men jag kommer tillkorta, i alla fall när det gäller "coola formuleringar". Livet är vad livet är. Det kanske är så man måste se det. Hållpunkter du måste förbi. Födelse, uppväxt, det däremellan, åldrandet, döden...
Hälsade på P i går, hade inte sett honom på ett par veckor. Förundrades över hur mycket han fysiskt förändras från gång till annan, lite "ljusare", lite "genomskinligare", men ändå samma P som jag känt så länge...
Så har jag R att ta hand om. Hon ringde häromdagen, lätt euforisk, hade kommit på att hennes begravning skulle kunna sluta med att alla deltog i en hejaramsa för Leksand...
Jag kunde inte förmå mig till att säga att jag hoppas Mora blir kvar... Jag kunde inte ens skratta åt eländet.
Vad är väl en separation i jämförelse? Nothing. Intet. Och i slutändan är det kanske bara ett inte. Call me neggo...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar