Amadeus 022

Karin gör en upptäckt.

Karin tyckte att det var underligt att Amadeus inte kom tillbaka. Hon tyckte att hon hållit honom på sträckbänken länge nog, så pass länge att han rimligtvis bara borde ha en sak i huvudet vid det här laget. (Henne.) Något måste alltså ha gått fel i hennes planering. Inte kunde det väl vara hennes sexappeal som börjat avta? Hon trodde inte det eftersom han från början reagerat precis efter beräkningarna. Det måste alltså ligga någon okänd faktor bakom. Killen kanske hade haft någon svårartad sexuell upplevelse som låg som ett psykologiskt hinder i vägen. Kanske hade han någon gång blivit skrämd av en elak kvinna. Nå, om inte annat så skulle han väl komma tillbaka när han blev hungrig. Vad Karin kunde förstå hade han inte överdrivet gott om pengar. Till dess kunde hon väl ge sig till tåls.
Men det kliade lite grann i de nedre regionerna, det gjorde det faktiskt. Det kunde inte vara bra för en kvinna som haft ett så aktivt sexliv att plötsligt avhålla sig helt från dylika aktiviteter. Hon kanske skulle ta och titta efter i sin adressbok, kolla upp om det inte kunde finnas någon liten gullig sak som inte bodde allt för långt från Kumla. (Det borde det göra, hon hade ju faktiskt haft kunder från hela mellansverige.) För en gångs skull kanske hon till och med skulle göra det för sitt eget nöjes skull och alldeles gratis. Hon tände en cigarett medan hon funderade och så bestämde hon sig. Det kunde absolut inte skada att se efter vilka små gullpluttar som fanns att tillgå.

En timme senare hade Karin letat igenom lägenheten tre gånger. Hon blev mycket bestört när hon insåg att adressboken inte bara var förlagd utan definitivt försvunnen. Omedelbart kände hon paniken komma krypande. I den boken fanns ju telefonnumren både till den lokale säpochefen i Borås, han som brukade vilja bli upphängd i stortårna och killad med en fjäder tills han började stamma, och till förre hälso och sjukvårdsministern som mest var inne på gyttjebrottning och smisk och gurkor i stjärten. Dessutom fanns där en hel del lokala potentater med ännu mer speciella böjelser. Hon var alltså tvungen att få tillbaka adressboken. Det var nog bäst att Kenneth Kvist - den lokale Boråssäpon - fick reda på vad som hade hänt, så fort det överhuvudtaget var möjligt.

Upprensande.

Amadeus bestämde sig för att det var dags att ta en ny tur ut i skogen, en tur av ett betydligt ohederligare och mindre heligt slag än den han företog förra gången. Han tog fram sin ryggsäck och packade den proppfull med alla de kuvert han ända fram till för bara för bara någon dag sedan varit så glad över att få. (Nu var de bara ännu en av de många tunga bördor han tvingades bära). Men om han bara lyckades bära dem en liten bit till så skulle han kanske kunna undanröja bevisen på ett snyggt sätt. Han skulle nämligen elda upp breven. Med hjälp av ett gammaldags hedniskt eldsoffer skulle han låta de synbara tecknen på sin skuld gå upp i rök och därmed kroppsligen och andligen befria honom.
Han tog sin cykel och körde ner till Shellmacken vid E4:an där han införskaffade en flaska T-röd och ett ekonomipaket braständstickor. Så trampade han iväg på den lantligt idylliska grusväg som ledde upp till Åbytorp. En kvart senare svängde han in på Sillagatan och fortsatte köra mot skogen. Så körde han genom tunneln under motorvägen och fortsatte till det privata grustag som han tydligt kunde minnas att han vid ett flertal tillfällen besökt när han var liten pilt. (Mamma tyckte att det var så mysigt just där att hon ofta tog med honom dit. Varför hon gjorde det kunde han inte riktigt förstå. Han fick alltid så mycket sand i munnen när han lekte.)
Han fick lägga sig på marken och genomföra några avslappningsövningar när han kom fram eftersom cykelturen tagit så hårt på honom. Inom sig hörde han Lars-Eric Uneståhls lågmälda mässande; "Du känner dig helt lugn, lugn och fin, inom dig har du ett rum, försök att finna det rummet, möblera det som du vill, se till att du trivs..." Amadeus höll på att somna när hans inre rum plötsligt började brinna. Han gav till ett kort skri, vaknade till och ruskade på sig. Det måste vara ett omen. Bäst att sätta fart omedelbart.
Inne i skogen som låg bredvid grustaget började han att bryta torra grenar och kvistar. Han var noga med att bara ta smågrenar under stora skyddande grenar på fullvuxna granar för att hundraprocentigt gardera sig mot upptäckt. När han fått ihop många grenar av varierande tjocklek och beskaffenhet så gick han bort från skogen och ner i grusgropen. Där skrapade han undan sand så att han fick en stor frilagd yta. (Elden skulle minsann inte få en chans att sprida sig). Så grävde han ett dike rakt igenom den tilltänkta eldytan för att försäkra sig om ett bra luftdrag. Därefter lade han ner lite ris och några kraftigare grenar i gropen. Så alternerade han mellan kuvert och grenar ända tills han fått ihop en stor hög. Det var med en känsla av lycka och tillfredsställelse som han hällde på T-spriten och tände på.
Vilken härlig brasa det blev. Nästan som när han och en kamrat en gång stulit en cykel från cykelstället vid Vialundskolan och fjuttat på framdäcket bara för att se om det verkligen skulle ryka så mycket som de trodde. Det var allt bra trevligt med eld.
Men det blev inte tillräckligt mycket fart på brasan tyckte han. Det borde brinna mer. Han kanske skulle ta till det där cykeltricket ändå. Snabbt sprang han bort till cykeln och skruvade loss framdäcket. Så gillrade han upp det som ett grillgaller ovanför elden och skovlade upp de halvbrunna kuverten och granresterna på gallret. Genast blev det betydligt mycket mera fyr. Yippie! Amadeus satte sig belåtet ner och tittade på elden. Gud vad fint det brann. Men rök det inte lite väl mycket? Och luktade det inte konstigt? Nästan som... SOM GUMMI!!!
Med ens kom han ihåg fortsättningen på historien om cykeln vid Vialundskolan. Det rök som satan den gången också och skolans rektor kom omedelbart utrusande från sin expedition för att se vad som stod på. Han banade väg genom den pubertala massan med ungdomar och drabbades av vådlig hosta i samma stund som han skulle höra sig för om vad som pågick.
"Uh-huh uh-huh, skingra er, host-host", lät det om rektorn.
Ingen förstod vad han sade så han fick ropa om och om igen och dessutom handgripligen tvinga sig fram. När han nått de förkolnade resterna av cykeln avkrävde han omedelbart massan ett besked om de skyldigas namn. Ingen sade något just då men tydligen fanns det en Quisling bland eleverna eftersom Amadeus och hans kamrat blev någon timme senare uppkallade till rektorsexpeditionen och ställda till ansvar för nidingsdådet. Amadeus försökte hålla sig kall men hans kamrat bröt gråtande samman och erkände alltsammans och tvingade därigenom unge Nilsdotter-Stenström att göra detsamma. Rektorn ringde hem till Amadeus mamma som belade honom med utegångsförbud varje lördagskväll i tre veckor och dessutom konfiskerade hans fickpengar ända till cykeln var betald. Så hade det slutat då och nu hade han nästan gjort samma tabbe igen. Han måste skynda sig att släcka elden innan någon kände gummilukten och kallade dit brandkåren. Det värsta var att han inte hade något vatten. Ångesten gav honom emellertid oanade krafter och han kände hur det rann till i blåsan. Efter ett visst fumlande med gylfen fick han upp sin snopp och urinerade därefter med kraftig stråle på den rykande elden. När han inte kunde klämma fram en enda liten droppe till stoppade han in sin brandsläckare och rörde om i kolresterna. (Med en pinne.) Efter en timmes omväxlande omrörande och stampande var hela högen släckt och endast en spröd ljusgrå aska återstod. Amadeus kände sig lättare till mods men var ännu inte helt säker på att han lyckats förstöra bevisen. Han hade läst om att polisen kunde undersöka aska och med stor visshet dra slutsatser om vad askan varit innan den blev just aska. (I det här fallet alltså brev, granbitar, cykeldäck och kuvert.) För att säkert se till att ingen skulle kunna avslöja honom grävde han därför upp askan och hällde den i ryggsäcken. Så tog han sin lemlästade cykel och ledde den till Kumla igen. Väl hemma smög han in i den gemensamma duschen i källaren och spolade ner askan i toaletten. Eftermiddagen tillbringade Amadeus så med att febrilt försöka göra ren ryggsäcken.

SÄPO.

Kenneth Kvist var upprörd. Han var också förvirrad och uppbragt och generad och ledsen och rädd. Det enda negativa epitet som inte passade in på honom var handlingsförlamad. Han förde samman sina händer och bröt fingrarna mot varann så att ett ljudligt knäppande hördes. Så lutade han sig tillbaka i fåtöljen och ropade in sin sekreterare. "Ann-Inger, skynda dig in hit."
"Kommer." Ann-Inger Skoogh reste sig från sin plats vid skrivbordet och skyndade in i chefens rum. "Vad ville du Kenneth?"
"Var är agent Cochroach någonstans?"
"Jag tror att han är hemma och vilar sig. Han kom tillbaka från mellanöstern igår och vad jag kan förstå så var det visst rätt tufft där nere. Han fick eliminera ett fyrtiotal Israeler hörde jag. MOSSAD allihop."
"Jag måste träffa honom omedelbart. Du får ringa till honom."
"Är det så akut? Kan du inte lugna dig en dag eller två? Eller ta agent Butterfly istället?" (Ann-Inger Skoogh var i största hemlighet och på avstånd förälskad i agent Cochroach, som i hennes tycke var den modigaste och mest manlige man som vandrade på jordskorpans yta. Nu ville hon beskydda honom från ytterligare ett farligt uppdrag så tätt inpå det andra.)
"Agent Butterfly? Nej det går inte. Jag måste ha Cochroach. Ring nu." Agent Butterfly var Boråssäpos skickligaste kvinnliga agent. Hon kunde avrätta en fullvuxen muskelbyggare med en enkel knäpp på näsan och skulle i och för sig säkert duga till uppdraget. Det var bara det att Kvist inte ville blanda in henne i den här härvan. Han kunde helt enkelt inte förklara för henne att han genom vissa avvikande sexuella preferenser blivit indragen i något som kunde utvecklas till en utpressningssituation och att han ville att hon skulle ta hand om det hela. (Det vore bara för pinsamt. Dessutom skulle ett sådant avslöjande omintetgöra alla möjligheter till förlustelser med agent Butterfly på den årligt återkommande personalfest som snart skulle gå av stapeln.)

Agent Cochroach stapplade exakt femtio minuter senare in på Kenneth Kvists kontor. Han hade ena armen i band efter sitt möte med de specialtränade Israeliska agenterna och dessutom en sjörövarlapp över ena ögat. Den fick honom att likna Moshe Dayan. "Hej på dig Kvist", sade agent Cochroach med trött röst. "Vad ville du?"
"Tjenare Cochroach. Du ser lite tagen ut. Sätt dig."
"Tack." Agent Cochroach släntrade fram till och kastade sig ner i besöksstolen. "Nå, hur var det nu?"
Kenneth Kvist visste inte riktigt hur han skulle kunna föredra ärendet på ett för honom själv inte allt för komprometterande vis. Han började lite försiktigt. "Jo du förstår, jag har en god vän som har hamnat i lite av ett blåsväder."
"Jaha..."
"Ja, och nu tänkte jag att vi skulle hjälpa honom att reda ut det hela. Så här ligger det till..."
Kvist berättade om sin gode vän, som befann sig relativt högt upp på samhällsstegen och som i allt väsentligt var en mycket god människa, även fast han hade lite annorlunda smak när det handlade om sex. Agent Cochroach fick vidare höra att Kvists gode vän mer eller mindre av misstag, eller ska vi kanske säga av oförstånd, haft vissa kontakter med en prostituerad kvinna vid namn Karin Andersson, och att kvinnan ifråga gjort vissa anteckningar om dessa kontakter i en svart liten anteckningsbok som nu hade förkommit. Vännen hade frågat Kvist om han kunde hjälpa till med att återfinna den lilla svarta anteckningsboken och Kvist kunde inte se varför inte SÄPO skulle kunna hjälpa till med en sådan sak. Särskilt inte när den här vännen var en sådan nära vän till Kvist som han var och när han egentligen inte hade gjort något olagligt utan bara något dumt.
"Jag menar", sade Kvist slutligen och lade eftertryck bakom orden, "varför ska han behöva gå omkring och oroa sig för den här lilla petitessen? Han har viktigare saker för sig. Saker som rör Sveriges säkerhet."
Agent Cochroach hade situationen klar för sig. Han kliade sig bakom örat och tittade iskallt på Kenneth Kvist.
"Så nu ska jag leta rätt på den här boken alltså?"
"Jag tänkte liksom det", svarade Kvist förbindligt.
"Det ska väl gå bra antar jag." Agent Cochroach såg självsäker ut.
"Det gör det säkert", sade Kvist och log sitt allra vackraste leende. "Du får börja leta i Kumla. Mannen vi tror har lagt vantarna på anteckningsboken heter Stenström. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström för att vara exakt. Du ska få tillgång till närmare uppgifter så snart jag har kontaktat kollegorna i Örebro."
"Bra", sade agent Cochroach kort. "Vad ska jag göra med honom, när jag har funnit boken?"
"Det beror lite på omständigheterna. Först får du givetvis ta reda på huruvida han har förstått vilket brännbart stoff han sitter inne med. Har han det så kanske det är lika bra att eliminera honom. Har han det inte så kanske det räcker med en tillrättavisning. Du får använda ditt eget omdöme men jag ger dig alla befogenheter för det här uppdraget. Är det förstått? ALLA BEFOGENHETER!"
"Jo. Jag förstår." Agent Cochroach visade tänderna i ett grymt flin. "Alla befogenheter."
"Bra. Åk hem och vila dig nu. Det är möjligt att du kommer att behöva det."

Till storstaden.

Så var det dags att göra sig omaket att åka upp till Stockholm för att byta ut alla frimärken mot skönt prasslande kontanter. Där skulle ingen känna igen honom och i landets huvudstad växlades säkerligen icke oansenliga mängder frimärken varje dag in i reda pengar.
Tidigt på måndagsmorgonen packade Amadeus därför ner alla frimärken i en väska och tog tåget till den kungliga huvudstaden. Han åkte första klass, för det tyckte han att han hade råd med nu när han fått så många bidrag från skilda håll. Biljetten betalade han med tummade och väl använda tiokronorssedlar. Amadeus hade sammanlagt fått 6668 kuvert varav 963 stycken innehållit sedlar istället för frimärken. Han hade alltså fått ihop över 130.000 kronor, och när han räknade sedlarna i morse så hade han 19.260 kronor i kontanter. Livet kändes inte alls så hopplöst längre och Amadeus insåg att han nog kunde kosta på sig en kopp kaffe i restaurangvagnen.
När han gick iväg passerade han två äldre damer som satt längst fram i vagnen. Han tyckte sig känna igen vissa familjära drag hos de två kvinnorna och han fick också en känsla av att de på något sätt skärskådade honom. Det var kanske inte så mycket att bry sig om, antagligen var han lite paranoid nu när han gick omkring med så mycket sedlar och frimärken på sig.
När han nådde restaurangvagnen slog det honom att de två gråhåriga damerna hade vissa likheter med poliserna som jagat honom för den otrevliga våldtäkten. Det kanske var deras mammor. Han beställde en kopp kaffe och en tunnbrödsklämma med renkött och gick och satte sig i rökkupén. Samtidigt som han tuggade i sig den norrländska specialiteten och smuttade på sitt kaffe, funderade han över hur han skulle kunna omöjliggöra en polisiär upptäckt av sitt lilla bedrägeri. Han log i mjugg när han kom på lösningen. Vilken idé! På så sätt skulle polisen aldrig kunna säga något. Amadeus fick lite svårt att sitta still i sin bekväma förstaklassfåtölj. Han kände att han ville handla snabbt för att få sitt obehagliga lilla problem ur världen.
Stockholms central var lika ruschig som vanligt, det såg Amadeus så fort han klev av tåget. (Visserligen hade han bara varit i Stockholm en gång förut, men den gången var det också mycket folk där och han hade sett på teve flera gånger att det brukade vara människor på centralen för det mesta, så han tyckte ändå att han med ganska stor säkerhet kunde dra den slutsatsen.)
Han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen och såg sig därför om efter någon att fråga. Han ryckte flera gamla tanter i kapporna, men de såg bara förskräckta ut och försvann ifrån honom så fort de någonsin kunde. Så var det med storstadsmänniskorna, alltid lika stressade och jäktade. Amadeus längtade redan tillbaka till lilla Kumla. Men stod det inte en trevlig man i läderjacka vid det runda räcket och vinkade åt honom? Det måste vara en vänlig själ som lagt märke till Amadeus prekära belägenhet och som nu erbjöd sin hjälp. Med beslutsamma steg tågade Amadeus dit. "Hej", sade han när han kommit fram. "Jag heter Amadeus och kommer från..."
"Vem tror du är intresserad av din livshistoria lille vän?" Den skäggprydde mannen som såg ut att vara i medelåldern avbröt honom abrupt. "Ska du hänga med hem?"
Vilket konstigt bemötande. Amadeus kände sig förvirrad. Att först mer eller mindre bli avsnoppad när han försökte vara artig och presentera sig och ögonblicket därpå bli hembjuden till en man som han inte känt i mer än femton sekunder. Amadeus funderade över vad det betydde men bestämde sig till sist för att vara vänlig tillbaka. "Det är klart att jag kan följa med hem till dig", försökte han. "Men egentligen har jag faktiskt inte tid. Du förstår, jag är här i affärer."
"Jag förstår. Du ska ha betalt alltså." Den skinnklädde mönstrade Amadeus uppifrån och ner. Han verkade nöjd med vad han såg. "Suger du av den för tvåhundra spänn?"
Vad skulle han suga av? Amadeus blev än mer förvirrad. Hade människan glasspinnar hemma eller vad menade han? Det var nog bäst att schappa. "Jag måste sticka. Men tack för pratstunden."
Han lade benen på ryggen och sprang ut till de väntande taxibilarna. Kvar vid räcket stod den skinnklädde mannen och skakade sitt huvud. "Varför kom han hit då?", mumlade han för sig själv.
De närmaste fyra timmarna tillbringade Amadeus sedan antingen i en taxibil på väg till diverse postkontor eller inne i dessa postkontor, i full färd med att lösa in de frimärken han så hett åstundade att bli av med. Under resans gång hann han dessutom se det mesta av Stockholm och dess förorter och att hela kalaset gick på över tvåtusen kronor spelade ingen som helst roll. Vår unge hjälte var ju stadd i kassa.
När de sista frimärkshäftena förvandlats till reda pengar bad han att bli körd till något centralt beläget ställe. Han blev avsläppt vid kungsträdgården och betalade taxichauffören de tvåtusen som taxametern stod på. Dessutom gav han en femhundrakronorssedel i dricks till den häpne föraren.
Så vandrade han till synes planlöst omkring i city ett tag. (Planlöst var det egentligen minst av allt. Han hade visst en plan, det var bara det att han var så hemlig. Som James Bond nästan i filmen Octopussy. Han var på jakt efter en modellaffär.) Så småningom hittade han just en sådan butik uppe vid Norrmalmstorg och där slank han in och köpte en exakt kopia av en BMW 3.0 TI. Amadeus Bond Nilsdotter-Stenström bad expediten att skriva ett kvitto, bakdaterat till den 4/7, 1989 och för det kvittot betalade han tvåhundra kronor extra, så hela affären gick lös på 554 kronor.
Därefter sökte han upp en telefonkiosk och ringde till Asea Brown Boweris kontor i Stockholm. Om han inte missminde sig totalt arbetade hans gamla klasskamrat Susanne Welin där.
"ABB, godmiddag."
"Godmiddag. Susanne Welin tack."
"Ett ögonblick." Han hann precis fiska upp en cigarett innan hans samtal kopplades igenom.
"ABB, Susanne Welin."
"Hej Susanne. Det är Amadeus. Kommer du ihåg mig?"
"Hej Amadeus! Det var länge sen. Jag tror knappt att jag har hört ett ljud från dig sedan vi slutade skolan. Är du i Stockholm?"
"Ja, fast bara högst tillfälligt. Jag skall åka utomlands lite senare idag i affärer och jag en del grejor som jag inte hinner åka hem med innan, så nu undrar jag om jag kunde jag få lämna dem hos dig så länge?"
"Jamenvisst, självklart. Men vad är det för grejor då? Det är väl inget olagligt?"
"Nej då, det är bara lite papper, men det är onödigt att släpa på dem ända till Brasilien. Om du tar hand om dem så bjuder jag på krogen när jag kommer tillbaka."
"Okej. Det ska bli kul att se dig igen. När kommer du?"
"Om en halvtimme ungefär. Går det bra?"
"Javisst. Ska vi säga så?"
"Okej. Hej."
"Hej."

Amadeus fimpade sin cigarett mot den rosa delen av telefonkatalogen och gick ut i storstadsluften igen. Han kände att han började få flyt på tillvaron. Kuverten var borta, han hade en bil att skänka bort, pengarna var inlösta och snart förda i säkerhet. Han skyndade in på NK och köpte ett litet välgjort kassaskrin. Så smög han in pengarna i detsamma och bad expediten slå in skrinet i wellpapp och omslagspapper. När han betalat tog han en taxi till ABB:s kontor. Inne i taxin fäste han kassaskrinsnyckeln vid sin nyckelknippa.
Besöket hos Susanne tog bara två minuter. Amadeus kramade om henne och uttryckte sin belåtenhet med att se henne men ursäktade sig snart med att hans plan skulle gå ifrån honom, om han inte skyndade sig. Amadeus tog sig till centralen och hann precis med tretåget hem.
Nu hade han bara åttatusen kronor på sig - som han sparat för plötsliga utgifter - och det kunde ingen sätta dit honom för. På tåget författade han följande brev;

Kära medmänniska, jag måste säga att jag greps av ditt brev och av den berättelse du gav. Ditt liv verkar i mångt och mycket ha genomgått samma faser som mitt eget och jag tycker mig i det du skrivit kunna se konturerna av en varm och innerlig människa. En person som bryr sig om sina vänner men också om andra personer i sin omgivning. Jag har därför beslutat att skänka min bil till dig. Jag ber dig bara om en sak; använd bilen som jag har gjort. Placera den så att du alltid kan se den. Och lova mig att du varje gång du kastar ett öga på bilen tänker på att köttet är förgängligt och att det endast är anden som består. Tänk sedan på alla de människor i vår värld som lurar andra och som slåss och kämpar för att bygga upp en mur runt omkring sig, en mur av själlösa ting. Varför gör de detta? Jo, därför att de söker dölja sin rädsla och osäkerhet. De tror att de genom materiella ting kan få en bättre tillvaro och ett härligare liv. När du liksom jag efter tid inser ägandets fel och tingens förgänglighet - med andra ord; när du en dag finner att du kan leva i anden, ja då är du mogen att skänka bilen till nästa person som behöver omvändelse. Jag ber för att du ska få samma nytta av bilen som jag haft.

Med vänlig hälsning

Din broder AM.EN

Amadeus blev nästan lite rörd, när han läste igenom vad han skrivit. Han hade ingen aning om att han kunde få ihop någonting så vackert.

Hemma i Kumla igen gick han direkt till posten och tog en fotostatkopia på brevet. Dessutom köpte han en brun postpåse av den största storleken och packade ner bilen i den. Ett kuvert hade han sparat och brevets avsändares namn och adress skrev han på postpåsen som han sedan lämnade in den för frankering och avsändning. Efter väl förrättat värv vandrade Amadeus sedan hem till sin källare, både glad och nöjd.

Messer och Schmidt, som haft fullt upp med att försöka följa Amadeus alla manövrar under dagen släpade sig hem med trötta och svullna fötter. Inte hade de blivit klokare av det här. De hade egentligen inte förstått någonting, utom att polisfötter definitivt inte ska förpackas i pumps.