Amadeus 021

Nätet dras åt.

"Nu har jag fått det bekräftat." Schmidt såg belåten ut när han viftade med telexet som just anlänt från Borås. "Karin Andersson drev mellansveriges största bordell till för ett par månader sedan. Boråskollegorna tror att hon fortfarande är spindeln i nätet men att hon känt marken börja gunga under fötterna på sig och därför dragit sig tillbaka."
"Det var som fan. Har du kollat upp något om kunderna?"
"Jag kan väl säga så mycket att kollegorna var rätt tystlåtna om den saken. Jag blev tvungen att höra mig för lite diskret."
Messer såg nyfiken ut. "Och...", sade han frågande.
"Och det verkar som om en hel del av landets höjdare brukade besöka det där gamla postorderlagret med jämna mellanrum. Mycket mer fick jag inte höra. SÄPO har tydligen belagt ärendet med rigorös sekretess."
Messer visade sin besvikenhet alldeles tydligt. Han hade gärna velat höra lite mer snaskiga detaljer. Men det här var ju ännu ett indicium som talade för Nilsdotter-Stenströms skuld. Kunde han bo ihop med en bordellmamma så var han säkert också kapabel att utföra grymma våldtäkter. Vem visste vilka vidriga videofilmer som brukade avnjutas i parets gemensamma lägenhet. Säkerligen både "Gummikliniken" och "Piskorgier i klostret". "Ska vi sy in honom då?", sade Messer ivrigt och kände efter om han hade tjänstevapnet i kavajen.
"För vad?", kontrade Schmidt. "För att han umgås med ett gammalt luder? Vi får nog vänta ett tag till."
"Vad du är petig", envisades Messer. "Vi kan väl trä en säck över huvudet på honom och dunka sanningen ur kroppen på honom med våta gummibatonger. Jag har förresten en kompis som är tandläkare. Jag såg en film med Dustin Hoffman i förra veckan - Maratonmannen - och där fanns det en del jävligt fräcka scener."
"VI VÄNTAR, sade jag", skrek Schmidt.
"Ja..."

BMW!!!

Det var med viss spänning som Amadeus skyndade iväg till Solhemsgatan igen. Han smög sig mycket försiktigt ner i källaren (eftersom han absolut inte ville att Karin skulle få syn på honom) och började packa ner sin imponerande samling av tomma vinbuteljer i kartonger och kassar. Det tog en bra stund innan han var färdig och riktigt arbetsamt var det. Svettdropparna trillade från näsan när han idogt lyfte lantvinsflaskor från lagerhyllorna och ner i kartonger. När han var färdig så räknade han sin skörd. Inte illa. Etthundraarton stycken vinare och två små explorerflaskor. Det blir en bra slant det, tänkte han belåtet. Med all den energi som bara en mycket entusiastisk ung man kunde uppbringa lastade han sedan kassarna på cykeln och vinglade iväg till systemet.

Usch vad tungt och besvärligt det var att cykla med alla flaskorna. Han var alldeles trött och törstig när han kom fram, men eftersom han numera var stadd i kassa kunde han kosta på sig att köpa ett par öl. Sex stycken Pripps fatöl blev det. Han lastade ner dem i ryggsäcken och begav sig mot posten.

Så satt han inne på posten och väntade på sin tur. Sannerligen - började inte allt reda upp sig ändå? Amadeus kunde inte alls förstå varför han varit så orolig ett tag. En sån smart kille som han behövde inte oroa sig för små dumheter. Och hans plan blev bara bättre ju mer han tänkte på den. Den var vattentät in i minsta detalj. Maskeradligan kunde gå och gömma sig. Ha!
När den digitala kösystemstavlan blippade fram hans nummer gick han fram till kassan. "Hej", sade han obesvärat. "Ett postfack tack. Det största ni har."
"Då måste du fylla i lite papper först. Här ska du se." Kassörskan plockade fram en ansökningsblankett som hon lämnade ut genom luckan. "Om du fyller i blanketten så ska jag hämta en nyckel."
Han gjorde som hon sade och hann precis rycka loss och stoppa på sig den ballografpenna han skrivit med innan kassörskan kom tillbaka. Etthundrafemtiofem kronor fick han betala men det bekom honom inte alls. Det ska snart vara intjänat tänkte han och log i mjugg. Han bad om att få ett par papper av kassörskan och cyklade sedan med lätta tramptag ner till Sveas konditori där han beställde en kopp kaffe och en budapestbakelse. Sveas budapestbakelser var berömda över hela Närkesslätten eftersom de var så saftiga och goda och alldeles lagom mandarinspäckade.
När kaffet var urdrucket och bakelsen njutningsfullt aväten lade han pannan i djupa veck och började författa en annons. Han tyckte själv att texten blev mycket lyckad;

Bortskänkes.
BMW 3.0 TI inköpt 1986 bortskänkes. På grund av religiös omvändelse tänker jag skänka bort min nästan nya BMW till en behövande kristen medmänniska. Du skall vara rak i tron och spritfri. Sänd ett brev till mig innehållande svarsporto och tjugo kronor så skänker jag bilen till dig. Obs! Endast en göre sig besvär då jag icke har mer än en bil att skänka.

Svar till AM.EN."

Först tänkte han skriva under med sitt namn, men slutligen bestämde han sig ändå för att använda signatur. AM.EN. passade bra tyckte han. AMadeus B. Nilsdotter StENström. Han var allt en riktigt festlig kille.

Amadeus tog sig snabbt tillbaka till Solhemsgatan igen och när han genom att tre gånger ringa på dörren och därpå snabbt springa och gömma sig i källartrappan förvissat sig om att Karin inte var hemma tassade han in i sitt forna hem. Det var med ett visst vemod han blickade ut över sina före detta tillhörigheter. Han var visserligen inte på något sätt beroende av materiella ting, men det fanns ändå en hel del småsaker som hade ett visst affektionsvärde. Hon skulle inte bry sig om att han tog med sig några små föremål, det var han säker på.
Han krängde av sig ryggsäcken och rafsade ner det viktigaste däri. Freestylen och några riktigt bra band, en flanellpyjamas, Torgny Lindgrens "Till sanningens lov" som han nyss börjat läsa, några brev och fotografier, två par mussepiggkalsonger och de gula tangakalsongerna, en varm tröja och en del annat. Han hittade också Karins adressbok vid telefonen och utan att egentligen tänka närmare på saken stoppade han ner den också. Så satte han sig i soffan och ringde in sin annons till Dagens Nyheter, Nerikes Allehanda, Örebro-Kuriren och den kristna tidningen Dagen. Amadeus bad att få svaren sända till Box 2134, 692 01 Kumla.
Så långt var allt väl. Nu var frågan vart han skulle bo medan han väntade på att svaren skulle börja droppa in. Vart som helst men inte hos Karin, så mycket var säkert. Fast han kanske skulle kunna stanna ändå, utan att hon visste det. Det fanns gott om plats nere i källarförrådet när vinflaskorna var ivägburna och en gammal tältsäng hade han ju, så varför inte. Det rörde sig bara om några dagar. Fast det var ju det här med spindlarna förstås.
Innan Björklund rustade huset delade hyresgästerna på den dusch som fanns i källaren. Amadeus hyste en panisk skräck för smådjur i allmänhet och smådjur med många ben i synnerhet. En morgon när han sömndrucket famlat sig ner till duschen och slagit på densamma fann han sig själv stirrande rakt in i ett par av de många ögonen på en monstruös spindel av den allra största och mest behårade sorten. Enligt vad Amadeus senare berättade för alla som ville höra på (och för en del andra också) så fick spindeln syn på honom, varpå den genast började röra sig framåt med hotfullt kravlande benrörelser och med vidöppna käftar. Amadeus rusade upp i lägenheten igen och ringde Björklund, polisen, mamma, civilförsvaret och anticimex. När mamma och Björklund anlände hade det åttabenta monstret redan krupit tillbaka till sin håla och stod inte att finna någonstans. Polisen kom överhuvudtaget inte och det gjorde inte civilförsvaret heller. Anticimex skulle däremot ha ryckt ut om inte Björklund lyckats få stopp på dem. Mamma och Björklund var nämligen helt överens om att Amadeus endera sett i syne eller starkt överdrivit spindelns storlek och aggressivitet. Amadeus vägrade duscha i en hel månads tid. Efter det tröttnade hans kamrater på stanken och släpade ner honom till källaren för en rituell tvångsavtvättning. Med tiden hade minnet av monstret sjunkit tillbaka i hans inre och nuförtiden kunde han besöka källaren igen även om han fortfarande tyckte att det var olustigt.
Spindlar eller inte spindlar, Amadeus var hur som helst tvungen att reda sig ett bo i källaren. Vad skulle han annars göra när hans egen mor förskjutit honom och när hans älskade befann sig på annan ort och när hans lägenhet beboddes av en manodepressiv kvinna i övre övergångsåldern. Snabbt plockade han till sig sitt stormkök och några kastruller och gick ner för att se efter hur det såg ut.

Rent ut sagt för jävligt var det. Skiten låg som en svart hinna över lagerhyllorna och golvet, råttorna skrek i grannförrådet och det hängde (precis som han hade anat) spindelnät både högt och lågt. Han öppnade en öl och läppjade på den samtidigt som han beskådade röran. Nå, tänkte han beslutsamt, ska jag kunna sova här i natt är det nog bäst att sätta fart på en gång.
Amadeus hämtade en hink i städförrådet, fyllde den med vatten från duschen och blandade i lite Fenom. (Fenom var SKITBRA! Det visste han eftersom han sett reklamfilmen massor med gånger. Han visste också att "Den gula hinnan det är känt den borstas bort med PEPSODENT", men nu var ju hinnan svart så då kanske det inte skulle gå så bra att använda tandkräm.)

En halvtimma senare luktade det mysigt rent i det lilla förrådet om man bortsåg från den obetydliga bidoft av potatislager som helt enkelt vägrade ge med sig hur mycket han än putsade och fejade. Den fick han leva med. Glad och nöjd spikade Amadeus upp den lilla "Hemkärahemtavlan" ovanför tältsängen. Han såg sig omkring och fann att han lyckats göra det lila krypinet riktigt mysigt, om man exempelvis jämförde med hur koncentrationslägerfångarna tvingats bo i Treblinkas ogästvänliga kaserner. Han öppnade en öl till och lade sig ner på sängen och funderade.
Det var inte förrän då som det faktiskt gick upp för honom att han tänkte bebo den källare där han en gång i världen mött det fruktansvärda spindelmonstret. Han kissade nästan på sig lite grann i byxorna när sanningen uppenbarade sig. Det gick bara inte. Spindeln växte i hans minne från den i och för sig ganska stora jaktspindel som det faktiskt varit, till något som mer liknade "Honmonstret" i Tolkiens saga om ringen - eller "Det" i Stephen Kings bok med samma namn. Spindeln antog helt enkelt gigantiska proportioner. Hjältarna i Stephen Kings bok utförde en chudritual för att ta död på sitt monster men Amadeus kom inte riktigt ihåg hur den man genomförde den. Han hade några diffusa minnen om att man skulle bita sig själv i tungan och det lät lite äckligt tyckte han, så det var nog ingenting för honom. Honmonstret blev visst spetsat av ett alvsvärd om han inte missminde sig men något sådant hade han inte.
Hur skulle han då kunna skydda sig? Genom att hämta en brödkniv från sin före detta lägenhet och sedan ligga sömnlös och vaka på nätterna? Nej. Genom att stjäla grannens harpungevär och ligga sömnlös på nätterna och vaka då? Nej. Genom att ta hönsnätsrullen som stod instoppad under källartrappan och tillverka ett moskitnät som var tillräckligt starkt för att skydda honom från spindelns vassa tänder och giftiga gift? Ja.

Det tog honom en dryg timme att få i ordning nätet men när han var färdig så var han nöjd. Nu kunde han sova lugnt. Han drack ur de öl han hade kvar och gick och lade sig. Vår hjälte var i väntans tider.

Den företagsamma Asta.

Asta Kristensson skulle utan tvekan ha kunnat bli en bra detektiv. Ett par dagars väntan utanför Lena Molinowskis lägenhet fick henne att inse att den kvinna hon hatade mer än någon annan i världen med största sannolikhet var bortrest.
Asta skulle alltså utan att ha riskerat att bli upptäckt kunnat brutit sig in i lägenheten och vandaliserat den totalt. Hon skulle ha kunnat förvandlat soffbordet till kaffeved, lagt ost på CD-skivorna och låtsats att de var knäckebrödssmörgåsar, spridit sina exkrementer över köksgolvet. Hon skulle kort sagt ha kunnat ställt till med en hel del oreda. Men det räckte ändå inte. Blodshämnd var vad hon lovat sig själv att utkräva och blodshämnd skulle det bli. Något annat dög inte. (Utom möjligtvis blöjhämnd.) Det kändes som om det var bråttom. Hon var alltså tvungen att få tag i Lena Molinowskis nuvarande vistelseadress.
Asta smög sig in i trapphuset och kikade försiktigt ner i brevinkastet. Hon hade tydligen inte eftersänt posten i alla fall eftersom morgontidningar brev och diverse direktreklam låg i en stor hög på hallmattan. Så synd. Annars hade det bara varit att gå ner till posten och höra sig för om eftersändningsadressen. Blommorna då? Asta sprang ut på gatan igen och kikade in genom Molinowskis fönster. De såg välmående ut. Alldeles för välmående för att inte ha fått något vatten under den tid det tagit för bunten med tidningar och brev att samlas. Då måste någon vattna hennes blommor och denne någon borde rimligtvis känna till var Molinowski befann sig. Frågan var alltså vem denne någon var. Antagligen en granne.
Hennes antagande visade sig vara riktigt. Vid tredje påringningen fick Asta napp. Den gamla dam som öppnade sin dörr skötte om Lena Molinowskis blommor när hon var borta och visst kunde hon ge Asta adressen. Det ville hon gärna göra när Asta talat om att hon hade ett viktigt ärende till Lena och att hon var tvungen att få tag på henne snarast möjligt. Självklart.

Asta mös när hon gick hem med den eftertraktade adressen i handväskan. Osby, tänkte hon. Here I come!

Planen går i lås - och i baklås.

De tre dygn som Amadeus tillbringade i och i närheten av källaren kändes som de längsta dygn han upplevt i hela sitt dittillsvarande liv. Han försökte få tiden att gå genom ge sig ut på långa stärkande promenader, men när han för fjärde gången stötte på en av de poliser som bråkat med honom på sjukhuset gav han upp. I stället drog han sig tillbaka under sitt hönsnät och mediterade över livets och dödens mysterier. På den fjärde dagens morgon bestämde han sig för att han väntat länge nog. Med spänd förväntan smög han iväg till postkontoret för att vittja sin fångst.
Resultatet var bättre än han någonsin skulle ha kunnat föreställa sig. När Amadeus släpat hem säcken och räknat breven fann han att sjuhundrasjuttioåtta personer svarat på hans annons. Femhundraåttiotre personer hade skickat med frimärken och resten hade lagt ner pengar i kuverten.
"Jag visste det, jag visste det", sade Amadeus för sig själv. "Jag visste att det var en fantastisk ide."
Hans största problem var hur han skulle kunna lösa in alla dessa frimärken utan att väcka misstankar. På posten i Kumla kunde det absolut inte ske, för om han gjorde det där så skulle hela staden veta om det inom ett par timmar. Det är nog bäst att jag åker upp till Stockholm och får det gjort tänkte han. I storstaden är man anonym och alienerad. Där bryr sig ingen om en man som vill växla frimärken till likvida medel.
Men var skulle han göra av alla dessa frimärken tills vidare? Och vart skulle han göra av den stora mängden kuvert och brev? Han beslöt sig för att lägga alla breven i en kasse och gömma dem i det tomma källarutrymme som tidigare rymt ved och koks. Frimärkena och pengarna fick ligga i ryggsäcken så länge.
Den natten sov han gott och drömde söta drömmar om ett behagligt liv i sus och dus.

Morgonen därpå gick han till postkontoret för att lämna tillbaka boxnyckeln och för att försöka få lite pengar tillbaka på hyran. När han ändå fanns på plats så tittade han i boxen en gång till. Tänka sig - denna dag var boxen om möjligt ännu fullare. "Wow", skrek Amadeus överlyckligt. "Boxen är helt full idag. Det är nästan för bra för att vara sant." Han stängde snabbt igen sin box och sprang till Kvantum för att köpa sig en stor flaska Coca Cola med tillhörande plastkasse. (Drycken hällde han ut, den var bara ett camouflage för att plastpåseinköpet inte skulle väcka misstankar.) Så jagade han upp till posten igen för att tömma boxen.
Han orkade nästan inte bära hem alla breven.

Han räknade till niohundrafyrtiotre stycken nya kuvert - varav etthundrasjuttiofyra stycken innehöll kontanter. Amadeus trodde knappt sina ögon. Han hade fått över tretusen kronor i kontanter till på bara en natt, för att inte tala om alla dessa frimärken. Snart skulle han kunna starta en frimärksaffär. Tänk om han skulle ta och sätta in en annons till. Amadeus kände sig alldeles vimmelkantig. Tänk vad mycket pengar. Han skyndade sig att gömma kuverten där han lagt de andra.
Så smög han ut till telefonkiosken för att ringa SJ. Han skulle kontrollera tågtider till Stockholm eftersom han var av den bestämda uppfattningen att frimärkena måste lösas in snarast möjligt. När han stod med telefonen mot örat slog det honom att han kanske skulle få ännu mer post nästa dag. Snabbt lade han på luren igen och beslöt sig för att vänta ytterligare en dag. Så väldigt bråttom var det faktiskt inte.

Nästa dag kunde han glädja sig åt att hämta 1142 nya kuvert - varav 297 stycken innehöll sedlar i stället för frimärken. Amadeus var glad och upprymd och aningen konfunderad. Vilken typ av människor var egentligen så naiva och godtrogna att de utan att tveka skickade pengar till en vilt främmande person? Han beslöt sig för att läsa igenom några av följebreven för att måhända komma gåtans lösning lite närmare.
Just som han satt sig bekvämt tillrätta för att börja läsa hörde han någon komma gående ner för källartrappan. Han släckte ljuset i sitt bås och lade sig tyst ner för att lyssna. Efter en liten stund blev det tyst igen. Amadeus gläntade försiktigt på källardörren och spanade ut. Han kunde inte se någon människa därute, så han stängde dörren igen och stoppade på sig frimärkena och pengarna. Kuverten slängde han ner i plastkassen som fick stå kvar i skrubben. När han slog igen dörren hörde han någon som rusade upp för trappan och ut på gården. Amadeus skyndade sig efter och fick se en man som satte sig i en bil och körde iväg. Även fast han bara hann se en kort skymt av mannen var han säker på sin sak. Det var en av de där två poliserna igen. Höll hans lilla bedrägeri på att gå i stöpet? Amadeus bestämde sig för att redan nästa dag göra sig av med postboxen alldeles oavsett om breven hade slutat komma eller inte. Det här var alldeles för riskabelt för att han skulle våga fortsätta längre. Han kanske skulle skicka tillbaka pengarna? Nja, fullt så mycket ångest hade han inte än.

Morgonen därpå skulle Amadeus avsluta sina skumraskaffärer på posten. Han tänkte egentligen inte titta i boxen men hans medfödda nyfikenhet gjorde det omöjligt för honom att låta bli. Ve och fasa, boxen var full igen. Han hade tappat kontrollen över händelseförloppet.
Han kunde inte låta breven ligga kvar eftersom de skulle utgöra en bevisbörda utan like om de hittades. Åh vad han ångrade att han inte hyrt boxen under falskt namn. Amadeus skyndade sig att stoppa ner kuverten i sin ryggsäck och funderade på att omedelbart emigrera till Nya Zeeland. Landet på andra sidan jorden verkade lockande - men vetskapen om att hans själs älskade fanns i Osby avhöll honom från att sätta planen i verket. I stället sade han upp postfacket med omedelbar verkan och bad om att alla försändelser som kom till boxen i fortsättningen skulle återsändas till adressaterna. Postmästare Sonnerstedt såg konfunderad ut men lovade ändå att se till saken. Någorlunda nöjd åkte Amadeus hem för att räkna sin pengar.

Så många sköna kuvert där var. Han sprättade och sprättade och kunde vid ett hastigt överslag se att högen med reda pengar var större idag än någon gång tidigare. Så kom han plötsligt till ett kuvert som vare sig innehöll pengar eller frimärken. Allt som låg i kuvertet var ett brev. Besynnerligt, tänkte Amadeus, här är tydligen någon som inte vill ha någon BMW. Han tittade närmare på brevet och blev omedelbart kallsvettig när han såg den maskinskrivna texten;

Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, du är en lömsk och illasinnad bedragare som jag kommer att anmäla till polisen! Du har ingen BMW, och förmodligen har du inte tänkt skaffa någon heller. För fyra dagar sedan skickade jag ett brev till dig innehållande tjugo kronor i frimärken. När jag inte fick något brev med bilnycklar tillbaka så besökte jag Nerikes Allehanda. Efter ett kortare samtal med en kvinna på annonsavdelningen fick jag reda på ditt namn och din adress. Med hjälp av dessa uppgifter var det inga som helst problem att via pastorsexpedition, bilregister och banker kontrollera att du är pank och att du inte äger någon bil. Jag begär nu att du antingen skänker mig en BMW 3.0 TI, alternativt ger mig pengar motsvarande värdet av denna bil. Om du inte uppfyller mina villkor ser jag ingen annan utväg än att polisanmäla dig.

Arga hälsningar
Berit Ruske
Massör

Ångestens mara red honom hårt när han insåg vad som hänt. Nu förstod han varför polisen förföljt honom under den senaste tiden. De hade så klart blivit kontaktade av det här fruntimret. Vad skulle han ta sig till? Snabbt sprättade han upp resten av kuverten och räknade ihop pengarna.