Amadeus 021

Nätet dras åt.

"Nu har jag fått det bekräftat." Schmidt såg belåten ut när han viftade med telexet som just anlänt från Borås. "Karin Andersson drev mellansveriges största bordell till för ett par månader sedan. Boråskollegorna tror att hon fortfarande är spindeln i nätet men att hon känt marken börja gunga under fötterna på sig och därför dragit sig tillbaka."
"Det var som fan. Har du kollat upp något om kunderna?"
"Jag kan väl säga så mycket att kollegorna var rätt tystlåtna om den saken. Jag blev tvungen att höra mig för lite diskret."
Messer såg nyfiken ut. "Och...", sade han frågande.
"Och det verkar som om en hel del av landets höjdare brukade besöka det där gamla postorderlagret med jämna mellanrum. Mycket mer fick jag inte höra. SÄPO har tydligen belagt ärendet med rigorös sekretess."
Messer visade sin besvikenhet alldeles tydligt. Han hade gärna velat höra lite mer snaskiga detaljer. Men det här var ju ännu ett indicium som talade för Nilsdotter-Stenströms skuld. Kunde han bo ihop med en bordellmamma så var han säkert också kapabel att utföra grymma våldtäkter. Vem visste vilka vidriga videofilmer som brukade avnjutas i parets gemensamma lägenhet. Säkerligen både "Gummikliniken" och "Piskorgier i klostret". "Ska vi sy in honom då?", sade Messer ivrigt och kände efter om han hade tjänstevapnet i kavajen.
"För vad?", kontrade Schmidt. "För att han umgås med ett gammalt luder? Vi får nog vänta ett tag till."
"Vad du är petig", envisades Messer. "Vi kan väl trä en säck över huvudet på honom och dunka sanningen ur kroppen på honom med våta gummibatonger. Jag har förresten en kompis som är tandläkare. Jag såg en film med Dustin Hoffman i förra veckan - Maratonmannen - och där fanns det en del jävligt fräcka scener."
"VI VÄNTAR, sade jag", skrek Schmidt.
"Ja..."

BMW!!!

Det var med viss spänning som Amadeus skyndade iväg till Solhemsgatan igen. Han smög sig mycket försiktigt ner i källaren (eftersom han absolut inte ville att Karin skulle få syn på honom) och började packa ner sin imponerande samling av tomma vinbuteljer i kartonger och kassar. Det tog en bra stund innan han var färdig och riktigt arbetsamt var det. Svettdropparna trillade från näsan när han idogt lyfte lantvinsflaskor från lagerhyllorna och ner i kartonger. När han var färdig så räknade han sin skörd. Inte illa. Etthundraarton stycken vinare och två små explorerflaskor. Det blir en bra slant det, tänkte han belåtet. Med all den energi som bara en mycket entusiastisk ung man kunde uppbringa lastade han sedan kassarna på cykeln och vinglade iväg till systemet.

Usch vad tungt och besvärligt det var att cykla med alla flaskorna. Han var alldeles trött och törstig när han kom fram, men eftersom han numera var stadd i kassa kunde han kosta på sig att köpa ett par öl. Sex stycken Pripps fatöl blev det. Han lastade ner dem i ryggsäcken och begav sig mot posten.

Så satt han inne på posten och väntade på sin tur. Sannerligen - började inte allt reda upp sig ändå? Amadeus kunde inte alls förstå varför han varit så orolig ett tag. En sån smart kille som han behövde inte oroa sig för små dumheter. Och hans plan blev bara bättre ju mer han tänkte på den. Den var vattentät in i minsta detalj. Maskeradligan kunde gå och gömma sig. Ha!
När den digitala kösystemstavlan blippade fram hans nummer gick han fram till kassan. "Hej", sade han obesvärat. "Ett postfack tack. Det största ni har."
"Då måste du fylla i lite papper först. Här ska du se." Kassörskan plockade fram en ansökningsblankett som hon lämnade ut genom luckan. "Om du fyller i blanketten så ska jag hämta en nyckel."
Han gjorde som hon sade och hann precis rycka loss och stoppa på sig den ballografpenna han skrivit med innan kassörskan kom tillbaka. Etthundrafemtiofem kronor fick han betala men det bekom honom inte alls. Det ska snart vara intjänat tänkte han och log i mjugg. Han bad om att få ett par papper av kassörskan och cyklade sedan med lätta tramptag ner till Sveas konditori där han beställde en kopp kaffe och en budapestbakelse. Sveas budapestbakelser var berömda över hela Närkesslätten eftersom de var så saftiga och goda och alldeles lagom mandarinspäckade.
När kaffet var urdrucket och bakelsen njutningsfullt aväten lade han pannan i djupa veck och började författa en annons. Han tyckte själv att texten blev mycket lyckad;

Bortskänkes.
BMW 3.0 TI inköpt 1986 bortskänkes. På grund av religiös omvändelse tänker jag skänka bort min nästan nya BMW till en behövande kristen medmänniska. Du skall vara rak i tron och spritfri. Sänd ett brev till mig innehållande svarsporto och tjugo kronor så skänker jag bilen till dig. Obs! Endast en göre sig besvär då jag icke har mer än en bil att skänka.

Svar till AM.EN."

Först tänkte han skriva under med sitt namn, men slutligen bestämde han sig ändå för att använda signatur. AM.EN. passade bra tyckte han. AMadeus B. Nilsdotter StENström. Han var allt en riktigt festlig kille.

Amadeus tog sig snabbt tillbaka till Solhemsgatan igen och när han genom att tre gånger ringa på dörren och därpå snabbt springa och gömma sig i källartrappan förvissat sig om att Karin inte var hemma tassade han in i sitt forna hem. Det var med ett visst vemod han blickade ut över sina före detta tillhörigheter. Han var visserligen inte på något sätt beroende av materiella ting, men det fanns ändå en hel del småsaker som hade ett visst affektionsvärde. Hon skulle inte bry sig om att han tog med sig några små föremål, det var han säker på.
Han krängde av sig ryggsäcken och rafsade ner det viktigaste däri. Freestylen och några riktigt bra band, en flanellpyjamas, Torgny Lindgrens "Till sanningens lov" som han nyss börjat läsa, några brev och fotografier, två par mussepiggkalsonger och de gula tangakalsongerna, en varm tröja och en del annat. Han hittade också Karins adressbok vid telefonen och utan att egentligen tänka närmare på saken stoppade han ner den också. Så satte han sig i soffan och ringde in sin annons till Dagens Nyheter, Nerikes Allehanda, Örebro-Kuriren och den kristna tidningen Dagen. Amadeus bad att få svaren sända till Box 2134, 692 01 Kumla.
Så långt var allt väl. Nu var frågan vart han skulle bo medan han väntade på att svaren skulle börja droppa in. Vart som helst men inte hos Karin, så mycket var säkert. Fast han kanske skulle kunna stanna ändå, utan att hon visste det. Det fanns gott om plats nere i källarförrådet när vinflaskorna var ivägburna och en gammal tältsäng hade han ju, så varför inte. Det rörde sig bara om några dagar. Fast det var ju det här med spindlarna förstås.
Innan Björklund rustade huset delade hyresgästerna på den dusch som fanns i källaren. Amadeus hyste en panisk skräck för smådjur i allmänhet och smådjur med många ben i synnerhet. En morgon när han sömndrucket famlat sig ner till duschen och slagit på densamma fann han sig själv stirrande rakt in i ett par av de många ögonen på en monstruös spindel av den allra största och mest behårade sorten. Enligt vad Amadeus senare berättade för alla som ville höra på (och för en del andra också) så fick spindeln syn på honom, varpå den genast började röra sig framåt med hotfullt kravlande benrörelser och med vidöppna käftar. Amadeus rusade upp i lägenheten igen och ringde Björklund, polisen, mamma, civilförsvaret och anticimex. När mamma och Björklund anlände hade det åttabenta monstret redan krupit tillbaka till sin håla och stod inte att finna någonstans. Polisen kom överhuvudtaget inte och det gjorde inte civilförsvaret heller. Anticimex skulle däremot ha ryckt ut om inte Björklund lyckats få stopp på dem. Mamma och Björklund var nämligen helt överens om att Amadeus endera sett i syne eller starkt överdrivit spindelns storlek och aggressivitet. Amadeus vägrade duscha i en hel månads tid. Efter det tröttnade hans kamrater på stanken och släpade ner honom till källaren för en rituell tvångsavtvättning. Med tiden hade minnet av monstret sjunkit tillbaka i hans inre och nuförtiden kunde han besöka källaren igen även om han fortfarande tyckte att det var olustigt.
Spindlar eller inte spindlar, Amadeus var hur som helst tvungen att reda sig ett bo i källaren. Vad skulle han annars göra när hans egen mor förskjutit honom och när hans älskade befann sig på annan ort och när hans lägenhet beboddes av en manodepressiv kvinna i övre övergångsåldern. Snabbt plockade han till sig sitt stormkök och några kastruller och gick ner för att se efter hur det såg ut.

Rent ut sagt för jävligt var det. Skiten låg som en svart hinna över lagerhyllorna och golvet, råttorna skrek i grannförrådet och det hängde (precis som han hade anat) spindelnät både högt och lågt. Han öppnade en öl och läppjade på den samtidigt som han beskådade röran. Nå, tänkte han beslutsamt, ska jag kunna sova här i natt är det nog bäst att sätta fart på en gång.
Amadeus hämtade en hink i städförrådet, fyllde den med vatten från duschen och blandade i lite Fenom. (Fenom var SKITBRA! Det visste han eftersom han sett reklamfilmen massor med gånger. Han visste också att "Den gula hinnan det är känt den borstas bort med PEPSODENT", men nu var ju hinnan svart så då kanske det inte skulle gå så bra att använda tandkräm.)

En halvtimma senare luktade det mysigt rent i det lilla förrådet om man bortsåg från den obetydliga bidoft av potatislager som helt enkelt vägrade ge med sig hur mycket han än putsade och fejade. Den fick han leva med. Glad och nöjd spikade Amadeus upp den lilla "Hemkärahemtavlan" ovanför tältsängen. Han såg sig omkring och fann att han lyckats göra det lila krypinet riktigt mysigt, om man exempelvis jämförde med hur koncentrationslägerfångarna tvingats bo i Treblinkas ogästvänliga kaserner. Han öppnade en öl till och lade sig ner på sängen och funderade.
Det var inte förrän då som det faktiskt gick upp för honom att han tänkte bebo den källare där han en gång i världen mött det fruktansvärda spindelmonstret. Han kissade nästan på sig lite grann i byxorna när sanningen uppenbarade sig. Det gick bara inte. Spindeln växte i hans minne från den i och för sig ganska stora jaktspindel som det faktiskt varit, till något som mer liknade "Honmonstret" i Tolkiens saga om ringen - eller "Det" i Stephen Kings bok med samma namn. Spindeln antog helt enkelt gigantiska proportioner. Hjältarna i Stephen Kings bok utförde en chudritual för att ta död på sitt monster men Amadeus kom inte riktigt ihåg hur den man genomförde den. Han hade några diffusa minnen om att man skulle bita sig själv i tungan och det lät lite äckligt tyckte han, så det var nog ingenting för honom. Honmonstret blev visst spetsat av ett alvsvärd om han inte missminde sig men något sådant hade han inte.
Hur skulle han då kunna skydda sig? Genom att hämta en brödkniv från sin före detta lägenhet och sedan ligga sömnlös och vaka på nätterna? Nej. Genom att stjäla grannens harpungevär och ligga sömnlös på nätterna och vaka då? Nej. Genom att ta hönsnätsrullen som stod instoppad under källartrappan och tillverka ett moskitnät som var tillräckligt starkt för att skydda honom från spindelns vassa tänder och giftiga gift? Ja.

Det tog honom en dryg timme att få i ordning nätet men när han var färdig så var han nöjd. Nu kunde han sova lugnt. Han drack ur de öl han hade kvar och gick och lade sig. Vår hjälte var i väntans tider.

Den företagsamma Asta.

Asta Kristensson skulle utan tvekan ha kunnat bli en bra detektiv. Ett par dagars väntan utanför Lena Molinowskis lägenhet fick henne att inse att den kvinna hon hatade mer än någon annan i världen med största sannolikhet var bortrest.
Asta skulle alltså utan att ha riskerat att bli upptäckt kunnat brutit sig in i lägenheten och vandaliserat den totalt. Hon skulle ha kunnat förvandlat soffbordet till kaffeved, lagt ost på CD-skivorna och låtsats att de var knäckebrödssmörgåsar, spridit sina exkrementer över köksgolvet. Hon skulle kort sagt ha kunnat ställt till med en hel del oreda. Men det räckte ändå inte. Blodshämnd var vad hon lovat sig själv att utkräva och blodshämnd skulle det bli. Något annat dög inte. (Utom möjligtvis blöjhämnd.) Det kändes som om det var bråttom. Hon var alltså tvungen att få tag i Lena Molinowskis nuvarande vistelseadress.
Asta smög sig in i trapphuset och kikade försiktigt ner i brevinkastet. Hon hade tydligen inte eftersänt posten i alla fall eftersom morgontidningar brev och diverse direktreklam låg i en stor hög på hallmattan. Så synd. Annars hade det bara varit att gå ner till posten och höra sig för om eftersändningsadressen. Blommorna då? Asta sprang ut på gatan igen och kikade in genom Molinowskis fönster. De såg välmående ut. Alldeles för välmående för att inte ha fått något vatten under den tid det tagit för bunten med tidningar och brev att samlas. Då måste någon vattna hennes blommor och denne någon borde rimligtvis känna till var Molinowski befann sig. Frågan var alltså vem denne någon var. Antagligen en granne.
Hennes antagande visade sig vara riktigt. Vid tredje påringningen fick Asta napp. Den gamla dam som öppnade sin dörr skötte om Lena Molinowskis blommor när hon var borta och visst kunde hon ge Asta adressen. Det ville hon gärna göra när Asta talat om att hon hade ett viktigt ärende till Lena och att hon var tvungen att få tag på henne snarast möjligt. Självklart.

Asta mös när hon gick hem med den eftertraktade adressen i handväskan. Osby, tänkte hon. Here I come!

Planen går i lås - och i baklås.

De tre dygn som Amadeus tillbringade i och i närheten av källaren kändes som de längsta dygn han upplevt i hela sitt dittillsvarande liv. Han försökte få tiden att gå genom ge sig ut på långa stärkande promenader, men när han för fjärde gången stötte på en av de poliser som bråkat med honom på sjukhuset gav han upp. I stället drog han sig tillbaka under sitt hönsnät och mediterade över livets och dödens mysterier. På den fjärde dagens morgon bestämde han sig för att han väntat länge nog. Med spänd förväntan smög han iväg till postkontoret för att vittja sin fångst.
Resultatet var bättre än han någonsin skulle ha kunnat föreställa sig. När Amadeus släpat hem säcken och räknat breven fann han att sjuhundrasjuttioåtta personer svarat på hans annons. Femhundraåttiotre personer hade skickat med frimärken och resten hade lagt ner pengar i kuverten.
"Jag visste det, jag visste det", sade Amadeus för sig själv. "Jag visste att det var en fantastisk ide."
Hans största problem var hur han skulle kunna lösa in alla dessa frimärken utan att väcka misstankar. På posten i Kumla kunde det absolut inte ske, för om han gjorde det där så skulle hela staden veta om det inom ett par timmar. Det är nog bäst att jag åker upp till Stockholm och får det gjort tänkte han. I storstaden är man anonym och alienerad. Där bryr sig ingen om en man som vill växla frimärken till likvida medel.
Men var skulle han göra av alla dessa frimärken tills vidare? Och vart skulle han göra av den stora mängden kuvert och brev? Han beslöt sig för att lägga alla breven i en kasse och gömma dem i det tomma källarutrymme som tidigare rymt ved och koks. Frimärkena och pengarna fick ligga i ryggsäcken så länge.
Den natten sov han gott och drömde söta drömmar om ett behagligt liv i sus och dus.

Morgonen därpå gick han till postkontoret för att lämna tillbaka boxnyckeln och för att försöka få lite pengar tillbaka på hyran. När han ändå fanns på plats så tittade han i boxen en gång till. Tänka sig - denna dag var boxen om möjligt ännu fullare. "Wow", skrek Amadeus överlyckligt. "Boxen är helt full idag. Det är nästan för bra för att vara sant." Han stängde snabbt igen sin box och sprang till Kvantum för att köpa sig en stor flaska Coca Cola med tillhörande plastkasse. (Drycken hällde han ut, den var bara ett camouflage för att plastpåseinköpet inte skulle väcka misstankar.) Så jagade han upp till posten igen för att tömma boxen.
Han orkade nästan inte bära hem alla breven.

Han räknade till niohundrafyrtiotre stycken nya kuvert - varav etthundrasjuttiofyra stycken innehöll kontanter. Amadeus trodde knappt sina ögon. Han hade fått över tretusen kronor i kontanter till på bara en natt, för att inte tala om alla dessa frimärken. Snart skulle han kunna starta en frimärksaffär. Tänk om han skulle ta och sätta in en annons till. Amadeus kände sig alldeles vimmelkantig. Tänk vad mycket pengar. Han skyndade sig att gömma kuverten där han lagt de andra.
Så smög han ut till telefonkiosken för att ringa SJ. Han skulle kontrollera tågtider till Stockholm eftersom han var av den bestämda uppfattningen att frimärkena måste lösas in snarast möjligt. När han stod med telefonen mot örat slog det honom att han kanske skulle få ännu mer post nästa dag. Snabbt lade han på luren igen och beslöt sig för att vänta ytterligare en dag. Så väldigt bråttom var det faktiskt inte.

Nästa dag kunde han glädja sig åt att hämta 1142 nya kuvert - varav 297 stycken innehöll sedlar i stället för frimärken. Amadeus var glad och upprymd och aningen konfunderad. Vilken typ av människor var egentligen så naiva och godtrogna att de utan att tveka skickade pengar till en vilt främmande person? Han beslöt sig för att läsa igenom några av följebreven för att måhända komma gåtans lösning lite närmare.
Just som han satt sig bekvämt tillrätta för att börja läsa hörde han någon komma gående ner för källartrappan. Han släckte ljuset i sitt bås och lade sig tyst ner för att lyssna. Efter en liten stund blev det tyst igen. Amadeus gläntade försiktigt på källardörren och spanade ut. Han kunde inte se någon människa därute, så han stängde dörren igen och stoppade på sig frimärkena och pengarna. Kuverten slängde han ner i plastkassen som fick stå kvar i skrubben. När han slog igen dörren hörde han någon som rusade upp för trappan och ut på gården. Amadeus skyndade sig efter och fick se en man som satte sig i en bil och körde iväg. Även fast han bara hann se en kort skymt av mannen var han säker på sin sak. Det var en av de där två poliserna igen. Höll hans lilla bedrägeri på att gå i stöpet? Amadeus bestämde sig för att redan nästa dag göra sig av med postboxen alldeles oavsett om breven hade slutat komma eller inte. Det här var alldeles för riskabelt för att han skulle våga fortsätta längre. Han kanske skulle skicka tillbaka pengarna? Nja, fullt så mycket ångest hade han inte än.

Morgonen därpå skulle Amadeus avsluta sina skumraskaffärer på posten. Han tänkte egentligen inte titta i boxen men hans medfödda nyfikenhet gjorde det omöjligt för honom att låta bli. Ve och fasa, boxen var full igen. Han hade tappat kontrollen över händelseförloppet.
Han kunde inte låta breven ligga kvar eftersom de skulle utgöra en bevisbörda utan like om de hittades. Åh vad han ångrade att han inte hyrt boxen under falskt namn. Amadeus skyndade sig att stoppa ner kuverten i sin ryggsäck och funderade på att omedelbart emigrera till Nya Zeeland. Landet på andra sidan jorden verkade lockande - men vetskapen om att hans själs älskade fanns i Osby avhöll honom från att sätta planen i verket. I stället sade han upp postfacket med omedelbar verkan och bad om att alla försändelser som kom till boxen i fortsättningen skulle återsändas till adressaterna. Postmästare Sonnerstedt såg konfunderad ut men lovade ändå att se till saken. Någorlunda nöjd åkte Amadeus hem för att räkna sin pengar.

Så många sköna kuvert där var. Han sprättade och sprättade och kunde vid ett hastigt överslag se att högen med reda pengar var större idag än någon gång tidigare. Så kom han plötsligt till ett kuvert som vare sig innehöll pengar eller frimärken. Allt som låg i kuvertet var ett brev. Besynnerligt, tänkte Amadeus, här är tydligen någon som inte vill ha någon BMW. Han tittade närmare på brevet och blev omedelbart kallsvettig när han såg den maskinskrivna texten;

Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, du är en lömsk och illasinnad bedragare som jag kommer att anmäla till polisen! Du har ingen BMW, och förmodligen har du inte tänkt skaffa någon heller. För fyra dagar sedan skickade jag ett brev till dig innehållande tjugo kronor i frimärken. När jag inte fick något brev med bilnycklar tillbaka så besökte jag Nerikes Allehanda. Efter ett kortare samtal med en kvinna på annonsavdelningen fick jag reda på ditt namn och din adress. Med hjälp av dessa uppgifter var det inga som helst problem att via pastorsexpedition, bilregister och banker kontrollera att du är pank och att du inte äger någon bil. Jag begär nu att du antingen skänker mig en BMW 3.0 TI, alternativt ger mig pengar motsvarande värdet av denna bil. Om du inte uppfyller mina villkor ser jag ingen annan utväg än att polisanmäla dig.

Arga hälsningar
Berit Ruske
Massör

Ångestens mara red honom hårt när han insåg vad som hänt. Nu förstod han varför polisen förföljt honom under den senaste tiden. De hade så klart blivit kontaktade av det här fruntimret. Vad skulle han ta sig till? Snabbt sprättade han upp resten av kuverten och räknade ihop pengarna.

Det började ju så bra...

Ibland kan det vara rena poesin att läsa DN:s kontaktspalt.

"Friska lundar,

lugna vatten,

ord och beröring

kan vi ge varandra.

56-årig sund kvinna

önskar jämlike att njuta, utvecklas

och snickra tillsammans med

på livets ocean"

Gud så vackert. "Friska lundar, lugna vatten"... Lundell kunde inte gjort det bättre.

Men så bär det inte riktigt till slutet.

"och snickra tillsammmans med"

Varför denna plötsliga socialrealism? Du nöjer dig inte med hans vackra inre. Du ska ha en man som inte bara är mjuk och följsam utan också en jävel på att snickra. Snacka om att ställa överkrav... Sen undrar jag också vad det är man behöver snickra när man befinner sig på havet? Hål i båten förstås om det är akut...

Annars vet jag inte.

Snyggaste kontaktannonsen jag sett skrev nog ändå Lundell i "Tid för kärlek" 1984:

Jag har den här

kuken

och humor

och en kropp som väger

runt sjuttifem

och ljusblå ögon

och visserligen

dricker jag lite för mycket då och då

men två gånger om året

går jag igenom omfattande fastor

vilket innebär att jag bara

äter elva månader om året

och jag läser böcker

jag skriver böcker till och med

och jag är någorlunda

begåvad

men framför allt vill jag framhålla

att jag har två saker

som för en kvinna måste anses vara

absolut nödvändiga

nämligen

kuk och humor

Vad skulle det stå i min egen kontaktannons då?

Möt mig;

Jag är 45 år och gråhårig,

fet, ful och snäll,

din bästa vän om du inte sviker mig,

jag har tillräckligt bra lön

för att kunna köpa mig en hantverkare

om det måste snickras,

poetiska ambitioner nog

för att inte behöva

benämna livet som en vattensamling

och en livshållning som konstant pendlar mellan

cynism och naivism

Jag är Freddie i Terror på Elm Street,

J.N i Shining,

Pippi på rymmen

många fler personligheter

passa dig

Nah, tur man inte ska ut på äktenskapsmarknaden...

Nu börjar det hetta till i hockeykvalet...

Roland lär väl sitta som på nålar redan antar jag. Vi får se vad Örebro Hockey har att ställa upp mot Norrländskt stål. Sist jagade han upp sig med sms-invektiv av typen "Hata IFK-Kumla". Vad det nu hade med saken att göra... Han är så ivrig, Roland...

Snöglopp i går, nu lyser solen igen...

...då är det Mars.

Läste förresten Eva Dahlgrens "Konsten att närma sig ett träd" alldeles nyss. (39.90 på Lidl!!!"). Hon har en hel del innanför pannbenet den tjejen, och ett fantastiskt språk. Önskar mig en hundradel av den kreativiteten.

Amadeus 020

Inackorderad i eget hem.

Ingenting blev bättre dagen därpå. Polisen kunde inte göra något. (Amadeus hade av egen fri vilja skrivit över alla sina möbler på de två mormonerna och en snabb koll i polisregistret visade att de var rena som snö.) Hyresgästföreningen bara skrattade åt honom. (Han var ju inte ens medlem så varför skulle de bry sig?) Advokathjälp hade han definitivt inte råd med. Amadeus såg sig alltså nödsakad att be Karin att få stanna en natt till i sin förra lägenhet. Han bockade artigt och skrapade med foten när han frågade.
"Nja", svarade Karin tveksamt. "En natt till går väl bra men om du vill stanna längre får du nog börja betala för dig. Inte för att jag är snål men jag är mån om mitt rykte. Folk kan få för sig så mycket." Hon reste sig upp och gick in i sovrummet.
Livet tedde sig plötsligt mycket eländigt för Amadeus. Inte brydde han sig särskilt mycket om vad omgivningen tyckte om hans förhållande till Karin men däremot brydde han sig väldigt mycket om att han inte hade några pengar att betala henne med. En natts respit var alltså allt han hade, sedan skulle han befinna sig ute på gatan. Hemlös. Utblottad. En tiggare utan namn och rykte.
Nå - det där med pengarna fick ordna sig i morgon. Just nu hade han andra problem att åtgärda. Amadeus ville så gärna gå in i sovrummet och hämta ett par rena kalsonger men det fick han inte för Karin. Han hade försökt smyga sig in tidigt på morgonen men då blev hon arg på honom och röt högt och verkade allmänt irriterad och sur så Amadeus skyndade sig ut därifrån med svansen mellan benen. Men nu ville han faktiskt duscha och det kändes inte som om det var någon mening med det om han inte fick byta kalsonger också. Amadeus bestämde sig för att göra ett nytt försök. Hon kanske bara hade ett dåligt morgonhumör.
Försiktigt smög han sig fram till sovrumsdörren och knackade på. Tio sekunder senare var han brutalt ivägschasad igen. Då hade han fått höra att sovrummet var Karins privata rum. Köket kunde han däremot få gå in i. Och vardagsrummet.
"Men mina kalsonger då?", utropade han förtvivlat. "Jag kan väl få ett par kalsonger."
"Jag kommer ut med ett par", ropade Karin tillbaka. "Men understå dig inte att försöka smyga dig in hit igen. Då åker du ut fortare än kvickt."
Han gick och satte sig i köket. En liten stund senare kom Karin ut med hans kalsonger. Varför hade hon tagit de rosa med nallebjörnar på? (Som det nästan inte fanns någon resår i.) Var det bara för att bråka med honom? Han hade ett par jättesnygga citrongula tangakalsonger som var mycket skönare. (Som han köpt själv. Mamma var inte alls inblandad i de citrongula kalsongerna.)
När han duschat satte han sig i soffan och läste tidningen. Han fick se syokonsulenten Håkanssons dödsannons och i det ögonblicket föll åtminstone en sten från hans hjärta. Han hade visserligen inte direkt önskat livet ur den gamle mannen men sanningen låg kanske inte så långt därifrån. Nu slapp han bekymra sig över hur han skulle kunna få fram pengar till honom.

På kvällen tittade de på teve. De satt framför teven hela kvällen utan att egentligen säga någonting till varann och Amadeus tyckte att det var synnerligen pinsamt. Det måste väl finnas något sätt att upprätta en förtrolig kontakt med Karin. Han bestämde sig för att inleda en konversation om något neutralt. "Brukar du titta på några teveserier?", frågade han försiktigt, och tittade blygt på sin hyresvärdinna.
"Inte så många", svarade Karin. "Normalt hinner jag inte sitta så mycket framför teven."
Amadeus såg förbryllad ut.
"Jag har alltid jobbat på kvällarna", förtydligade hon sig. Så sade hon inget mer.
Nu hade han i alla fall försökt. Och eftersom han misslyckats så kapitalt fanns det bara en sak att göra; att gå till sängs. Han kände sig med ens väldigt trött. Men det var lite svårt att krypa till kojs när Karin satt på hans sovplats. Han fick försöka ge henne en liten vink om att det var dags att sova.
"Jag tycker nästan aldrig att det är något bra på teve", sade han diskret. "Man blir bara trött och vill gå och sova." Amadeus kände sig nöjd med det fina sätt varpå han lyckats få fram sitt budskap. Nu måste hon väl ändå stänga av teven och gå in till sig.
Karin reagerade emellertid inte alls, så han blev tvungen att försöka igen. "Tycker inte du att det är skönt att gå och lägga sig med en bra bok? Jag älskar att ligga och läsa. Det är så rogivande."
"Jag läser nästan aldrig", svarade Karin kort.

Klockan kvart över elva var det sista programmet slut och Amadeus fick äntligen gå och lägga sig. Han hade svårt att somna. Tankarna for i raketfart mellan Kumla och Osby. Åh vad han längtade efter Lena. Han ville trycka in sin näsa mellan hennes bröst och stoppa tummen i hennes navel. Han ville definitivt inte vara här längre.

Morgonen därpå åt Amadeus och Karin frukost tillsammans. Amadeus lade märke till att Karin bar en oerhört oanständig morgonrock. Den var mer än halvgenomskinlig och det verkade inte som om hon hade något annat på sig under den. Det oroade honom mycket att han trots allt elände fann den medelålders kvinnan attraktiv. Han hade sina skäl att tycka illa om henne, men det hjälpte inte. Hans tankar drogs hela tiden till, till... Till Mamma?! Jesus hjälpe honom. Var han mitt uppe i en Freudiansk konflikt? Var det oidipuskomplexet som gjorde sig gällande? Amadeus försökte genast att låta bli att titta på Karin men det var inte så lätt.
Hon märkte det. "Du tittar så konstigt. Har du aldrig sett en kvinna klädd i morgonrock tidigare?"
Han rodnade. "Jodå, jag har sett massor. Men jag tror inte att jag har tittat särskilt mycket åt ditt håll."
"Jag har nog sett att du har gluttat även om du gör det i smyg. Men det gör inget, vi flickor vill egentligen gärna att ni pojkar tittar på oss."
"JAG HAR INTE TITTAT!", skrek han, halvt hysteriskt. "DET ÄR NATURLIGT ATT TITTA NÄR MAN TILL EXEMPEL SKICKAR BRÖDFATET, MEN ANNARS HAR JAG INTE TITTAT!!!"
Amadeus ville gärna byta samtalsämne men Karin verkade synnerligen förtjust över att kunna hetsa honom. "Här" sade hon och räckte över brödfatet med en yvig gest. De feta brösten hoppade bakom den halvgenomskinliga negligén. "Nu kan du titta. Det är ju bara naturligt."
"JAG TITTAR INTE!!!" Frustrerat vände han sig bort.
"Vet du att jag är ogift?", fortsatte Karin
"Jag bryr mig inte. Jag ska flytta idag." Han lade armarna i kors, mycket demonstrativt.
"Jag har aldrig haft någon stadig pojkvän heller."
"Hör du inte vad jag säger. Jag bryr mig inte!"
"Nej men lille vän vad du var putt då."
Han hörde själv hur otrevlig han lät. Artigheten krävde att han skulle säga något. "Vad jobbar du med?", frågade han.
"Ingenting just nu. Jag lever på förräntat kapital. Men jag hade en firma i Borås förut. Mest kvällsjobb."
"Jaha."
"Du behöver inte flytta om du inte vill."
Vad nu då? Varför denna helomvändning? Amadeus anade oråd. "Vi får se om jag hittar nånstans att bo. Jag är van vid att bo själv."
"Du gör som du vill. Jag ska åka och handla efter frukost. Vill du ha något särskilt?"
"Inte vad jag kan komma på."
Karin reste sig och gick.

På kvällen packade Karin upp en stor kartong som visade sig innehålla en ny video. Så bjöd hon på vitt vin och kyckling. Efter Rapport satte hon på videon och den film hon hyrt. Det var en porrfilm som hette "Nitton bockar i västra tyrolens klippiga porrberg joddlar ut sina extaser tillsammans med fäbodjäntan Bodil 37. (19 m 1 fl)".
Amadeus tyckte att det var fruktansvärt pinsamt att behöva sitta och titta på en pornografisk film tillsammans med Karin. Han förstod inte ens titeln. (19 m 1 fl). Vad kunde det betyda? Det måste vara någon slags distributionskod. Mamma skulle aldrig kunna tänka sig att se på sån film men Karin skrattade nästan oavbrutet.
"Herregud vad löjligt", frustade hon och slog sig på knäna. "Bara fusk! Jag har aldrig sett någon karl som kan hålla ut så länge."
"Jaså."
"Dom sa i Borås att det här var en komisk film och det stämmer. Precis som om någon skulle gilla att bete sig på det där viset. Ha!"
Amadeus visste inte alls vad han skulle säga. "Ha!", instämde han därför. Lite rätt hade hon ju. Amadeus skulle själv inte gilla att bli avsugen, om det stod arton män i lederhosen runt omkring honom. Särskilt inte om de sjöng tyrolervisor.
Efter en oändligt svår kväll tog filmen slut och Amadeus kunde gå till sängs. En sak framstod som fullständigt klar. Han var tvungen att komma bort från Karin. En kärring som tyckte om att titt på porr tillsammans med en ung grabb som Amadeus måste vara pervers. Han ville inte bo tillsammans med en pervers kärring! Redan nästa dag skulle han fly!

Amadeus somnade till sist. Till sin förtvivlan vaknade han senare under natten och insåg att han var kär. Karin verkade rejäl och trygg och hon var vacker och visst hade hon gett honom inviter hela dagen. Han försökte motstå frestelsen i det längsta men till slut gick det inte längre. Han smög sig upp ur sängen och fram till sovrumsdörren. Sakta och försiktigt öppnade han dörren och kikade in. Karin låg och sov. I ljuset från gatlyktan utanför kunde han se hennes moderliga silhuett avteckna sig mot sängen. Hon var naken. En Afrodite! En Venus från Milo! Det var bara för mycket. Amadeus kände hur modet svek honom. Han skulle precis smyga tillbaka igen, när han hörde Karins röst.
"Amadeus! Stå still!" Hon reste sig upp i halvsittande ställning, och tittade strängt på honom. "Vad är du för en gluttare? Först tittade du så mycket på mig vid frukostbordet att ögonen höll på att trilla ur huvudet på dig och nu smyger du dig på mig nattetid!" Hon lät uppbragt. "Har du svårt med flickor i egen ålder? Gå och lägg dig igen din stygging!"

Han skämdes som en hund när han kröp ner under sin filt igen. Hur hade han tyckt sig kunna se något vackert hos det där aset? Det kanske var han som var pervers.
Amadeus somnade visserligen, men han fick ingen god sömn. Han såg nakna kvinnokroppar marschera förbi honom i ändlösa rader. De stannade vid hans säng och poserade för honom och när hans kropp reagerade så som mäns kroppar plägar göra i dylika situationer hånskrattade de åt hans ynkliga penis och hans övertro på sin egen potens. Alla utom en. Lena. Hon grät när hon gick förbi. "Amadeus", sade hon, milt och sorgmodigt. "Hur kan du göra så här mot mig? Jag som älskar dig så."
När han vaknade hade han bestämt sig. Mot Osby!

Ett telefonsamtal.

Det kändes inte alls så roligt att ha semester. Visst pysslade mamma om henne som förr i världen och visst kunde hon koppla av och ägna sig åt det hon ville men hon kände sig ändå ledsen till mods. Lena kunde inte alls förstå varför Amadeus inte hörde av sig som han lovat. (Att det berodde på så olyckliga omständigheter som det faktiskt gjorde kunde hon ju inte ha en aning om och att hon själv lovat att skicka brev till honom hade hon förträngt.) För tillfället halvlåg hon i en av de två badenbadenstolar som stod på hennes föräldrars gräsmatta. I handen höll hon den senaste delen av sagan om Isfolket och på det lilla trädgårdsbordet stod ett glas med hemgjort äppelvin, i vilket det simmade två vackert röda hallon. Inte ens den svalkande drycken smakade så gott som den brukade göra. Lena var utkörd på gården. Hon hade väntat och väntat och fört så pass mycket suckande oväsen vid köksbordet att hennes mamma bett henne att gå ut och låta i stället.
Hon ville så gärna att han skulle ringa. Det skulle på något sätt vara ett bevis på att han verkligen brydde sig om henne.
"Suck!" Hon satte sig tillrätta i stolen. (Men om nu inte berget kom till Muhammed...) "Suck! Pust!" Det var lika obekvämt i alla fall. (Så fick väl Muhammed gå till berget.) Hon reste sig upp och gick in till telefonen.

Det var Karin som svarade och vad Lena fick höra var följande; "Kvitt kvitt, nej du, han har faktiskt inte kommit hem än, men jag kan ju be honom ringa när han dyker upp, om du ger mig telefonnumret."
Lena mumlade något om att hon skulle återkomma och kastade på luren. Sedan sprang hon raka vägen upp på sitt rum och kastade sig på sängen och storgrät. Mamma sprang efter och undrade hur det var fatt men något vettigt svar fick hon inte.
"Gå!", snyftade Lena. "Jag vill vara ensam."
"Men kan du inte berätta för mig?"
"Gå sade jag."
Så då gjorde mamma det. Lena låg däremot kvar och snyftade i flera timmar. Hon hittade sin gamla nalle på soffan och tog honom till sig som tröst. Det var skönt att krama om sin gamle vän men inte ens han kunde få henne att känna sig särskilt mycket bättre till mods. Kunde hon inte lita på Amadeus? Vem var den där kvinnan? Lena Molinowski övervägde allvarligt möjligheten att gå i kloster.

Förskjuten.

Tjugo minuter över tio ringde Amadeus på sin moders dörr. Han väntade. Så ringde han igen. Och väntade. Amadeus ringde länge. Han tyckte själv att signalen borde kunna uppväcka de döda så det var nog ingen hemma.
Amadeus gick grubblande ner för trappan igen. Han kände sig modstulen. Var skulle han nu kunna söka hjälp? Han kände att han inte för ett enda ögonblick till klarade av att stanna kvar i den äckliga håla han nu bebodde. Och absolut inte hos Karin. Han ville inte höra mer av hennes ogrundade insinuationer. Så hörde han hur mamma öppnade dörren bakom hans rygg. "Mamma!" skrek han och klev upp för hela trappan i ett enda steg.
"Mamma?", svarade någon, med mörk och maskulin röst.
Det var Anton Antonsson. Amadeus blev alldeles kall. Han hejdade sig omedelbart mitt i det stora steget, ställde sig i försvarsställning och stirrade argt på Antonsson.
"Vad vill du?", sade Antonsson.
"Jag tänkte hälsa på min mamma. Jag hoppas att jag inte stör eller kommer olämpligt på något sätt." Amadeus kände en våldsam lust att slita tag i Antonsson och trycka ner tänderna i halsen på honom. Höll den där slemmiga typen fortfarande på och stötte på hans mamma? Amadeus kunde se sin egen mamma ligga i Antonssons armar. Han kände kväljningarna stocka sig i luftstrupen. Om han hade ätit någon frukost innan han rymt från Karin så skulle han antagligen ha kräkts upp den.
"Vem är det älskling", ropade mamma inifrån huset.
"Mor mor, det är jag mor!", ropade Amadeus till svar. Han kände sig chockad och uppriven i sitt inre. Ropade hon älskling till det där slemmiga krypet?
"Är det du Amadeus? Kom in så får du kaffe", gastade mamma.
Amadeus steg in och kände hur det luktade illa i huset. Det måste vara doftrester efter Antonssons rakvatten. "Vad är det som luktar", sade han när han fick syn på sin mor. "Har du en död råtta i skafferiet?"
"Jag känner ingen lukt", svarade mamma.
Antonsson tycktes i alla fall förstå vinken. "Jag går nu", sade han avmätt till Amadeus mamma. "Kom över till ateljen om en timme så tar vi bilderna till dammsugarkampanjen."
Amadeus satte sig ner och tittade begrundande på sin mamma. "Dammsugarkampanjen?", sade han frågande.
"Amadeus", sade hans mor glädjestrålande. "Det här med Mormor MaMaMia är alldeles fantastiskt. Jag har fått ett kontrakt som löper på två år. Det ger mig en klumpsumma på fyrahundratusen och dessutom är jag garanterad ett arvode på tjugotusen kronor per kampanj och Anton säger att det kan bli mer om det går bra. Jag är så lycklig. Anton och jag ska gifta oss till vintern, i Seglora kyrka."
Fyrahundratusen på ett bräde - och tjugotusen i månaden... Då hade hon i alla fall råd att hjälpa honom med en tågbiljett till Osby och kanske också med en blygsam summa som skulle täcka mat och omkostnader. Ett par tusen eller så. Men vad sade mamma egentligen? Plötsligt gick det upp för Amadeus vad det var för nyhet hon så lömskt hade släppt ifrån sig alldeles i slutet av tillkännagivandet.
"Du ska väl inte gifta dig med den där slemma typen? Han verkar vara en typisk sektledartyp som den där Shejke eller vad han heter. Du ska se att han kommer att piska dig och rycka dig i håret när ni väl har gift er."
"Du pratar. Han är jättegullig. Jag får blommor varje dag och han är så världsvan. Du må tro att det här är min STORA chans." Hon lade tyngd bakom den sista meningen.
Amadeus beslöt sig för att byta samtalsämne. Det var nog säkrast, annars finns risken att mamma inte alls ville hjälpa honom med pengar. "Det blir nog bra mamma. Vill du ha bara ha honom till din äkta make att älska i nöd och i lust så blir det säkert bra."
"Just det", sade mamma belåtet.
"Mamma" Amadeus såg bedjande ut. Han tittade på sin mor med stora sorgsna cockerspanielögon. "Jag har fått ett litet problem."
"Jaså?"
"Mina möbler har blivit stulna och lägenheten också. Jag har ingenting kvar i hela världen."
"Vad är det du säger?" Mamma såg skeptisk ut. "Hur kan man bli bestulen på en lägenhet? Du är tydligen lika snurrig som vanligt."
Nu hade han visserligen varit med om ett mirakel i Viaskogen och lovat Gud att aldrig mer ljuga, men efter det som hänt med Karin och mormonerna var han inte längre så säker på att han var troende. En liten nödlögn kunde han nog ta till för att slippa hamna i dålig dager.
"Det är lite svårt att förklara men jag har blivit tvingad att skriva på ett papper där det står att jag skänkt alla mina möbler och min lägenhet till två elaka killar. Om jag vägrade så skulle dom bryta av dina ben, sade dom." (Det var nästan sant i alla fall.)
"Bryta av mina ben. Nej nu ljuger du allt." Mamma såg på Amadeus med genomträngande blick.
"Det är sant. Jag lovar. Dom kom hem till mig för över en månad sedan och visade bilder på dig. Så sade dom att dom visste vart du bodde och vart du brukade gå och handla och det märkes att dom spanat länge och förberett det här. Jag skulle ha berättat allt tidigare men jag ville inte oroa dig innan jag var tvungen." Nu var det kört igen. Amadeus kände att han ännu en gång snärjt in sig i lögner. Nå - det var för sent att ändra sig.
"Varför skulle någon göra så? Det verkar helt osannolikt."
"Säg inte det. Jag har talat med polisen, anonymt givetvis, och de berättade för mig att det på sista tiden förekommit flera misshandelsfall mot mogna kvinnor med ensamstående söner. Det är visst en liga som härjar." Amadeus pustade ut. Han kände att han började få till en historia som hängde ihop, att det liksom fanns en tråd i den, och att mammas pengar redan var så gott som nedstoppade i hans plånbok. "Jag skrev under pappren och efter det så har jag försökt att spana efter förbrytarna. Jag ska ta dem själv utan polisens inblandning, för är det något som jag retar mig på så är det när nån vill vara dum mot dig lilla mamsen. Det är bara det att det har kommit en kvinna och flyttat in i min lägenhet så nu undrar jag om jag kanske kunde få låna lite pengar av dig." Amadeus ville jubla. Han hade mamma fångad som i en liten ask. "Jag skall minsann visa dem hur det går när man hotar min mamma", bredde han på. "Dessutom skall jag tvinga dem att betala tillbaka pengarna som de fått för mina möbler och min lägenhet", fortsatte han. "Jag har fått ett tips om att en av rånarna bor i Osby så jag tänkte åka dit omedelbart, fast jag har inga pengar till tågbiljetten."
"Hur kan du hitta på något så dumt? Du får låna min telefon i stället. Ring genast till polisen och anmäl alltihop."
Denna jävla telefon! Amadeus fick ångest när han tänkte på telefonen. Var det inte mammas röda diavoxtelefon som hade fått honom att slå ut sin tand en gång för mycket länge sedan? Och var det inte telefonen som sett till att han hamnat i en utpressningssituation i samband med tidningsutbärarjobbet? Och skulle nu denna förbannade telefon få honom att ljuga för polisen? Aldrig!
"Jag kan inte ringa till polisen nu. Det är försent. Det här måste jag klara upp själv."
"Du har varken kompetens eller mod nog för att klara det här på egen hand. Om inte du ringer till polisen så ska jag göra det."
"Nej mamma, mamma vänta!"
"Vill du inte att vi ska stoppa banditerna?"
"Men jag säger ju att jag har tjuvarna under uppsikt. Det är bara frågan om dagar innan jag kan få dem att skriva på ett erkännande. Ringer vi till polisen så kanske de smiter utomlands." Han var tvungen att övertyga sin mor om att tanken på att polisen skulle kopplas in var utesluten. Elände och åter elände. "Mamma", sade han högt. "Lyssna här nu. Jag behöver bara låna lite pengar av dig till en tågbiljett och ett hotellrum. Det är allt som behövs. Jag har ett personligt intresse av att klara upp alltihop på egen hand." Han övertygade nästan sig själv. Han kände sig som Zorro.
"Jag tror inte för ett ögonblick på vad du säger", sade mamma iskallt och slog handen i bordet. "Du har säkert lägenheten kvar. Och du ska inte tro att du får låna några pengar bara för att jag har fått en fast inkomst på gamla dagar. Du är gammal nog att klara dig själv eller borde vara det åtminstone. Anton och jag har diskuterat dig en hel del och vi är fullständigt överens om att du måste börja ta hand om dig själv. Vad tror du händer när jag går bort? Då står du där och vet inte alls vad du ska göra."
Amadeus var alldeles svettig på överläppen. Hur kunde det gå så fel? "Men mamma.."
"Hör vad jag säger. Det blir inget lån. Du har ett eget arbete."
Trodde hon ja. Hon skulle bara veta.
"Nu måste jag gå och göra mig i ordning för fotosessionen." Mamma reste sig upp och började skjuta den ytterst ovillige Amadeus framför sig mot dörren till.
"Men mamma - bara några hundra."
"Gå nu och kom inte tillbaka hit innan du har visat att du kan försörja dig själv. Du kan använda dina fantasier till att skriva en bok i stället. Du får femtio kronor till korv men det är det sista du får." Hon tog upp en röd galonportmonnä som fullkomligt bågnade av pengar. Det låg en femtiolapp och skräpade bland alla tusenlappar. Den fick han. Så tryckte hon ut honom genom dörren och låste efter sig.
"MEN MAMMA!" Det var försent. Amadeus stod ensam i världen. Till och med hans egen mor hade svikit honom. Åh denna grymma tillvaro. Amadeus befann sig definitivt i trångmål. Det verkade som om besöket i Osby skulle få vänta.

Beatrice kommer hem.

"Men det är väl klart att hon ska bo hos mig? Det förstår du väl? Hon mår jättedåligt." Beatrice Ericssons mor höll på att köra av vägen när hon storyvat argumenterade för sin sak samtidigt som hon försökte hålla händerna på ratten.
Hennes passagerare Susanna Lindström var däremot inte alls säker på att mamma Ericsson hade rätt. "Kör försiktigt. Du kan inte svänga här. Vägen är ju helt rak. Titta!!!" Susanna blundade hårt när hon såg hur nära dikeskanten de faktiskt var. Efter en stund insåg hon att de nog klarat sig den här gången också och vågade försiktigt titta upp igen. "Jag tror säkert också att hon mår dåligt", fortsatte hon, "men jag undrar ändå om hon inte skulle må bättre hos mig."
"Jag är hennes mor", sade mamma Ericsson korthugget.
"Jag vet. Men jag tror i alla fall att jag kan hjälpa henne att komma över det här traumat bättre än dig. Men vi kan väl låta Beatrice bestämma själv?"
Mamma Ericsson tyckte att det lät rimligt.

Resten av färden fortgick under tystnad. Susanna satt och funderade över det hemska som hänt hennes vän. Nästan våldtagen hade hon blivit. Det var bara ren och skär tur som hindrat det fruktansvärda dådet från att fullkomnas. Om inte det där pensionärsparet kommit cyklande så hade inget kunnat stoppa galningen från att fullfölja sitt nidingsdåd. En sån dåre. Någon borde skära ballarna av honom snarast möjligt för att trygga säkerheten för Närkes alla kvinnor. Hon skulle förresten kunna göra det själv utan några som helst skrupler. Hon var väl inte aktiv medlem i kvinnojouren för inte heller. Ju mer hon tänkte på det, desto bättre verkade planen. Om Beatrice fick hjälpa till att genomföra en sådan hämnd så skulle hon säkert må mycket bättre. Susanna bestämde sig för att ta upp saken med Beatrice så fort som möjligt.

Redan inne på sjukhuset drog hon med sig Beatrice in i ett undanskymt hörn och berättade om sina planer.
Beatrice var genast med på noterna. "Det skulle vara så skönt att få sprätta upp den där skiten. Jag skulle vilja mosa testiklarna på honom med en nötknäppare. Jag skulle vilja skära hans ynkliga lilla pitt i småbitar och koka korv stroganoff av den." Beatrice såg fullständigt vild ut.
"Det är väl ingen omöjlighet", svarade Susanna. "Om du hänger med hem till mig så kan vi göra upp en idiotsäker plan."

Beatrices mamma fick alltså transportera sin dotter till Susanna i stället för hem till sig. Hon gruffade visserligen lite men eftersom det var vad Beatrice ville så kunde hon inte säga så mycket. Huvudsaken var att dottern blev frisk, så fort som möjligt.
"Men nu tar du det lugnt Beatrice, hör du det?", sade mamma när hon stuvat in den sista väskan i Susannas lägenhet och precis skulle ge sig av. "Doktorn sade att du måste ta det riktigt lugnt. Du får inte utsätta dig för sinnesrörelser eller oroligheter."
"Jag ska bara ligga här och låta Susanna ta hand om mig."
Med det lät Beatrices mamma sig nöja. (Föga anade hon vad hennes dotter tänkte hitta på.)

Startkapital.

"Nej men är det inte Amadeus, min mesta och bästa och mest långvarigaste kund - grabben som aldrig hittar något jobb." Bo Bluckert såg överförtjust ut när Amadeus stegade in på kontoret. "Välkommen!"
Amadeus var inte alls lika glad för att se sitt favorithatobjekt till statstjänsteman även om han höll tand för tunga. "Jag tänkte höra om det fanns någon möjlighet att få ett jobb?" Han log sitt vackraste leende. "Eller om det inte går", fortsatte han sedan förhoppningsfullt, "om jag kan få stämpla?"
"Stämpla? Igen? Det vet jag inte. Du har inte precis varit något gott föredöme för nyblivna arbetssökande."
Amadeus kände sig förorättad. "Jag har faktiskt haft ett jobb, men sen sopade jag i benet för ett tag sedan, så jag kunde inte fortsätta med det."
"Har du haft ett arbete?" Bluckert såg förvånad ut. "Vad har du jobbat med då?"
"Jag har arbetat på distributionscentralen och det var ett ansvarsfullt och mycket intressant jobb men nu behöver jag som sagt någonting annat."
"Vad gjorde du då?"
"Körde tidningar", svarade Amadeus skamset.
"Skadade du benet när du körde ut tidningar?"
"Inte riktigt men nästan."
"Det var synd. För i så fall kanske du skulle ha varit ersättningsberättigad. Men jag vet faktiskt inte om jag har något. Det skulle vara om BOB kanske behöver någon extrahjälp i så fall."
Amadeus sade ingenting men vred sig oroligt i stolen.
"Ja visst ja, det klarade du ju inte." Bluckert var lika spefull som vanligt.
"Kan jag stämpla och få ersättning från och med idag tror du? Jag behöver pengar rätt snart." Amadeus försökte låta så vänlig som möjligt.
"Jag kan inte neka dig att stämpla, men om du behöver pengar på en gång så lär inte stämplingen hjälpa. Ersättning kan du få tidigast om en månad och dom är hårda på förskott på A-kassan. Jag antar att du får gå till socialen."
Audiensen var slut. Amadeus tog emot sina rosa A-kassekort och suckade djupt. När han steg ut från arbetsförmedlingen var han djupt depressiv. Det fanns en spärr inom honom som han helt enkelt inte kunde klara sig förbi. Han kunde inte gå till socialen. Det var inte för att han hade några moraliska skrupler - om han kunde få pengar av socialkontoret så skulle han ta emot dem utan att tveka det minsta - men det var det här med Eva Johannison.
Han hamnade på Mellringes tillnyktringsenhet en gång i världen och han gjorde det helt utan egen förskyllan. Nog för att han brukade vara full så han knappt kunde stå ibland men vid just det här speciella tillfället var han det faktiskt inte. Det var bara en massa olyckliga omständigheter som tvingade honom att tillbringa natten på en galonmadrass på golvet i tillnyktringsenhetens lokaler. Han hade firat en god väns födelsedag i Örebro. När klockan slog två bestämde han sig för att fara hem. (Likt Askungen hyste han en viss oro att förvandlas till en pumpa eller hur det nu var.) Tågen mot Kumla hade för länge sen slutat gå så den enda möjlighet som återstod var att ta en taxi. Han vandrade - ganska rakt faktiskt - den korta vägen upp till centralstationen där han visste att det skulle finnas en taxipåle. Han skulle precis snurra på uppkopplingshandtaget och beställa en taxi när en svartvit volvo gled upp framför honom. I samma stund råkade han olyckligtvis snubbla till en liten aning. Den svartvita volvon bromsade omedelbart in och stannade och två bestar till polismän klev ur och skärskådade honom kritiskt.
"Vad tror du att du ska göra då?", frågade den ene polisen.
"Ta en taxi hem", svarade Amadeus glatt och sträckte sig mot taxitelefonen. (Han visste ännu icke att de två poliserna hade andra planer för honom.)
"Tror du verkligen att någon taxi vill köra dig hem?"
"Ja, om jag bara betalar så."
"Som du står och vinglar..."
Det var nog då han gjorde bort sig, men han kände sig faktiskt förorättad. "Vad då vinglar", sade han, "jag vinglar väl inte. Jag tycker ni kan åka och bråka med någon som verkligen gjort något i stället för att trakassera mig. Jag står ju bara här och väntar på en taxi."
"Gå och sätt dig i baksätet", väste en av gorillorna. "Knystar du så mycket som ett ord till så sätter vi dit dig för våld mot tjänsteman och motstånd vid omhändertagande."
Amadeus insåg att det var lika bra att göra som han blev tillsagd. Han satte sig i baksätet. De två poliserna klev också in i bilen. De stängde dörrarna hårt efter sig. Tydligen var de arga.
"Har du legitimation", morrade polisen i passagerarstolen.
"Nej det har jag inte." Amadeus tyckte att det var lika bra att göra det bästa möjliga av situationen. Han försökte skoja lite med ordningsmakten. "Men kan inte ni vara bussiga att köra hem mig? Nu när jag inte får åka taxi."
"Håll käften!"
Det gjorde han. De körde honom ut till Mellringe och följde honom in till tillnyktringsavdelningen. De var till och med så måna om att se till att han kom rätt att de höll ett stadigt tag i varsin arm på honom. I intagningsrummet tvingade de honom att klä av sig och gav personalen order om att Amadeus skulle hållas kvar exakt så länge som lagen om tillfälligt omhändertagande medgav.
Där stod Amadeus, naken och förorättad och inte alls på särskilt gott humör. Han vägrade ta på sig den gulnade nylonskjorta och de bruna gabardinbyxor som erbjöds honom och nöjde sig med en gul frottéfilt och de ribbstickade landstingskalsonger som han blivit tilldelad. Personalen på Mellringe var i alla fall snälla mot honom. De sade sig inte kunna förstå varför han blivit förd till dem och undrade medlidsamt om han kanske sagt något som kunnat reta poliserna. Det skulle nog inte ha varit så hemskt att sova på golvet i salen om han inte blivit tvingad att dela rum med två stycken fyllon som deliriumstönade och kräktes och kissade på sig med jämna mellanrum. Klockan sju på morgonen hade personalen förbarmande med honom och lät honom gå. Han åkte hem och tyckte synd om sig själv i en vecka och sedan försökte han glömma bort alltihop. Det gick bra ända till den dag när det låg ett brunt kuvert från körkortsregistret på hallmattan och väntade på honom, när han kom hem. Aja baja, du har varit full och det får man inte vara, stod det i klartext. Du är prickad! Gör inte om det här.
Det kunde han leva med. Men när det någon vecka senare också dundrade in ett brev från socialkontoret i Kumla, ett brev där han av en socialsekreterare vid namn Eva Johannison erbjöds rådgivning om sina alkoholproblem, ja då tog det hus i helvete. Han skrev ett hätskt brev till svar i vilket han berättade om det traumatiska händelseförlopp han fått vara med om och förklarade att han var en rättskaffens medborgare som aldrig varit i kontakt med socialen förut och som minsann inte tänkte vara det i fortsättningen heller. Vidare skrev han att han tyckte att socialsekreterare Eva Johannison var en stor skithög som lade sig i hans förehavanden och att hon kunde ta sin socialhjälp och emigrera till hottahejti. Omedelbart.
Amadeus kände sig nöjd när han lade sitt svar på lådan. Det kändes skönt att få tala om vad han tyckte om svenska myndigheter. Ett par månader senare råkade han på tillfälligt ekonomiskt obestånd och ringde socialkontoret för att beställa tid för konsultation.
"Jag ska koppla över dig till din socialsekreterare", svarade damen i växeln. Det var tyst i luren en stund men så klickade det till på linjen och en kvinnlig stämma gjorde sig hörd.
"Johannison..."
Amadeus kastade omedelbart på luren och levde på barkbröd i en månad. Sedan dess kände han en panisk skräck för att vara tvungen att ta kontakt med socialkontoret igen.
Skräcken höll fortfarande i sig och därför var han nu oerhört villrådig. Femtio kronor räckte inte till en biljett till Osby. Han ville inte gå tillbaka till Karin och lägenheten - det kändes helt fel. Inte heller kände han sig speciellt lockad av att våldgästa någon av sina kamrater. (Han var inte ens säker på att han hade några kamrater längre.) På något sätt var han helt enkelt tvungen att få tag i pengar. Sakta började han gå mot centrum. Det var kallt och regnigt ute och han frös så han skakade. Han passerade sparbanken och det slog honom att han nog hade ett par hundra kronor insatt på ett gammalt sparkonto. Han var inte riktigt säker men det var i alla fall värt att kolla upp. Amadeus gick in genom snurrdörren vid torget och tog en biljett ur kölappsautomaten. Han satte sig i en fåtölj och iakttog människoströmmen samtidigt som han försökte samla tankarna. En äldre dam gick fram och tog ut tjugotusen kronor från sitt sparkonto och för ett ögonblick övervägde han faktiskt att råna henne, men så kände han att han nog ändå inte skulle kunna göra det. Han fick hitta på något annat i stället. När det blivit hans tur stegade han fram till kvinnan i kassan, visade sin legitimation och bad att få ta ut alla sina besparingar. Hon kollade hans konton och räknade ihop summorna. Sammanlagt blev det ungefär sjuttio kronor.
Nu hade han alltså etthundratjugo kronor att förfoga över, men det skulle inte heller räcka till en tågbiljett. När han missmodigt stegade ut från banken höll han på att bli påkörd av en BMW. Det var då han fick sin idé.
Vilken lysande plan! Fast det fattades fortfarande pengar för att Amadeus skulle kunna genomföra den. Nå, en god idé föder ofta en annan.
Karin vet nog inget om tomflaskorna i källaren, tänkte Amadeus. Där finns det stora pengar att hämta.

Kanhända tar jag timeout ett tag...

Det här livet är så underligt just nu att jag har lite svårt att hitta rätt med orden och med nyanserna i känslolägena... Vi får se hur det blir. Ikväll lever liket i alla fall. Antagligen i morgon också.

Den borde förstås ha återfunnits på Agnes blog...

men jag kan inte låta bli...

Agnes och Wilma har skrivit en låt tillsammans. Eposet heter "Du var den ända för mig" och jag publicerar det i sin helhet. Vilka emotioner. Janne Önnerud, släng dig i väggen!!!

DU var den ända för mig

Vers: Du var den som förstod mig när jag var ledsen men den dag du försvann så höll jag på att gå under men jag klara mig för du kom till backs men det var inte mig du ville ha

Ref: Hon var den som var älskad av alla men den dag du försvann blev hon mer hattad hon var redan hattad av sina vänner hon ber om hjälp varje dag hon ber till sin gud att bara få dööö
Men igentligen vill hon leva

Vers: Den lilla flickan som en gång var älskad av alla vill inte gå ut nu för hon är så hattad av alla det är synd om den lilla flickan den lilla flickan kommer aldrig bli älskad igen

Ref: Hon var den som var älskad av alla men den dag du försvann blev hon mer hattad hon var redan hattad av sina vänner hon ber om hjälp varje dag hon ber till sin gud att bara få dööö
Men igentligen vill hon leva.

La mome kunde inte ha gjort det bättre...

Ångest, migrän, astma och tinnitus...

Nej jag är inte bakis. Jag har varit på "Lek- och buslandet" tillsammans med mina barn. Det var det värsta jag varit med om. Snacka om white-trash-mekka... Min lätt autisiske vän William fick näsblod och transporterades hem med omedelbart varsel, kaffet kostade 30 spänn, någon idiot stal Agnes jacka. Det var en riktig neggoupplevelse och jag kommer aldrig mer att sätta min fot på detta ställe. High chapparal var ett paradis i jämförelse.

29/2

Skottdagen, detta småunika fenomen... Fantastiskt hur vi människor "fixar till det" när verkligheten inte riktigt stämmer överens med de föreställningar vi har. En extra dag vart fjärde år bara och vips så funkar det igen.

I dag ska jag följa med Agnes till skolan. Det ska bli riktigt kul.

Samma sak varenda år...

Bokrean börjar dagen innan jag får lön. Hur kan det vara så beskaffat? Antingen får jag anstränga mastercardet eller ge mig till tåls till i morgon. Bäst med det sista antagligen. Och bokrean är i alla fall inte som den var förr i världen när boklådorna verkligen såg över sitt lager och sålde hyllvärmarna till kanonpriser. Nuförtiden är det mesta nyproducerat och centralstyrt och det känns inte riktigt lika roligt faktiskt. Men det är klart, något ska man ju ändå ha. Såklart. "1001 filmer du måste se innan du dör" till exempel. "Folkhemmets reklam" är också en sån där snygg liten bläddrabok jag är sugen på.

Nästan vår i luften, vi tog en promenad vid Scoutstugan

Tuva skrek av trötthet efter 59 meter. "Jag är inte van att gå! Mamma säger att jag måste träna!!!"

"Men då kanske det här är ett bra tillfälle att träna..."

"Inte nu, jag orkar inte gåååååå!!!"

Fast det gjorde hon ju. Och det var riktigt skönt.

Curlingpappan

Kort rapport om slutresultatet av gårdagens familjedrama. Agnes och hennes kompis Wilma släpptes av vid Marieberg, Tuva och jag gick på "Alvin och gänget" på bio. Av skogsvistelsen blev intet. Sådan är den moderne pappan år 2008.

Amadeus 019

Playing some bridge over to troubled waters...

Samma kväll som Amadeus genomgick sin existentiella botgöring satt den pensionerade syokonsulenten Håkansson i en väl inrökt kortspelslokal och agerade träkarl i ett av de många pågående bridgepartierna. Den som kände Håkansson kunde direkt ana att det var någonting särskilt med honom. Det var alldeles uppenbart att han hade tankarna på helt annat håll, för även om kvällen ditintills varit mycket lyckad för Håkansson och hans kompanjons del så visade han ändå ingen större entusiasm för spelet. Spelföraren fick flera gånger påminna Håkansson om att han skulle lägga ut det kort han redan tidigare blivit tillsagd om och Håkansson mumlade bara till svar. (Naturligtvis satt han och tänkte på de högar av pengar som skulle hålla hans kortspel flytande på ålderns höst. De pengar han helt skrupelfritt tänkte pressa av den arme Amadeus.)
När brickan var slutspelad kollades resultatet mot de tidigare spelen. Håkansson och hans spelkamrat hade fått en topp och det fick Håkansson att piggna till. Det innebar faktiskt en del spänning inför den sista brickan. Om de bara klarade medel på den också så hade de en god chans att vinna.
Hoppas det går bra nu, tänkte Håkansson. Det var så länge sedan jag vann och jag skulle verkligen behöva en vinst för mitt självförtroendes skull.
Med fumliga fingrar fick han fram sina tretton kort ur den gula plastbrickan. Han sorterade upp dem och ljusnade mer och mer allteftersom han plockade med korten. Snart sken han som en sol. Han hade varenda ess, och varenda kung. Han satt med sju sang på hand. De kunde inte göra sämre än medel. I samma stund som han fick den insikten började hjärtat dunka hastigare och hastigare i hans bröst. När han skulle ta upp budgivningslappen ur lådan, sjönk han ihop över bordet.

Förre syokonsulenten Håkansson dog med sju sang på hand. Om Gud hade sitt finger med i spelet eller inte vet vi inget om. Vi vet bara att Amadeus B. Nilsdotter-Stenström aldrig mer skulle besväras av orimliga penningkrav från den girige gamle mannen.

Han är så söt förstår du - lite blyg så där.

De befann sig i de mörkaste och mest svårtillgängliga delarna av göingeskogarna - någonstans utanför Osby, det lilla samhälle som ligger i Skånes nordöstra hörn alldeles vid Smålandsgränsen, känt för omvärlden bara för den försupne prästen fader Gunnar och för sitt träleksaksföretag. Dagen var varm och skön och Lena och hennes mamma hade redan tidigt bestämt sig för att återuppliva lite gamla minnen från den tid då Lena ännu var en snäll liten flicka som älskade att följa med sin mamma till svampskogen. De packade kaffekorgen vid tiotiden och nu hade de irrat runt i nästan en timmes tid utan att hitta en enda svamp. Det kanske var därför som Lena ropade högt av förtjusning när hon under en mycket gammal och storväxt gran äntligen lyckades finna ett bestånd av brungula trattkantareller.
"Titta mamma! Vad mycket svamp." Sprittande av glädje över sitt fynd utförde hon en liten indiandans runt bytet. "Det piggade upp. Jag visste det. Det är faktiskt riktigt roligt att plocka svamp."
Lenas mor - Eva Andersson - log varmt mot sin dotter. "Precis så där sade du när du var liten. Det piggar upp sade du och så lös det om hela ansiktet på dig även fast du varit jättesur alldeles före. Och det piggar faktiskt upp. Vänta så ska jag hjälpa dig."
De föll ner på knä och började plocka.
"Man måste lyfta på mossan", sade Eva Andersson. "Annars är det lätt att missa dem. Och det är alltid de bästa man får leta längst efter."
Precis som med Amadeus tänkte Lena. Hon fnittrade till när hon insåg att hon jämfört Amadeus med en trattkantarell. "Har du sett herr Kantarell, står i enebacken" gnolade hon, med ett förnöjt leende strålande över hela ansiktet.
"Vad är det med dig egentligen?", frågade mamma. "Du har varit som en annan människa sen du kom hit. Har du vunnit på tipset?"
Lena kunde inte hålla sig längre. Hon måste få berätta hur himlastormande lycklig hon var. Hon måste få dela sin lycka med någon. Och att denna någon skulle bli just mamma var skönt. Mamma som varit orolig för Lena så länge. Mamma som varnade Lena för Stanislaw Molinowski så fort hon såg hans lömska nuna.
"Vet du mamma - jag är kär." Lena ställde ifrån sig svampkorgen och gav sin mamma en kram. "Och det är underbart, och den här gången är det på riktigt, och han är så söt förstår du - lite blyg så där."
"Nej men vad säger du. Och vad heter föremålet för denna heta låga då?" Mamma såg uppriktigt glad ut, men så mulnade hon plötsligt till. "Det är väl ingen sån där utlänning igen? Som han den där Stanivadhannuhette..."
"Stanislaw. Nej det är det inte. Men så där ska du inte säga. Bara för att Stanislaw var dum behöver inte alla andra som inte kommer från Sverige vara det."
Mamma såg ut att skämmas lite grann. "Nej, det har du rätt i. Men jag tycker i alla fall att det skulle kännas bättre om jag fick en äkta svensk till svärson."
"I så fall kan jag ju glädja dig med att den här unge mannen är en tvättäkta svensk medborgare. Amadeus heter han. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
"Det var inte illa. Låter som en liten borgarbracka tycker jag."
"Det är nog bara som det låter. Men han är jättesnäll och jättetrevlig. Vänta bara till du får träffa honom. Du kommer att bli överförtjust."
Eva log mot sin dotter. "Det tror jag alldeles säkert. Det måste vara något särskilt med honom om blotta tanken på hans uppenbarelse kan få dig på det där humöret. Men kan du inte bjuda hit honom så jag får bilda mig en egen uppfattning?"
"Jo visst. Vilken bra ide. Det ska jag göra. Men nu letar vi rätt på lite mer svamp tycker jag. Det här räcker ju knappast till ett par limpsmörgåsar ens en gång."
"Okej."
Svamp hittade de så småningom i överflöd. Den smakade mycket bra, när de tagit hem den och gräddstuvat och pepprat den ordentligt.

Lena försökte ringa hem till Amadeus flera gånger under kvällens lopp. Något svar fick hon inte. (Hur skulle hon ha kunnat fått det? Amadeus höll ju som bäst på med att göra upp räkningen med Gud.)

Hot om vräkning.

När Amadeus återvände från sin inre rening mådde han riktigt bra. (Han hade ju varit med om ett mirakel gubevars.) Han hade lite ont i näsan bara, och tummen var lite svullen, och pissmyrorna hade bitit honom i ögonlocken (och säkerligen hade han ådragit sig en kraftig förkylning under natten i skogen), men allt det där var bara ovidkommande petitesser. Har man mött Gud i Viaskogen så bryr man sig inte om små smärtförnimmelser. Amadeus brydde sig inte ens om att han inte kom in i lägenheten. Det skulle säkert också ordna sig, det som allt annat.
Dagen var varm och ljuv och Amadeus slängde sig vällustigt i den vita plastsoffa som placerats utanför huset av hans skohandlande granne. Ett kort ögonblick funderade han på att gå till tant Waldenborg och köpa sig en öl men så bestämde han sig för att vänta lite. Det var skönt att bara sitta och låta solen bestråla ansiktet. Han sände en tacksamhetens tanke till sin fete granne. En sak måste han i alla fall erkänna att gubben hade lyckats med; han hade köpt sköna och sittvänliga utemöbler.
Amadeus lutade sig lojt tillbaka och riktigt njöt av solvärmen. Så fick han syn på en parant kvinna i röd klänning som kom promenerande förbi huset. Damen tittade intensivt på husnumret och gick in genom ytterdörren. Amadeus undrade vem hon skulle besöka. Han funderade på om hon kanske skulle träffa skohandlaren men hon såg nog lite för bra ut för att besöka gubbtjyven.
Efter en stund kom damen ut igen och gick fram till Amadeus. "Hej", sade hon. "Bor du här i huset?"
Fastän damen säkerligen med god marginal passerat femtioårsstrecket såg hon ändå väl bibehållen ut.
"Jo", svarade Amadeus.
"Vad roligt", sade damen. "Då blir vi grannar. Jag har nämligen hyrt en tvåa här på hörnet." Hon pekade. "En möblerad. Du har inte sett till hyresvärden? Han skulle komma med nyckeln."
"På hörnet?" Amadeus satte sig omedelbart upp. "Det måste vara fel. Det är min lägenhet. Jag kommer bara inte in just nu. Nyckeln kommer med posten om en liten stund."
"Fel och fel, det vet jag inte. Adressen stämmer allt." Damen tog upp ett papper ur handväskan. "Solhemsgatan sex står det. Det måste väl vara här."
"Får jag titta", bad Amadeus oroligt och nappade åt sig papperet.
Mycket riktigt. Nog stod det Solhemsgatan sex alltid och nog var det hans lägenhet det handlade om och nog hade husägare Björklund skrivit under. Amadeus kände ilskan stiga. Han visste att han varit sen med hyresinbetalningarna ett par gånger men det var väl ingen anledning att vräka honom. Jävla Björklund! Det måste finnas en lag som skyddade hyresgästen när sådana här obehagligheter inträffade. Amadeus kände sig mycket rådvill. "Du", försökte han. "Lugna dig lite. Det måste ha blivit ett missförstånd. Lägenheten som du tänker flytta in i är nämligen min. Om du följer med bort till telefonkiosken så ringer vi Björklund och klarar upp alltihop. Jag är säker på att han har skrivit fel lägenhetsnummer på den blankett som du innehar och som jag just fått ta del av." Amadeus reste sig upp och började gå mot den orangefärgade telefonkiosk som stod ungefär hundra meter från hans hus.
"Vänta ett tag. Du behöver inte ringa. Han är på väg hit. Därborta kommer han."
Mycket riktigt. Långt borta vid horisonten syntes Björklund strutta fram med samma spattiga gångart som alltid. Amadeus tyckte att Björklund såg fjompig och töntig ut. Han var säkert homosexuell.
Någon minut senare nådde Björklund fram till de väntande två. Han hälsade artigt på damen och nickade mot Amadeus. "Du är kvar än, ser jag. Jag trodde att du hade flyttat."
Amadeus kände sig hätsk. Hyreshusinnehavare Björklund hade uppenbarligen inga som helst skrupler. Gubbtjyven låtsades inte ens om att han var medveten om den besvärliga belägenhet som han av rent profitintresse försatt Amadeus i. Alldeles oavsett det faktum att han nyss varit med om ett under kände Amadeus att han var tvungen att protestera. "Hörru Björklund", sade han därför och lät mycket uppretad. "Vad menar du med det här egentligen?"
Björklund såg oförstående ut. "Vad då?"
"Tror du verkligen att jag flyttar utan att säga upp kontraktet? Hur kan du ens komma på tanken att hyra ut min lägenhet utan att fråga mig först?" Amadeus visade tänderna och försökte se hotfull ut. "Jag har inte hört ett ljud från dig", morrade han. "Visserligen var jag lite sen med aprilhyran - det vet jag - och den här månaden har jag inte hunnit betala än men för den sakens skull kan du väl inte ställa ut mig på gatan? Jag måste väl få en varning först. Du brukar vara en reko kille - men det här är inte schysst av dig."
Nu var det Björklunds tur att se förbryllad ut. "Vad pratar du om? Det är du som har gjort fel. Ingen ska komma och säga att jag inte sköter mitt fastighetsägande som man ska. Nu blir jag nästan förbannad."
Amadeus förstod ingenting. "Vad har jag gjort? Jag satt ju helt fredligt i min solstol när den här kärringjäveln - förlåt damen menar jag naturligtvis - kom och berättade att hon skulle flytta in i min lägenhet. Vad har jag med det att göra? Jag har väl inte gjort något?"
"Om du hyr ut din lägenhet i andra hand utan att prata med mig först så har jag faktiskt rätt att lägga mig i saken. Inte för att jag hade något särskilt emot de där herrarna, men det finns faktiskt en hel radda med människor som står i kö för att få bo här. Karin har köat i flera år för att få en lägenhet. Förresten spelar det väl ingen roll vem som bor här om du ändå ska flytta. Jag kan i alla fall trösta dig med att dina vänner inte verkade särskilt sorgsna."
Vilka vänner? Amadeus kände sig förvirrad. Var det här en prövning som Gud sänt honom för att se om han verkligen var ren till ande och kropp?
"Nej inte alls", flikade Karin in. "Och möblerna de köpt av dig, köpte jag i min tur. De sade att de förstod att det blivit ett missförstånd, och att de skulle kunna skaffa en annan lägenhet."
"Köpt av mig? Mina vänner? Mina möbler?" Amadeus förstod mindre och mindre av diskussionen.
"Dina kompisar nästan tvingade mig att köpa möblerna för att inte sätta dig i en taskig sits", förtydligade sig Karin.
Det hela måste vara ett ovanligt dåligt skämt. Men varför skulle Björklund vilja driva med honom? Ville han ge honom en näsbränna för att hyran kommit lite sent? I så fall tyckte Amadeus att det var ett väl drastiskt sätt att göra det på.
Varken Björklund eller Karin tycktes fästa någon notis vid Amadeus förbryllade ansiktsuttryck.
"Vi var här med herrarna Karlsson och Nilsson och gjorde en värdering på möblerna i går kväll", sade Björklund. "Men varför sålde du möblerna så billigt? Har du hamnat i knipa?"
"Du driver med mig", svarade Amadeus. "Törs man inte lämna sin egen lägenhet för en enda natt utan att riskera att bli avhyst? Ska man behöva vakta sina ägodelar med hagelbössa och rävsax? Vad är det för tjuvsamhälle vi lever i?"
Nu började Amadeus bli riktigt orolig. Han kände inga Karlsson och Nilsson. (Och även om han nu hade gjort det så hade de i alla fall ingen rätt att gå in i hans lägenhet när han var borta. Och vad menade Björklund med att de värderat möblerna?)
Björklund tog ett lätt tag i Amadeus arm. "Vi kan väl gå in och prata istället", sade han.
Amadeus ryckte armen åt sig. Nu var han arg. "Släpp mig", röt han. "Annars ska du få en fetsmäll över ögat." Så kom han till sans igen. Det var nog lika bra att inte bli aggressiv om det skulle finnas någon chans att reda ut den här röran. "Javisst", sade han därför med ett förbindligt leende på läpparna. "Ursäkta mig så jättemycket. Låt oss genast gå in i min lägenhet och klara upp alltsammans."
"Min lägenhet", sade Karin med eftertryck.
De lämnade utemöblemanget och gick mot ytterdörren. Karin var lätt rosig om kinderna och såg ut att tycka att alltsammans var ganska obehagligt. Amadeus var mörkröd i ansiktet av återhållen ilska och frustration. Bara Björklund såg kontrollerad och sval ut, precis som vanligt.
Amadeus visste att han hade rätten på sin sida. Björklund hade absolut ingen rätt att hyra ut lägenheten, i alla fall inte utan att tala med honom. Han bestämde sig för att snarast möjligt ta ett snack med hyresgästföreningen.
När de kommit in i lägenheten satte de sig ned i soffan. Björklund tog fram en samling dokument ur kavajfickan, och lade dem på bordet. Till sin fasa såg Amadeus sin namnteckning längst ner på ett av papperen som i övrigt såg helt obekanta ut.
"Titta här", sade Björklund. "Här står det uttryckligen att du hyrt ut lägenheten till Wilbert Karlsson och att han har köpt dina möbler."
Amadeus häpnade. Wilbert Karlsson. Var Wilbert och Graham inblandade i det här? Mormonerna? Jovisst - skrev han inte på något papper när de var här? "Får jag titta?" Amadeus tog pappershögen och ögnade igenom dokumenten. När sanningen gick upp för honom bleknade han av fasa. I den paragraffyllda texten stod att läsa att han sålt sitt bohag till Wilbert för en krona och dessutom till hyrt ut lägenheten i andra hand till densamme. "Men vad fan", mumlade Amadeus och skakade på huvudet.
"Du tycks inte vara särskilt bevandrad i hyreslagen." Björklund stirrade stint på Amadeus. "Du får absolut inte hyra ut lägenheten i andra hand utan att fråga mig först."
Amadeus stönade. "Jag är lurad! De har lurat av mig allt. Vad ska jag ta mig till? Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?"
"Jag ser ingen annan möjlighet än att flytta hit", sade Karin och såg bestämd ut. "Även om det nu har blivit något fel."
"Ja men jag bor ju här", försökte Amadeus. "Vart ska jag ta vägen då?"
"Det bryr jag mig inte om. Jag har ett skrivet kontrakt så jag flyttar inte på mig. Är det där min CD-spelare förresten? Kan du visa mig hur den fungerar? Jag har aldrig haft en sån mackapär förut men nu har jag varit iväg och köpt en jättebra platta med James Last."
"DU RÖR INTE MIN CD! Den exploderar om man försöker spela James Last på den. Det har jag programmerat den till."
"Kan man göra det?", frågade Karin oroligt.
"Lugna ner er." Björklund avbröt dem. "Låt oss få klarhet i vad det är som har hänt. Vad är det egentligen du har råkat ut för Amadeus?"
"Det började med att det ringde på dörren för ett tag sedan..."

Amadeus berättade hur det gick till när mormonerna kom hem till honom. Han förklarade hur väl de lagt sina ord och hur de till slut fått Amadeus att själv vilja bli missionär. Vidare berättade han med darrande röst om hur beroende han var av sin lägenhet. Han försökte kort sagt göra allt för att beveka Björklund. Amadeus var villig att lämna ut hela sitt privatliv för att få bo kvar.
"Stackars krake", sade Karin vänligt när hon hört vad som hänt. "Du kan få bo hos mig tills du hittar ett eget ställe."
"Vart ska jag ta vägen då? Du vet lika väl som jag att det råder akut bostadsbrist i Kumla och att alla mina möbler blivit sålda. Jag måste få polishjälp. Jag kan helt enkelt inte flytta." I ett sista desperat försök att beveka sina bödlar började Amadeus att gråta. Han märkte att han fortfarande tänkte på lägenheten som sin och på besökarna som besökare trots att en av besökarna var värd och han som varit värd nu var besökare. Usch vad virrigt alltihop var. "Jag är inte värd det här", snyftade han. "Jag är värd att vara värd!"
Björklund reste sig upp. "Det här får du fixa bäst du vill", sade han. "Visst är det synd om dig men du har faktiskt varit mer än måttligt klantig. Det enda råd jag kan ge dig är att kontakta polisen. De där mormonerna är antagligen inte kristnare än vad min gamla mormor var på sin tid."

Resultatet av hela palavern blev att Karin åkte efter sitt sänglinne och lite kläder. Amadeus städade sovrummet under tiden och rev upp sina sängkläder. I brist på andra och bättre alternativ bäddade han åt sig själv i soffan.

Den natten sov Amadeus oroligt. Det så kallade miraklet förkastade han helt och hållet. Om det funnits en Gud skulle han inte ha burit sig åt på det här viset.

Ut-tråke-tråkad

Så är jag ledig ett par dagar och det är skönt förstås, längtar efter frisk luft och uteliv. Frågar Agnes om hon vill hitta på något, får svaret "Jag vill gå på Marieberg!"

"Marieberg??? Vad ska vi dit och göra?"

"Jag vill köpa grejor."

"Vad då för grejor?"

"Vet inte. Köpa nåt bara."

"Du vet att jag får panikångest av planlösa vandringar genom köpcentrum, kan vi inte gå ut i skogen i stället?"

"Skogen??? Nä. Då vill jag åka till leklandet."

Försöker med Tuva istället. "Du Tuva, ska vi inte gå ut i skogen?"

"Nä jag vill gå på bio."

Kampen fortgår, och livet känns bara boring.

Så otroligt mycket sjukdom runt omkring mig just nu,

men svärfar Bruno ringde i alla fall igår och gav glada besked om att han svarat bra på behandlingen. Hoppas vi väl att det får fortsätta på det viset såklart.

Ett filmtips mitt i natten...

Konsten att gråta i kör... Jag skrattade och grät, först trodde jag att det var en komedi om en dysfunktionell familj, sedan dök "allvaret på mig". Minns ni festen med sina skruvar? Den här var bättre.

Happy Valentines day...

Oerhört Amerikanskt påhitt såklart, genomkommersialiserat och tramsigt, men allt som gör människor snälla mot varann måste väl vara av godo? Får se om skrivbordet är fyllt av hjärtan och brev när jag kommer till jobbet. *S* Det är nog tveksamt.

Stegräknare

Årets friskvårdshit i Kumla kommun. Alla har en. Alla räknar steg. Alla är förbannade för att den inte gör jobbet ordentligt. "Den börjar inte räkna innan sex steg" sade Raggan i Hardemo och lät jättearg. "Det känns så himla orättvist. Jag som hela tiden tar ett steg hit och ett stg dit. Då räknas det inte ens."
"Jättedumt..."
"Så nu får jag hela tiden ta några extrasteg för att det ska räknas. Det är ju löjligt att man måste trippa runt tre steg extra bara för att få in dem på mätaren."
"Men kan du inte bara stampa lite med foten då?"
"Då ser jag ju ännu dummare ut..."
"Men strunta i småstegen då..."
"Aldrig!!! Jag ska ha dem!!!"

Jag var tveksam först men lät mig övertalas. 10.000 steg om dagen ska man ta om man ska förbättra sin hälsa och sin kondition. Jag verkligen supergår, men även om jag tar min långa runda på kvällen så kommer jag inte upp i de eftersträvansvärda stegen. Jag har nog för långa ben. I den här matchen skulle det vara en fördel att se ut som en tax.

När det riktigt krisar, vad gör man då?

När världen liksom vältrar sig över en med tyngd och kraft, vad har man då egentligen? Att vila i?

Nej då, jag håller inte på att dö eller så. Men jag känner att jag behöver ställa mig själv den frågan. Jag har slutat vara Stålmannen nämligen, jag är känslig för fler saker än Kryptonit.

Är det inte det jag alltid har sagt, i förskolan uppmuntrar vi barns naturliga nyfikenhet...

Kolla bara här vad den innovativa förskolläraren hittade på för kul när man hade "tema Katt" på en förskola i Alingsås... Inte nog med att barnen fick se Pelle Svanslös, de fick käka kattmat också. Förvaltningschefen dömde ut "pröva-på-pedagogiken" som omdömeslös. Det kanske den var, men det var i alla fall rätt påhittigt och nytänkande.

Jag kan inte låta bli att le lite grann. Både Agnes och Tuva har käkat kattmat kan jag väl avslöja, men det har mer handlat om "olycksfall i arbetet" än om att jag direkt har bjudit dem på det. Det var några år sedan och de lever än.

Anna & Idde

har gjort det igen - en fantastisk platta, bitterljuvt vacker, röster i samklang, vill ni kan ni lyssna här.

Vi i den Närkingska periferin kan glädja oss åt ett besök på "Mitt andra hem", 2/3, 21.00.

Jag satt på första parkett när de spelade i Stadsparken 2006, hade tårar i ögonen mest hela tiden för att det var så himla vackert och när "Bröllopsdag" spelades så sjöng jag med lite för intensivt tror jag. "Den kunde du", sade Anna och log mot mig. Bara det... *rodnar*

Mardrömmarnas mardröm

Nu kan det inte bli värre. Jag vaknade 04.30, genomsvettig, bilden inristad på insidan av ögonlocken. Hur jag än blinkade så satt den kvar. Jag var tvungen att gå upp och dricka vatten, kissa och röka för att inse att det inte var på riktigt.

Vilken skräckvision jag såg?

Mig själv i blå klänning med flaggor på kjolen, plymer i handen, vippande runt på Scandinaviums scen, fånigt leende mot... Christer Sjögren... Umpa-umpa-trumpeter, min mamma var också där och skrålade "aj lavv ajropa".

Jag har knappt inte hämtat mig än. Vad är det för land jag lever i?

Varning Varning!!!

Nu är det fara på färde. Nu måste konsumentombudsmannen hoppa in i närmaste telefonkiosk och dra på sig KO-trikåerna.

Det finns de som undrar; "vad har hänt?" Jag ska inte bli svaret skyldig.

Fairwiev finns numera i två olika varianter, på etiketten fullt möjliga att missta från varann. Den ena flaskan innehåller fortfarande det rena Pinot Noir-vinet och kostar fortfarande strax över hundralappen. Det är fortfarande lika gott får man också förmoda. Men sedan har det också kommit ett blandvin som har 96% Pinot Noir och 4 % Viognier och det har inte alls samma kompakta smak som det oblandade vinet. Jag sitter här och känner mig jättebesviken efter att ha insett detta faktum, för jag tyckte att den där futtiga 20:an det handlade om i pris berövade mig på hela smakupplevelsen. Och då hade jag inte ens varit dumsnål, utan bara handlat "i god tro".

Nå, gott var de ju såklart i alla fall och för den som är på väg till Sydafrika rekommenderar Janne & Thomas gladeligen ett besök på Fairview-vingården... Det kan man ju kosta på sig när man bara har sig själva att försörja. Lyckliga you. Äh, det är såklart prisvärt att ha barn också...

Fredag igen

dom rullar på, veckorna... Nästa vecka börjar våren "officiellt" hörde jag någon säga. Skönt om det blir så också.

Sitter här med lite "pirr i magen" för jag ska alldeles strax åka till Stadshuset och möta Skolverkets representanter. Kumla Kommun ska inspekteras gubevars. Nå, det blir säkert bra. Och det här är bara en upptakt.

Amadeus 018

Kontemplation.

Ute på Närkesslätten - mellan OBS varuhus och avfarten till Mosjö kyrka för att vara exakt - fattade han sitt beslut. Nu var han tvungen att börja ett nytt liv. Ett liv som till sin karaktär var helt väsensskilt från de ynkliga ansatser till livsuppehållande åtgärder han nu befann sig mitt uppe i. Ett liv som skulle vara fyllt av kvalitet och värdighet. Ett liv fyllt av sanning och renhet. (Förhoppningsvis också ett liv tillsammans med Lena Molinowski.)
Det måste ske. Han kunde inte ha det så här längre och om sanningen skulle fram så kunde han inte alls förstå vilken soppa han hamnat i. Det var som om en ond makt plötsligt börjat spela sitt spel med Amadeus som en maktlös bricka på brädet. Sjukhusbesök. Mystiska intriger. Religiösa omvändelser. Tvångsarbete. Förödmjukelser. Utpressning. Elände och åter elände.
Det var inte klokt så dåligt det gick för honom nuförtiden och det var helt oförståeligt att turen så plötsligt hade lämnat honom. Det var ju inte alls särskilt länge sedan som han i stort sett gått i land med vad som helst. Han drog sig till minnes sina ungdomsår, den tid när han varit djärv och oförvägen och utan att tveka det minsta vågat stjäla halva Eric Ericssons öllager. (Tyvärr råkade han i första vändan stjäla lättöl och fick därför göra ett försök till, varpå han blev upptäckt och hotad med polisanmälan och på detta sätt avskräckt från vidare stöldraider, men i alla fall. På den tiden kunde inget stoppa honom men nu gällde minsann andra lagar. Närhelst han försökte sig på något som inte var alldeles ärligt så barkade det ofelbart åt skogen.)
Det slog honom att hans misslyckanden kanske var ett slags fingervisningar från en högre makt. Gud kanske ville visa honom att det var dags att bli vuxen? Eller var det helt enkelt så att han kommit i kontakt med det abstrakta begrepp som kallades moral? Det var i vilket fall som helst dags för honom att ta sig en ordentlig funderare på vilken riktning han ville att hans liv skulle ta.

När han kom hem spolade han upp ett varmt bad åt sig. Vattnet var på gränsen till skållhett och dessutom oerhört väldoftande eftersom han hällde i nästan en hel flaska med grönskimrande tallbarrsskum.
Plaskandet i det heta vattnet fick honom att känna sig avslappnad och faktiskt nästan välmående. Det var trevligt att leka av sig en stund. Det behövdes efter allt elände som varit. Han jobbade ivrigt med att dränka sin gummianka, men det gick inte alls eftersom den lille rackaren envisades med att flyta upp hela tiden, så efter ett tag gav han upp och roade sig istället med att leka rysk attackdykare på uppdrag i Karlskrona skärgård. Det var inte så tokigt det heller.
Så fick han plötsligt en vision. Efteråt skulle han minnas den som "uppenbarelsen i badkaret" och referera till den som den mest avgörande stunden i hans liv. Hela situationen framstod med ens som fullständigt klar. Det var bara genom enskild meditation i skogens skyddande hägn som han skulle kunna nå själens innersta gömmen och få den rening som han bevisligen behövde. Han var inte längre den son som en mor kunde vara stolt över, han var inte längre en rättrogen vandrande mormon med ädel och klar blick. Han var bara en vandrande skithög till bedragare och han insåg att Lena Molinowski omöjligt skulle kunna vilja leva ihop med honom om han inte drastiskt ändrade livsmönster. Visserligen trodde han att hon tyckte om honom men om hon fick veta hur fånigt och dumt han burit sig åt så var risken stor att det skulle visa sig att han trott fel.
Amadeus blundade och tänkte på Lena och kände hur snoppen växte där nere i tallbarrsskummet. Han viskade hennes namn några gånger och höll på att hamna i såväl andlig som fysisk extas av att tänka på hennes vackra utseende och hennes väna sätt. Han fick anstränga sig för att inte låta sina köttsliga lustar ta överhanden. Tankarna på Lena fick ABSOLUT INTE fläckas av några syndiga onaniorgier. Nu skulle här bli andra bullar! Genom att meditera i skogen endast iförd tagelskjorta (och kanske ett Hellyhansonställ) skulle han göra upp med sitt gamla jag och bli en ny människa. Långt bort skulle han fara, så långt bort hans länskort kunde ta honom. Kanske till Degerforsskogarna eller till Laxå.
Där skulle han leva ett eremitliv ända tills han var säker på att han kommit till insikt och klarhet. Han skulle bara äta rötter och vilda bär och inte dricka något annat än det skogsbäcksvatten som han kunde finna. Bara en svart sopsäck skulle han ta med sig att sova på och huka under om det började regna. Med hjälp av ett asketiskt vildmarksleverne skulle han kunna bryta med sitt gamla liv, det var han säker på.
Amadeus reste sig snabbt från badkaret och torkade av sig med den beige frottehandduken, ivrig att komma iväg med en gång. Han skyndade sig att ta på ett par fodrade jeans och en bomullsundertröja som han ärvt efter farfar. Vidare iklädde han sig den rutiga flanellskjorta som morbror Arne gett honom när han skulle hjälpa till med bröschlingen, dubbla långkalsonger och slutligen en jeansjacka. Stövlarna var av rejält märke och gröna och väl ingångna. De var lite trånga där fram, för de var också ärvda efter farfar, men det spelade ingen roll. Han skulle bara sitta stilla i skogen och meditera och inte gå långt alls. En sopsäck letade han fram ur garderoben. Så var han färdigutrustad, i alla fall till ytan.
Han var ändå lite tveksam över sin egen moral och själsliga styrka. Tänk om det blev kallt i skogen, tänk om vilda djur hotade honom, och morrade elakt. Tänk om han inte skulle kunna härda ut. Det var nog bäst att företa vissa försiktighetsåtgärder. Om han skulle börja ett nytt liv, så kunde han inte gå hem för att det blev lite kallt om fötterna. Men om han lade portnyckeln i ett kuvert och adresserade det till sig själv. Då skulle han vara tvungen att vara ute till posten kom morgonen därpå. Gud så smart!
Han satte sin plan i verket och flinade glatt under tiden. Han var verkligen en skärpt kille. Inte ens Joe Cool i Snobben skulle kunnat planera det bättre. Påklädd och klar tog han brevet i handen och gick ut. Med ett belåtet leende stoppade han det i brevlådan utanför tant Waldenborgs kvartersbutik och gick sedan iväg för att ta bussen till Degerfors.

Det visade sig att det inte skulle komma någon buss på flera timmar men han fann snabbt en alternativ utväg. Djupt inne i den uråldriga Viaskogen skulle han finna sitt rätta jag om det inte kom några motionärer och störde honom. Risken var ganska stor med tanke på att stadens enda elljusspår låg där. Han fick köpa ett par öronproppar innan han började meditera.
Så slogs han av en insikt och förstod att det nog ändå inte varit så klokt att adressera nyckeln till sig själv.
Hur dum får man bli, tänkte han ilsket. Och jag som tyckte att jag var smartare än Joe Cool.
Nå, nyckeleländet fick lösa sig när han kom hem. Mamma hade en reservnyckel och om inte hon var hemma så fick han väl ringa efter låstjänst. Han stövlade iväg mot Viaskogen, och såg till att efter vägen passera Cesars diversevarubutik där han inhandlade ett par öronproppar i äkta skumplast för tretton kronor och sjuttiofem öre.
"Årets modell, fjolårets pris", påpekade butiksinnehavaren Cesar när han stoppade ner öronpropparna i en brun papperspåse. (Så var det med alla varor hos Cesar. De var av årets modell, men prissatta efter fjolårets prislista. Så hade det varit allt sedan 1932, när Cesar öppnade sin lilla fyndhörna.)

Amadeus hade verkligen bråttom och eftersom han dessutom var försjunken i djupa tankar märkte han inte alls att en man följde efter honom på cirka hundra meters avstånd. Inte heller lade han märke till att mannen ibland stannade till och mumlade något i innerfickan på sin svarta skinnrock. Amadeus hade alltså ingen aning om att Nils Messer var honom hack i häl. Icke heller visste han att Nils Messer var utrustad med walkie talkie och stod i direktkontakt med sin poliskollega Bertil Schmidt. Det var säkert lika bra att han var lyckligt ovetande om förföljelsen.
"Jag vet inte riktigt vad han gör", viskade Messer in i walkie talkien. "Men det ser ut som om han är på väg mot skogen."
"Kan du hänga på utan att bli sedd?", frågade Schmidt exalterat.
"Jag ska försöka. Fast du ska veta att det är jävligt svårt att förfölja någon utan att bli upptäckt om man är mitt ute på Närkesslätten. Här finns inte tillstymmelse till träd att gömma sig bakom."
"Kan du inte maskera dig?"
"Till vad då? Kanin kanske???"
"Det där var ingen dum idé. Håll koll på vart han tar vägen så kommer jag över. Möt mig vid omklädningshytten om en kvart."
"Men..."
"Gör som jag säger bara. Over and out."
Nils Messer kände sig förbryllad men gjorde ändå som han blivit tillsagd. När Amadeus gick in på uppfarten till motionsspåret kom Messer smygande strax efter. Amadeus verkade veta exakt vart han skulle gå. Utan att tveka traskade han iväg till vänster åt den gamla skottvallen till. Det var inte mer än ungefär femhundra meter dit.
Han såg beslutsam ut när han klättrade de två meterna upp på vallens krön. Men så ändrade han sig plötsligt för uppe på skottvallen skulle han vara exponerad för alla som kom förbi och det kanske inte var så lämpligt om han nu skulle kontemplera i avskildhet. I stället gick han in i skogens skyddande grönska.
En halv minut senare smög sig Messer fram och såg sig omkring. Han noterade två underligt formade stenar som på marken precis där Amadeus försvunnit in i skogen. Så bra. Då visste han ungefär vart de skulle ta vägen när han hämtat upp sin kollega.
Amadeus kände direkt att han nått sitt mål. En liten skir glänta öppnade sig framför honom och han kände en stor vördnad inför det vackra han såg. Det var som en gammal hednisk kultplats. Här hade nog vikingarna hållit midvinterblot för något tusental år sedan. Det kändes på något sätt passande att han stannade just här.
Amadeus stoppade in sina öronproppar och lade sig på knä för att börja be. Han hade lite svårt att bestämma sig för vilka gudar han skulle åkalla eftersom han trott på så många i sina dagar så till slut beslöt han sig för att blanda och ge. Det var nog säkrast.
"HAAARREEEE! HAAARRREEE! HAAARE RAAAMA, HAAAREEE KRISHNA", kvad han ljudligt där han stod på knä på sin svarta sopsäck. "Hör mig Krishna! Ohm say ram, ohm say ram! Jesus, se din ödmjuke tjänare på knä, väntande på ett statement. HHAAAARRRE RRRAAAMA! Allah Akbar. Mighty Buddha! Mormon! Ron Hubbard! Hilfe hilfe."

"Här ska du se", sade Bertil Schmidt till sin kollega och lyfte en stor kartong ur folkvagnens baklucka. Han slet upp emballagetejpen och fick fram ett oformligt brunt bylte. "Direkt från maskeringsdetaljen." Han var tydligt nöjd med sig själv. "Aldrig använt ens en gång."
"Så bra då", sade Nils Messer förvirrat. "Men vad är det egentligen?"
"Ser du inte det?"
"Nej, faktiskt inte."
"Men nu då?" Schmidt vecklade upp det bruna byltet och fick fram ett par älghorn.
"Du kan ju inte vara klok. Menar du att vi ska älga in i skogen i det där?"
"Så vitsigt... Jag tänkte faktiskt det. En älgmaskering måste vara bland det säkraste man kan ha i skogen."
"Men här finns väl inga älgar..."
"Tror du han vet det?"
"Nej - det är klart förstås."
"Vad väntar du på då? Börja klä dig. Du får vara bakdel."
Messer orkade inte protestera. Med en djup suck kröp han in i älgkostymens bakdel. "Jag kommer att få skoskav av klövarna", sade han uppgivet. "Dom är alldeles för små."
"Lite får du offra för att få fast den vidrigaste våldtäktsman som någonsin trampat Örebro läns marker. Kom hit nu."
Det tog en bra stund innan de lyckades koppla ihop sig med varann. Det var ett trögt blixtlås.
"JAG SER INGENTING!", sade Messer förtvivlat.
"Men det gör jag" svarade hans kollega, totalt okänslig inför sin kamrats ångest. "Kom så går vi. Håll takten bara, så kommer det här att gå jättebra. Ett två, ett två..."
Polisälgen marscherade iväg.

Under tiden hade Amadeus nästan lyckats skrämma en dagisgrupp från vettet med sina religiösa åkallanden. Personalen rusade ut ur skogen i vild panik och barnen sprang efter så fort de kunde.
"IIHHH!!!", skrek fröknarna.
"Stick du stygga spöke, för du finns inte", ropade barnen - för att försöka exorcera det mystiska väsen de stött på. (Det lyckades inte riktigt och efter den dagen vägrade barnen närma sig det tidigare mycket populära utflyktsmålet. Det gick inte ens att locka dem med varm choklad och mariekex.)
Totalt ovetande om den existentiella ångest han skapat hos delar av den kommande generationen ylade Amadeus på. Nu hade han verkligen kommit i stöten. "KKRRRRRIIIIIIISSSSSSHHNNNAAAA. Jag ber dig, ge mig frid och ro. Ge mig lugn i sinnet, utsläck min ångest, led mig in på rätta vägar. HHHAAARRREEEE RRRRAAAAMMMAAA. Thank You Jesus. Praise Fari - Hailisselassi." Det funkade visst. Kände han sig inte lite bättre redan? Såg han inte olika alternativa handlingsmönster som han inte ens reflekterat över för bara en kort stund sedan? Jo då. Men det kanske krävdes något mer för att sanningen helt skulle uppenbaras för honom. Ett blodsoffer. Han skulle skära sig i fingret och låta blodet droppa ned på den heliga platsens heligaste plats. Det var bara en sak som var lite problematisk. Han hade ingen kniv med sig. Drabbad av religiös fanatism löste han även det problemet. Han bet sig i tummen.

"Vad är det som händer?", frågade Nils Messer förtvivlat.
"Tyst - han kan höra dig." (Det kunde han egentligen inte alls för Amadeus öronproppar slöt tätt och var utan tvekan värda sitt fjolårspris. Men det kunde inte Schmidt veta.)
"Du kan väl viska. Jag står inte ut med det här längre. Jag har anlag för klaustrofobi. Det har jag haft ända sedan jag var en liten parvel och blev inlåst på folketshustoaletten när HSB hade julfest. Fred Åkerström släppte ut mig och han var full och luktade illa ur munnen."
"Det där får du berätta om i memoarerna. Håll käften nu."
"Men jag tycker faktiskt att det här är otäckt."
"Om du så gärna vill veta det, tror jag att vi har kommit något på spåren. Det verkar som om han håller på med något rituellt. Det skulle inte förvåna mig om han är sinnessjuk och hör inre röster. Han pratar visst med sig själv. Nu vill jag inte höra ett ljud till från dig vekling."

Vad ont det gjorde - men det kanske var meningen att det skulle göra ont. Det kanske var genom smärta han skulle renas. Det trodde han nog vid närmare eftertanke. Alltså lät han blodet droppa från tummen - och inte nog med det - han började också rycka sig i näshåren. "Och inled oss icke i frestelse utan fräls oss i från ondo... Ohm say ram", fick han fram genom tårarna. Det hjälpte faktiskt. Ju hårdare han drog i näshåren, desto större frid kände han.

"Psst, Nisse, Psst", sade Bertil Schmidt plötsligt.
"Vad är det?", frågade hans numera uppgivna arbetskamrat.
"Kommer du ihåg om älgmaskeringen var en tjur eller en kviga?"
"En kviga tror jag. Varför undrar du?"
"Fy fan", viskade Bertil Schmidt, med desperation i rösten.
Nils Messer började vakna till liv igen. "Men vad är det med dig? Hörru, vad är det? Va?"
"Sade inte du att det inte fanns några älgar i Viaskogen?"
"Vad då då?"
"Det finns det. Det står en stor jävla artontaggare tio meter ifrån oss, och han tittar hitåt. Lystet!"
"SPRING FÖR HELVETE!!!", vrålade Messer. "DET ÄR JAG SOM ÄR BAKDELEN!!!"
Schmidt följde omedelbart uppmaningen.

Dagen efter stod följande notis att läsa i ortstidningen;

Älskog i älgskog.

En naturintresserad läsare meddelar att en brunstig älgtjur i går sågs förfölja en troligen skadad älgkviga, strax intill Kumla mekaniska verkstad. Observatören grundar sin uppfattning om att kvigan var skadad på att hon "mer eller mindre hasade sig fram på frambenen". Bakdelen verkade som förlamad och hängde slappt efter. Det finns således skäl att tro att kvigan redan blivit utsatt för en del våldsamma närmanden från tjurens sida. Viltvårdsmyndigheterna har vidtalats och håller utkik efter djuren. Allmänheten varnas. Kärlekskranka älgar gör man bäst i att se upp med. Lika djur leka som bekant bäst.

Det höll Messer med om där han låg på mage i sin säng och läste. Han tackade ändå sin lyckliga stjärna för att älgkostymeringen varit gjord av ett sådant hållbart plyschmaterial. Den motstod tjurens vilda penetreringsförsök. Messer klarade sig undan med blotta förskräckelsen - och med arton stycken kraftigt blå kontusioner i ändalykten.

Eftersom Messer och Schmidt bröt upp så hastigt, missade de miraklet, om det nu var ett mirakel.

(Här kära läsare kommer vi till romanens känsligaste och mest mystiska fråga. Författarna tvekar inte ens att kalla den för den centrala punkten. Frågan vi måste ställa oss är följande; Var det verkligen ett mirakel? Fick Amadeus B. Nilsdotter-Stenström se Gud i hans förkroppsligade gestalt? Eller rörde det sig om smärthallucinationer? Författarna anser att var och en måste söka svaret i sitt inre. För en läsare med stark gudstro kommer svaret måhända att bli ett, nämligen "Ja självklart, visst var det Gud han mötte". För den agnostiske läsaren blir svaret måhända ett annat; "Jag vet inte". Och för den övertygade ateisten kanske ännu ett annat; "Gud? I helvete heller." Sådant är livet faktiskt. Ibland finns inga givna svar...)

Det som hände var följande: När Amadeus ryckt i sina näshår en längre stund kom plötsligt ett stort lugn över honom och ur smärtcentrat vid näsroten svällde en andligt upphöjd (om än något dimmig) figur fram.
"AMADEUS!", ropade den. "HÖR MIG! JAG ÄR GUD!"
"Va?", sade Amadeus skeptiskt. "Vem? Vad?"
"JAG ÄR GUD SADE JAG! NU SKA DU LYSSNA, DITT KRYP!"
"Jaha", sade Amadeus förvirrat.
Den dimmiga gestalten svävade uppretat fram och tillbaka. Än slank den hit och än slank den dit. (Fast aldrig ner i diket.) "JAG VET VARFÖR DU ÄR HÄR!", mullrade den. "OCH JAG ÄR BEREDD ATT GE DIG SYNDERNAS FÖRLÅTELSE OCH ABSOLUTION."
"Är du?", frågade Amadeus tveksamt.
"JAJAMENSAN!", svarade Gud. "MEN BARA OM DU HÖR MITT ORD OCH LYDER!"
"Ja för fan", sade Amadeus. "Jag gör vad som helst för att få börja ett nytt liv."
"DU SKALL ICKE SVÄRJA!"
"Nä visst. Är det något mer?"
"OM DU VILL HA SYNDERNAS FÖRLÅTELSE SÅ MÅSTE DU SOVA I SKOGEN I NATT!"
Amadeus pustade ut. Var det inget värre så. Han hade ju faktiskt tänkt sova över i skogen i vilket fall som helst.
"OCH DU SKA SOVA MED HUVUDET I EN PISSMYRESTACK!!! BARA GENOM SMÄRTA KAN DU RENAS!!! HELA TIDEN MÅSTE DU PILLRA DIG PÅ NÄSHÅREN!!!"
Det var värre det. Men Amadeus var stark i tron. Hade han bestämt sig för att börja ett nytt liv så hade han. "Är jag förlåten sen då?", frågade han.
"JA! SEN ÄR DU FÖRLÅTEN!", bölade Gud med sin mäktiga stämma.
"Ja men då tror jag att jag tar och gör det då", sade Amadeus hurtigt.
"GÖR DET DU!", röt Gud och slank tillbaka in i Amadeus näsborre.
Han gjorde det faktiskt.

Tuva - Nyordens häxmästare!

Nu har hon gjort det igen, hittat på ett nytt ord. Jag är imponerad, hon kanske har lite islänning i sig i alla fall?!

"Titta pappa, det har snöat."
"Ja kolla."
"Jag ser att man kan åka i pulkabacken."
"Kul."
"Men det är inigen snö på vägen."
"Nej just det."
"Då har det nog kommit en skot."
"En skot?"
"Ja en sån som skrapar bort snön från marken."
"Du menar inte en plog? Eller kanske en skoter?"
"Nej. En skot."

Söndag 14.55

Hemma igen efter promenad till föräldrarna för att hämta upp barnen som sovit över. Blöt om fötterna och lite frusen, snön som föll så fint igår håller redan på att smälta bort. Skitväder...

En timma kvar till det som kan vara säsongens sista lokala hockeymatch med någon som helst spänning i. Spöar vi inte Sunne idag så är de kvarvarande matcherna av noll och intet intresse, för då kan vi varken komma vidare eller trilla ur. Får se vad som förmås.

Nyligen hemkommen från en supertrevlig kväll

hos Ylva och Bertil konstaterar jag följande:

man kan sannolikt inte äta godare mat än en riktigt vällagad "beef burgundy".

Man kan sannolikt inte drabbas av mer dansbenägenhet än man en kväll som den här gör till låtar som "Papa was a rolling stone", "Play that funky music white boy", "Boogie wonderland" och "That´s the way (I hope I like it)"... Far och flyg John Travolta, här kommer discokungen...