så-puckade-att-de-ställer-upp".

Jag tyckte det var värre än Jerry Springer.

Människor är så dumma att de ställer upp på sånt här, det har bevisats gång efter annan. Den här gången blev konsekvensen tydlig.

Vad är det för krafter som släpps lösa

när någon bestämmer sig för att hugga ihjäl 2 små barn och försöka göra detsamma med deras mamma? Är det ren ondska? Någon form av svartsjukeutlöst psykos? Något annat jag inte ens kan fantisera om?

Det är helt obegripligt, mycket obehagligt och oerhört ledsamt. Dessutom nära inpå. Man kan inte ens gömma sig bakom att det skedde under ett folkmord i Rwanda och därför inte gick att identifiera sig med. Det hände i lilla Arboga. Den idylliska åstaden, småstaden, Arboga som stoltserar med en gata som heter Paradisgränd.

Åh vilket party...

Så var det gjort då. Det var som jag tänkte. Jag mötte många människor jag inte sett på många år och det kändes bra med de flesta. Någon skulle jag kanske kunna ha väntat trettio år till med att träffa utan att det gjort för mycket, men på det hela taget var det faktiskt en rätt trevlig tillställning.

Aaargh, men seriously, terrible headache...

...jobbigt med folk som fyller 40...

Fast trevligt också såklart. Men jag är rädd för att jag inte kommer att kunna ge en riktigt rättvis bild av mig själv i kväll, lite trist när man möter människor man kanske inte träffat på 30 år, men å andra sidan, what to do?

Nah, det blir säkert jättebra. Kommer klassens buse och ska spöa upp mig så lägger jag mig över honom bara.

Händelserik helg på gång...

40-års-fest för Fredrik L i kväll, det ser vi ju fram mot såklart. Och i morgon är det klassfest. 30 år har gått sedan vi slutade grundskolan. Vi får se hur det blir, vilka som ska slåss med vilka och allt det där. Jag hoppas förstås att de flesta blivit vuxna, men riktigt säker kan man ju aldrig vara.

Hemma igen, inga brutna ben...

Mest skadad av alla blev naturligtvis den ende icke skidåkaren, d.v.s. jag. Ett stort blåmärke på benet efter att ha skrapat i bastuaggregatet och ett mindre hål i huvudet efter att ha fått billuckan i pannan. Men annars var det väl bra. typ. Eller... För min del kan det faktiskt kvitta precis lika med skidsemester. Men Lise och Agnes och Tuva kan ju åka igen...

Nu drar vi till Sälen ett par-fyra dagar...