Amadeus 020

Inackorderad i eget hem.

Ingenting blev bättre dagen därpå. Polisen kunde inte göra något. (Amadeus hade av egen fri vilja skrivit över alla sina möbler på de två mormonerna och en snabb koll i polisregistret visade att de var rena som snö.) Hyresgästföreningen bara skrattade åt honom. (Han var ju inte ens medlem så varför skulle de bry sig?) Advokathjälp hade han definitivt inte råd med. Amadeus såg sig alltså nödsakad att be Karin att få stanna en natt till i sin förra lägenhet. Han bockade artigt och skrapade med foten när han frågade.
"Nja", svarade Karin tveksamt. "En natt till går väl bra men om du vill stanna längre får du nog börja betala för dig. Inte för att jag är snål men jag är mån om mitt rykte. Folk kan få för sig så mycket." Hon reste sig upp och gick in i sovrummet.
Livet tedde sig plötsligt mycket eländigt för Amadeus. Inte brydde han sig särskilt mycket om vad omgivningen tyckte om hans förhållande till Karin men däremot brydde han sig väldigt mycket om att han inte hade några pengar att betala henne med. En natts respit var alltså allt han hade, sedan skulle han befinna sig ute på gatan. Hemlös. Utblottad. En tiggare utan namn och rykte.
Nå - det där med pengarna fick ordna sig i morgon. Just nu hade han andra problem att åtgärda. Amadeus ville så gärna gå in i sovrummet och hämta ett par rena kalsonger men det fick han inte för Karin. Han hade försökt smyga sig in tidigt på morgonen men då blev hon arg på honom och röt högt och verkade allmänt irriterad och sur så Amadeus skyndade sig ut därifrån med svansen mellan benen. Men nu ville han faktiskt duscha och det kändes inte som om det var någon mening med det om han inte fick byta kalsonger också. Amadeus bestämde sig för att göra ett nytt försök. Hon kanske bara hade ett dåligt morgonhumör.
Försiktigt smög han sig fram till sovrumsdörren och knackade på. Tio sekunder senare var han brutalt ivägschasad igen. Då hade han fått höra att sovrummet var Karins privata rum. Köket kunde han däremot få gå in i. Och vardagsrummet.
"Men mina kalsonger då?", utropade han förtvivlat. "Jag kan väl få ett par kalsonger."
"Jag kommer ut med ett par", ropade Karin tillbaka. "Men understå dig inte att försöka smyga dig in hit igen. Då åker du ut fortare än kvickt."
Han gick och satte sig i köket. En liten stund senare kom Karin ut med hans kalsonger. Varför hade hon tagit de rosa med nallebjörnar på? (Som det nästan inte fanns någon resår i.) Var det bara för att bråka med honom? Han hade ett par jättesnygga citrongula tangakalsonger som var mycket skönare. (Som han köpt själv. Mamma var inte alls inblandad i de citrongula kalsongerna.)
När han duschat satte han sig i soffan och läste tidningen. Han fick se syokonsulenten Håkanssons dödsannons och i det ögonblicket föll åtminstone en sten från hans hjärta. Han hade visserligen inte direkt önskat livet ur den gamle mannen men sanningen låg kanske inte så långt därifrån. Nu slapp han bekymra sig över hur han skulle kunna få fram pengar till honom.

På kvällen tittade de på teve. De satt framför teven hela kvällen utan att egentligen säga någonting till varann och Amadeus tyckte att det var synnerligen pinsamt. Det måste väl finnas något sätt att upprätta en förtrolig kontakt med Karin. Han bestämde sig för att inleda en konversation om något neutralt. "Brukar du titta på några teveserier?", frågade han försiktigt, och tittade blygt på sin hyresvärdinna.
"Inte så många", svarade Karin. "Normalt hinner jag inte sitta så mycket framför teven."
Amadeus såg förbryllad ut.
"Jag har alltid jobbat på kvällarna", förtydligade hon sig. Så sade hon inget mer.
Nu hade han i alla fall försökt. Och eftersom han misslyckats så kapitalt fanns det bara en sak att göra; att gå till sängs. Han kände sig med ens väldigt trött. Men det var lite svårt att krypa till kojs när Karin satt på hans sovplats. Han fick försöka ge henne en liten vink om att det var dags att sova.
"Jag tycker nästan aldrig att det är något bra på teve", sade han diskret. "Man blir bara trött och vill gå och sova." Amadeus kände sig nöjd med det fina sätt varpå han lyckats få fram sitt budskap. Nu måste hon väl ändå stänga av teven och gå in till sig.
Karin reagerade emellertid inte alls, så han blev tvungen att försöka igen. "Tycker inte du att det är skönt att gå och lägga sig med en bra bok? Jag älskar att ligga och läsa. Det är så rogivande."
"Jag läser nästan aldrig", svarade Karin kort.

Klockan kvart över elva var det sista programmet slut och Amadeus fick äntligen gå och lägga sig. Han hade svårt att somna. Tankarna for i raketfart mellan Kumla och Osby. Åh vad han längtade efter Lena. Han ville trycka in sin näsa mellan hennes bröst och stoppa tummen i hennes navel. Han ville definitivt inte vara här längre.

Morgonen därpå åt Amadeus och Karin frukost tillsammans. Amadeus lade märke till att Karin bar en oerhört oanständig morgonrock. Den var mer än halvgenomskinlig och det verkade inte som om hon hade något annat på sig under den. Det oroade honom mycket att han trots allt elände fann den medelålders kvinnan attraktiv. Han hade sina skäl att tycka illa om henne, men det hjälpte inte. Hans tankar drogs hela tiden till, till... Till Mamma?! Jesus hjälpe honom. Var han mitt uppe i en Freudiansk konflikt? Var det oidipuskomplexet som gjorde sig gällande? Amadeus försökte genast att låta bli att titta på Karin men det var inte så lätt.
Hon märkte det. "Du tittar så konstigt. Har du aldrig sett en kvinna klädd i morgonrock tidigare?"
Han rodnade. "Jodå, jag har sett massor. Men jag tror inte att jag har tittat särskilt mycket åt ditt håll."
"Jag har nog sett att du har gluttat även om du gör det i smyg. Men det gör inget, vi flickor vill egentligen gärna att ni pojkar tittar på oss."
"JAG HAR INTE TITTAT!", skrek han, halvt hysteriskt. "DET ÄR NATURLIGT ATT TITTA NÄR MAN TILL EXEMPEL SKICKAR BRÖDFATET, MEN ANNARS HAR JAG INTE TITTAT!!!"
Amadeus ville gärna byta samtalsämne men Karin verkade synnerligen förtjust över att kunna hetsa honom. "Här" sade hon och räckte över brödfatet med en yvig gest. De feta brösten hoppade bakom den halvgenomskinliga negligén. "Nu kan du titta. Det är ju bara naturligt."
"JAG TITTAR INTE!!!" Frustrerat vände han sig bort.
"Vet du att jag är ogift?", fortsatte Karin
"Jag bryr mig inte. Jag ska flytta idag." Han lade armarna i kors, mycket demonstrativt.
"Jag har aldrig haft någon stadig pojkvän heller."
"Hör du inte vad jag säger. Jag bryr mig inte!"
"Nej men lille vän vad du var putt då."
Han hörde själv hur otrevlig han lät. Artigheten krävde att han skulle säga något. "Vad jobbar du med?", frågade han.
"Ingenting just nu. Jag lever på förräntat kapital. Men jag hade en firma i Borås förut. Mest kvällsjobb."
"Jaha."
"Du behöver inte flytta om du inte vill."
Vad nu då? Varför denna helomvändning? Amadeus anade oråd. "Vi får se om jag hittar nånstans att bo. Jag är van vid att bo själv."
"Du gör som du vill. Jag ska åka och handla efter frukost. Vill du ha något särskilt?"
"Inte vad jag kan komma på."
Karin reste sig och gick.

På kvällen packade Karin upp en stor kartong som visade sig innehålla en ny video. Så bjöd hon på vitt vin och kyckling. Efter Rapport satte hon på videon och den film hon hyrt. Det var en porrfilm som hette "Nitton bockar i västra tyrolens klippiga porrberg joddlar ut sina extaser tillsammans med fäbodjäntan Bodil 37. (19 m 1 fl)".
Amadeus tyckte att det var fruktansvärt pinsamt att behöva sitta och titta på en pornografisk film tillsammans med Karin. Han förstod inte ens titeln. (19 m 1 fl). Vad kunde det betyda? Det måste vara någon slags distributionskod. Mamma skulle aldrig kunna tänka sig att se på sån film men Karin skrattade nästan oavbrutet.
"Herregud vad löjligt", frustade hon och slog sig på knäna. "Bara fusk! Jag har aldrig sett någon karl som kan hålla ut så länge."
"Jaså."
"Dom sa i Borås att det här var en komisk film och det stämmer. Precis som om någon skulle gilla att bete sig på det där viset. Ha!"
Amadeus visste inte alls vad han skulle säga. "Ha!", instämde han därför. Lite rätt hade hon ju. Amadeus skulle själv inte gilla att bli avsugen, om det stod arton män i lederhosen runt omkring honom. Särskilt inte om de sjöng tyrolervisor.
Efter en oändligt svår kväll tog filmen slut och Amadeus kunde gå till sängs. En sak framstod som fullständigt klar. Han var tvungen att komma bort från Karin. En kärring som tyckte om att titt på porr tillsammans med en ung grabb som Amadeus måste vara pervers. Han ville inte bo tillsammans med en pervers kärring! Redan nästa dag skulle han fly!

Amadeus somnade till sist. Till sin förtvivlan vaknade han senare under natten och insåg att han var kär. Karin verkade rejäl och trygg och hon var vacker och visst hade hon gett honom inviter hela dagen. Han försökte motstå frestelsen i det längsta men till slut gick det inte längre. Han smög sig upp ur sängen och fram till sovrumsdörren. Sakta och försiktigt öppnade han dörren och kikade in. Karin låg och sov. I ljuset från gatlyktan utanför kunde han se hennes moderliga silhuett avteckna sig mot sängen. Hon var naken. En Afrodite! En Venus från Milo! Det var bara för mycket. Amadeus kände hur modet svek honom. Han skulle precis smyga tillbaka igen, när han hörde Karins röst.
"Amadeus! Stå still!" Hon reste sig upp i halvsittande ställning, och tittade strängt på honom. "Vad är du för en gluttare? Först tittade du så mycket på mig vid frukostbordet att ögonen höll på att trilla ur huvudet på dig och nu smyger du dig på mig nattetid!" Hon lät uppbragt. "Har du svårt med flickor i egen ålder? Gå och lägg dig igen din stygging!"

Han skämdes som en hund när han kröp ner under sin filt igen. Hur hade han tyckt sig kunna se något vackert hos det där aset? Det kanske var han som var pervers.
Amadeus somnade visserligen, men han fick ingen god sömn. Han såg nakna kvinnokroppar marschera förbi honom i ändlösa rader. De stannade vid hans säng och poserade för honom och när hans kropp reagerade så som mäns kroppar plägar göra i dylika situationer hånskrattade de åt hans ynkliga penis och hans övertro på sin egen potens. Alla utom en. Lena. Hon grät när hon gick förbi. "Amadeus", sade hon, milt och sorgmodigt. "Hur kan du göra så här mot mig? Jag som älskar dig så."
När han vaknade hade han bestämt sig. Mot Osby!

Ett telefonsamtal.

Det kändes inte alls så roligt att ha semester. Visst pysslade mamma om henne som förr i världen och visst kunde hon koppla av och ägna sig åt det hon ville men hon kände sig ändå ledsen till mods. Lena kunde inte alls förstå varför Amadeus inte hörde av sig som han lovat. (Att det berodde på så olyckliga omständigheter som det faktiskt gjorde kunde hon ju inte ha en aning om och att hon själv lovat att skicka brev till honom hade hon förträngt.) För tillfället halvlåg hon i en av de två badenbadenstolar som stod på hennes föräldrars gräsmatta. I handen höll hon den senaste delen av sagan om Isfolket och på det lilla trädgårdsbordet stod ett glas med hemgjort äppelvin, i vilket det simmade två vackert röda hallon. Inte ens den svalkande drycken smakade så gott som den brukade göra. Lena var utkörd på gården. Hon hade väntat och väntat och fört så pass mycket suckande oväsen vid köksbordet att hennes mamma bett henne att gå ut och låta i stället.
Hon ville så gärna att han skulle ringa. Det skulle på något sätt vara ett bevis på att han verkligen brydde sig om henne.
"Suck!" Hon satte sig tillrätta i stolen. (Men om nu inte berget kom till Muhammed...) "Suck! Pust!" Det var lika obekvämt i alla fall. (Så fick väl Muhammed gå till berget.) Hon reste sig upp och gick in till telefonen.

Det var Karin som svarade och vad Lena fick höra var följande; "Kvitt kvitt, nej du, han har faktiskt inte kommit hem än, men jag kan ju be honom ringa när han dyker upp, om du ger mig telefonnumret."
Lena mumlade något om att hon skulle återkomma och kastade på luren. Sedan sprang hon raka vägen upp på sitt rum och kastade sig på sängen och storgrät. Mamma sprang efter och undrade hur det var fatt men något vettigt svar fick hon inte.
"Gå!", snyftade Lena. "Jag vill vara ensam."
"Men kan du inte berätta för mig?"
"Gå sade jag."
Så då gjorde mamma det. Lena låg däremot kvar och snyftade i flera timmar. Hon hittade sin gamla nalle på soffan och tog honom till sig som tröst. Det var skönt att krama om sin gamle vän men inte ens han kunde få henne att känna sig särskilt mycket bättre till mods. Kunde hon inte lita på Amadeus? Vem var den där kvinnan? Lena Molinowski övervägde allvarligt möjligheten att gå i kloster.

Förskjuten.

Tjugo minuter över tio ringde Amadeus på sin moders dörr. Han väntade. Så ringde han igen. Och väntade. Amadeus ringde länge. Han tyckte själv att signalen borde kunna uppväcka de döda så det var nog ingen hemma.
Amadeus gick grubblande ner för trappan igen. Han kände sig modstulen. Var skulle han nu kunna söka hjälp? Han kände att han inte för ett enda ögonblick till klarade av att stanna kvar i den äckliga håla han nu bebodde. Och absolut inte hos Karin. Han ville inte höra mer av hennes ogrundade insinuationer. Så hörde han hur mamma öppnade dörren bakom hans rygg. "Mamma!" skrek han och klev upp för hela trappan i ett enda steg.
"Mamma?", svarade någon, med mörk och maskulin röst.
Det var Anton Antonsson. Amadeus blev alldeles kall. Han hejdade sig omedelbart mitt i det stora steget, ställde sig i försvarsställning och stirrade argt på Antonsson.
"Vad vill du?", sade Antonsson.
"Jag tänkte hälsa på min mamma. Jag hoppas att jag inte stör eller kommer olämpligt på något sätt." Amadeus kände en våldsam lust att slita tag i Antonsson och trycka ner tänderna i halsen på honom. Höll den där slemmiga typen fortfarande på och stötte på hans mamma? Amadeus kunde se sin egen mamma ligga i Antonssons armar. Han kände kväljningarna stocka sig i luftstrupen. Om han hade ätit någon frukost innan han rymt från Karin så skulle han antagligen ha kräkts upp den.
"Vem är det älskling", ropade mamma inifrån huset.
"Mor mor, det är jag mor!", ropade Amadeus till svar. Han kände sig chockad och uppriven i sitt inre. Ropade hon älskling till det där slemmiga krypet?
"Är det du Amadeus? Kom in så får du kaffe", gastade mamma.
Amadeus steg in och kände hur det luktade illa i huset. Det måste vara doftrester efter Antonssons rakvatten. "Vad är det som luktar", sade han när han fick syn på sin mor. "Har du en död råtta i skafferiet?"
"Jag känner ingen lukt", svarade mamma.
Antonsson tycktes i alla fall förstå vinken. "Jag går nu", sade han avmätt till Amadeus mamma. "Kom över till ateljen om en timme så tar vi bilderna till dammsugarkampanjen."
Amadeus satte sig ner och tittade begrundande på sin mamma. "Dammsugarkampanjen?", sade han frågande.
"Amadeus", sade hans mor glädjestrålande. "Det här med Mormor MaMaMia är alldeles fantastiskt. Jag har fått ett kontrakt som löper på två år. Det ger mig en klumpsumma på fyrahundratusen och dessutom är jag garanterad ett arvode på tjugotusen kronor per kampanj och Anton säger att det kan bli mer om det går bra. Jag är så lycklig. Anton och jag ska gifta oss till vintern, i Seglora kyrka."
Fyrahundratusen på ett bräde - och tjugotusen i månaden... Då hade hon i alla fall råd att hjälpa honom med en tågbiljett till Osby och kanske också med en blygsam summa som skulle täcka mat och omkostnader. Ett par tusen eller så. Men vad sade mamma egentligen? Plötsligt gick det upp för Amadeus vad det var för nyhet hon så lömskt hade släppt ifrån sig alldeles i slutet av tillkännagivandet.
"Du ska väl inte gifta dig med den där slemma typen? Han verkar vara en typisk sektledartyp som den där Shejke eller vad han heter. Du ska se att han kommer att piska dig och rycka dig i håret när ni väl har gift er."
"Du pratar. Han är jättegullig. Jag får blommor varje dag och han är så världsvan. Du må tro att det här är min STORA chans." Hon lade tyngd bakom den sista meningen.
Amadeus beslöt sig för att byta samtalsämne. Det var nog säkrast, annars finns risken att mamma inte alls ville hjälpa honom med pengar. "Det blir nog bra mamma. Vill du ha bara ha honom till din äkta make att älska i nöd och i lust så blir det säkert bra."
"Just det", sade mamma belåtet.
"Mamma" Amadeus såg bedjande ut. Han tittade på sin mor med stora sorgsna cockerspanielögon. "Jag har fått ett litet problem."
"Jaså?"
"Mina möbler har blivit stulna och lägenheten också. Jag har ingenting kvar i hela världen."
"Vad är det du säger?" Mamma såg skeptisk ut. "Hur kan man bli bestulen på en lägenhet? Du är tydligen lika snurrig som vanligt."
Nu hade han visserligen varit med om ett mirakel i Viaskogen och lovat Gud att aldrig mer ljuga, men efter det som hänt med Karin och mormonerna var han inte längre så säker på att han var troende. En liten nödlögn kunde han nog ta till för att slippa hamna i dålig dager.
"Det är lite svårt att förklara men jag har blivit tvingad att skriva på ett papper där det står att jag skänkt alla mina möbler och min lägenhet till två elaka killar. Om jag vägrade så skulle dom bryta av dina ben, sade dom." (Det var nästan sant i alla fall.)
"Bryta av mina ben. Nej nu ljuger du allt." Mamma såg på Amadeus med genomträngande blick.
"Det är sant. Jag lovar. Dom kom hem till mig för över en månad sedan och visade bilder på dig. Så sade dom att dom visste vart du bodde och vart du brukade gå och handla och det märkes att dom spanat länge och förberett det här. Jag skulle ha berättat allt tidigare men jag ville inte oroa dig innan jag var tvungen." Nu var det kört igen. Amadeus kände att han ännu en gång snärjt in sig i lögner. Nå - det var för sent att ändra sig.
"Varför skulle någon göra så? Det verkar helt osannolikt."
"Säg inte det. Jag har talat med polisen, anonymt givetvis, och de berättade för mig att det på sista tiden förekommit flera misshandelsfall mot mogna kvinnor med ensamstående söner. Det är visst en liga som härjar." Amadeus pustade ut. Han kände att han började få till en historia som hängde ihop, att det liksom fanns en tråd i den, och att mammas pengar redan var så gott som nedstoppade i hans plånbok. "Jag skrev under pappren och efter det så har jag försökt att spana efter förbrytarna. Jag ska ta dem själv utan polisens inblandning, för är det något som jag retar mig på så är det när nån vill vara dum mot dig lilla mamsen. Det är bara det att det har kommit en kvinna och flyttat in i min lägenhet så nu undrar jag om jag kanske kunde få låna lite pengar av dig." Amadeus ville jubla. Han hade mamma fångad som i en liten ask. "Jag skall minsann visa dem hur det går när man hotar min mamma", bredde han på. "Dessutom skall jag tvinga dem att betala tillbaka pengarna som de fått för mina möbler och min lägenhet", fortsatte han. "Jag har fått ett tips om att en av rånarna bor i Osby så jag tänkte åka dit omedelbart, fast jag har inga pengar till tågbiljetten."
"Hur kan du hitta på något så dumt? Du får låna min telefon i stället. Ring genast till polisen och anmäl alltihop."
Denna jävla telefon! Amadeus fick ångest när han tänkte på telefonen. Var det inte mammas röda diavoxtelefon som hade fått honom att slå ut sin tand en gång för mycket länge sedan? Och var det inte telefonen som sett till att han hamnat i en utpressningssituation i samband med tidningsutbärarjobbet? Och skulle nu denna förbannade telefon få honom att ljuga för polisen? Aldrig!
"Jag kan inte ringa till polisen nu. Det är försent. Det här måste jag klara upp själv."
"Du har varken kompetens eller mod nog för att klara det här på egen hand. Om inte du ringer till polisen så ska jag göra det."
"Nej mamma, mamma vänta!"
"Vill du inte att vi ska stoppa banditerna?"
"Men jag säger ju att jag har tjuvarna under uppsikt. Det är bara frågan om dagar innan jag kan få dem att skriva på ett erkännande. Ringer vi till polisen så kanske de smiter utomlands." Han var tvungen att övertyga sin mor om att tanken på att polisen skulle kopplas in var utesluten. Elände och åter elände. "Mamma", sade han högt. "Lyssna här nu. Jag behöver bara låna lite pengar av dig till en tågbiljett och ett hotellrum. Det är allt som behövs. Jag har ett personligt intresse av att klara upp alltihop på egen hand." Han övertygade nästan sig själv. Han kände sig som Zorro.
"Jag tror inte för ett ögonblick på vad du säger", sade mamma iskallt och slog handen i bordet. "Du har säkert lägenheten kvar. Och du ska inte tro att du får låna några pengar bara för att jag har fått en fast inkomst på gamla dagar. Du är gammal nog att klara dig själv eller borde vara det åtminstone. Anton och jag har diskuterat dig en hel del och vi är fullständigt överens om att du måste börja ta hand om dig själv. Vad tror du händer när jag går bort? Då står du där och vet inte alls vad du ska göra."
Amadeus var alldeles svettig på överläppen. Hur kunde det gå så fel? "Men mamma.."
"Hör vad jag säger. Det blir inget lån. Du har ett eget arbete."
Trodde hon ja. Hon skulle bara veta.
"Nu måste jag gå och göra mig i ordning för fotosessionen." Mamma reste sig upp och började skjuta den ytterst ovillige Amadeus framför sig mot dörren till.
"Men mamma - bara några hundra."
"Gå nu och kom inte tillbaka hit innan du har visat att du kan försörja dig själv. Du kan använda dina fantasier till att skriva en bok i stället. Du får femtio kronor till korv men det är det sista du får." Hon tog upp en röd galonportmonnä som fullkomligt bågnade av pengar. Det låg en femtiolapp och skräpade bland alla tusenlappar. Den fick han. Så tryckte hon ut honom genom dörren och låste efter sig.
"MEN MAMMA!" Det var försent. Amadeus stod ensam i världen. Till och med hans egen mor hade svikit honom. Åh denna grymma tillvaro. Amadeus befann sig definitivt i trångmål. Det verkade som om besöket i Osby skulle få vänta.

Beatrice kommer hem.

"Men det är väl klart att hon ska bo hos mig? Det förstår du väl? Hon mår jättedåligt." Beatrice Ericssons mor höll på att köra av vägen när hon storyvat argumenterade för sin sak samtidigt som hon försökte hålla händerna på ratten.
Hennes passagerare Susanna Lindström var däremot inte alls säker på att mamma Ericsson hade rätt. "Kör försiktigt. Du kan inte svänga här. Vägen är ju helt rak. Titta!!!" Susanna blundade hårt när hon såg hur nära dikeskanten de faktiskt var. Efter en stund insåg hon att de nog klarat sig den här gången också och vågade försiktigt titta upp igen. "Jag tror säkert också att hon mår dåligt", fortsatte hon, "men jag undrar ändå om hon inte skulle må bättre hos mig."
"Jag är hennes mor", sade mamma Ericsson korthugget.
"Jag vet. Men jag tror i alla fall att jag kan hjälpa henne att komma över det här traumat bättre än dig. Men vi kan väl låta Beatrice bestämma själv?"
Mamma Ericsson tyckte att det lät rimligt.

Resten av färden fortgick under tystnad. Susanna satt och funderade över det hemska som hänt hennes vän. Nästan våldtagen hade hon blivit. Det var bara ren och skär tur som hindrat det fruktansvärda dådet från att fullkomnas. Om inte det där pensionärsparet kommit cyklande så hade inget kunnat stoppa galningen från att fullfölja sitt nidingsdåd. En sån dåre. Någon borde skära ballarna av honom snarast möjligt för att trygga säkerheten för Närkes alla kvinnor. Hon skulle förresten kunna göra det själv utan några som helst skrupler. Hon var väl inte aktiv medlem i kvinnojouren för inte heller. Ju mer hon tänkte på det, desto bättre verkade planen. Om Beatrice fick hjälpa till att genomföra en sådan hämnd så skulle hon säkert må mycket bättre. Susanna bestämde sig för att ta upp saken med Beatrice så fort som möjligt.

Redan inne på sjukhuset drog hon med sig Beatrice in i ett undanskymt hörn och berättade om sina planer.
Beatrice var genast med på noterna. "Det skulle vara så skönt att få sprätta upp den där skiten. Jag skulle vilja mosa testiklarna på honom med en nötknäppare. Jag skulle vilja skära hans ynkliga lilla pitt i småbitar och koka korv stroganoff av den." Beatrice såg fullständigt vild ut.
"Det är väl ingen omöjlighet", svarade Susanna. "Om du hänger med hem till mig så kan vi göra upp en idiotsäker plan."

Beatrices mamma fick alltså transportera sin dotter till Susanna i stället för hem till sig. Hon gruffade visserligen lite men eftersom det var vad Beatrice ville så kunde hon inte säga så mycket. Huvudsaken var att dottern blev frisk, så fort som möjligt.
"Men nu tar du det lugnt Beatrice, hör du det?", sade mamma när hon stuvat in den sista väskan i Susannas lägenhet och precis skulle ge sig av. "Doktorn sade att du måste ta det riktigt lugnt. Du får inte utsätta dig för sinnesrörelser eller oroligheter."
"Jag ska bara ligga här och låta Susanna ta hand om mig."
Med det lät Beatrices mamma sig nöja. (Föga anade hon vad hennes dotter tänkte hitta på.)

Startkapital.

"Nej men är det inte Amadeus, min mesta och bästa och mest långvarigaste kund - grabben som aldrig hittar något jobb." Bo Bluckert såg överförtjust ut när Amadeus stegade in på kontoret. "Välkommen!"
Amadeus var inte alls lika glad för att se sitt favorithatobjekt till statstjänsteman även om han höll tand för tunga. "Jag tänkte höra om det fanns någon möjlighet att få ett jobb?" Han log sitt vackraste leende. "Eller om det inte går", fortsatte han sedan förhoppningsfullt, "om jag kan få stämpla?"
"Stämpla? Igen? Det vet jag inte. Du har inte precis varit något gott föredöme för nyblivna arbetssökande."
Amadeus kände sig förorättad. "Jag har faktiskt haft ett jobb, men sen sopade jag i benet för ett tag sedan, så jag kunde inte fortsätta med det."
"Har du haft ett arbete?" Bluckert såg förvånad ut. "Vad har du jobbat med då?"
"Jag har arbetat på distributionscentralen och det var ett ansvarsfullt och mycket intressant jobb men nu behöver jag som sagt någonting annat."
"Vad gjorde du då?"
"Körde tidningar", svarade Amadeus skamset.
"Skadade du benet när du körde ut tidningar?"
"Inte riktigt men nästan."
"Det var synd. För i så fall kanske du skulle ha varit ersättningsberättigad. Men jag vet faktiskt inte om jag har något. Det skulle vara om BOB kanske behöver någon extrahjälp i så fall."
Amadeus sade ingenting men vred sig oroligt i stolen.
"Ja visst ja, det klarade du ju inte." Bluckert var lika spefull som vanligt.
"Kan jag stämpla och få ersättning från och med idag tror du? Jag behöver pengar rätt snart." Amadeus försökte låta så vänlig som möjligt.
"Jag kan inte neka dig att stämpla, men om du behöver pengar på en gång så lär inte stämplingen hjälpa. Ersättning kan du få tidigast om en månad och dom är hårda på förskott på A-kassan. Jag antar att du får gå till socialen."
Audiensen var slut. Amadeus tog emot sina rosa A-kassekort och suckade djupt. När han steg ut från arbetsförmedlingen var han djupt depressiv. Det fanns en spärr inom honom som han helt enkelt inte kunde klara sig förbi. Han kunde inte gå till socialen. Det var inte för att han hade några moraliska skrupler - om han kunde få pengar av socialkontoret så skulle han ta emot dem utan att tveka det minsta - men det var det här med Eva Johannison.
Han hamnade på Mellringes tillnyktringsenhet en gång i världen och han gjorde det helt utan egen förskyllan. Nog för att han brukade vara full så han knappt kunde stå ibland men vid just det här speciella tillfället var han det faktiskt inte. Det var bara en massa olyckliga omständigheter som tvingade honom att tillbringa natten på en galonmadrass på golvet i tillnyktringsenhetens lokaler. Han hade firat en god väns födelsedag i Örebro. När klockan slog två bestämde han sig för att fara hem. (Likt Askungen hyste han en viss oro att förvandlas till en pumpa eller hur det nu var.) Tågen mot Kumla hade för länge sen slutat gå så den enda möjlighet som återstod var att ta en taxi. Han vandrade - ganska rakt faktiskt - den korta vägen upp till centralstationen där han visste att det skulle finnas en taxipåle. Han skulle precis snurra på uppkopplingshandtaget och beställa en taxi när en svartvit volvo gled upp framför honom. I samma stund råkade han olyckligtvis snubbla till en liten aning. Den svartvita volvon bromsade omedelbart in och stannade och två bestar till polismän klev ur och skärskådade honom kritiskt.
"Vad tror du att du ska göra då?", frågade den ene polisen.
"Ta en taxi hem", svarade Amadeus glatt och sträckte sig mot taxitelefonen. (Han visste ännu icke att de två poliserna hade andra planer för honom.)
"Tror du verkligen att någon taxi vill köra dig hem?"
"Ja, om jag bara betalar så."
"Som du står och vinglar..."
Det var nog då han gjorde bort sig, men han kände sig faktiskt förorättad. "Vad då vinglar", sade han, "jag vinglar väl inte. Jag tycker ni kan åka och bråka med någon som verkligen gjort något i stället för att trakassera mig. Jag står ju bara här och väntar på en taxi."
"Gå och sätt dig i baksätet", väste en av gorillorna. "Knystar du så mycket som ett ord till så sätter vi dit dig för våld mot tjänsteman och motstånd vid omhändertagande."
Amadeus insåg att det var lika bra att göra som han blev tillsagd. Han satte sig i baksätet. De två poliserna klev också in i bilen. De stängde dörrarna hårt efter sig. Tydligen var de arga.
"Har du legitimation", morrade polisen i passagerarstolen.
"Nej det har jag inte." Amadeus tyckte att det var lika bra att göra det bästa möjliga av situationen. Han försökte skoja lite med ordningsmakten. "Men kan inte ni vara bussiga att köra hem mig? Nu när jag inte får åka taxi."
"Håll käften!"
Det gjorde han. De körde honom ut till Mellringe och följde honom in till tillnyktringsavdelningen. De var till och med så måna om att se till att han kom rätt att de höll ett stadigt tag i varsin arm på honom. I intagningsrummet tvingade de honom att klä av sig och gav personalen order om att Amadeus skulle hållas kvar exakt så länge som lagen om tillfälligt omhändertagande medgav.
Där stod Amadeus, naken och förorättad och inte alls på särskilt gott humör. Han vägrade ta på sig den gulnade nylonskjorta och de bruna gabardinbyxor som erbjöds honom och nöjde sig med en gul frottéfilt och de ribbstickade landstingskalsonger som han blivit tilldelad. Personalen på Mellringe var i alla fall snälla mot honom. De sade sig inte kunna förstå varför han blivit förd till dem och undrade medlidsamt om han kanske sagt något som kunnat reta poliserna. Det skulle nog inte ha varit så hemskt att sova på golvet i salen om han inte blivit tvingad att dela rum med två stycken fyllon som deliriumstönade och kräktes och kissade på sig med jämna mellanrum. Klockan sju på morgonen hade personalen förbarmande med honom och lät honom gå. Han åkte hem och tyckte synd om sig själv i en vecka och sedan försökte han glömma bort alltihop. Det gick bra ända till den dag när det låg ett brunt kuvert från körkortsregistret på hallmattan och väntade på honom, när han kom hem. Aja baja, du har varit full och det får man inte vara, stod det i klartext. Du är prickad! Gör inte om det här.
Det kunde han leva med. Men när det någon vecka senare också dundrade in ett brev från socialkontoret i Kumla, ett brev där han av en socialsekreterare vid namn Eva Johannison erbjöds rådgivning om sina alkoholproblem, ja då tog det hus i helvete. Han skrev ett hätskt brev till svar i vilket han berättade om det traumatiska händelseförlopp han fått vara med om och förklarade att han var en rättskaffens medborgare som aldrig varit i kontakt med socialen förut och som minsann inte tänkte vara det i fortsättningen heller. Vidare skrev han att han tyckte att socialsekreterare Eva Johannison var en stor skithög som lade sig i hans förehavanden och att hon kunde ta sin socialhjälp och emigrera till hottahejti. Omedelbart.
Amadeus kände sig nöjd när han lade sitt svar på lådan. Det kändes skönt att få tala om vad han tyckte om svenska myndigheter. Ett par månader senare råkade han på tillfälligt ekonomiskt obestånd och ringde socialkontoret för att beställa tid för konsultation.
"Jag ska koppla över dig till din socialsekreterare", svarade damen i växeln. Det var tyst i luren en stund men så klickade det till på linjen och en kvinnlig stämma gjorde sig hörd.
"Johannison..."
Amadeus kastade omedelbart på luren och levde på barkbröd i en månad. Sedan dess kände han en panisk skräck för att vara tvungen att ta kontakt med socialkontoret igen.
Skräcken höll fortfarande i sig och därför var han nu oerhört villrådig. Femtio kronor räckte inte till en biljett till Osby. Han ville inte gå tillbaka till Karin och lägenheten - det kändes helt fel. Inte heller kände han sig speciellt lockad av att våldgästa någon av sina kamrater. (Han var inte ens säker på att han hade några kamrater längre.) På något sätt var han helt enkelt tvungen att få tag i pengar. Sakta började han gå mot centrum. Det var kallt och regnigt ute och han frös så han skakade. Han passerade sparbanken och det slog honom att han nog hade ett par hundra kronor insatt på ett gammalt sparkonto. Han var inte riktigt säker men det var i alla fall värt att kolla upp. Amadeus gick in genom snurrdörren vid torget och tog en biljett ur kölappsautomaten. Han satte sig i en fåtölj och iakttog människoströmmen samtidigt som han försökte samla tankarna. En äldre dam gick fram och tog ut tjugotusen kronor från sitt sparkonto och för ett ögonblick övervägde han faktiskt att råna henne, men så kände han att han nog ändå inte skulle kunna göra det. Han fick hitta på något annat i stället. När det blivit hans tur stegade han fram till kvinnan i kassan, visade sin legitimation och bad att få ta ut alla sina besparingar. Hon kollade hans konton och räknade ihop summorna. Sammanlagt blev det ungefär sjuttio kronor.
Nu hade han alltså etthundratjugo kronor att förfoga över, men det skulle inte heller räcka till en tågbiljett. När han missmodigt stegade ut från banken höll han på att bli påkörd av en BMW. Det var då han fick sin idé.
Vilken lysande plan! Fast det fattades fortfarande pengar för att Amadeus skulle kunna genomföra den. Nå, en god idé föder ofta en annan.
Karin vet nog inget om tomflaskorna i källaren, tänkte Amadeus. Där finns det stora pengar att hämta.