Lanseringen av Mormor MaMaMia blev ett totalt fiasko. I stället för att som Antonsson och Chreutzenstierna trott appellera till skilda samhällsgrupperingar lyckades Mormor MaMaMia genom sin blotta uppenbarelse skapa ett totalt kaos. Hon upplevdes som direkt frånstötande. Försäljningen av de produkter som Mormor MaMaMia satts att lansera sjönk katastrofalt.
Anton Antonsson och Victoria Creutzenstierna kände snålblåsten vina omkring öronen. De riskerade att med bli med sina arbeten om inget drastiskt inträffade. Anton Antonsson och Victoria Chreutzenstierna satt därför i många och långa nattliga krismöten och manglingar för att försöka enas om en hållbar strategi. Vad de till sist kom fram till var följande; De var tvungna att lägga skulden på någon annan. Vidare kände de sig tvingade att så långt det överhuvudtaget var möjligt förneka allt samröre med Mormor MaMaMia. Chreutzenstierna och Antonsson kom slutligen överens om att Antonsson inte för en dag till kunde stanna kvar under samma tak som Mormor MaMaMia.
Antonsson försökte göra avskedet så skonsamt som möjligt. De satt hemma hos mamma och tittade på Falcon Crest när han med så saklig röst han kunde, förklarade för henne att den passion han en gång känt hade flytt sin kos och att han inte ville att de skulle träffas mer. (I alla fall inte just nu.) "Ibland blir det så här", sade han och strök henne över den morotsfärgade tuppkammen. "Men vi är väl vuxna människor. Vi måste väl kunna skiljas som vänner? Eller vad säger du? Det kan vi väl?"
"BUU-HUU-UU... Skiljas som vänner... SNYFT! Hur kan du säga något så dumt? JAG ÄLSKAR DIG JU! BUU-HUU-HUU!!!"
"Ja men snälla lilla du, du måste väl respektera det faktum att jag inte kan känna någonting som liknar kärlek för dig längre. Förälskelsen är slut. Det måste du förstå."
"JAG HATAR DIG!!! BUU-HUU-HUU! DIN ATTANS SOL-OCH-VÅRARE!"
"Fast nu är det ju faktiskt jag som har försörjt dig och inte tvärt om."
"DET SPELAR INGEN ROLL! JAG HATAR DIG I ALLA FALL. DU HAR SPELAT MED MINA KÄNSLOR. DU HAR GJORT SÅ JAG HAR FÖRLORAT KONTAKTEN MED MIN ENDE SON! BUU-HUU-HUU!!! DU HAR FÅTT MIG ATT SKÄMMA UT MIG OFFENTLIGT! JAG SKA TAMMEFAN MÖRDA DIG DIN JÄVLA JÄVEL!" Mamma förlorade plötsligt all verklighetsförankring. Hon lösgjorde sig från Antonssons grepp och sprang med hysteriska steg ut i köket för att hämta den laserslipade förskäraren.
Antonsson tog det säkra före det osäkra och smet. Innan han försvann passade gan påå att snappa åt sig det kontrakt som han en gång i tidernas begynnelse upprättat med Amadeus mor. Ytterdörren slog igen i samma ögonblick som mamma kom tillbaka med en förskärare som i rumsbelysningens sken glittrade kallt av stål. "AIYEAO!", utropade hon. "VAR ÄR DU DIN LÖMSKA SKIT?" I samma stund hörde hon Anton Antonssons Mercedez starta och när hon sprang fram till fönstret kunde hon se de klarröda bakljusen försvinna bort i mörkret.
Hon stod ensam i världen. Vem kunde hjälpa henne? Det fanns bara en och denne någon var Amadeus. Fast inte just nu. Först skulle hon slicka sina sår, och skrika ut sin plåga likt en gråterska från Mellanöstern.
Amadeus och polisen.
Efter ett par dagar kände sig Amadeus så trygg och säker att han så smått började fundera på om han skulle åka upp och hämta pengarna hos Susanne Welin. Men tänkte han, det skadar nog inte att de blir kvar där uppe ett tag till. Ju längre jag har kvar dem, desto längre räcker de. Det är svårt att slösa bort pengar som man inte har. Kanske ska jag köpa mig ett litet hus. Det är ett bra sätt att förränta kapitalet på - eller om jag kanske ska köpa aktier. Det tål att tänka på, det gör det.
Amadeus bestämde sig för att göra någonting roligt. Han hade lite svårt för att komma på vad han skulle hitta på, men så slog det honom att det var väldigt länge sedan han besökte systembolaget och startade en kö.
När han stegade in på systemet märkte han direkt att det var en perfekt dag för att starta en kö eftersom det bara fanns två kassörskor i hela butiken. Amadeus ställde sig vid sidan av ett tag för att iaktta expediterna och ganska snart såg han att den äldre damen var klart snabbast. Det var självklart därför som han valde hennes kö. När han kom fram till kassan bad han kassörskan ta fram varunytt. Han bläddrade i broschyren en liten stund och började sedan förhöra sig om diverse viner. Han ville ha reda på vilka som var torra och vilka som var mindre torra och om kassörskan måhända kunde rekommendera några såsom varande särskilt prisvärda. Efter femton minuter var kön redan halvvägs framme vid dörren. Då passerade den andra kassörskan bakom ryggen på kassörskan som Amadeus talade med.
"Du", ropade Amadeus ljudligt och vinkade till sig den yngre kassörskan. "Vänta. Var det inte du som hjälpte mig att köpa ett vitt vin till gravlaxkrustader och ett rött vin till köttbullar för inte så länge sedan?"
Kassörskan såg frågande ut men verkade ändå lite stolt över att vara ihågkommen. "Nja", svarade hon. "Jag vet inte..."
"Jo", sade Amadeus ivrigt. "Jag minns mycket väl att det var du. Du talade så varmt om hur bra just de vinerna passade för att binda hop en kväll och du hade så rätt. Det blev en mycket lyckad afton och flickan som jag bjudit in på middag blev förälskad i mig omedelbart. Det sade bara klick. Nu ska min flickvän komma till mig ikväll, och vi ska förlova oss. Kan inte du hjälpa mig att hitta rätt bland vinets vindliga irrgångar en gång till? Så lovar jag att bjuda dig på bröllopet."
Tänk att hon - en vanlig oansenlig systembolagskassörska - varit så behjälplig i kärleken. Hon ville gärna erbjuda sitt kunnande ännu en gång. "Jovisst, gärna. Vad ska du ha servera för mat?"
"Jag tänkte mig en laxpaté till förrätt och sedan en cognacsflamberad oxfilé med rödvinssås som huvudrätt och friterad camembert efteråt. Så jag behöver ett vitt vin till patén och ett rött till köttet och så kanske ett dessertvin till efterrätten och möjligtvis också en apertif."
Amadeus såg belåtet hur de båda kassörskorna började diskutera olika alternativ. Efter en stund var de djupt inne i en högljudd argumentation om diverse viners respektive förträfflighet. Köerna till de båda kassorna ökade hela tiden.
Efter ungefär tjugo minuter satte han in stöten. "Jag har lite bråttom förresten. Kan jag få en Diamant och en Parador och en liten flaska Körsbärsvin."
När han betalat och var på väg ut passade han på att se sig omkring. Butiken var full av irriterat mumlande människor. Amadeus flinade elakt och vandrade hem till sin källare.
När han kom hem smög han upp till Karin för att hämta ett vinglas. Han såg att det låg en lapp på köksbordet och kunde inte låta bli att kasta ett öga på den.
Amadeus!
Jag vet nog att du är här och smyger ibland. (Dessutom vet jag att du har stulit min adressbok och att du ligger förskräckligt risigt till om du inte genast lämnar tillbaka den. Jag har vänner i hög polisiär ställning.) I vilket fall som helst så ska du ringa 119700 och fråga efter Åkesson. Det är bråttom.
Karin
Amadeus skyndade sig att slå telefonnumret och när han hörde vem som svarade besannades genast hans värsta mardrömmar.
"Polisen, godmiddag."
Amadeus blev väldigt torr i halsen men till slut fick han ändå fram följande; "Hrm, god middag. Kan jag få tala med Åkesson."
"Det går bra det. Ett ögonblick bara."
Samtalet kopplades vidare. Amadeus tyckte att det dröjde en evighet innan Åkesson svarade. Så småningom hördes ändå en barsk stämma; "Kriminalinspektör Åkesson."
"Goddag. Hej. Jag heter Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Jag fick ett meddelande om att jag skulle ringa det här numret, men nu förstår jag att det måste vara ett skämt. Hej då."
"Inte så bråttom om jag får be. Det var bra att du ringde och det här är inget skämt. Jag skulle vilja prata med dig. Kan du komma hit i morgon vid ettsnåret?"
"Ja det kan jag väl antar jag. Vad gäller det?"
"Det kan vi tala om när vi ses. Ska vi säga i klockan ett i morgon då?"
"Ja. Adjö då."
"Hej."
Amadeus kände sig mycket sjuk. Hade den där förskräckliga Ruske verkligen anmält honom till polisen? Livet kändes hårdare än det gjort på mycket länge. Om han bara vågade ta livet av sig. Det skulle vara den bästa utvägen. Amadeus försökte fördjupa sig i en bok om japanska seppukumetoder för att förtränga det stundande sammanbrottet men det visade sig vara omöjligt. Han fick inget sammanhang i meningarna. Amadeus tyckte egentligen inte att han hade gjort något fel. Han kunde inte rå för att folk skickade pengar till honom. Och han skrev ju faktiskt i annonsen att han bara önskade ett svar. Inte kunde han rå för att folk inte brydde sig om vad han skrev. Förresten så hade han ju inte ens läst några brev utan bara tagit ett kuvert ur högen. Han tänkte minsann inte hamna i fängelse för att folk inte kunde läsa hans annons på rätt sätt. Amadeus lade pannan i djupa veck, för att försöka komma fram till en lösning.
"Ja", utropade han plötsligt. Nu visste han hur han skulle kunna lösa problemet. Att han inte tänkte på det på en gång. Det var ju så Dudley Moore gjorde i filmen "En fru för mycket".
Amadeus försökte lista ut hur förhöret skulle komma att framskrida. Först frågar han nog vad jag heter och sedan kommer han att tala om varför jag är polisanmäld tänkte han. Sen då? Sen kommer han att fråga vad jag gjort med alla annonssvar och hur många svar jag fått och sedan...
Hela kvällen tränade Amadeus på vad han skulle svara. Så väl förberedd hade han aldrig varit förr. Inte ens när han hade skrivningar i skolan. Han kände sig trygg när han gick och lade sig.
Morgonen därpå hade nervositeten infunnit sig igen. För att lugna magen köpte han sig en frukostbulle på Sveas konditori, innan han tog tåget till Örebro. Det kändes lite bättre när han fått något i sig.
När han anlände till Örebro hade han fortfarande en bra stund på sig innan han skulle möta sitt öde så han tog tillfället i akt att gå in i Nikolaikyrkan och meditera. Samtidigt som han mediterade upprepade han potentiella frågor och svar för sig själv. Genomgången gjorde honom bara mer skärrad, så det var med mycket darriga ben han 13.00 klev in genom dörren till polishögkvarteret vid stortorget.
Han blev visad vägen till andra våningen och med en stor tjock klump i halsen knackade han på dörren till Åkessons rum.
"Kom in", hördes det där inifrån.
"Goddag, jag sku..."
"Goddag på dig, var så god och sitt."
Amadeus noterade att Åkesson var i femtiofemårsåldern och att han gav intryck av att vara en bestämd och tillknäppt person. Amadeus kände att han egentligen behövde gå på toaletten men för att inte visa sig allt för nervös bestämde han sig ändå för att stanna kvar och hålla sig så länge det gick.
"Jaha", sade Åkesson. "Vet du varför du är här?"
"Amadeus B. Nilsdotter-Stenström", svarade Amadeus, precis som han planerat. Det tog en liten stund innan det gick upp för honom att han visserligen svarat helt rätt fast på fel fråga.
"Jag tänkte just komma till det." Kriminalinspektör Åkesson log lite snett. "Fast nu ville jag höra om du visste varför jag ville prata med dig."
"Jag har bränt dom." Nej! Angst! Gott im himmel. Det här stämde inte alls. Vad i hela friden skulle han svara nu? Amadeus blundade hårt, för att försöka bringa lite ordning i tankeverksamheten. När han en kort stund senare tittade upp, såg han att Åkesson under tiden hunnit sätta på sig ett par metallbågade glasögon. Iförd dessa brillor såg han precis ut som Amadeus gamla svensklärare; Niklas Ekentoft. (Ekentoft var en mästare på att avslöja fusk. Mer än en gång hade Amadeus med skammens rodnad blossande på kinderna fått lämna klassrummet efter att ha blivit ertappad med att försöka lura till sig ett bättre betyg i svenska.) All lust att ljuga rann av Amadeus. Han bestämde sig i stället för att försöka ge ett undvikande svar. "Jag vet inte om det möjligtvis kan vara för den annons jag satt in i tidningen om att jag hade en BMW att skänka bort." Oops, tänkte han. Nu svarade jag fel.
"Det stämmer", svarade Åkesson. "Kan du börja från början."
Med tårar i ögonen och med magen i uppror började han sin historia. Han var så ärlig han kunde även om han kanske omedvetet lade in en del färgningar i sin framställning. I sin berättelse var han en rättrogen mormon och han berättade hur bilen hjälpt honom att komma till insikt om vilken mening hans liv hade. "Genom att se på bilen och genom den påminna mig om hur förgängliga de materiella tingen var, blev jag till en ny människa. Vad skulle jag med den gamla bilen? Jag bestämde mig helt enkelt för att skänka bort den för att vinna lite andlighet istället."
Åkesson nickade då och då, men han sade ingenting.
"Det var då alltihop spårade ur, när jag fick massor med svar istället för bara ett. Jag fick panik och brände upp alla svaren utom ett som jag drog på måfå."
Kriminalinspektör Åkesson öppnade äntligen munnen. "Men hur kan det komma sig att du satte in en annons på en bil som du inte ägde? Du har ju aldrig haft någon bil."
"Jag har visst haft en bil", svarade Amadeus förnärmat. "Men den har jag skickat iväg för länge sen. Den är redan bortskänkt."
"Ljug inte för mig. Du har aldrig ägt någon bil. Jag har kollat det med bilregistret, och de är säkra på sin sak."
"Men jag har faktiskt skänkt bort bilen. Jag skickade den med posten i förra veckan."
Åkesson såg förbryllad ut. Han tog upp en cigarrcigarill ur skrivbordslådan och började intensivt att tugga på densamma medan han försökte analysera vad Amadeus sagt. "Skickade du den med posten?"
"Javisst. Och bilen har jag lagligen köpt. Titta här, jag har till och med kvittot med mig." Amadeus räckte över inköpsnotan från leksaksaffären till Åkesson som betraktade den en lång stund. "Menar du att det var en leksaksbil du skänkte bort?"
"Men det är väl självklart. Har jag någonsin påstått något annat?"
"Men i annonsen står det inget om att det inte skulle vara en riktig bil."
"Det förstår väl alla. Ingen är väl så dum att han skänker bort en riktig bil."
Åkesson tog fram en pärm från hyllan. Den var märkt med texten Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Bedrägeri. 12 NB 7865 YK 28 B. "Vi ska se på annonsen", sade han dystert och bläddrade i akten. "Få se nu, BMW 3.0 TI, inköpt 1986, bortskänkes..."
"Där ser du", skrek Amadeus triumfatoriskt. "Om det hade varit en riktig bil så borde det ha stått årsmodell i stället för inköpt. Jag har inte försökt lura någon!"
"Jag kan inte bevisa något. Men nog verkar det lite konstigt. Anmälaren påstår hur som helst att du medvetet försökt lura till dig pengar."
Amadeus såg förorättad ut. "Det har jag inte!", sade han mycket bestämt.
"Hon är i och för sig känd hos polisen sedan tidigare eftersom hon brukar anmäla allt och alla så jag antar att jag kan lägga ner fallet. Det var i alla fall bra att du tog dig tid att komma hit och klara upp alltihop. Har du tid att ta en kopp kaffe innan du går?"
"Tackar som frågar." (Amadeus hade bestämt sig för att ge ett så hederligt intryck som möjligt och att dricka kaffe tillsammans med kriminalinspektören var att ge ett gott och hederligt intryck.)
Dessvärre hade inspektören bara sladdrigt automatkaffe att bjuda på. Det smakade otäckt och Amadeus mage kom i olag igen.
När han tackat för sig och sagt adjö till Åkesson fick han skyndsamt ila till toaletten. Det var ändå med en känsla av lättnad inom sig han vandrade ut från polishuset. Allt hade slutat bättre än han från början kunnat föreställa sig.
Den japanska hämnden.
Ju mer vår unge hjälte tänkte på den obehagliga situation han hamnat i på grund av Berit Ruskes illasinnade sinne, desto mer övertygad blev han om att hon gjort sig förtjänt av en gruvlig hämnd. Om det stämde som polisen sade - och det gjorde det säkert - så var hon redan före sitt ingripande mot Amadeus välkänd på polisstationen och det innebar alltså att hon redan tidigare utfört liknande nidingsdåd mot andra oskyldiga individer.
Tänk om han kunde få tag på alla dessa förfördelade människor. Då kunde de bilda en hemlig sammanslutning vars främsta och enda mål skulle vara att radera ut Ruskes gestalt från jordens yta.
Det skulle vara mumma det men Amadeus insåg att det kanske skulle bli svårt att genomföra. Det var nämligen inte alls omöjligt att flera av dessa oskyldiga människor inte hade någon lust att ge sig tillkänna. I likhet med honom själv kanske de utfört någon aktivitet som visserligen inte var olaglig, men måhända lite ljusskygg.
Han fick nog utföra sin hämnd ensam. En japansk hämnd som inte bara slog till mot Ruske själv utan också mot hennes avkommor och deras avkommor intill fjärde led, om det nu fanns några sådana. (Amadeus var en passionerad läsare av all slags litteratur som på det ena eller andra sättet berörde kinesiskt och japanskt levnadssätt. Med förtjusning drog han sig till minnes hur familjen Struan i James Clavells roman "Tai Pan" utförde hemska dåd mot familjen Brock och hur hämnden fortsatte flera generationer senare i boken "Noble House" av samme författare.)
Så skulle hämnden mot Ruske bli. En försiktig början riktad mot Ruske själv och sedan ett slag mot hennes säkert minst lika lömska avkomma utdelat antingen av Amadeus själv eller av Amadeus arvinge. Det fanns ett litet problem med den delen av planen, nämligen det faktum att Amadeus för tillfället inte hade någon arvinge, men det skulle säkert ordna sig så småningom. Om inte annat så kunde han alltid importera ett barn från något fattigt land i sydamerika.
Amadeus tänkte börja sin hämnd genom att ringa upp Ruske och skrämma henne. Hotsamtal per telefon var riktigt otäcka, det visst han av egen erfarenhet eftersom han väl kom ihåg alla de gånger som Bo Bluckert ringt och hotat honom med jobb. Hot skulle det alltså bli, han tänkte terrorisera henne med telefonsamtal dygnet runt och förställa rösten så att Ruske skulle tro att det var massor med olika människor som ringde och ville hämnas. Sedan, efter alla telefonsamtalen, var det lämpligt att börja skicka saker till henne. Olika former av hemska brev med bombatrapper och halvruttna råttor och avskurna öron. Överhuvudtaget allt som kunde räknas som normalt i en japansk hämnd. Efter det skulle hon säkert vara mör. Egentligen var Amadeus så pass arg att han nästan ville ta livet av kärringen omedelbart, men för att hämnden skulle bli riktigt bra skulle hon först få lida i ett tiotal år allraminst. Sedan kunde han göra slut på henne. Det var bara rätt åt henne. Hon hade säkert själv skrämt livet ur många äldre med sina gemena polisanmälningar.
Amadeus njöt av den tillfredsställande känsla som dessa tankar gav honom. Det var skönt att sitta med trumfkort på hand, det var skönt att han visste att Berit Ruske snart skulle vara en blöt manet, illa klämd mellan hans hårda japanska hämndnypor.
Den hårdhänte Amadeus gick till telefonkiosken och ringde. Han letade fram Ruskes telefonnummer i katalogen och petade sedan med stenhårda fingrar fram hennes nummer. Det tog flera signaler innan hon svarade.
"Ruske."
"Du ska få lida Ruske, oj vad du ska få lida. Ha!" Han sade det med sin mörkaste och mest maskulina stämma och han var säker på att den lilla enkla inledningen halvt om halvt skrämde livet ur henne.
"Du ska dö en plågsam död, din jävla kärring!"
"Jag förstår att det är Amadeus B. Nilsdotter-Stenström som jag har äran att prata med", vräkte Ruske ur sig helt utan förvarning.
Amadeus blev dödsförskräckt.
"En sak ska du veta", fortsatte Ruske.
Amadeus kastade på luren. Han flämtade hysteriskt och var tvungen att nypa sig hårt i armen för att kunna lugna ner sig. Hur kunde hon veta att det var han? Av alla de myriader människor hon anmält genom århundradena? Tänk om hon skulle anmäla honom en gång till för olaga telefonhot. En gång kunde han klara av att dupera polisen men det skulle ALDRIG gå två gånger. Amadeus knäskålar klapprade mot varann.
En sån jävla kärring. Det gick inte att hämnas på en sådan. Det var nog bäst att låta hämnden vila för tillfället. Men någon gång i framtiden skulle han minsann låta den japanska hämnden drabba Ruske och hennes avkomma, intill nittonde led. Med den tanken blev han lugn igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar