Amadeus 019

Playing some bridge over to troubled waters...

Samma kväll som Amadeus genomgick sin existentiella botgöring satt den pensionerade syokonsulenten Håkansson i en väl inrökt kortspelslokal och agerade träkarl i ett av de många pågående bridgepartierna. Den som kände Håkansson kunde direkt ana att det var någonting särskilt med honom. Det var alldeles uppenbart att han hade tankarna på helt annat håll, för även om kvällen ditintills varit mycket lyckad för Håkansson och hans kompanjons del så visade han ändå ingen större entusiasm för spelet. Spelföraren fick flera gånger påminna Håkansson om att han skulle lägga ut det kort han redan tidigare blivit tillsagd om och Håkansson mumlade bara till svar. (Naturligtvis satt han och tänkte på de högar av pengar som skulle hålla hans kortspel flytande på ålderns höst. De pengar han helt skrupelfritt tänkte pressa av den arme Amadeus.)
När brickan var slutspelad kollades resultatet mot de tidigare spelen. Håkansson och hans spelkamrat hade fått en topp och det fick Håkansson att piggna till. Det innebar faktiskt en del spänning inför den sista brickan. Om de bara klarade medel på den också så hade de en god chans att vinna.
Hoppas det går bra nu, tänkte Håkansson. Det var så länge sedan jag vann och jag skulle verkligen behöva en vinst för mitt självförtroendes skull.
Med fumliga fingrar fick han fram sina tretton kort ur den gula plastbrickan. Han sorterade upp dem och ljusnade mer och mer allteftersom han plockade med korten. Snart sken han som en sol. Han hade varenda ess, och varenda kung. Han satt med sju sang på hand. De kunde inte göra sämre än medel. I samma stund som han fick den insikten började hjärtat dunka hastigare och hastigare i hans bröst. När han skulle ta upp budgivningslappen ur lådan, sjönk han ihop över bordet.

Förre syokonsulenten Håkansson dog med sju sang på hand. Om Gud hade sitt finger med i spelet eller inte vet vi inget om. Vi vet bara att Amadeus B. Nilsdotter-Stenström aldrig mer skulle besväras av orimliga penningkrav från den girige gamle mannen.

Han är så söt förstår du - lite blyg så där.

De befann sig i de mörkaste och mest svårtillgängliga delarna av göingeskogarna - någonstans utanför Osby, det lilla samhälle som ligger i Skånes nordöstra hörn alldeles vid Smålandsgränsen, känt för omvärlden bara för den försupne prästen fader Gunnar och för sitt träleksaksföretag. Dagen var varm och skön och Lena och hennes mamma hade redan tidigt bestämt sig för att återuppliva lite gamla minnen från den tid då Lena ännu var en snäll liten flicka som älskade att följa med sin mamma till svampskogen. De packade kaffekorgen vid tiotiden och nu hade de irrat runt i nästan en timmes tid utan att hitta en enda svamp. Det kanske var därför som Lena ropade högt av förtjusning när hon under en mycket gammal och storväxt gran äntligen lyckades finna ett bestånd av brungula trattkantareller.
"Titta mamma! Vad mycket svamp." Sprittande av glädje över sitt fynd utförde hon en liten indiandans runt bytet. "Det piggade upp. Jag visste det. Det är faktiskt riktigt roligt att plocka svamp."
Lenas mor - Eva Andersson - log varmt mot sin dotter. "Precis så där sade du när du var liten. Det piggar upp sade du och så lös det om hela ansiktet på dig även fast du varit jättesur alldeles före. Och det piggar faktiskt upp. Vänta så ska jag hjälpa dig."
De föll ner på knä och började plocka.
"Man måste lyfta på mossan", sade Eva Andersson. "Annars är det lätt att missa dem. Och det är alltid de bästa man får leta längst efter."
Precis som med Amadeus tänkte Lena. Hon fnittrade till när hon insåg att hon jämfört Amadeus med en trattkantarell. "Har du sett herr Kantarell, står i enebacken" gnolade hon, med ett förnöjt leende strålande över hela ansiktet.
"Vad är det med dig egentligen?", frågade mamma. "Du har varit som en annan människa sen du kom hit. Har du vunnit på tipset?"
Lena kunde inte hålla sig längre. Hon måste få berätta hur himlastormande lycklig hon var. Hon måste få dela sin lycka med någon. Och att denna någon skulle bli just mamma var skönt. Mamma som varit orolig för Lena så länge. Mamma som varnade Lena för Stanislaw Molinowski så fort hon såg hans lömska nuna.
"Vet du mamma - jag är kär." Lena ställde ifrån sig svampkorgen och gav sin mamma en kram. "Och det är underbart, och den här gången är det på riktigt, och han är så söt förstår du - lite blyg så där."
"Nej men vad säger du. Och vad heter föremålet för denna heta låga då?" Mamma såg uppriktigt glad ut, men så mulnade hon plötsligt till. "Det är väl ingen sån där utlänning igen? Som han den där Stanivadhannuhette..."
"Stanislaw. Nej det är det inte. Men så där ska du inte säga. Bara för att Stanislaw var dum behöver inte alla andra som inte kommer från Sverige vara det."
Mamma såg ut att skämmas lite grann. "Nej, det har du rätt i. Men jag tycker i alla fall att det skulle kännas bättre om jag fick en äkta svensk till svärson."
"I så fall kan jag ju glädja dig med att den här unge mannen är en tvättäkta svensk medborgare. Amadeus heter han. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
"Det var inte illa. Låter som en liten borgarbracka tycker jag."
"Det är nog bara som det låter. Men han är jättesnäll och jättetrevlig. Vänta bara till du får träffa honom. Du kommer att bli överförtjust."
Eva log mot sin dotter. "Det tror jag alldeles säkert. Det måste vara något särskilt med honom om blotta tanken på hans uppenbarelse kan få dig på det där humöret. Men kan du inte bjuda hit honom så jag får bilda mig en egen uppfattning?"
"Jo visst. Vilken bra ide. Det ska jag göra. Men nu letar vi rätt på lite mer svamp tycker jag. Det här räcker ju knappast till ett par limpsmörgåsar ens en gång."
"Okej."
Svamp hittade de så småningom i överflöd. Den smakade mycket bra, när de tagit hem den och gräddstuvat och pepprat den ordentligt.

Lena försökte ringa hem till Amadeus flera gånger under kvällens lopp. Något svar fick hon inte. (Hur skulle hon ha kunnat fått det? Amadeus höll ju som bäst på med att göra upp räkningen med Gud.)

Hot om vräkning.

När Amadeus återvände från sin inre rening mådde han riktigt bra. (Han hade ju varit med om ett mirakel gubevars.) Han hade lite ont i näsan bara, och tummen var lite svullen, och pissmyrorna hade bitit honom i ögonlocken (och säkerligen hade han ådragit sig en kraftig förkylning under natten i skogen), men allt det där var bara ovidkommande petitesser. Har man mött Gud i Viaskogen så bryr man sig inte om små smärtförnimmelser. Amadeus brydde sig inte ens om att han inte kom in i lägenheten. Det skulle säkert också ordna sig, det som allt annat.
Dagen var varm och ljuv och Amadeus slängde sig vällustigt i den vita plastsoffa som placerats utanför huset av hans skohandlande granne. Ett kort ögonblick funderade han på att gå till tant Waldenborg och köpa sig en öl men så bestämde han sig för att vänta lite. Det var skönt att bara sitta och låta solen bestråla ansiktet. Han sände en tacksamhetens tanke till sin fete granne. En sak måste han i alla fall erkänna att gubben hade lyckats med; han hade köpt sköna och sittvänliga utemöbler.
Amadeus lutade sig lojt tillbaka och riktigt njöt av solvärmen. Så fick han syn på en parant kvinna i röd klänning som kom promenerande förbi huset. Damen tittade intensivt på husnumret och gick in genom ytterdörren. Amadeus undrade vem hon skulle besöka. Han funderade på om hon kanske skulle träffa skohandlaren men hon såg nog lite för bra ut för att besöka gubbtjyven.
Efter en stund kom damen ut igen och gick fram till Amadeus. "Hej", sade hon. "Bor du här i huset?"
Fastän damen säkerligen med god marginal passerat femtioårsstrecket såg hon ändå väl bibehållen ut.
"Jo", svarade Amadeus.
"Vad roligt", sade damen. "Då blir vi grannar. Jag har nämligen hyrt en tvåa här på hörnet." Hon pekade. "En möblerad. Du har inte sett till hyresvärden? Han skulle komma med nyckeln."
"På hörnet?" Amadeus satte sig omedelbart upp. "Det måste vara fel. Det är min lägenhet. Jag kommer bara inte in just nu. Nyckeln kommer med posten om en liten stund."
"Fel och fel, det vet jag inte. Adressen stämmer allt." Damen tog upp ett papper ur handväskan. "Solhemsgatan sex står det. Det måste väl vara här."
"Får jag titta", bad Amadeus oroligt och nappade åt sig papperet.
Mycket riktigt. Nog stod det Solhemsgatan sex alltid och nog var det hans lägenhet det handlade om och nog hade husägare Björklund skrivit under. Amadeus kände ilskan stiga. Han visste att han varit sen med hyresinbetalningarna ett par gånger men det var väl ingen anledning att vräka honom. Jävla Björklund! Det måste finnas en lag som skyddade hyresgästen när sådana här obehagligheter inträffade. Amadeus kände sig mycket rådvill. "Du", försökte han. "Lugna dig lite. Det måste ha blivit ett missförstånd. Lägenheten som du tänker flytta in i är nämligen min. Om du följer med bort till telefonkiosken så ringer vi Björklund och klarar upp alltihop. Jag är säker på att han har skrivit fel lägenhetsnummer på den blankett som du innehar och som jag just fått ta del av." Amadeus reste sig upp och började gå mot den orangefärgade telefonkiosk som stod ungefär hundra meter från hans hus.
"Vänta ett tag. Du behöver inte ringa. Han är på väg hit. Därborta kommer han."
Mycket riktigt. Långt borta vid horisonten syntes Björklund strutta fram med samma spattiga gångart som alltid. Amadeus tyckte att Björklund såg fjompig och töntig ut. Han var säkert homosexuell.
Någon minut senare nådde Björklund fram till de väntande två. Han hälsade artigt på damen och nickade mot Amadeus. "Du är kvar än, ser jag. Jag trodde att du hade flyttat."
Amadeus kände sig hätsk. Hyreshusinnehavare Björklund hade uppenbarligen inga som helst skrupler. Gubbtjyven låtsades inte ens om att han var medveten om den besvärliga belägenhet som han av rent profitintresse försatt Amadeus i. Alldeles oavsett det faktum att han nyss varit med om ett under kände Amadeus att han var tvungen att protestera. "Hörru Björklund", sade han därför och lät mycket uppretad. "Vad menar du med det här egentligen?"
Björklund såg oförstående ut. "Vad då?"
"Tror du verkligen att jag flyttar utan att säga upp kontraktet? Hur kan du ens komma på tanken att hyra ut min lägenhet utan att fråga mig först?" Amadeus visade tänderna och försökte se hotfull ut. "Jag har inte hört ett ljud från dig", morrade han. "Visserligen var jag lite sen med aprilhyran - det vet jag - och den här månaden har jag inte hunnit betala än men för den sakens skull kan du väl inte ställa ut mig på gatan? Jag måste väl få en varning först. Du brukar vara en reko kille - men det här är inte schysst av dig."
Nu var det Björklunds tur att se förbryllad ut. "Vad pratar du om? Det är du som har gjort fel. Ingen ska komma och säga att jag inte sköter mitt fastighetsägande som man ska. Nu blir jag nästan förbannad."
Amadeus förstod ingenting. "Vad har jag gjort? Jag satt ju helt fredligt i min solstol när den här kärringjäveln - förlåt damen menar jag naturligtvis - kom och berättade att hon skulle flytta in i min lägenhet. Vad har jag med det att göra? Jag har väl inte gjort något?"
"Om du hyr ut din lägenhet i andra hand utan att prata med mig först så har jag faktiskt rätt att lägga mig i saken. Inte för att jag hade något särskilt emot de där herrarna, men det finns faktiskt en hel radda med människor som står i kö för att få bo här. Karin har köat i flera år för att få en lägenhet. Förresten spelar det väl ingen roll vem som bor här om du ändå ska flytta. Jag kan i alla fall trösta dig med att dina vänner inte verkade särskilt sorgsna."
Vilka vänner? Amadeus kände sig förvirrad. Var det här en prövning som Gud sänt honom för att se om han verkligen var ren till ande och kropp?
"Nej inte alls", flikade Karin in. "Och möblerna de köpt av dig, köpte jag i min tur. De sade att de förstod att det blivit ett missförstånd, och att de skulle kunna skaffa en annan lägenhet."
"Köpt av mig? Mina vänner? Mina möbler?" Amadeus förstod mindre och mindre av diskussionen.
"Dina kompisar nästan tvingade mig att köpa möblerna för att inte sätta dig i en taskig sits", förtydligade sig Karin.
Det hela måste vara ett ovanligt dåligt skämt. Men varför skulle Björklund vilja driva med honom? Ville han ge honom en näsbränna för att hyran kommit lite sent? I så fall tyckte Amadeus att det var ett väl drastiskt sätt att göra det på.
Varken Björklund eller Karin tycktes fästa någon notis vid Amadeus förbryllade ansiktsuttryck.
"Vi var här med herrarna Karlsson och Nilsson och gjorde en värdering på möblerna i går kväll", sade Björklund. "Men varför sålde du möblerna så billigt? Har du hamnat i knipa?"
"Du driver med mig", svarade Amadeus. "Törs man inte lämna sin egen lägenhet för en enda natt utan att riskera att bli avhyst? Ska man behöva vakta sina ägodelar med hagelbössa och rävsax? Vad är det för tjuvsamhälle vi lever i?"
Nu började Amadeus bli riktigt orolig. Han kände inga Karlsson och Nilsson. (Och även om han nu hade gjort det så hade de i alla fall ingen rätt att gå in i hans lägenhet när han var borta. Och vad menade Björklund med att de värderat möblerna?)
Björklund tog ett lätt tag i Amadeus arm. "Vi kan väl gå in och prata istället", sade han.
Amadeus ryckte armen åt sig. Nu var han arg. "Släpp mig", röt han. "Annars ska du få en fetsmäll över ögat." Så kom han till sans igen. Det var nog lika bra att inte bli aggressiv om det skulle finnas någon chans att reda ut den här röran. "Javisst", sade han därför med ett förbindligt leende på läpparna. "Ursäkta mig så jättemycket. Låt oss genast gå in i min lägenhet och klara upp alltsammans."
"Min lägenhet", sade Karin med eftertryck.
De lämnade utemöblemanget och gick mot ytterdörren. Karin var lätt rosig om kinderna och såg ut att tycka att alltsammans var ganska obehagligt. Amadeus var mörkröd i ansiktet av återhållen ilska och frustration. Bara Björklund såg kontrollerad och sval ut, precis som vanligt.
Amadeus visste att han hade rätten på sin sida. Björklund hade absolut ingen rätt att hyra ut lägenheten, i alla fall inte utan att tala med honom. Han bestämde sig för att snarast möjligt ta ett snack med hyresgästföreningen.
När de kommit in i lägenheten satte de sig ned i soffan. Björklund tog fram en samling dokument ur kavajfickan, och lade dem på bordet. Till sin fasa såg Amadeus sin namnteckning längst ner på ett av papperen som i övrigt såg helt obekanta ut.
"Titta här", sade Björklund. "Här står det uttryckligen att du hyrt ut lägenheten till Wilbert Karlsson och att han har köpt dina möbler."
Amadeus häpnade. Wilbert Karlsson. Var Wilbert och Graham inblandade i det här? Mormonerna? Jovisst - skrev han inte på något papper när de var här? "Får jag titta?" Amadeus tog pappershögen och ögnade igenom dokumenten. När sanningen gick upp för honom bleknade han av fasa. I den paragraffyllda texten stod att läsa att han sålt sitt bohag till Wilbert för en krona och dessutom till hyrt ut lägenheten i andra hand till densamme. "Men vad fan", mumlade Amadeus och skakade på huvudet.
"Du tycks inte vara särskilt bevandrad i hyreslagen." Björklund stirrade stint på Amadeus. "Du får absolut inte hyra ut lägenheten i andra hand utan att fråga mig först."
Amadeus stönade. "Jag är lurad! De har lurat av mig allt. Vad ska jag ta mig till? Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?"
"Jag ser ingen annan möjlighet än att flytta hit", sade Karin och såg bestämd ut. "Även om det nu har blivit något fel."
"Ja men jag bor ju här", försökte Amadeus. "Vart ska jag ta vägen då?"
"Det bryr jag mig inte om. Jag har ett skrivet kontrakt så jag flyttar inte på mig. Är det där min CD-spelare förresten? Kan du visa mig hur den fungerar? Jag har aldrig haft en sån mackapär förut men nu har jag varit iväg och köpt en jättebra platta med James Last."
"DU RÖR INTE MIN CD! Den exploderar om man försöker spela James Last på den. Det har jag programmerat den till."
"Kan man göra det?", frågade Karin oroligt.
"Lugna ner er." Björklund avbröt dem. "Låt oss få klarhet i vad det är som har hänt. Vad är det egentligen du har råkat ut för Amadeus?"
"Det började med att det ringde på dörren för ett tag sedan..."

Amadeus berättade hur det gick till när mormonerna kom hem till honom. Han förklarade hur väl de lagt sina ord och hur de till slut fått Amadeus att själv vilja bli missionär. Vidare berättade han med darrande röst om hur beroende han var av sin lägenhet. Han försökte kort sagt göra allt för att beveka Björklund. Amadeus var villig att lämna ut hela sitt privatliv för att få bo kvar.
"Stackars krake", sade Karin vänligt när hon hört vad som hänt. "Du kan få bo hos mig tills du hittar ett eget ställe."
"Vart ska jag ta vägen då? Du vet lika väl som jag att det råder akut bostadsbrist i Kumla och att alla mina möbler blivit sålda. Jag måste få polishjälp. Jag kan helt enkelt inte flytta." I ett sista desperat försök att beveka sina bödlar började Amadeus att gråta. Han märkte att han fortfarande tänkte på lägenheten som sin och på besökarna som besökare trots att en av besökarna var värd och han som varit värd nu var besökare. Usch vad virrigt alltihop var. "Jag är inte värd det här", snyftade han. "Jag är värd att vara värd!"
Björklund reste sig upp. "Det här får du fixa bäst du vill", sade han. "Visst är det synd om dig men du har faktiskt varit mer än måttligt klantig. Det enda råd jag kan ge dig är att kontakta polisen. De där mormonerna är antagligen inte kristnare än vad min gamla mormor var på sin tid."

Resultatet av hela palavern blev att Karin åkte efter sitt sänglinne och lite kläder. Amadeus städade sovrummet under tiden och rev upp sina sängkläder. I brist på andra och bättre alternativ bäddade han åt sig själv i soffan.

Den natten sov Amadeus oroligt. Det så kallade miraklet förkastade han helt och hållet. Om det funnits en Gud skulle han inte ha burit sig åt på det här viset.