Amadeus 018

Kontemplation.

Ute på Närkesslätten - mellan OBS varuhus och avfarten till Mosjö kyrka för att vara exakt - fattade han sitt beslut. Nu var han tvungen att börja ett nytt liv. Ett liv som till sin karaktär var helt väsensskilt från de ynkliga ansatser till livsuppehållande åtgärder han nu befann sig mitt uppe i. Ett liv som skulle vara fyllt av kvalitet och värdighet. Ett liv fyllt av sanning och renhet. (Förhoppningsvis också ett liv tillsammans med Lena Molinowski.)
Det måste ske. Han kunde inte ha det så här längre och om sanningen skulle fram så kunde han inte alls förstå vilken soppa han hamnat i. Det var som om en ond makt plötsligt börjat spela sitt spel med Amadeus som en maktlös bricka på brädet. Sjukhusbesök. Mystiska intriger. Religiösa omvändelser. Tvångsarbete. Förödmjukelser. Utpressning. Elände och åter elände.
Det var inte klokt så dåligt det gick för honom nuförtiden och det var helt oförståeligt att turen så plötsligt hade lämnat honom. Det var ju inte alls särskilt länge sedan som han i stort sett gått i land med vad som helst. Han drog sig till minnes sina ungdomsår, den tid när han varit djärv och oförvägen och utan att tveka det minsta vågat stjäla halva Eric Ericssons öllager. (Tyvärr råkade han i första vändan stjäla lättöl och fick därför göra ett försök till, varpå han blev upptäckt och hotad med polisanmälan och på detta sätt avskräckt från vidare stöldraider, men i alla fall. På den tiden kunde inget stoppa honom men nu gällde minsann andra lagar. Närhelst han försökte sig på något som inte var alldeles ärligt så barkade det ofelbart åt skogen.)
Det slog honom att hans misslyckanden kanske var ett slags fingervisningar från en högre makt. Gud kanske ville visa honom att det var dags att bli vuxen? Eller var det helt enkelt så att han kommit i kontakt med det abstrakta begrepp som kallades moral? Det var i vilket fall som helst dags för honom att ta sig en ordentlig funderare på vilken riktning han ville att hans liv skulle ta.

När han kom hem spolade han upp ett varmt bad åt sig. Vattnet var på gränsen till skållhett och dessutom oerhört väldoftande eftersom han hällde i nästan en hel flaska med grönskimrande tallbarrsskum.
Plaskandet i det heta vattnet fick honom att känna sig avslappnad och faktiskt nästan välmående. Det var trevligt att leka av sig en stund. Det behövdes efter allt elände som varit. Han jobbade ivrigt med att dränka sin gummianka, men det gick inte alls eftersom den lille rackaren envisades med att flyta upp hela tiden, så efter ett tag gav han upp och roade sig istället med att leka rysk attackdykare på uppdrag i Karlskrona skärgård. Det var inte så tokigt det heller.
Så fick han plötsligt en vision. Efteråt skulle han minnas den som "uppenbarelsen i badkaret" och referera till den som den mest avgörande stunden i hans liv. Hela situationen framstod med ens som fullständigt klar. Det var bara genom enskild meditation i skogens skyddande hägn som han skulle kunna nå själens innersta gömmen och få den rening som han bevisligen behövde. Han var inte längre den son som en mor kunde vara stolt över, han var inte längre en rättrogen vandrande mormon med ädel och klar blick. Han var bara en vandrande skithög till bedragare och han insåg att Lena Molinowski omöjligt skulle kunna vilja leva ihop med honom om han inte drastiskt ändrade livsmönster. Visserligen trodde han att hon tyckte om honom men om hon fick veta hur fånigt och dumt han burit sig åt så var risken stor att det skulle visa sig att han trott fel.
Amadeus blundade och tänkte på Lena och kände hur snoppen växte där nere i tallbarrsskummet. Han viskade hennes namn några gånger och höll på att hamna i såväl andlig som fysisk extas av att tänka på hennes vackra utseende och hennes väna sätt. Han fick anstränga sig för att inte låta sina köttsliga lustar ta överhanden. Tankarna på Lena fick ABSOLUT INTE fläckas av några syndiga onaniorgier. Nu skulle här bli andra bullar! Genom att meditera i skogen endast iförd tagelskjorta (och kanske ett Hellyhansonställ) skulle han göra upp med sitt gamla jag och bli en ny människa. Långt bort skulle han fara, så långt bort hans länskort kunde ta honom. Kanske till Degerforsskogarna eller till Laxå.
Där skulle han leva ett eremitliv ända tills han var säker på att han kommit till insikt och klarhet. Han skulle bara äta rötter och vilda bär och inte dricka något annat än det skogsbäcksvatten som han kunde finna. Bara en svart sopsäck skulle han ta med sig att sova på och huka under om det började regna. Med hjälp av ett asketiskt vildmarksleverne skulle han kunna bryta med sitt gamla liv, det var han säker på.
Amadeus reste sig snabbt från badkaret och torkade av sig med den beige frottehandduken, ivrig att komma iväg med en gång. Han skyndade sig att ta på ett par fodrade jeans och en bomullsundertröja som han ärvt efter farfar. Vidare iklädde han sig den rutiga flanellskjorta som morbror Arne gett honom när han skulle hjälpa till med bröschlingen, dubbla långkalsonger och slutligen en jeansjacka. Stövlarna var av rejält märke och gröna och väl ingångna. De var lite trånga där fram, för de var också ärvda efter farfar, men det spelade ingen roll. Han skulle bara sitta stilla i skogen och meditera och inte gå långt alls. En sopsäck letade han fram ur garderoben. Så var han färdigutrustad, i alla fall till ytan.
Han var ändå lite tveksam över sin egen moral och själsliga styrka. Tänk om det blev kallt i skogen, tänk om vilda djur hotade honom, och morrade elakt. Tänk om han inte skulle kunna härda ut. Det var nog bäst att företa vissa försiktighetsåtgärder. Om han skulle börja ett nytt liv, så kunde han inte gå hem för att det blev lite kallt om fötterna. Men om han lade portnyckeln i ett kuvert och adresserade det till sig själv. Då skulle han vara tvungen att vara ute till posten kom morgonen därpå. Gud så smart!
Han satte sin plan i verket och flinade glatt under tiden. Han var verkligen en skärpt kille. Inte ens Joe Cool i Snobben skulle kunnat planera det bättre. Påklädd och klar tog han brevet i handen och gick ut. Med ett belåtet leende stoppade han det i brevlådan utanför tant Waldenborgs kvartersbutik och gick sedan iväg för att ta bussen till Degerfors.

Det visade sig att det inte skulle komma någon buss på flera timmar men han fann snabbt en alternativ utväg. Djupt inne i den uråldriga Viaskogen skulle han finna sitt rätta jag om det inte kom några motionärer och störde honom. Risken var ganska stor med tanke på att stadens enda elljusspår låg där. Han fick köpa ett par öronproppar innan han började meditera.
Så slogs han av en insikt och förstod att det nog ändå inte varit så klokt att adressera nyckeln till sig själv.
Hur dum får man bli, tänkte han ilsket. Och jag som tyckte att jag var smartare än Joe Cool.
Nå, nyckeleländet fick lösa sig när han kom hem. Mamma hade en reservnyckel och om inte hon var hemma så fick han väl ringa efter låstjänst. Han stövlade iväg mot Viaskogen, och såg till att efter vägen passera Cesars diversevarubutik där han inhandlade ett par öronproppar i äkta skumplast för tretton kronor och sjuttiofem öre.
"Årets modell, fjolårets pris", påpekade butiksinnehavaren Cesar när han stoppade ner öronpropparna i en brun papperspåse. (Så var det med alla varor hos Cesar. De var av årets modell, men prissatta efter fjolårets prislista. Så hade det varit allt sedan 1932, när Cesar öppnade sin lilla fyndhörna.)

Amadeus hade verkligen bråttom och eftersom han dessutom var försjunken i djupa tankar märkte han inte alls att en man följde efter honom på cirka hundra meters avstånd. Inte heller lade han märke till att mannen ibland stannade till och mumlade något i innerfickan på sin svarta skinnrock. Amadeus hade alltså ingen aning om att Nils Messer var honom hack i häl. Icke heller visste han att Nils Messer var utrustad med walkie talkie och stod i direktkontakt med sin poliskollega Bertil Schmidt. Det var säkert lika bra att han var lyckligt ovetande om förföljelsen.
"Jag vet inte riktigt vad han gör", viskade Messer in i walkie talkien. "Men det ser ut som om han är på väg mot skogen."
"Kan du hänga på utan att bli sedd?", frågade Schmidt exalterat.
"Jag ska försöka. Fast du ska veta att det är jävligt svårt att förfölja någon utan att bli upptäckt om man är mitt ute på Närkesslätten. Här finns inte tillstymmelse till träd att gömma sig bakom."
"Kan du inte maskera dig?"
"Till vad då? Kanin kanske???"
"Det där var ingen dum idé. Håll koll på vart han tar vägen så kommer jag över. Möt mig vid omklädningshytten om en kvart."
"Men..."
"Gör som jag säger bara. Over and out."
Nils Messer kände sig förbryllad men gjorde ändå som han blivit tillsagd. När Amadeus gick in på uppfarten till motionsspåret kom Messer smygande strax efter. Amadeus verkade veta exakt vart han skulle gå. Utan att tveka traskade han iväg till vänster åt den gamla skottvallen till. Det var inte mer än ungefär femhundra meter dit.
Han såg beslutsam ut när han klättrade de två meterna upp på vallens krön. Men så ändrade han sig plötsligt för uppe på skottvallen skulle han vara exponerad för alla som kom förbi och det kanske inte var så lämpligt om han nu skulle kontemplera i avskildhet. I stället gick han in i skogens skyddande grönska.
En halv minut senare smög sig Messer fram och såg sig omkring. Han noterade två underligt formade stenar som på marken precis där Amadeus försvunnit in i skogen. Så bra. Då visste han ungefär vart de skulle ta vägen när han hämtat upp sin kollega.
Amadeus kände direkt att han nått sitt mål. En liten skir glänta öppnade sig framför honom och han kände en stor vördnad inför det vackra han såg. Det var som en gammal hednisk kultplats. Här hade nog vikingarna hållit midvinterblot för något tusental år sedan. Det kändes på något sätt passande att han stannade just här.
Amadeus stoppade in sina öronproppar och lade sig på knä för att börja be. Han hade lite svårt att bestämma sig för vilka gudar han skulle åkalla eftersom han trott på så många i sina dagar så till slut beslöt han sig för att blanda och ge. Det var nog säkrast.
"HAAARREEEE! HAAARRREEE! HAAARE RAAAMA, HAAAREEE KRISHNA", kvad han ljudligt där han stod på knä på sin svarta sopsäck. "Hör mig Krishna! Ohm say ram, ohm say ram! Jesus, se din ödmjuke tjänare på knä, väntande på ett statement. HHAAAARRRE RRRAAAMA! Allah Akbar. Mighty Buddha! Mormon! Ron Hubbard! Hilfe hilfe."

"Här ska du se", sade Bertil Schmidt till sin kollega och lyfte en stor kartong ur folkvagnens baklucka. Han slet upp emballagetejpen och fick fram ett oformligt brunt bylte. "Direkt från maskeringsdetaljen." Han var tydligt nöjd med sig själv. "Aldrig använt ens en gång."
"Så bra då", sade Nils Messer förvirrat. "Men vad är det egentligen?"
"Ser du inte det?"
"Nej, faktiskt inte."
"Men nu då?" Schmidt vecklade upp det bruna byltet och fick fram ett par älghorn.
"Du kan ju inte vara klok. Menar du att vi ska älga in i skogen i det där?"
"Så vitsigt... Jag tänkte faktiskt det. En älgmaskering måste vara bland det säkraste man kan ha i skogen."
"Men här finns väl inga älgar..."
"Tror du han vet det?"
"Nej - det är klart förstås."
"Vad väntar du på då? Börja klä dig. Du får vara bakdel."
Messer orkade inte protestera. Med en djup suck kröp han in i älgkostymens bakdel. "Jag kommer att få skoskav av klövarna", sade han uppgivet. "Dom är alldeles för små."
"Lite får du offra för att få fast den vidrigaste våldtäktsman som någonsin trampat Örebro läns marker. Kom hit nu."
Det tog en bra stund innan de lyckades koppla ihop sig med varann. Det var ett trögt blixtlås.
"JAG SER INGENTING!", sade Messer förtvivlat.
"Men det gör jag" svarade hans kollega, totalt okänslig inför sin kamrats ångest. "Kom så går vi. Håll takten bara, så kommer det här att gå jättebra. Ett två, ett två..."
Polisälgen marscherade iväg.

Under tiden hade Amadeus nästan lyckats skrämma en dagisgrupp från vettet med sina religiösa åkallanden. Personalen rusade ut ur skogen i vild panik och barnen sprang efter så fort de kunde.
"IIHHH!!!", skrek fröknarna.
"Stick du stygga spöke, för du finns inte", ropade barnen - för att försöka exorcera det mystiska väsen de stött på. (Det lyckades inte riktigt och efter den dagen vägrade barnen närma sig det tidigare mycket populära utflyktsmålet. Det gick inte ens att locka dem med varm choklad och mariekex.)
Totalt ovetande om den existentiella ångest han skapat hos delar av den kommande generationen ylade Amadeus på. Nu hade han verkligen kommit i stöten. "KKRRRRRIIIIIIISSSSSSHHNNNAAAA. Jag ber dig, ge mig frid och ro. Ge mig lugn i sinnet, utsläck min ångest, led mig in på rätta vägar. HHHAAARRREEEE RRRRAAAAMMMAAA. Thank You Jesus. Praise Fari - Hailisselassi." Det funkade visst. Kände han sig inte lite bättre redan? Såg han inte olika alternativa handlingsmönster som han inte ens reflekterat över för bara en kort stund sedan? Jo då. Men det kanske krävdes något mer för att sanningen helt skulle uppenbaras för honom. Ett blodsoffer. Han skulle skära sig i fingret och låta blodet droppa ned på den heliga platsens heligaste plats. Det var bara en sak som var lite problematisk. Han hade ingen kniv med sig. Drabbad av religiös fanatism löste han även det problemet. Han bet sig i tummen.

"Vad är det som händer?", frågade Nils Messer förtvivlat.
"Tyst - han kan höra dig." (Det kunde han egentligen inte alls för Amadeus öronproppar slöt tätt och var utan tvekan värda sitt fjolårspris. Men det kunde inte Schmidt veta.)
"Du kan väl viska. Jag står inte ut med det här längre. Jag har anlag för klaustrofobi. Det har jag haft ända sedan jag var en liten parvel och blev inlåst på folketshustoaletten när HSB hade julfest. Fred Åkerström släppte ut mig och han var full och luktade illa ur munnen."
"Det där får du berätta om i memoarerna. Håll käften nu."
"Men jag tycker faktiskt att det här är otäckt."
"Om du så gärna vill veta det, tror jag att vi har kommit något på spåren. Det verkar som om han håller på med något rituellt. Det skulle inte förvåna mig om han är sinnessjuk och hör inre röster. Han pratar visst med sig själv. Nu vill jag inte höra ett ljud till från dig vekling."

Vad ont det gjorde - men det kanske var meningen att det skulle göra ont. Det kanske var genom smärta han skulle renas. Det trodde han nog vid närmare eftertanke. Alltså lät han blodet droppa från tummen - och inte nog med det - han började också rycka sig i näshåren. "Och inled oss icke i frestelse utan fräls oss i från ondo... Ohm say ram", fick han fram genom tårarna. Det hjälpte faktiskt. Ju hårdare han drog i näshåren, desto större frid kände han.

"Psst, Nisse, Psst", sade Bertil Schmidt plötsligt.
"Vad är det?", frågade hans numera uppgivna arbetskamrat.
"Kommer du ihåg om älgmaskeringen var en tjur eller en kviga?"
"En kviga tror jag. Varför undrar du?"
"Fy fan", viskade Bertil Schmidt, med desperation i rösten.
Nils Messer började vakna till liv igen. "Men vad är det med dig? Hörru, vad är det? Va?"
"Sade inte du att det inte fanns några älgar i Viaskogen?"
"Vad då då?"
"Det finns det. Det står en stor jävla artontaggare tio meter ifrån oss, och han tittar hitåt. Lystet!"
"SPRING FÖR HELVETE!!!", vrålade Messer. "DET ÄR JAG SOM ÄR BAKDELEN!!!"
Schmidt följde omedelbart uppmaningen.

Dagen efter stod följande notis att läsa i ortstidningen;

Älskog i älgskog.

En naturintresserad läsare meddelar att en brunstig älgtjur i går sågs förfölja en troligen skadad älgkviga, strax intill Kumla mekaniska verkstad. Observatören grundar sin uppfattning om att kvigan var skadad på att hon "mer eller mindre hasade sig fram på frambenen". Bakdelen verkade som förlamad och hängde slappt efter. Det finns således skäl att tro att kvigan redan blivit utsatt för en del våldsamma närmanden från tjurens sida. Viltvårdsmyndigheterna har vidtalats och håller utkik efter djuren. Allmänheten varnas. Kärlekskranka älgar gör man bäst i att se upp med. Lika djur leka som bekant bäst.

Det höll Messer med om där han låg på mage i sin säng och läste. Han tackade ändå sin lyckliga stjärna för att älgkostymeringen varit gjord av ett sådant hållbart plyschmaterial. Den motstod tjurens vilda penetreringsförsök. Messer klarade sig undan med blotta förskräckelsen - och med arton stycken kraftigt blå kontusioner i ändalykten.

Eftersom Messer och Schmidt bröt upp så hastigt, missade de miraklet, om det nu var ett mirakel.

(Här kära läsare kommer vi till romanens känsligaste och mest mystiska fråga. Författarna tvekar inte ens att kalla den för den centrala punkten. Frågan vi måste ställa oss är följande; Var det verkligen ett mirakel? Fick Amadeus B. Nilsdotter-Stenström se Gud i hans förkroppsligade gestalt? Eller rörde det sig om smärthallucinationer? Författarna anser att var och en måste söka svaret i sitt inre. För en läsare med stark gudstro kommer svaret måhända att bli ett, nämligen "Ja självklart, visst var det Gud han mötte". För den agnostiske läsaren blir svaret måhända ett annat; "Jag vet inte". Och för den övertygade ateisten kanske ännu ett annat; "Gud? I helvete heller." Sådant är livet faktiskt. Ibland finns inga givna svar...)

Det som hände var följande: När Amadeus ryckt i sina näshår en längre stund kom plötsligt ett stort lugn över honom och ur smärtcentrat vid näsroten svällde en andligt upphöjd (om än något dimmig) figur fram.
"AMADEUS!", ropade den. "HÖR MIG! JAG ÄR GUD!"
"Va?", sade Amadeus skeptiskt. "Vem? Vad?"
"JAG ÄR GUD SADE JAG! NU SKA DU LYSSNA, DITT KRYP!"
"Jaha", sade Amadeus förvirrat.
Den dimmiga gestalten svävade uppretat fram och tillbaka. Än slank den hit och än slank den dit. (Fast aldrig ner i diket.) "JAG VET VARFÖR DU ÄR HÄR!", mullrade den. "OCH JAG ÄR BEREDD ATT GE DIG SYNDERNAS FÖRLÅTELSE OCH ABSOLUTION."
"Är du?", frågade Amadeus tveksamt.
"JAJAMENSAN!", svarade Gud. "MEN BARA OM DU HÖR MITT ORD OCH LYDER!"
"Ja för fan", sade Amadeus. "Jag gör vad som helst för att få börja ett nytt liv."
"DU SKALL ICKE SVÄRJA!"
"Nä visst. Är det något mer?"
"OM DU VILL HA SYNDERNAS FÖRLÅTELSE SÅ MÅSTE DU SOVA I SKOGEN I NATT!"
Amadeus pustade ut. Var det inget värre så. Han hade ju faktiskt tänkt sova över i skogen i vilket fall som helst.
"OCH DU SKA SOVA MED HUVUDET I EN PISSMYRESTACK!!! BARA GENOM SMÄRTA KAN DU RENAS!!! HELA TIDEN MÅSTE DU PILLRA DIG PÅ NÄSHÅREN!!!"
Det var värre det. Men Amadeus var stark i tron. Hade han bestämt sig för att börja ett nytt liv så hade han. "Är jag förlåten sen då?", frågade han.
"JA! SEN ÄR DU FÖRLÅTEN!", bölade Gud med sin mäktiga stämma.
"Ja men då tror jag att jag tar och gör det då", sade Amadeus hurtigt.
"GÖR DET DU!", röt Gud och slank tillbaka in i Amadeus näsborre.
Han gjorde det faktiskt.